HAMSUN. På vilket sätt Hamsun i sin litteratur skulle »förföra« framgår inte heller av Tore Rems läsning, skriver Sigrid Combüchen.
Tidligere publisert i Vagant 1/2015.
För drygt 60 år sedan dog Hamsun, för 75 år sedan gjorde han ett vägval vars prägling inte stannat på försättsbladet till hans livsverk, utan gått igenom sida för sida av tusentals sidor och slutligen satt sitt märke i själva bordskivan. Hamsun är märkt, lika oåterkalleligt som om Brad Pitt i Inglourious Basterds (2009) stött ihop med honom vid kanalen bortom Nørholm, tagit ögonmått på pannan och plockat fram kniven.1
Alltsedan dess har ämnet Hamsun varit föremål för ett mestadels lågintensivt sorgearbete i det litterära Norge. Förläggaren Harald Griegs ord i ett efterkrigsbrev – att sällan har han gillat någon så mycket och sällan varit så besviken på någon som Hamsun – kan stå som överskrift för kvardröjande stämningar. Likaväl som Faulkner varit pappa till mycket av den moderna amerikanska litteraturen (före creative writing-eländet), har Hamsun varit det till den norska – eller nordiska eller europeiska litteraturen. Som dilemma har han dock varit främst norsk, eftersom han förrådde motståndet och därmed befolkningen under den tyska ockupationen. Men det slutar inte där. Anklagelsepunkterna har i sju decennier varit landsförrädare och nazist. Först i den ordningen, men nu i omvänd, i och med att begreppet nation – med förlängningen nationalism – har devalverats.
Det har alltid varit enklare att argumentera om sveket mot nationen, vilket han ju också dömdes för. Där finns handlingar, frånvaron av handlingar, en del tidningsartiklar, Nobelmedaljen till Goebbels, nekrologen över Hitler samt evig oenighet om det är en nyckelpiga eller ett solkors han har på kavajslaget. Landsförräderi är ett hanterligt begrepp också när man går vidare från Hamsuns person till hans litteratur. Det gränsar till karaktärsfel och romanerna behöver inte bli raserade av politiska handlingar som författaren blivit dömd för. Med nazism är det en helt annan sak. Idag är det inte längre ett personligt haveri i ett historiskt skede som är dominerande åtalspunkt mot diktaren, utan hans närhet till den mest avskydda av ideologier.
Nazistiska böjelser är – eller anses vara – integrerade i personligheten och i allt den uttrycker. Nära nog med automatik ses konservativa eller arkaiska värderingar som förstadium till ideologisk nazism och fascism. Även om renommerade ideologer, med Mussolini och Quisling som iögonenfallande exempel, tog steget direkt från kommunism till fascism. Men eftersom den förstnämnda modellen anses vara nazismens legitima genealogi, har det varit möjligt att – som Jørgen Haugan i Solgudens fall (Gyldendal Norsk Forlag, 2004) – gå tillbaka i Hamsuns verk och ge diagnostiska förslag på nazism före nazismen. Då blir utslaget inte ett historiskt brott som kan sonas, utan en grundläggande defekt i Hamsuns verklighetsuppfattning, människosyn, jagkänsla och annat som format hans livsverk. Och i så fall är det inte längre frågan om att fördöma hans handlingar och fortsätta läsa hans böcker, utan man måste överväga att kasta ut barnet med badvattnet.
