Oceanen längs motorvägen

MUSIKK. Umeåbandet Cult of Luna ger form åt en glesbygd där skymningen aldrig lättar.

Norr är slutstationen som kanske inte existerar, någonting som vägleder med oantastlig precision och drar sig likväl undan, som om ett annat nord förr eller senare visade sig. Riktningen norrut stakar ut ett annanstans, kanske mer en sinnesstämning som speglar livet i ogästvänliga trakter eller en självvald isolation, jämförbar med den omöjliga destination som väderbitna upptäcktsresanden strävar mot. Den som beger sig åt norr förbereder sig sannolikt för skog, fjäll eller ödemark, för kyla, mörker eller ensamhet, samtidigt som färden norrut hör ihop med att fara uppåt, att bestiga eller höja sig ovan någonting.

Alla bär inom sig en egen idé om norr, menar författaren Peter Davidson i The Idea of North (2004), en studie i föreställningar om norr inom litteratur, konst och mytologi, till lika delar kulturhistoria och personlig meditation. För skandinaver är norr förknippad med hopplöst mörka vintrar och ljusa sommarnätter, förutom den känsla av under som norrsken ger upphov till, inte sällan ledsagat av en viss melankoli, någonting som Davidson talar om med hänsyn till avfolkningen i den norra landsbygden: »The early fading of the light is a part of another powerful idea of north, of rain, twilight and loneliness. This edges towards the idea of the north as a place of dearth: abraded cities, failed industries.«

Somewhere cover
Cult of Luna, Somewhere Along the Highway (2006).

I mitten av maj avslutade Umeåbandet Cult of Luna en nordeuropeisk turné där de framförde albumet Somewhere Along the Highway i dess helhet, en skiva som släpptes för tio år sedan och markerar en övergång från bandets mer aggressiva metal till en stil präglad av oroliga postrockplock, ödsliga vedbodssyntar och kräsna melodislingor. Tematiskt kan Somewhere Along the Highway sägas knyta an till idén om norr på den 64:e breddgraden, inspelad i en enslig stuga utanför Umeå, och tar sig an den västerbottniska glesbygden genom utdragna instrumentala partier och ett sakta framskridande som håller fast vid skymningstimmen, tillståndet av slummer och vaka, försvinnande och återvändo.

Turnéns avslutningskonsert hölls på Cirkus i Stockholm, där en kavalkad av strålkastare sänkte sig över publiken när Cult of Luna slog an de första tonerna. Ljuset är ett återkommande tema i texterna till Somewhere Along the Highway, där sången på den atmosfäriska första låten annonserar: »The sun, the light in your eyes, trapped me in a cage.« Inledningslåtens melodiska gitarrslingor banar väg för albumets höjdpunkt, »Finland«, vars mäktiga rytmer och laddade skriksång bryter lugnet och bygger långsamt upp spänningen, fram till att syntmelodierna introduceras och låten ökar ytterligare i intensitet. Vid mitten av det tio minuter långa stycket faller instrumenten in i ett läge där basen hamrar i sakta mak in en och samma ton, som om en övertygelse banade väg för ett kritiskt ögonblick, understrukit av den i delay-effekter begravda gitarrmelodin, som ger uttryck åt den ödesmättade stämningen. Låtens sista rad för oss ner på jorden: »Under my eyelids, come forth light.«

Ljuset tycks vara någonting som både isolerar och frigör, kanske väckt till liv under sömn, ett hopp i ensamhetens eller fantasins vård. »Skymningen är gränslandet där dörrarna mellan liv och död, rätt och fel, sant och falskt, står öppna«, skriver kritikern Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet, angående Peter Davidsons senaste bok The Last of the Light. About Twilight (2015). Som i boken om norr rör sig Davidson associativt mellan konstformer och epoker, nu även med en utblick mot brittiska katoliker och oliktänkande som hållit sig undan offentlighetens ljus. De utdragna solnedgångarna är som synligast mellan de 50:e och 70:e nordliga breddgraderna, påpekar Davidson, och enligt honom gör det Skandinavien till en plats där människor underkastas växlingarna mellan natt och dag, vid sidan av kvällningen då skillnaderna tycks suddas ut.

Artwork Somewhere1 Foto Erik Olofsson
Cult of Luna, Somewhere Along the Highway (2006). Foto: Erik Olofsson.

