VAGANT NORDEN. Tidskriftsstriden dokumenterar en viktig kulturstrid som vanns.

web buttons logos 2016 c auswahl-07Tidskriftsstriden
Red: David Karlsson, Helena Persson, Siri Reuterstrand
Nätverkstan, 2015

Det kan tänkas att framtida kulturskapare, när de blickar tillbaka på vår tid, ser tidskriften som själva noden mellan vårt förflutna och vår framtid. I tidskrifterna lärde vi oss jobbet, sade några förläggare i den stormiga debatt kring en hotande minskning av de svenska kulturtidskrifternas produktionsstöd som rasade i landets medier i december 2014. Det gäller förstås också många andra grupper inom litteraturens fält, inte minst kritikerna. När man läser igenom Tidskriftsstriden sju dagar som skakade kultursverige, den mycket välkomna dokumentationen av denna debatt som ledde till att Sveriges unika tidskriftsstöd blev kvar – slås man av den dubbla tidsriktning som fenomenet tidskrift ges av de inblandade: de höga värdena inom fri och konstnärlig essäistik och kritik kommer från den miljö som äldre kulturtidskrifter är ett exempel på, och framtiden förbereds i dagens kulturtidskrifter som är spjutspetsar, experimentfält och plantskolor.

Tidskriftsstriden utkom förra året och är nr 7 i den Göteborgsbaserade Nätverkstans skriftserie. Vid sidan av Nätverkstan finns där Tidskriftsverkstan och Kulturverkstan, och alla dessa resurskoordinerande, fortbildande och effektivt samverkande kulturprojekt har under de senaste tjugo åren vuxit fram kring en av Europas äldsta kulturtidskrifter, Ord & Bild. Bokens fem avdelningar erbjuder, i tur och ordning, utdrag ur de offentliga dokument där ärendet kan följas; nyhetsartiklar som skildrar skeendets yttre dramatik; de viktigaste uppropen i frågan; de väsentligaste personliga reflexionerna över situationen; samt svaren i en av tidskriften Kunstkritikk sammanställd enkät beträffande kulturtidskrifternas betydelse och de tänkbara konsekvenserna av deras försvinnande.

Tidskriftsstriden, Red: David Karlsson, Helena Persson & Siri Reuterstrand (Nätverkstan, 2015).

Tidskriftsstriden, Red: David Karlsson, Helena Persson & Siri Reuterstrand (Nätverkstan, 2015).

Ett försvinnande var ingen överdriven farhåga i december 2014. Den borgerliga alliansens kulturbudget skulle innebära en minskning av kulturtidskrifternas anslag från 19 till 4 miljoner, det vill säga en nästan åttioprocentig reducering. I Sverige erhöll vid den tiden ungefär etthundra kulturtidskrifter statligt stöd, varav merparten skulle, insåg många väldigt snabbt, försvinna med stödet. Vad var det som stod på spel? Var det demokratin, mångfalden, offentligheten, kreativiteten, litteraturkritiken, essäistiken, debatten, människointresset, miljömedvetenheten eller kanske allting på en gång?

Från många pennor avsöndrades demokratiargumentet automatiskt. På vilket sätt kulturtidskrifterna är viktiga för demokratin, och vad det är i en demokrati som behöver dem, kom man mer sällan in på, bortsett från att man hävdade att kulturtidskrifterna utgjorde en alternativ offentlighet, en fri scen, etcetera. Det var bråttom, situationen var akut och man mobiliserade de tunga, självklara parollerna.

Uppropen fick därför i vissa fall en trivialt sann eller politiserad prägel. »Ofta är det inom kultursfären som nya narrativ tar form. Inom litteratur, dans, musik, film, teater och fri journalistik berättas historier som inte alltid passar in i den rådande modellen«, skriver ett antal personer knutna till Klimatmagasinet Effekt. Elever på Biskops-Arnös författarskola undertecknar ett upprop i tidningen Arbetaren, rubricerat »En offentlig avrättning«, med bland andra följande analys:

Beslutet måste ses som ett ideologiskt sådant. Man vill kväva radikala röster och likrikta det offentliga samtalet. Det borde uppröra alla som anser sig vara demokrater, oavsett om de läser tidskrifter eller inte. Att detta dessutom sker medan ett fascistiskt parti håller riksdagen som gisslan gör att vi inte nog kan understryka hur allvarlig situationen är.