Så långt går inte Tore Rem i Reisen til Hitler (Cappelen Damm, 2014). Men boken har som master idea eller grundformulering att det är viktigt att veta den fulla sanningen om Hamsuns ideologiska val, innan man fortsatt låter sig förföras av hans böcker. Programförklaringen till studien ges i början av boken och betonar att man inte kan bruka sin »kärlek« till Hamsuns litteratur som ett skydd mot den politiska realiteten. Han kallar det narcissism att värdera sin känsla för den konstnärliga skönheten så högt att man tonar ner obehagliga fakta. Rem hävdar att Thorkild Hansens Processen mot Hamsun (Gyldendal, 1978) inspirerat denna narcissism och startat en tradition av bagatellisering som han nu avser att bryta. I några korta omnämnanden noterar han att Hansens bok är apologetisk och otillförlitlig, men undgår tyvärr att nämna den stora debatt som den utlöste. Redan här bröts ju traditionen av en Hamsun-whitewash. Det var ett veritabelt hallå om boken i alla de nordiska länderna. För inte så länge sedan återutsände svensk TV ett samtal från den tiden, mellan Harald Ofstad och Hansen, där Ofstad och programledaren övergick från att diskutera, respektive moderera, till att göra gemensam sak mot den krympande Hansen, med ett crescendo där Ofstad vrålade »du er feig!, du er feig!«. Om man tror att debatten om en bok inte har någon inverkan på folks helhetsintryck av sakfrågan, övervärderar man litteratur och undervärderar publicistik. Enqvist/Troells film Hamsun (1996) har förvisso tagit intryck av Hansens bok, men långt ifrån slaviskt och mest eftersom dess narrativ gör den hanterlig för omgestaltning i manuskript.
På vilket sätt Hamsun i sin litteratur skulle »förföra« framgår inte heller av Rems bok. Förförelse utgår från ett rus hos subjektet, som sveper iväg med dem som låter sig fångas. Jag tänker ofta på en formulering i ett brev som Hamsun under vistelsen i USA skrev till en vän, som fångats av något kristet samfunds förkunnelse och försökte smitta honom: »Historierna är inte sanna för att de berättas.« Så uttrycker sig ett kritiskt intellekt. Varje läsning är personlig, jag kan bara stå för min egen Hamsunupplevelse, som inte är att se en andens förförare i hans romaner, utan en förmedlare av »överraskning«. Han skriver inte effektsökande eller effektivt, utan tvekar fram bland udda, svårförenliga gestalter, och överraskas av den syntes som likväl uppstår i samband som han skapar mellan dem.
Den svenske litteraturhistorikern John Landquist skrev å sin sida redan 1917 Knut Hamsun. En studie över en nordisk, romantisk diktare (Gyldendal) där han läser Hamsunlitteraturen som att den lever i »förälskelsens« dimension. Landquist förförs dock inte av någon sirensång, utan läser den extrema ambivalensen i Pan (1894) och det oförverkligade i Victoria (1898). Romantisk skönhet finns i dessa romaner, men den förför inte, eftersom temat är ambivalens och förfelande. Och vem läser Men livet lever (1933), Kvinnorna vid brunnen (1920) eller En vandrare spelar med sordin (1909) med stråkar i öronen och skimmer i ögonen?
*
Deadline för artikeln passerar. Det brukar inte vara så besvärligt att få till något men denna gång råder olust. Debattera Knut Hamsun. Igen? Man har övat sig i åratal att hålla sin Hamsun uppe på vägen och undvika att köra ner i apologeternas dike på ena sidan, eller på den andra diket där det bedrivs litteraturvetenskaplig nazidiagnos av hans verk; alternativt ansträngningar att smida om honom till en halva som är en reaktionär åsiktsmaskin, och en som trollar fram magisk litteratur att förleda, förtjusa – kanske bedra oss med. Skall man verkligen behöva ta ställning ännu en gång och på grundval av inte så värst mycket nytt? Hamsun var nazist. Ja, just det. Hamsun var nazist. Ja, jag vet. Hamsun var nazist! Ja, därför vill jag inte vara med i Hamsun-Selskapet, sade Amos Oz i Kulturnytt i NRK P2 för några år sedan då han erbjöds hedersmedlemskap. Eftersom jag är jude. Sedan nämnde han att han älskar Hamsuns romaner och i en av sina böcker beskriver han hur utarmade diasporajudar i brittiska mandatets Jerusalem hade djupa samtal om bland annat denna litteratur. Utan det obligatoriska tillägget »trots att Hamsun var osv. osv.«. Dels därför att – you say it best, when you say nothing at all – det är beskäftigt att dra resumén inför varje uttalande man gör.