Somewhere Along the Highway kretsar kring tillståndet mellan ljus och mörker, en resa mot en halvdager som den ljusfattiga musiken dröjer vid, någonting på väg att försvinna och som samtidigt ger en vag förhoppning om hemkomst, inte mer än antytt eller blott osagt, kanske ett vägskäl: härifrån får du klara dig själv. Låttexterna är lätt försumbara, inte sällan omgivna av symboltyngda bilder (»children sang and pilgrims mourned«, »I sink my sorrows in the sea«, »leave me here for the crows«), men eftersom texterna i de flesta fall är ourskiljbara fungerar sången som en drivande kraft för albumets olycksbådande prägel. Undantaget är den vemodiga »And With Her Came the Birds«, vars sömnaktiga countrytoner bereder en stunds kontemplation, och orden artikuleras klart i den lägereldsliknande anda som låten frambringar. »Night falls, silence takes a grip«, manar den nästan viskande sången, dröjande inför upplösningen, snart i mörkrets våld.

Albumet fortsätter på samma spår som Cult of Luna stakade ut med Salvation (2004), där musiken nästan saktats ner för varje skiva, och den alltmer släpiga ljudatmosfären tycks blotta nya möjligheter i de sparsamma känslolägen som emellanåt tittar fram, lite som en diskret chaufför låter medpassagerarna luta sig tillbaka och ta in vyerna, men som håller en vaksam blick på bilföraren. På Somewhere Along the Highway visar bandet på en tålmodig uppbyggnad av låtarna, vars kondenserade form låter oss gå upp i landskapet medan utsikten förändras utan att vi märker det. Frånvaron av tekniska utsvävningar ger utrymme för en emotionell effekt som förstärks av rudimentära syntmelodier, med en klar separation av instrumenten och nogräknade kompositioner, jämte en sång vars urladdning inte låter sig begränsas till vare sig ursinne eller förtvivlan, snarare en sinnesrörelse i kontakt med jorden på vilken motorvägen mot norr breder ut sig.

Oceanic
Isis, Oceanic (2002).

Cult of Luna följer en musikalisk inriktning känd som postmetal, ofta tillskriven det amerikanska bandet Isis, vars album Oceanic (2002) brukar rubriceras som avgörande för genren. Att mana fram en spänning med hjälp av eteriska gitarrplock – innan aggressiva utlopp vars skriksång tydligast återknyter till metal – påminner om postrockband som Godspeed You Black Emperor! och tidiga Mogwai, vilka så ofta utgår från en formel av spänning-förlösning, lågt-högt eller lugn-kaos. Oceanic har influerat mängder av artister som försökt ta metalgenren vidare (Rosetta, Callisto, Russian Circles, Pelican), medan det marina temat märks i valet av bandnamn (The Ocean, Mare, Tides, Vattnet Viskar). Låtstrukturerna inom postmetal strävar många gånger efter det oföränderliga, och hör även ihop med förhållandet till den naturliga omgivningen, såsom bassisten i det Portlandbaserade bandet Ocean och den före detta fiskaren Reuben Little förklarar för ALARM Magazine: »Portland is a peninsula. It’s a huge, vast, empty thing, or it’s this beautiful entity.«

New Bermuda
Deafheaven, New Bermuda (2015).

Havet överväldigar lika mycket som det påkallar någonting som bara finns där, likgiltigt för allt som kommer i dess väg. New Bermuda (2015) heter San Francisco-bandets Deafheavens senaste skiva, ett band som fört postmetal till en bredare publik och vars blandning av melodiska och aggressiva stycken visar på de motsatta eller kompletterande lägen som gäller för nyare metalband, där känslosamheten inte är någonting att sticka under stol med. Tydligare influerad av thrash metal tycks New Bermuda staka ut en ny oceanisk färdväg, mer riffbaserad och rak på sak, ett nytt sätt att åka vilse på eller låta sig sugas upp av naturelementen. »There is no ocean for me. There is no glamour. Only the mirage of water / ascending from the / asphalt«, sjunger George Clarke på albumets andra låt, »Luna«, som om vattnet vore en hägring, en ö i sig själv ur vilken bandet försöker leta sig tillbaka till den stadsmiljö som genomsyrar Deafheavens vardagliga svärta.

Som ett naturelement i ständig förvandling når havet överallt och ingenstans, i likhet med känslan av att sugas upp av tiden, det tillstånd som postmetal ofta väcker till liv genom att ge sig hän åt de svävande instrumentella partierna, men utan att erbjuda lyssnaren en bestämd ram att navigera sig efter, låtarna bara fortsätter och fortsätter och mollskalorna liksom utdunstar i töcknet, samtidigt som det inte går att avgöra varifrån under vattenytan sången mynnar, och det som kanske går att hålla fast vid är spänningen som byggs upp innan urladdningen, vilket bara är en tillfällig upphöjning, en lätt våg som snart ansluter sig till den stora slummern omkring.

