Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Oksanens flugor

I Sofi Oksanens Kvartett-serie dras människans öde ut i en långvarig glömska.

Publisert i Vagant 1/2013.

Allt börjar med en fluga.

Aliide väcks av en spyflugas surrande. Hon försöker slå ihjäl den men upptäcker i samma stund den ryska flickan liggande på gräsmattan. Den äldre estniska kvinnan Aliide försöker motarbeta impulsen att också slå flickan.

»Flugan segrar alltid« står det explicit i kapitelrubriken till Sofi Oksanens genombrottsroman Utrensning. Segrar över vad?

Flickan visar sig heta Zara. Året är 1992. De baltiska staterna har året innan gjorts självständiga efter ett halvt sekel av sovjetisk ockupation. Vid mötet på den estniska landsbygden får Aliide förkroppsliga den konfliktfyllda efterkrigstiden medan Zara minner om de ungas drömmar om befrielsen i det kapitalistiska väst. Kan hon lita på Aliide? Någonting binder dem samman, får vi veta, någonting som inte är enbart ett blodsband utan en form av våld som i Oksanens fiktion alltid tycks gå i arv. På en bit av en utriven gammal tidning som Zara skymtar på bottnen av en glasburk hemma hos Aliide anas ett slags nationellt sår: »Ett problem utgjorde ungdomarna som under de första dagarna stormade in i butiken likt flugor och som man blev tvungen att avlägsna.« Pappersbiten återger misstänksamheten som förhärjade under efterkrigstiden i de totalitära öststaterna och vars minnen fastnat på några uttjänta ting i en uttjänt kolchos. Det är Aliide som inte litar på Zara. Det gamla Europa har ingen tilltro till sina unga.

Sofi Oksanen: Da duene forsvant (Forlaget Oktober, 2013)

Sofi Oksanen: Da duene forsvant
(Forlaget Oktober, 2013)

Puhdistus utkom på finska 2008. Några år senare har den vunnit Finlandiapriset, Runebergspriset och Nordiska rådets litteraturpris. Idag är den såld till ett fyrtiotal länder. Till svenska översattes den 2010 av Janina Orlov som Utrensning och Oksanen beskrevs då som »en litterär sensation«. Med utgivningen förra hösten av Kun kyyhkyset katosivat (När duvorna försvann) kan hon nu betecknas som Finlands största författare, åtminstone försäljningsmässigt – dess rekordstora förstaupplaga på 100 000 exemplar sålde slut inom tre månader. Hennes mediala uppmärksamhet står understundom som en hinna över författarskapet som nästan våghalsigt tränger sig in i ett ämne länge förpassat till glömskan i Finland.

Uppvuxen i Jyväskylä, belägen i mellersta Finland, har Oksanen kommit att blicka tillbaka till hennes mors estniska ursprung, ett land vars närhistoria tecknas i Kvartett-serien, som hittills innehåller Stalins kossor, Utrensning och När duvorna försvann och där Finland tornar upp sig någonstans i horisonten som en dröm om väst. Det är dit som Aliides dotter Talvi har flyttat eller snarare flytt i Utrensning. Som barn, berättas det, betraktade Talvi grannpojkarnas bisarra »Vi åker till Finland«-lek: de byggde en flotte och åkte över men kom alltid tillbaka. De visste inte vad de skulle göra där.

Som en kalejdoskopisk liknelse

Vad är det för beslutsångest som motarbetar Oksanens Estland?

För Edgar Parts, en estnisk informatör åt både nazisterna och kommunistregimen, tycks frun göra honom handlingsförlamad. »Parts ville ännu dröja en stund innan han lade fingrarna på Optimans tangenter, han väntade på att frun skulle tömma sin flaska, och medan han väntade sög han på benet till grisfoten.« Skrivmaskinen förblir orörd. Den ombytliga informatören överöses av tvivel. Skulle han försöka nå ut till henne ikväll, och lita på henne, för en gångs skull?

Vad är det för beslut som Parts inte förmår ta? Med en särpräglad envishet uppskjuts i När duvorna försvann själva förmågan att göra egna val.

Händelserna är dels förlagda till början av andra världskriget, då Estland först ockuperas av Sovjet, därpå av Tyskland, och återigen av Sovjet, och dels till början av 1960-talet, då opportunisten Edgar Parts arbetar med att ange regimkritiker och att skriva propaganda åt Estniska socialistiska sovjetrepubliken (som landet förärades att kallas fram till självständigheten 1991). Estlands påtvingade självcensur, förföljelserna och deportationerna av dissidenter, är explicit närvarande i huvudkaraktären Parts praktfulla fallenhet att vända kappan efter vinden och, på ett motsatt sätt, en oförmögenhet att kommunicera med sin fru. Istället för självbestämmande gnager angivaren på en grisfot.

