Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Orimliga krav på Knausgård

KOMMENTAR. Devisen om konstens frihet ekar tomt hos Expressens Daniel Sjölin.

Knausgård
Kritikern Daniel Sjölin fäller en hård dom över Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp. Foto: Thomas Wågström

I kulturkrönikan »Sågningen av Knausgård som blottar sanningen« (Expressen, 12.05.2020), fäller kritikern Daniel Sjölin en hård dom över Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp (2009–2011). Sjölins utgångspunkt är en intervju med ex-frun Linda Boström Knausgård i The Guardian (10.05.2020), där hon i några korta rader ventilerar sina tankar kring att ha varit en romanfigur i sviten. Det gjorde henne arg att framställningen av henne i Min kamp inte var samstämmig med hennes självbild och det blir avgörande för Sjölins dom: Knausgård är en dålig människoskildrare.

Ett vanligt antagande bland läsare är att Min kamp skulle ha en direkt korrelation med verkligheten. Det är inte så konstigt med tanke på att sviten bärs upp av en ambition om att skriva så verklighetstroget som möjligt. Men det direkta verklighetsanspråket är en omöjlighet: Knausgård gör oss ständigt påminda om sitt dåliga minne, samtidigt som den detaljrikedom prosan är känd för signalerar att romanen är fiktion. För hur kan du komma ihåg smaken av kaffet exakt på dagen du fyllde 23? Eller ljudet av bildörrar som stängdes på en specifik gata i staden du en gång bodde i? 

Sjölin nämner särskilt svitens sista bok, som tar upp Boströms psykiska ohälsa. I denna, den mest komplexa och kritiska av böckerna, konstaterar Knausgård att han har misslyckats med att skildra verkligheten utan fiktion. Inte bara därför att de berättartekniska greppen försvårar förverkligandet av romanprojektets ambition, utan också på grund av offentlighetens reaktioner. Påtryckningar utifrån tvingar författaren att kapa delar av romanen som är känsliga och byta personers namn. Mest akut blir det när farbrodern av indignation pressar Knausgård att ändra det centrala i den första boken: den mörka bilden av fadern, hans namn, och diverse tecken kopplade till faderns familj. Och om inte hotas det med juridiska åtgärder. Knausgård måste följaktligen kompromissa sin strävan efter äkthet med starka moraliska litterära och sociala konventioner, som inte varit uppenbara förrän de överskridits. Författaren konfronteras således med det socialas kraft, ett ämne som diskuteras flitigt i den avslutande romanen.

Sjölins bokstavliga läsning
Givetvis ska Boströms reaktion inte förminskas. Hennes och Knausgårds relation är onekligen bland de minst privata i världen idag. Tanken på att vara utlämnad till en stor skara anonyma läsare är nog inte lätt att acceptera. Men innebär hennes reaktion att romanprojektet faller? Det snitt som Sjölin i sin krönika menar att Boström utför på Min kamp när hon uttrycker att hon inte kände sig sedd, utnyttjas på ett ojust sätt för att ifrågasätta Knausgårds förmåga att skildra människor: ››Han såg henne inte. Det blir förvisso en nesa för den författare som krönts av sin blick på människan[.]‹‹ Vad Sjölin blundar för är att reflektionerna och handlingen i romanerna, oavsett var i livet Knausgård befinner sig i, kretsar kring de ögonblick som lett till att författaren blivit den han är. Och andra människors inflytande utgör då en viktig del i författarens kartläggning av sitt eget jag, som (förutom fadern och Boström) också kan identifieras genom vännen Geir Angell. En karaktär i Min kamp som främst agerar språngbräda för Knausgårds intellektuella ambitioner. 

Kravet att en författares gestaltning av en annan person ska vara identisk med den människans självbild är en omöjlighet inskriven i själva ansatsen. Kravet är destruktivt, vilket författaren Geir Gulliksen vittnar om i essän »Den obehagliga fiktionen« (Dagens Nyheter 21.9.2018) där han diskuterar bokstavliga läsningar. Han skriver om hur hans ex-fru kände igen sig i en av hans romanfigurer och gick ut med detta i Aftenposten (19.10.2016). Gulliksen försattes därmed i en situation där han behövde försvara sitt verk mot en osanning som andra påstod var sann. Uppmärksamheten riktades bort från romanens egna anspråk, och mottagandet utvecklades till en jakt på det uppseendeväckande.

Sjölins kulturkrönika är ett prov på det socialas kraft som offentlighetens spasmodiska blottande av sina implicita moraliska ställningstaganden. Inom kultursfären aktualiseras detta genom frågan kring hur långt en konstnär är villig att gå för att lyckas med sitt verk, där överskridandet dessutom premieras av det marknadsekonomiska systemets jakt på nya exploateringsmöjligheter. Likaså blir sensationen ett villkor för överlevnad i rampljuset, en logik kritikern Sjölin befäster när han låter domen över Knausgårds författarskap baseras på ex-fruns korta uttalande i intervjun. Samtidigt som frågan om hur långt det verkligen är tillåtet att gå blir aktuell. 

Som man kan se i Sjölins slutsats har konstens frihet mindre att göra med det kreativa förfarandet, än beaktandet av utomstående reaktioner: »Boström Knausgårds snitt blottar en djupare äkthet som verket ›Min kamp‹ inte når: en sedd och förstådd människa. Den äktheten kan också gestaltas litterärt, och det utan att priset behöver vara lika högt.« Konstaterandet framstår som en efterhandskonstruktion: om Sjölin hade läst Min kamp parallellt med intervjun med Boström, hade han inte fällt sin dom med lika mycket självförtroende.

Mot en begränsande litteratursyn
Visar inte kritikern en begränsad syn på konstens funktioner, när han negligerar dess förmåga att sprida ljus över djupt rotade normer? Jag kan inte föreställa mig att någon som verkligen tror på konstens frihet, skulle kunna påstå att känslor av obekvämlighet eller frustration talar för att en roman är dålig. Vilket gör att hans ››Nå, konsten måste vara fri‹‹ ekar tomt, som någonting man säger för att vara alla till lags. Sjölins reaktion blottlägger det motsägelsefulla i en offentlighet som å ena sidan viftar med paroller om konstens frihet, och å andra sidan dömer så snart chansen uppstår. Det sociala ››vi:et‹‹ tolererar trots allt inte vad som helst. 

Min kamp är i många avseenden en tragedi, vilket den sjätte romanen vittnar om. När författaren inser att projektet varit ett misslyckande kombinerat med våndan av allmänhetens reaktioner, förstår han att skrivandet och drömmen om framgång har kostat honom det viktigaste han har: familjen. Knausgård genomgår ett slags katharsis, där den växande besvikelsen över att inte till fullo få utöva sin konst på grund av vardagens krav, slutligen övergår i insikten om det mest betydelsefulla. Detta sker för sent, och utmynnar i en så stark ångest att man kan fråga sig om hans fru verkligen betyder så lite för protagonisten (och författaren), som Sjölin vill antyda när han skriver: »Vi förstod varför – och därmed hur mycket – han älskat sin mor, sina barn, ja till och med sin far, som han också hatat. Han såg dem. Men när det kommer till den han gift sig med? Hon är som en suddig fläck i romankroppen.« Genom sin uppenbara moralisering av Knausgårds litterära tillvägagångssätt låser sig Daniel Sjölin vid det ytliga: att jaga vittnesmål för att kunna fälla domar.

Avatar

Emil Zawadzki

Emil Zawadzki (f. 1994) är foajéansvarig på Konserthuset i Göteborg.