Men viktigare är att öppen ambivalens är uttryck för mognad. Man håller dilemmat vid liv i stället för att följa de lämpliga frasernas liturgi. Om man vill ha kvar något som man till en del vill förkasta, får man stå där med ovan och under, svart och vitt, Janus I och II och hantera sina blandade känslor. Livet är så, inte bara livet som Hamsunläsare. Det är naivt att tro på en slutgiltig lösning av »gåtan Hamsun«.
Men när man ändå krigar om denna gåta – hur förena konstens transcendens med nazism – vilket alltså skett och sker i cykler, som inte särskilt utvecklar problemställningarna men i alla fall bekräftar tesen om alltings återkomst, är diken de skyddade platser där man kan samla ammunition. Låt oss ta exemplet antisemitism: i den ena skyttegraven är den vänligt skildrade »klockjuden« i Landstrykare (1927) och familjen Hamsuns hjälp vid den judiske skribenten Max Taus flykt från nazisterna bevis på att gamle Knut inte var antisemit. Detta är alls inga bevis eller ens hållbara fakta. Men det är axiom som huggits i sten, av dem som inte vill att Hamsun skall kunna förbindas med det värsta i nazismen.
I det andra diket skapar så till exempel Tore Rem en beviskedja av eventuella och möjliga källor och associationer som skulle kunna styrka Hamsuns antisemitism, eftersom författarens egna uttalanden om judar inte räcker till för att ställa honom i särklass i – låt säga – den nordiska litteraturen före 1945. Jag har försökt följa den flera gånger och sett ett förnyat tolkningsschema snarare än avgörande nya fakta. Vad beträffar ämnet Max Tau betonar Rem att Hamsuns medverkan till att han kunde lämna Tyskland och komma till Norge snarast var i underkant. En rad andra personer, däribland Tore Hamsun, tog initiativen. Vid något tillfälle protesterade Knut Hamsun till sonen att hjälpte man den här skulle det inte bli någon ände på alla som skulle begära flyktassistens. Dock skrev den gamle sitt brev till förmån för Taus utresa. Men inte ett brev som kan frikänna honom från judefientlighet. Det handlade nämligen om Taus förtjänster som nordist och introduktör av nordisk litteratur i »det nya Tyskland«. Rem fortsätter med observationen att det inte är mycket som tyder på att Hamsun var till nytta för Tau efter invasionen, dock utan att konkret gå in på vari den lakunen bestod. Sedan låter han fru Marie Hamsuns starkt negativa ord om Tau efter kriget utgöra bevis eller indicier på Knut Hamsuns egen inställning. Ett uns källkritik hade varit intressant. Kunde det inte faktiskt vara en fördel att formulera ett brev om Tau på just detta sätt, om man ville få ut honom? Och hur var egentligen relationen mellan Knut och Marie när hon skrev det där?
Det är alltså flytande bevisföring, ibland på gränsen till guilt by association, som präglar texten i detta avsnitt. Det listar sådant som Hamsun troligen kände till, bör ha läst, torde ha hållit med om, och/eller påverkats av, i första hand eftersom han hade tillgång till de publikationer där det fanns att läsa. Rem undgår dock att överdriva sin metod och beskriver – lojal med det obeständiga hos sin huvudperson – diktarens växlande ståndpunkter. Han redovisar Hamsuns förklaring att han haft judiska vänner under hela sitt liv. Och att han läste böcker och tidningar med antisemitiskt innehåll och även vid något tillfälle propagerade för en palestinsk stat för judarna, så att de slapp inkräkta på andra. Någon enhetlig linje framträder inte och Rem förklarar det till sist med Hamsuns bredbröstade självuppfattning: en individualist som inte låter någon annan styra hans tal och tanke.