På samma sätt som havet är ett naturelement att ta spjärn mot ter sig platsen längs motorvägen omöjlig att avgränsa, men motorvägen är likväl rotad i en konkret miljö, en väg som borde leda någonstans, där titeln till Cult of Luna-skivan gör det klart att vi befinner oss i bebyggelsens skugga, rotlösa och under avvägarnas hemliga beskydd.

Cult of Luna avstår från den linjära låtstruktur som går från lågt till högt, från uppbyggnad till förlösning, och siktar istället på ett mellanläge som är varken meditation eller aggression, så att musiken inte är omedelbart medryckande, men inte heller någonting att utan vidare försjunka i. Känsloläget såväl som volymen på Somewhere Along the Highway håller en jämn nivå, en olycksdiger barriär som också lugnar, ett oupphörligt framskridande som bedarrar i själva rörelsen genom landskapet. Någonstans längs motorvägen, vittnar titeln om, som om vi hade vikt av någonstans, saktat ner eller åkt vilse. I likhet med väderstrecket norr är albumets platsangivelse en relativ position, kanske ett inre tillstånd där skymningen hotar att ställa allt i skuggan, ett avsked som också låter ana en ny begynnelse. Men för att nå detta ögonblick tvingas lyssnaren att förvilla sig i den planlöshet som resan norrut går ut på.

Artwork Somewhere2 Foto Erik Olofsson
Cult of Luna, Somewhere Along the Highway (2006). Foto: Erik Olofsson.

Låtarnas utdragna form anknyter delvis till den progressiva rocken, vid sidan av Cult of Lunas smått mytologiserande teman. Bandets tidigare album Eternal Kingdom (2008) sades bygga på dagböcker hittade på ett mentalsjukhus, medan den dystopiska Vertikal (2013) hämtade inspiration från Fritz Langs Metropolis (1927), och det senaste albumet Mariner (2016) anknyter till utforskandet av rymden, ett samarbetsprojekt med den amerikanska sångerskan Julie Christmas. Koncepten fungerar som lösa utgångspunkter snarare än som sammanhängande berättelser eller en låtcykel; härifrån börjar vi och ditåt ska vi. Men utvecklingen från staden till rymden har sin upprinnelse i den lantliga avskildhet som återges på Somewhere Along the Highway.

Inspelad i en gammal lada utanför Umeå verkar platsen längs motorvägen ruva på en tyst utsatthet. Ladan i Norrfors återges av de dunkla bilderna på nyutgåvan av Somewhere Along the Highway, utgiven i samband med Europaturnén, och ter sig som en oas i ett snötäckt nordligt landskap. Enligt sångaren och gitarristen Johannes Perssons tillbakablickande text i konvolutet kretsar albumet kring den ändlösa motorvägen som turnerande musiker tvingas leva med, men leder också ur en vilja att knyta an till Umeås lantliga omgivning: »The scenery when you drive through the inlands consists of endless woods, fields, dying small communities and that was what we wanted to communicate with our music.«

Platsen längs motorvägen är dock inte någon idyll, mindre Walden och närmare jaktstugan i Knut Hamsuns Pan (1894), de av eviga sommardagar höljda landskapen i Nord-Norge, vars alltför snabba övergångar speglar huvudpersonens sinnesstämningar, som om allt i naturen förärats ett socialt spel, där du kan tillfälligt barrikera dig för att uppfyllas av den konfliktfyllda platsens mångfald. Men Cult of Luna skrinlägger tillflykten, all hopp prisgivet åt motorleden som breder ut sig över den sista norrländska skogsplätten. Platsen längs motorvägen kunde vara varsomhelst, men det liv som albumet skakar fram ur skogens gömmor är ägnad de nakna rucklen som tittar fram ur den svenska landsbygden. Somewhere Along the Highway är en ögonblicksbild av en färd genom Västerbotten som kräver två saker: ensamhet och rörelse. För albumet gör sig bäst i avskildhet, när lyssnaren konfronteras med sin övergivenhet eller rör sig själv genom det nordliga grannskapet, öga mot öga med det fria.

The Idea of North
Peter Davidson, The Idea of North (2004).

Stämningen på spelstället Cirkus är nästintill högtidlig, med huvuden som böljar vördnadsfullt i takt med musiken. Förväntningarna är höga, nästan att likna vid Luleåbandet Breach återföreningskonsert på Debaser Medis i Stockholm 2007, ett hardcoreband vars övergång till postrock-influerad metal satt sina spår i Cult of Luna. Att bandet kör hela skivan från början till slut är givetvis generöst och borde vara en självklarhet för fler artister, som genom att behaga publiken med ett urval bryter skivornas kontinuitet. Trenden med att återuppliva tidigare skivor har utvecklats till lukrativa nostalgitrippar under 2000-talet, även för rockband som inte fyller fotbollsstadiums, samtidigt som de outtröttliga konserterna inför hängivna lyssnarskaror är en motivation bakom det återförenade Swans: vidare, vidare, vidare! Även om Cult of Luna bjuder på ett antal inledande låtar ur andra album uppgår spelningen till stor del av ett återskapande av Somewhere Along the Highway, med få märkbara sidoutflykter. Men i kretsen av likasinnade tenderar musiken att kännas lite för trygg, medan någonting av skivans enslighet går förlorad.