Debatten kom att bli en kondensering av en mer allmän krisatmosfär. Känslan av att något oerhört värdefullt befann sig under attack hade antagligen flera orsaker. »Sverige befinner sig«, skrev en debattör, »i politisk depression och regeringskris«. Det högerreaktionära, invandringsfientliga partiet Sverigedemokraternas valframgång, socialdemokratins usla val och en ytterst skör blocköverskridande regeringsöverenskommelse, där en minoritetsregering fick arbeta utifrån en borgerlig budget, hade bidragit till känslan av panik. I medievärlden rasade sedan länge bjässarnas överlevnadskamp, regisserad av de än större, globala teknokomplexens delvis ogenomskådliga strategier för att göra vinst på informationshantering. Panik samverkade med leda och gjorde folk arga och handlingsberedda. När sedan ett verkligt hot mot mödosamt uppbyggda kultursammanhang materialiserade sig, var många redo att agera.

Bland alla de i bästa mening självklara argumenten för ett väl utvecklat tidskriftsstöd, som med rätta mobiliserades inom ramen för en de slutna ledens enighet visavi fienden, hördes också vissa mer precisa påpekanden. Den i våras bortgångne författaren Lars Gustafsson, djärv redaktör för Bonniers Litterära Magasin åren 1962-72, formulerade pregnant vad många nöjde sig med att kalla mångfald: »Den svenska floran av kulturtidskrifter förmedlar inte bara kunskaper utan också en mängd av åsikter som inte sällan ter sig outhärdliga för någon eller några av de andra tidskrifternas redaktioner. Det skall vara så. Detta är vad som skiljer oss från Kina eller DDR, för att inte tala om Nordkorea.« En annan specificering av kulturtidskrifternas betydelse gjordes av Ord & Bild-redaktören Patricia Lorenzoni, när hon påminde om att det statliga stödet har »varit avgörande för att värna svenskans ställning som ett språk för fördjupning, för kritik och för skapande«. Lika viktigt som att hålla ett litet språk flexibelt nog för nyanserat begreppsarbete och skapande är förstås en given språkmiljös förmåga att översätta essäistiska texter. Den som regelbundet läser exempelvis tyskspråkiga Lettre International märker att en inte försumbar andel av de ofta mycket långa texterna är översatt från franska, engelska, spanska eller ryska. Den kreativa språkmiljöns fortbestånd inom de mindre språken skulle på så vis också, i allra högsta grad, kunna ses som avhängigt möjligheten att publicera översatta texter.

Min förmodan att en framtida kulturskapare skulle se tidskriften som vår tids nod mellan förflutet och framtid utgår inte bara från boken Tidskriftsstriden. Susanne Christensen gjorde nyligen en intervju här i Vagant Norden med danska tidskriften Kritiks redaktör Elisabeth Friis angående förlaget Gyldendals beslut att lägga ned Kritik efter 50 år. När Christensen där säger att det pågår »en lammelse av den nerve, som kobler litteraturen og samfundet sammen«, aktualiserar hon en vida spridd oro som var och en med intresse för humaniora, kultur i allmänhet och kulturtidskrifter i synnerhet har kunnat förnimma ganska länge nu.

När jag som deltagare i Fria Seminariet i Litterär kritik diskuterade det magnifika nummer 200 av Kritik (2011) om just kritikens traditioner och möjligheter, eller när jag några år tidigare anmälde den danska luntan Hvidbog om kulturtidsskriftet (red. Finn Barlby och Ivan Rod) rådde en känsla av att en stor tradition – av både revolt och tradering – riskerade att avvecklas. En av denna avvecklings manifestationer var just kulturtidskriftsdöden. Av alla de svenska kulturtidskrifter min generation läste som unga fanns kring 2010 nästan ingen kvar: BLM, Allt om Böcker, Artes, café Existens, Montage, Radix, Fenix, Thélème (TLM), Kris

Visst har tidskrifter ofta sin historiska uppgift bestämd av en hos några människor kortvarigt brinnande passion, och deras försvinnande är inte alltid en stor sak. Men ett kännbart resultat av denna tidskriftsdöd i Sverige var att litteraturkritiken och essäistiken kring konstarterna förlorade utrymme. När sedan de stora tidningarnas kultursidor fick vidkännas minskade resurser och av andra skäl också utarmade sin kritik, uppstod en situation man måste kalla prekär, om man nu anser att konstarterna behöver sin kritik för att nerven inte skall dö.