Genast när jag öppnar Rems bok känner jag mig ändå manipulerad. I prologens allra första stycke möter vi Hamsun som futurist. Resan till Hitler skall påbörjas och det beskrivs hur han i sitt åttiofjärde år – upprymd – går på Fornebu inför sitt livs andra flygtur. Stunden då han förmodas vara litet hög av att kliva upp i en glänsande luftfarkost förbinds – inte alls osökt – med hans svärmeri för ungdom, för Ungdomen. I många sammanhang hyllade Hamsun det unga – inte minst i sitt Nobeltal. I åtskilliga sammanhang visade han avsmak för åldrandet – eller ångest inför kommande svaghet och förfall. Både för egen del och allmänt, i sina gestaltningar. Men är detta en metafor för lust att flyga? När prologens trådar av flygplan och ålder knutits samman tillräckligt, har resultatet blivit en liten berättelse om en åldersfascistisk gamling som går ombord på en potent föryngringsmaskin för ett möte med
Adolf Hitler. Ja, här manipulerar jag också genom att hårddra det intryck texten förmedlar. Men genom att ge flygturens upptakt denna andrastämma av ungdomskult, harmonierar Rem källor som bara har inbördes betydelse i hans egen tolkning och framför allt för hans ändamål med boken.
I den norska debatten har olika inlägg2 betonat att Tore Rem inte uttrycker sig i absoluter utan använder ord som reducerar hans utsagor till något mindre än sanning: till möjlig sanning. Men att relativisera ett påstående genom att förmoda tankar och känslor hos en avdöd individ, är inte bara en relativisering. Det är också att frammana intryck som man med hjälp av verbformen konjunktiv slipper stå för, samtidigt som man ändå frammanar dem och präglar in dem som möjlig sanning. Eller kreativ sanning.
I somras gick jag trappan upp till barnavdelningen i Grimstads kommunbibliotek. Vid mitt förra besök hade det varit stängt och jag hade bara identifierat huset med hjälp av den lilla byst på sockel som placerats utanför. En medborgare hade för dagen prytt sten-Hamsuns näsa med grönfärg. Ett par personer stod där och petade försiktigt bort det gröna, inte indignerat, utan med den sorgsna omsorg som karakteriserar insikten om en lätt men definitiv invaliditet.
Själva minnesmärket har utformats med samma insikt. Bysten är till osynlighet diskret. Platsen framför biblioteket är faktiskt uppkallad efter Knut Hamsun, men den är en parkeringsplats. Och att hedersbetygelsen är ett slags inbjudan med armbågen betonas än mer av att huset, då banklokal, var skådeplats för processen mot Hamsun vintern 1947. När jag googlar för att kontrollera datum för rättegången råkar jag hamna på adressen Nordfront.se – en av dessa svampväxter mellan internets tår, som studeras av extremhögerns sympatisörer. Där hyllas Hamsun som »dissident« och så redovisas hans argument för att samarbeta med de tyska ockupanterna från april 1940, ungefär likadant som det lät när han förde sin egen talan. Han hade som bekant inte släpats inför rätta. Myndigheterna ville helst sopa honom under ålderstrappan, men han var mycket angelägen om att en process skulle äga rum, så han skulle kunna motivera sitt görande och låtande under ockupationen. Han ansåg att han agerat klokt, humant och rationellt, det vill säga såvitt han fattade vad som pågick och i betraktande av vilken brutal omständighet krig måste vara.
Alla bilder från processen ger ett outsägligt grått och mörkboaserat intryck. Det var Skagerackvinter, fuktiga raggsockar, inomhuskyla och obotfärdighet. Hamsun förnekade bestämt att han agerat som landsförrädare. Det var för Norge som han välkomnat den tyska invasionen, vilken han ansåg nödvändig för att förhindra den engelska. Idag är det ingen som betvivlar att britterna ville skära av malmtransporterna till den järntörstande rustningsindustrin i Tyskland genom att kapa transportvägarna från Nordnorge och Lappland, regeringen i London hade gjort tjänstefel om den inte planerat så. Men i ljuset av vad som hänt i stället, var 1947 inte rätt tidpunkt att diskutera strategiska alternativ 1940. Hamsun dömdes som landsförrädare och dömdes till att vara för gammal för att sona brottet på ett sätt han skulle ansett rakryggat, ruinerande böter var allt han fick.