Ensamheten inom den skandinaviska musiken är en både seglivad och lönsam kliché, den genomsyrar de skymningsbeklädda skogarna på norska black metal-omslag, erbjuder ett outsinligt tema för nordiska artister inom arktisk ambient eller isolationism, och återkommer när det så kallade svenska musikundret diskuteras – en nation av isolerade låtskrivare och ett tillbakadraget geni som hemlig mittpunkt, om vi får tro journalisten John Seabrook i The New Yorker. Emancipationen av individen har i Sverige gett upphov till en ödesdiger ensamhet, menar Erik Gandini i sin dokumentärfilm The Swedish Theory of Love (2015), vars schematiska teser fått sin beskärda del av kritiken. Gandini gör gällande att 70-talets socialdemokratiska frigörelse av individen lett till ett samhälle med flest ensamhushåll i världen, där en av fyra dör ensamma och som genom att avhålla sig från mänskliga relationer – till fördel för digitala gemenskaper, konstgjord befruktning och strävan efter en problemfri tillvaro – går miste om en grundläggande socialiseringsprocess. Här skänks inga glädjerop till jämställdheten eller den sociala rörlighet som självständigheten gett upphov till. Kärleksteorin går hand i hand med ensamhet.

»I Norrbotten finns avskedet hela tiden som en möjlighet«, skriver musikern och poeten Mattias Alkberg i Svenska Dagbladet. »Jag tar inte av mig jackan när jag kommer hem till någon. Jag är hela tiden beredd att gå.« Enligt Luleåbon Alkberg är den ensamhet som Gandini svartmålar inte odelat av ondo, den kan lika gärna handla om respekt för värden: nej, jag ska inte tränga mig på. Han föredrar att inte göra det, ja, svedalabon har ett sådant alternativ till skänks, och till det hör även det empatiska avstånd som internet gör tänkbar, möjligheten att ta in någon annans erfarenheter, och att göra det på ett sådant sätt som anstår individen som har jackan på sig vid besök hos andra.

Artwork Somewhere3 Foto Erik Olofsson
Cult of Luna, Somewhere Along the Highway (2006). Foto: Erik Olofsson.

Samma tankesätt präglade pianisten Glenn Gould, vars radiodokumentär The Idea of North (1967) gett namn åt Peter Davidsons utforskning av norr. Gould var inte tillfreds med konserter, de uppgick till en social tortyr för narcissistiska ekvilibrister och en publik som alltid förväntade sig samma sak. Han drömde sig istället bort i isolationen som erbjöds av teknologin och musikstudios, en tillbakadragenhet som gav utrymme för eftertanke och inlevelse, för vilka sinnebilden kan betraktas som det av snötäckta vidder täckta landskapet, den kyla och avskildhet som är nordtrakterna given.

Ensamheten ger till stånd den rörelse som frammanas på Somewhere Along the Highway, vars musikaliska enkelhet banar väg för en mindre öppning, varigenom skumrasket rör ihop och öser ur, tränger ihop och gör fri, bjuder in och leder ut. »Somewhere along the highway these tracks must end«, intygar låten »And With Her Came the Birds«. Den norrländska avfolkning som albumet sträcker sig över gäller även för lyssnaren, för om detta nu ska leda till någonting, en ändpunkt eller ett möte, är det en resa där vi rör oss krypande på mage, det är en musik som i sin tröghet eggar till rörelse, dock inte headbanging, definitivt inte dans, men i alla fall en oro som du inte visste att du behövde.

Somewhere Along the Highway tillhör ett på avstånd hållet ändamål, en skymning instängd i sitt väsen som hårdnackat böljar över trädtopparna, alltid långvarigare än vad du orkar med, men inte länge nog, för här är det svårt att omfatta någonting i en blick, låtarnas otaliga avkrokar och albumets episka anslag speglar sig i dunklet som sådant, på en gång dolt och närbeläget, och av dig kräver uppgiften ingenting annat än samma ofjädrade inställning, även om den lilla vinst som skänks av timmen sällan går att klä i ord, omsätta i andra belopp än minnesbild eller spela upp på nytt, nej, du får lov att vänta ut den, en genomlyssning räcker inte, en ynka konsert kommer inte att framkalla det, och det ljus som faller över jorden gör det lika påkostat som mörkret, alltid redo att spenderas.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.