Det är naturligtvis sorgligt och stötande att Gyldendal lägger ned Kritik. Men situationen när det gäller kulturkritiken i ett område som Norden erbjuder också ljuspunkter. Låt mig nämna en. Sedan ett halvår ungefär pågår en experimentverksamhet i Stockholm kallad Kritiklabbet. Syftet med denna i Bonniers förlagshus inhysta verksamhet är i första instans att generera tänkande kring hur kritik i dagens nya mediesituation skall kunna finansieras: »Den övergripande frågeställning Kritiklabbet skall arbeta med och laborativt pröva är hur en grundad dagskritik skall formas, bedrivas och finansieras i den nya offentligheten«, skriver man på den ännu provisoriska hemsidan. Det är alltså inte fråga om en traditionell tidskrift (även om man kan publicera kritik hos labbet), inte heller om ett nätforum (även om man kommer att ordna diskussioner), och inte om en ensam redaktion (även om materialet kommer att redigeras). Finansieringsfrågan är förstås en fruktansvärt svårfjällad fisk, men i bästa fall kan detta labb utvecklas till en rikt förgrenad, pågående workshop som erbjuder studenter praktikplatser, producerar värdefulla kritiska texter och regelbundet arrangerar diskussioner, seminarier och uppläsningar av både smal och bred karaktär. Det vore i så fall en verksamhet besläktad med vad Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) åstadkommer, men med ett vassare fokus på den estetiska erfarenheten och dess kritik. Och det tror jag är en nyckel om man vill värna det fria essäistiska tänkandet och vidareföra dess tradition in i den nya medie- och uppmärksamhetssituationen. Detta har att göra med frågan om demokratins innehåll.

Den mörka bakgrunden till dokumentet Tidskriftsstriden är reell. Hoten mot både demokratin och det fria skapandet är fler än på länge. Men Tidskriftsstriden är också ett segerdokument som berättar om hur ett kulturfientligt och repressivt, och möjligen också ideologiskt drivet beslut tillbakavisades med kraft. Vi ger oss inte! som Lars Gustafsson gärna skrev. Bonniers lade ned BLM, men stödjer nu Kritiklabbet. Kanske vill Gyldendal pröva något liknande?

När detta är sagt vill jag återvända till Ord & Bild-redaktören Patricia Lorenzonis kommentar. Hon säger nämligen något där som kan vara en utgångspunkt för reflexion kring just demokratins innehåll: »Jag delar … kontor med tidskriftens alla gamla årgångar, från 1892 fram till i dag. Det räcker att bläddra lite i de gamla eller nya banden för att se att detta alltid handlat om långt mycket mer än att leverera läsning till en specifik konsumentgrupp. Vad som här finns är ett engagemang i det offentliga samtalet som demokratins själva livsnerv.« Här dyker ordet nerv upp igen, liksom i Christensens intervju med Friis. Vad en »livsnerv« närmare bestämt är – förutom en vacker och etablerad metafor – är kanske mindre klart, men ingen behöver tvivla på vad Lorenzoni menar. Livsnerven är något vars avlägsnande eller död innebär demokratins död.

Lorenzoni förknippar nerven med »det offentliga samtalet«. Detta spår – förbindelsen mellan kulturtidskrifterna och offentligheten – tog flera kommentatorer upp. Litteraturforskaren, kritikern och OEI-redaktören Jesper Olsson betonade i Svenska Dagbladet att det var via tidskrifterna, långt före andra medier, som »en borgerlig offentlighet« tog form, detta på 1700-talet. Olsson talade om tidskriftsoffentligheten som en »alternativ intellektuell infrastruktur«.

Inom ramen för denna förståelse av demokratins innehåll – en kritik som är en livsnerv och håller liv i förbindelsen mellan det fria tänkandet och andra nivåer i offentligheten – mobiliserades under de stormiga decemberdagarna också en rad vördnadsvärda föregångare. Litteraturvetaren, poeten och tidigare Ord & Bild-redaktören Gunnar D. Hansson erinrade om att det var i tidskriften Revue des deux Mondes som Baudelaire år 1855 kunde publicera de första dikterna ur Les Fleurs du Mal. Och Hansson sätter ned foten: »Charles Baudelaire kommer att överleva kulturutskottets Per Bill och eventuella kvarvarande kulturella folkpartister.« Det tror även jag och säkert så gott som alla, kanske även Per Bill, men varför är det så?