Sofi Oksanen justerar liknelser. I den första delen av Kvartett-serien, debutromanen Stalins kossor, sammanförs den unga finländskan Anna och hennes ätstörningar med Sovjetunionens mathushållning. För Anna består både känslor och mat av allt eller ingenting. »Att kräkas har alltid varit mitt eget beslut,« försäkrar hon. Oksanen skiftar tidsplan och perspektiv: kvinnoförtrycket, fördomarna och splittringen mellan öst och väst går igen i tre generationer, där också Annas estländska mamma och mormodern kämpar mot både de finska sexturisterna och den totalitära övervakningen. Parallellerna mellan tidsepoker och förfogandet över mat omfördelar kalejdoskopiskt de omöjliga beslut som står i centrum för Kvartett-serien, på ett sådant sätt att valen förblir illusoriska. Framtidstro är för Oksanens karaktärer förvandlade till ett ständigt uppskjutande genom olika former av emotionella och praktiska försäkringar. I liknelserna justeras beslutsångesten.

»Eftersom man aldrig kan vara säker på att återvända till den plats varifrån man rest iväg, är det bäst att ha bagage som om man aldrig skulle komma tillbaka,« förklarar Anna. »Men om frun var värvad för att övervaka honom?« spekulerar Parts. Katastrofen har känslomässigt sett redan ägt rum. Parts, liksom de till synes utbytbara tre generationerna av kvinnor, neutraliserar villkoren för självbestämmande i oförmågan att inse problemens egentliga utsäde. »Inte heller såg jag sambandet mellan Sovjetunionens osäkra mathushållning och mitt eget ätande förrän man frågade mig hur skyldig jag hade känt mig på grund av det,« säger Anna med en insiktsfullhet som trots allt gör henne till den mest medvetna av Oksanens karaktärer. »Aliides hand värkte. Molandet kom sig av lusten att slå till flickan. Var tyst. Gå härifrån,« betygar Utrensning. Genom dessa skiftande maktrelationer mellan ockupationsmakten och esterna, eller mellan de utsatta och deras efterkommande, blir det politiska livet och det biologiska livet alltmer svår att skilja åt.

Juudits säng

I närmare ett halvt sekel utmärktes de finska relationerna till Estland av överlagd tystnad. Självcensuren avsåg att blidka Finlands forna fiende i öst. I motsats till Estland, som ockuperades fram till 1991 av Sovjetregimen, lyckades Finlands beryktade neutralitetspolitik avvärja hotet från att gå samma öde till mötes som de baltiska staterna. Den så kallade finlandiseringen, vilken också drog sig för att kritisera Sovjetregimen i Estland, har inte sällan tolkats som en demokratisk urholkning där neutralitetspolitikens konformism enligt kritiken kan observeras i en försvagad parlamentarism. Offentlig konsensus är en svårstillad överensstämmelse. Dess likformiga passivitet är ständigt föremål för Oksanens uppriktiga motvilja. Kvartett-serien har också en välunderbyggd historisk ram som utgår från ett slags minoritetsperspektiv – själv talar hon om maktrelationer – ifråga om förhållandet mellan esterna och den totalitära staten. Ur ett sådant mikroperspektiv kan Kvartettens ofta outtalade relationer mellan Estland och Finland anas. Men vad speglar dessa så kallade maktrelationer?

Prologen till När duvorna försvann utspelar sig talande nog vid en grav. Epilogen – utan att här avslöja någonting – frammanar bilden av tvagning och förkalkning. Utrensning genomför på ett snarlikt sätt en reningsprocess genom Aliides och Zaras möte.

