De måste dö för att vi ska kunna leva

KOMMENTAR. I Kazuo Ishiguros Never Let Me Go föds kloner upp till organdonatorer, men kan dessa kroppar bli mänskliga?

Under tiden jag studerade i Uppsala deltog jag emellanåt som försöksperson för nya mediciner. Framförallt var detta ett sätt att skaffa pengar, men någonstans i bakgrunden fanns också idén – åtminstone försvarade jag mig med det – att det var för en god sak. Att bli försöksperson var inte en helt okomplicerad process. Efter att ha blivit antagen, undersökt, testad för droger och informerad om eventuella risker, lades man in på en liten avdelning i sjukhusets periferi. Perioden kunde vara mellan något dygn till flera veckor och man fick inte lov till att lämna kliniken. De strikt portionerade måltiderna intogs på fasta tider och alkohol, kaffe, nikotin och socker var strikt förbjudet under försöken och oftast någon vecka dessförinnan. Den ideala försökspersonen var en transparent och ren kropp. En man mellan 18 och 35, rökfri, varken under- eller överviktig, en person vars blodvärden var opåverkade, så att det skulle vara lätt att se hur den nya medicinen verkade.

Som försöksperson gav man sin kropp till läkemedelsindustrins omvårdnad och översyn. I utbyte fick man ekonomisk ersättning. En i grunden lättbegriplig och simpel transaktion, men en som det vilade något hotande över, något som gjorde att andra skakade på huvudet och ifrågasatte ens val att ingå den. Troligen för att den involverade ens kropp, för att den inbegrep liv och död.

Mediciner är en av många varor som vi inte vill se hur de produceras. Eller snarare: Vi ser gärna vita laboratorier, män och kvinnor med provrör och mikroskop, men ogärna de djur som utsätts för plågsamma försök och de människor som av pengabehov utlämnar sina kroppar åt vetenskapen.

I årets nobelpristagare Kazuo Ishiguros science fiction-roman Never Let Me Go (2005) används kloner som organdonatorer. Det är kroppar som är skapade för ett specifikt ändamål, att bära och därefter donera upp till fyra organ. Ishiguro dröjer innan han avslöjar detta i sin tillbakalutade och lågmälda prosa, som börjar som en sorts fridfull internatskoleroman. Vi får följa tre personer, berättaren Kathy och hennes två vänner, Ruth och Tommy, genom Kathys minnen från deras till synes harmoniska barndom vid Hailsham, en internatskola som fostrade sina elever i social kompetens, kreativitet och humanistisk bildning. Berättelsen hoppar i tid, sicksackar mellan barndom och vuxendom, Ishiguro skriver fram en ömsint historia om vänskap och kärlek med en skenbart enkel och klar prosa, men en som tar tid. Läsaren lägger sakta sitt pussel, bilden klarnar långsamt. På samma sätt lär sig också barnen på Hailsham om sig själva. Lärarna antyder för dem vilka de är och vad deras liv kommer att gå ut på innan de är mogna att verkligen förstå vad som berättas för dem. De lär sig acceptera sitt öde.

Den sociala fostringen vid internatskolan Hailsham kan läsas som ett försök att inkludera klonerna i samhället, ett sätt att göra dem mer »mänskliga«. Vi förstår att detta från början är ett slags politiskt projekt. En av skolans förmyndare, Miss Emily, förklarar i en passage vad målet med projektet Hailsham var:

Vi kunde visa världen att elever som fick växa upp i mänskliga och kultiverade omgivningar hade alla möjligheter att bli lika känsliga och intelligenta som vilken vanlig mänsklig varelse som helst. Innan dess existerade alla kloner, eller elever som vi hellre kallade er – bara för att tillgodose den medicinska vetenskapen. I början, efter kriget, var det i stort sett den enda betydelsen ni hade i de flesta människors ögon. Skugglika objekt i provrör.