Som en bild att lägga invid Lorenzonis tidskriftssamling, kan jag berätta att poeten Lennart Sjögren för ett antal år sedan skänkte mig hela BLM:s samlade utgivning i årgångsband. Dessa tusentals sidor står nu i en särskild bokhylla, på vars hörn en av mina första böcker i livet också håller vakt, betitlad Urtida djur. Det är, om inte den förhistoriska, så den historiska dimensionen och det i lugn och ro slumpvis frambläddrade minnet – Sven-Eric Liedman skriver på 60-talet om »samtidskänslan« och begreppet »övergångstid«; Artur Lundkvist introducerar Virginia Woolf i Sverige; en ung Paul de Man recenserar Eyvind Johnsons Strändernas svall – som garanterar den konkreta existensen av ett hart när oändligt rikt förgrenat rotverk utan givet centrum, ett rhizom, och det är i detta rotverk demokratins livsnerv löper. Den humanistiska och frikonstnärliga besinningen och koncentrationen utgör förnyande energier där vi återskapar meningen med sådant som delaktighet och öppenhet: de gör oss värda våra demokratiska ideal. Demokratins innehåll kan, om det förstås utifrån rotverksbilden, uppfattas som såväl en oöverskådlig vävnad som en dynamisk process där de tre stora tidsslagen – förgånget, rådande och kommande – inverkar på varandra. Medborgarnas medvetenhet om förhållandet mellan det enskilda livet och samhällets, civilisationens och ytterst planetens existens fylls så med betydelse och sanning.

Demokratin försvaras inte bäst genom idealiserande paroller. Den är i praktiken bara den minst outhärdliga styrelseformen, och den är på sikt ingenting utan ett innehåll. Detta innehåll kan preliminärt formuleras som en ständig diskussion kring i vilken skala och med vilka proportioner varje generations utopi skall förverkligas – men inte förverkligas i bemärkelsen att bli något färdigt – då förintas utopin – utan som en ofullbordan. Noga taget är det väl just ofullbordan som är framstegets ofta glömda insida. Om inte ofullbordan råder, pågår inget framåtskridande. Man är framme. Och detta är döden för livsnerven i Lorenzonis mening: ett oavslutat samtal där varje generation tar gestalt historiskt.

I år är yttrandefriheten tema på bokmässan i Göteborg. Mycket klokt kommer att sägas på seminarierna och från scenerna. Mot bakgrund av de frågor som väcks av Tidskriftsstriden hoppas man också att en och annan talare kommer att påminna om hur yttrandefriheten liksom demokratin har en innehållsaspekt. Man kunde kalla denna aspekt »inrandefrihet«, ett ord som inte finns, men som i detta sammanhang kunde ges betydelsen av ett intellektuellt rådrum eller beslutsutrymme där medborgarna kan vårda medvetenheten om de demokratiska processernas motsvarighet till ekosystemen: människans intresse för sig själv, humaniora, de fria konsterna och deras kritik. Vi måste tänka oss en offentlighet i olika skalor, vars förvaltare – medborgarna – förblir varse om hur lätt denna offentlighet kan släckas ned.

För att garantera detta måste tillgänglighetsargumentet – all information åt alla – kompletteras med en offentlig kvalitetsdiskussion. Endast en sådan kan garantera att det nödvändiga statliga stödet fördelas rätt. Själva diskussionen om vad som här är »rätt« behöver också ständigt föras. Sverige har ett hierarkiskt stöd där de viktigaste tidskrifterna får mycket mer än de mindre relevanta. I Norge ger kvalitet inte samma utslag i fördelningen. En debattör i Tidskriftsstriden, journalisten och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke lade fram en argumentation för ett generellt stöd åt fri åsiktsbildning. Poängen med ett sådant icke selektivt stöd vore att staten inte skulle kunna »strypa för dagen icke acceptabla eller önskade åsikter«. I krigstid skulle kontroversiella litterära verk som uttalat eller outtalat avvek från regeringens linje inte få litteraturstöd, säger Funcke. Nej, antagligen inte, men han förklarar inte i sitt korta inlägg hur ett »generellt stöd« skulle kunna avvärja den faran. I en krissituation är det väl lika lätt för en regim att avveckla ett generellt som ett selektivt stöd, bland annat därför att kulturfrågorna då kommer att underställas andra hänsynstaganden. Genom att avveckla ett selektivt stöd riskerar man dessutom att beröva kvalitetsdiskussionen viktiga incitament. Det selektiva stödet och en kvalitetsdiskussion hör troligen ihop. Man kan faktiskt se det som tidskriftsredaktionens princip: man sovrar och redigerar, man uppmuntrar och ger bakläxa, det vill säga att man tar det som skrivs på allvar. Så sedd är demokratin i sitt inre formad som en kulturtidskrift.

Les enquête om nedleggelsen av Kritik her.

Ulf Eriksson

Facebook

Twitter