Därefter förs vi till 1941 och Tysklands bombräder av det sovjetockuperade Tallinn. Juudit, Edgar Parts fru, gör sig redo för slutet. Hon väljer minnesbilder. Vilka är värda att bevara? Hur länge kan de hållas fast vid? Går det att lita på dem? Kanske en dag från barndomen då alla ljud varslade om att nästa dag skulle bli exakt lik den föregående? »Eller kanske ville hon inför döden trots allt se framför sig en dag då hon fortfarande var en ogift ung kvinna, från tiden då ingenting var mer spännande än en kartong med en kjol insvept i silkespapper.« När döden inte visar sig blir hon besviken. All slutgiltighet skjuts upp, minnesbilderna överröstade av Luftwaffe. De små glimtarna av nostalgi får aldrig fäste i nuet. Och medan Edgar upptäcker nya arbetsmöjligheter hos tyskarna ger sig Juudit in i en ockupationsromans med en SS-Hauptsturmführer vid namn Hellmuth. Något triangeldrama är det emellertid inte fråga om. Edgar funderar på hur frun kan användas för information, det samma gör även hans kusin, frihetskämpen Roland. Alla drar åt olika håll medan det oundvikliga närmar sig. Slutet utan ändpunkt.

Vad är det som driver Juudits dödslängtan? Den omöjliga romansen mellan henne och den tyska kaptenen får en viss övertydlig prägel av det andra världskrigets metaforik, där Judit (hebreiska för judinna) i den apokryfiska berättelsen Judits bok räddar det judiska folket genom att utlova härskaren Holofernes information om israeliterna, varpå hon halshugger honom och räddar Israel. Liknelsernas läsbarhet är inte Oksanens väsentliga bekymmer.

I motsats till judarnas öde dras Estlands och öststaternas situation efter andra världskriget ut i en långvarig glömska. Och när vi befinner oss i 1963 benämns Juudit inte längre ens vid namn. Det dröjer innan vi förstår vem hon är. Förpassad till en kuliss i hemmet väntar Parts om kvällarna på att frun ska bli tillräckligt onykter för att han ska kunna skriva. Juudits gradvisa ordlöshet tycks vara den enda påminnelsen om den verkliga historien som hans propagandistiska fabrikat demonterar. När han väl gör en ansats till samtal blir bokens beskrivningar märkvärdigt tafatta. »Han såg sin fru i ögonen för första gången på flera år,« registrerar Oksanen. Det är inte subtilt direkt. Inte heller påminnelsen om att Finland, i likhet med Parts, förvisade esternas öden i glömska, är särskilt raffinerad. Ibland tenderar de personliga relationerna, vilket i Kvartett-serien ofta kontrasteras med dess historiska ramberättelse, att betyda för mycket.

De tvära kasten mellan tidsperioder och berättarperspektiv överhöljs av lika mycket miljömässiga och historiska detaljer som smått osannolika beskrivningar. Alltför ofta tar själva scendekoren över. Måhända ligger denna fara inbyggd i den programmatiska berättarivern som nästan tvingar karaktärerna mot det oundvikliga och som tecknar ett alltför brett scenario med fler karaktärer och parallellberättelser än vad Oksanens palett hinner fylla. Trots att Kvartett-seriens polyfoniska kartografi över andra världskrigets konsekvenser tjänar syftet att skriva fram det estniska traumat genom ett särskilt finskt erfarenhetskomplex – romanerna är trots allt skrivna på finska – förblir krigsskildringarna och de politiska oroligheterna i När duvorna försvann mer av en filmisk fond för ett omfattande researchmaterial (med en bifogad ordlista). Om Stalins kossor och Utrensning utgick från ett expansivt perspektiv via släktleden framstår När duvorna försvann som ett reserverat historiografiskt modellbygge.

Som en berättelse om censur, vilket bokens händelser i början av 1960-talet utarbetar med van hand, ger När duvorna försvann däremot en invecklad bild av kommunistregimens propagandamaskineri, för vilket Parts tycks ha lika lite skrupler som skäl för sina handlingar, och där Juudits successiva sinnesavtrubbning inrymmer Oksanens ofta tillbakahållna motiv i dess förtegenhet.

I Baby Jane (2005), som inte hör till Kvartett-serien, är antipatin till en heteronormativ sfär närmast ursinnig. Den norm som i berättelsen representeras av den icke-namngivna huvudpersonens liv tillsammans med hennes manliga partner beskrivs som ett fängelse. Tvåsamheten som hon delar med sin kvinnliga partner i en annan del av den icke-kronologiska berättelsen är i sin tur föremål för en slags censur – det bildar ett likartat fängelse genom parets kamp med panikångest och depression. De stänger in sig. I Utrensning är Aliides systers äktenskap det enda förhållandet som verkar någorlunda funktionellt, men är samtidigt föremål för den mest brutala svartsjukan. Också Juudit i När duvorna försvann stänger in sig. Men hennes psykiska flykt har en bredare omfattning än den ibland övertydliga ramberättelsen om Estlands ockupation, genom att heller inte kunna reduceras till sådana liknelser.