Men försöken att inkludera klonerna i en mänsklig gemenskap föll inte ut som man hade hoppats, eftersom allmänheten inte ville inkludera dem, därför att inkludering leder till krav på rättigheter, därför att det betyder att man tvingas se och konfronteras med klonernas öden – det som blir en erkänd del av ett samhälle blir svårare att utnyttja. Klonerna måste hållas på avstånd, det måste dras en gräns mellan det mänskliga och omänskliga. Endast så kan man fortsätta använda dem som organbanker. När Kathy och Tommy i vuxen ålder uppsöker Miss Emily förklarar hon för dem varför man var tvungna att stänga Hailsham: »Världen ville inte bli påmind om hur donationsprogrammen verkligen fungerade. De ville inte tänka på er som studenter, eller under vilka omständigheter ni växte upp […] Folk föredrog att tro på att dessa organ kom från ingenstans.«

Under läsningen av Never Let Me Go är det svårt att inte fråga varför Kathy, Ruth och Tommy inte revolterar, varför de så passivt accepterar sitt öde? Varför kör de helt enkelt inte bara över den engelska kanalen? Kanske för att revolt inte ingår i deras föreställningsvärld, för att möjligheten till revolt ligger utanför vad de är förmögna att tänka. De har blivit fostrade i en strikt social ordning som skapar en sträng social kontroll. För dem själva framstår deras öde som »naturligt«, precis som det är naturligt för många av oss att arbeta för andras vinst, att jobba för att kunna konsumera, så vi kan överleva och jobba mer. Vi accepterar inte endast detta sätt att leva, utan upprörs till och med när någon har mage att ifrågasätta det, och vi arbetar aktivt för att bevara denna ordning. Klonerna i Never Let Me Go finner sig inte bara i att de är skapade för att förbrukas av en serie donationer, utan de till och med uppmuntrar varandra att gå från »bärare« till »donatorer«. De önskar uppfylla sitt »uppdrag«. De begär sin egen förintelse. De blir därmed en sorts modell för det postmoderna arbetet där prestationen blir omöjlig att separera för den presterande, där arbetet är en total verksamhet som omfattar hela vårt liv och där gränserna mellan fritid och arbete är icke-existerande.

Ishiguru är skicklig på att framställa de ur mänskligheten uteslutna som hjälplösa skuggvarelser. När Kathy, Ruth och Tommy bosätter sig i ett hus med andra kloner efter Hailsham börjar de imitera de äldre studenterna, men upptäcker snart att de i sin tur kopierat sociala koder från tv-serier. De blir förvirrade utanför Hailsham eftersom den sociala ordning de växt upp i är en annan. De saknar pappa och mamma och har istället växt upp med förmyndare – flyktiga figurer som vägrar ge de små klonerna kärlek. Denna splittrade, ofullständiga uppväxt skapar hos klonerna och de tre huvudfigurerna ett ständigt undrande om den egna existensen, ett frågande som aldrig följs av ett svar. De försöker ta reda på saker och ting, varför saker är just på detta sätt inte på ett annat och de talar konstant för att ge världen den mening som världen saknar. De undrar: vad skiljer oss från de riktiga människorna; är detta vi känner vad man kallar kärlek; var de tavlor vi målade under Hailsham konst? Och om klonerna kan skapa konst, och känna kärlek, har de då överskridit gränsen till det mänskliga?

Att just konst är viktigt för dem blir tidigt tydligt. Studenten Tommy är bäst på fotboll men mobbas trots det, eftersom han inte klarar av att skapa konst – en anmärkningsvärd omkastning för alla som gått i skola. På Hailham mottar studenterna polletter för sina konstverk – ju »bättre« verk desto fler polletter. Genom konsten skapar de sin unika identitet, genom att sätta upp sina egna och sina kamraters verk på väggarna, skapar de ett personligt utrymme, och slutligen formar byteshandeln med konstverk sociala band. Studenterna kan emellanåt också konsumera saker utifrån, som kassettband, kläder och krimskrams. Deras individuation går alltså dels genom skapandet, dels genom konsumtion.

När Ishiguro gestaltar hur dessa individer formas och hur de därefter prövar sig fram i världen säger han samtidigt något om vad det är att vara människa. Om det att vi kastas ut i en existens som vi måste leva i för att finna den meningsfull, samtidigt som det endast är genom en kultivering av individen som ord som »mening« och »existens« blir betydelsefulla. Men det är också en roman som lyfter fram relationer som vi helst vill ska förbli osedda, sådana som döljer sig i våra klädesplagg, vår mat och våra mediciner. Kathy, Tommy, Ruth och de andra klonerna i Never Let Me Go tillhör den kategori av varelser som offras för att de »riktiga människorna« kan fortsätta uppfylla sin plikt mot samhället att förbli friska och vid liv.

Mats O. Svensson

Mats O. Svensson

Kritiker och skribent, medredaktör i Vagant. Bosatt i Berlin. Född 1987.

Facebook

Twitter