Alla Oksanens motiv koncentreras i Juudits dagdröm.

Efter bolsjevikernas maktövertagande tvingas hennes man att gömma sig. Den olyckligt gifta Juudit är lättad. Oskyldigt ger hon hennes innersta tankar utlopp. Hon inser det svekfulla i det, samtidigt som sveket bereder för frigörelsen. Äntligen, tänker hon, får jag ha hela sängen för mig själv.

(Att slippa igenom) det mindre livet

Sofi Oksanen: Utrenskning (Forlaget Oktober, 2010)

Sofi Oksanen: Utrenskning
(Forlaget Oktober, 2010)

»Att uppfostra ett djur som kan avge löften – är det inte just den paradoxala uppgift som naturen tagit på sig vad människan beträffar?« skrev Friedrich Nietzsche i Till moralens genealogi (i Peter Handbergs översättning). Det minnesarbete för vilket Oksanen utsätter de tre generationerna av kvinnor i Stalins kossor, liksom Aliide och hennes systers och systerdotters öden i Utrensning, blottställer löftets samhälleliga anatomi. Gradvis pulvriseras det sociala löftets samvete, skuld och ansvar. Att välja intet, som karaktärerna drivs mot, eller att intet vilja, blir den svindlande rörelse ur vilket självbestämmandet kan ta form.

Inga av Oksanens karaktärer kan betraktas som offer. »Anna stannar aldrig och väntar på att något ont ska hända. Anna agerar dessförinnan. Var redo. Alltid redo,« intygar Stalins kossor. Parallellt med denna självsäkerhet lutar sig rösten nästan alltför förtroget till läsaren: »Om man inte har något att göra med någon annan så finns det heller inga förrädare.« Ett sådant synsätt blockerar envist dess sårbarhet. Den slår vakt om sin integritet. I förtroende inbjuder röstens vädjan till tillit. Men förtroligheten är samtidigt ambivalent, ett hot om uteslutning, om förräderi, en tyngdkraft som splittrar alla lagar. Rösten vädjar oss till att lyssna samtidigt som den förutsätter ett svek. Mellan sårbarheten och kalejdoskopet av motsägelsefulla liknelser, som alla kretsar kring ett uppskjutet självbestämmande, finns en röst som avger ett särskilt sorts löfte. Ha ingenting med någon att göra, påstår den. Någon kommer alltid att förråda en. Rösten vill ha sängen för sig själv. Men genom att utesluta alla, som lag, innesluts överskridandet. För att lita på rösten måste läsaren, som alltid när det gäller skönlitteratur, distansera sig. Vi läser förtroget. Det vill säga: svekfullt.

Var skillnaden går mellan ett medvetet val och ett yttre tvång är aldrig självklart hos Oksanen. I en obeveklig vilja att ta sig ifrån det sovjetiska Vladivostok lockas Zara i Utrensning – fylld med drömmar om väst och kapitalism – in i ett traffickingnät. I bokens tillbakablickar framstår Aliides svartsjuka kärlek för den estniske nationalisten Hans Pekk, i sin tur gift med Aliides mönstergilla syster Ingel, som en underliggande drivkraft för hela berättelsens konglomerat av svek och våld. I hennes svartsjuka anger Aliide sin syster och hennes dotter Linda för de sovjetiska miliserna, varpå de deporteras utan omsvep till Sovjetunionens yttersta vidder där Linda så småningom föder Zara. Paradoxalt nog är det denna handling som gör Utrensning trovärdig. När detta svek neutraliseras, på ett liknande sätt som ockupationen av Estland förvandlade undantaget till lag, ger all tilltro till de unga eller framtiden vika. Kanske är en sådan bild av Estland grovt endimensionell. Men i belysning av våldet mot kvinnor – där även Aliide faktiskt utsätts för sovjetmilisernas sexuella och tortyrliknande övergrepp – är det en verklighet som är högst reell.

Visserligen lider romanen av genrelitteraturens plötsliga vändningar i handlingen och alltför dramatiserade nyckelhändelser för att den ödesmättade historien om trafficking – utmålad som det nya Europas fortsättning på Sovjetregimens förföljelser – eller det våld som Zara och Aliide tar till för att överleva ska kännas fullt övertygande. Dramatiken är alltid ett steg för mycket, som om den i sig månade om en absolut integritet. Men den motsägelsefulla handlingen av kärlek som Aliide på ett synnerligen brutalt sätt utför är ett svek som på en gång tilltvingar och undandrar sig självbestämmandet.

»Lagen sitter i spjutstångs ände,« är ett gammalt nordiskt ordspråk. Med nävrätt (ty. Faustrecht) avses ett förfarande som är likvärdigt med att ta lagen i egna händer, genom försvarandet av en rättsprincip. För Aliide är sveket en nävrätt som tilltvingar sig tillit genom våld. Tilliten, förmågan att avge löften, som också Annas motsägelsefulla vädjan om att alla i grunden är förrädare vill bokstavligen infånga. En rättsprincip som i likhet med den totalitära regimen redan är inskriven i våra val. Och i gränslandet mellan inneslutning och uteslutning hotar det icke-mänskliga. I spjutstångs ände stryker ett djur förbi.

Överallt surrar det av flugor i Utrensning. Aliide letar igenom »högar av gulnade dagstidningar ur vilka det föll döda flugor«. Insekterna under golvet låter ana den undangömda historien: »Under bordet kröp en spindel som försvann under golvlisten.« När Aliide får reda på Zaras verkliga identitet känns »stegen på hennes kind« som flugfötter, eller så schasar Aliide iväg rädslan »som en svagbent fluga«. Är det rädslan eller flugan som är svagbent? Vad står det icke-mänskliga för?

När Aliide blir utsatt för övergrepp under förhör föreställer hon sig att hon är »en fluga i lampan, hon flög iväg«. Är det en flykt undan misshandeln och våldtäkten? Aliide föreställer sig att flugan »gick tvärs över en kvinnas bara bröst«, att hon betraktar sig själv utifrån, som ett psykiskt skydd mot våldet. »Sprickorna i golvplattan svängde som spindelben,« beskrivs rummet i närmast expressionistiska ordalag. Det yttre sammanflätas med det psykiska i en väletablerad formel.

I filmversionen med samma titel, vilken hade premiär förra året, är insekternas surr i lampan påtagligen en flyktpunkt: i en övertydlig emfas av kontraster mellan gott och ont saknar filmen vad de i grunden ambivalenta handlingarna av svek utgör, där scenen med flugorna låter bilden tona ut i ett sommarlandskap med fågelkvitter. Filmen undviker de ofta mångformiga insektsanalogierna i Oksanens bildvärld som vägrar förråda deras referenspunkt.

När även Zara blir utsatt för övergrepp i bokversionen återvänder motivet: »flugan som satt i butikens lampa surrade«. Våldet får en anstrykning av arv. Men i motsats till metaforiken i Stalins kossor, med mathushållningen och ätstörningarna hos den insiktsfulla Anna, skapar Oksanen här en flyktpunkt för offret lika mycket som ett sätt att förneka traumat, att slå ifrån sig sin mänsklighet. En förvandling förbereds, något som inte vet av de skiljelinjer som filmversionen etablerar som poler mellan moraliska rättsprinciper. Den centrala scenen i Utrensning, då Aliide tillsammans med hennes nyblivna make Martin anger sin syster för miliserna, skänker motivet ytterligare en dimension:

Någonstans skällde en hund, bakom fönstret kraxade en kråka, en spindel klättrade uppför bordsbenet. Martin krossade den och gned in den i golvplattan med sin fot. Aliide Truu skrev under.

Vem är här den ansvarige? Vad som först framstår som en explicit betoning av grymhet, där Martin endast pådriver handlingen, antyder också någonting om ett överfört ansvar. Det är liknelsen som är det viktiga. Den kalejdoskopiska överföringen från människa till djur, ansvar och oberoende, det vill säga suveränitet. Mellan underkastelse och självbestämmande finns djuret. »Aliide Truu skrev under.« Som om handlingen utfördes av sig självt. Som om gränsen mellan lag och brott var utsuddad. Som om suveränitet liknade någonting utanför Aliide, också utanför Martin, utanför det mänskliga.

Hur kan djur representera någonting? Hur kan liv symbolisera ett annat liv? Frågorna gäller mindre Oksanens bildbruk såsom en generaliserande och mytologiserande tradition som hierarkiserar djur (som djur) i rangordningar av mindre liv. I Stalins kossor är djurmetaforiken ett sarkastiskt inverterande av en bild som får stå för alla förföljdas och deporterades liv – ett mindre liv, kanske, istället för en mindre litteratur – i den totalitära staten:

Tjänstemän som har besökt Ryssland beläggs med munkavle och får inte berätta vad de sett. Den som öppnar munnen försvinner. Om han eller hon så bara berättar om att där finns en helt egen koras, Stalins ko. Stalins ko är en get.

I När duvorna försvann har vi återigen en mängd djur. Till en början framstår duvan, som av kulturen överhängts med besynnerliga attribut som oskuld, andlighet eller fred, som en särdeles övertydlig symbol för nazisternas övergrepp. Under ockupationen av Estland ser befolkningen med förundran på nazisternas vana att infånga och äta duvor: »Tyskarna hade ätit duvorna härifrån också, så att flockens kuttrande bakom skjulet inte längre kunde höras, strykarkatter förde oväsen i salarna och på verandorna.« När Edgar tyr sig till nazisterna äter han betecknande nog duvkött. Och när han senare jobbar för kommunistregimen och avslöjar en dissident får assonansen till nazisternas handlingar en mer abstrakt nyans: »Precis som om hans hand hade fångat en hel fågelflock direkt i luften och flocken hade stelnat av hans beröring till en tydligt flyttbar formation.« Skiftningarna mellan infångande och en i beröringen förstelnad formation tycks åkalla en maktlöshet i nästa mening: »Hemma väntade Optimans otåliga tangenter och frun.«

Också här omformas djurliknelsen – inte på djupet men sidledes.

Roland bär Juudits hand »som en nykläckt duvunge« – strax innan Juudit förråder sin tyska älskare – och hon undrar om »resan från duva till huggorm« är synlig på huden. Duvungen förs i handen mot ett stundande offer. Men den nykläckta offerrollen tycks kunna övergå i en slags motsats, huggormen. Roland slår vakt om sin förövarroll: »Ännu kunde han vända om, lägga armen om sitt duvöga.« Så får också de två kvinnornas förhållande i Baby Jane en kalejdoskopisk omfamning: »Hon lyfte upp mig som en fluga på sin rygg och höll om mig så att jag sjönk in i henne.« Och i Utrensning: »Spottstritens larv gömmer sig inne i en boll av saliv och bollen skyddar den mot fiender och från att torka ut.«

Sofi Oksanen: Stalins kyr (Forlaget Oktober, 2009)

Sofi Oksanen: Stalins kyr (Forlaget Oktober, 2009)

Oksanen justerar de brutna löftena med ett djurblivande. Å ena sidan föremålet för ett bisarrt våld genom nazisterna. Å andra sidan ett kalejdoskopiskt undslippande av lagen, av tvånget att avge löften. Den tillitens nävrätt som Aliide och Edgar förkroppsligar undgår att fixeras. Djuret som avger löften är i Oksanens Estland satt i ett undantagstillstånd. I denna zon av icke-åtskillnad mellan val och yttre tvång, tillit och svek, lag och laglöshet, intensifieras självbestämmandet via analogier med djuret, någonting som på en gång är utanför människans förmåga att avge löften och samtidigt överskrider den. På ett kusligt sätt påminner detta om rätten och suveräniteten i sig som både är den yttersta lagen och står utanför den, någonting som genererar en likhet med det gudomliga eller djuret (där Thomas Hobbes politiska vision Leviathan från 1651 är bara det mest kända exemplet). Flugan segrar alltid.

På ett ytligt plan står sveket, Aliides och Edgars överträdande av de sociala kontrakten, för de estniska maktskiftena under andra världskriget och ockupationen fram till 1991. Men det kan också läsas som en mikrologisk kartläggning av de samhälleliga och politiska relationerna som Europa inte skakat av sig efter de totalitära staternas disseminering. I underminerandet av »det politiska djuret« öppnar sig självbestämmandets icke-mänskliga grunder som en horisont för också makten. I den minst sagt övermätta bildvärlden inringar analogierna själva normen genom inbördes motsägelsefullheter: en beslutsångestens poetik som många gånger förefaller själv bli föremål för underminering. Men istället för att välja ett ensidigt politiskt patos tvingar Oksanen suveräniteten igenom det mindre livet, där den tunna skiljelinjen mellan makt och maktlöshet driver det individuella och politiska självbestämmandet mot en ny form. Det är liknelsen som frambringar våldsamheten. I jämförelsen, genom det grymma sammanförandet av absoluta motparter, uppstår svindeln. Så kan det litterära se ut.

Alla citat från Kun kyyhkyset katosivat är översatta från finskan av Joni Hyvönen.

Avatar

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.

Gi Vagant i gave!Mørket senker seg over Norden. Hvilepulsen og juleferien trenger seg på. Gi bort ett års gaveabonnement på Vagant. Bestill på våre nettsider.
LES MER