Landsförrädare! Han kunde knappt ta detta på allvar. Han som själv hade odlat jorden i norr och söder, skrivit stor litteratur om att bryta mark, torrlägga kärr för bete, plocka dun från skären, salta sill och göra storstäng. 1905 hade han varit militant som de andra diktarfurstarna, för att Norge skulle bli självständigt för första gången på 1000 år och det fanns fotografier av hur han hissade flaggan på 17 maj.
Att det inte stört honom att tänka sig denna flagga som del av en storgermansk sillsallad nämnde han inte. Men jag märker att jag i debattens anda börjar rada upp saker som alla redan känner till.
Rättegångsrummet är alltså barnavdelning nu. Allt är grönt och vitt, stora, solbländade fönster. Barnen är på ferie, jag är ensam besökare och pratar med en bibliotekarie som säger att rummet är detsamma nu som då, kulturskyddad byggnad, samma jugendljusa färgställning. Jag pratar litet ursäktande, märker jag, vill inte kränka någon med hur mycket jag älskar Hamsuns litteratur och därmed sidor i hans personlighet som bär dess klang och intelligens. När jag pratar om Hamsun i Norge blir jag säreget medveten om prickarna över mitt ü. Samtidigt ser jag ofta hur norska åhörare blir behagligt överrumplade när jag som svensk betonar »självöverraskningen« i Hamsuns prosa. Är det den som gjort honom till författares författare? (Jag kan inte räkna dem alla.) När han efter en hel dags arbete med trivial ordtransport fångas av slumpen och presterar en kombination av ljud och mening som egentligen ligger bortom skrivandets förmåga. Språket föds i sådana ögonblick, något svårbegripligt inträffar och allra bäst är att detta lyckade inte är citerbart, eftersom det varken är trumf eller triumfbåge, utan integrerat i prosa. Det kan vara en kvinna som springer med flätan i handen, en flicka vars knogar är rynkiga eller en dräng vars drag liksom somnar och grånar när han hör något dekadent han inte vill veta om husbondfolket, eftersom det kränker hans arbetsstolthet. Hans ord uppfyller ofta en outsagd vetskap hos läsaren. Och även hos honom själv: hans stil uttrycker som bäst en häpnad, när det språk han arbetat med och i decennier böjt och bänt, belönar honom genom att låta honom skala det, förenkla och förenkla till dess att han når en kontur av kärna. Och det sker inte bara i de modernistiska verken, snarare bättre och mer osökt i den största volymen i hans verk, epik i obygd och småbygd. För den delen avviker han inte från modernismen i epiken, tillämpar bara sitt eget experiment med människans nervförgreningar i berättelser om arbete, samfärdsel, sjöfart. Epikens medel tas i bruk, men med stora hål i »realismen«. Exempel: Vem är Isak i Markens gröda (1917)? Ansiktslös, faktiskt. Ett kvarnhjul av rött hår omger hans icke-utseende. Och Inger beskrivs så att en skärva slagits ur hennes lika diffusa ansiktsskiva och att hennes ben är starka och bärkraftiga. Så skriver inte en författare som bytt idiom från perfekt modernism – som i Svält (1890). Snarare en författare som satsar och riskerar sig själv i växande format, med samma estetik i sin core men med det förenklande jag-ordet utrangerat som konstnärligt medel. Nu skriver han romaner i tredje person, ofta kollektivromaner, med större förundran inför »människan« än han hade inför jaget.
Är han reaktionär när han gör det? Skriver han vackert på en ärkekonservativ struktur? Att svara ja på den saken har också blivit axiomatiskt. Men det är inte självklart sant. Att tillvita typer en enhetlig tankeprofil och ställa den i motsats till den mer upplysta överblick man själv omfattar, är en favoritsyssla i den litterära debatten. Om vi går tillbaka till Tore Rems prolog som kombinerar aerodynamisk vitalism med åldersförakt i Hamsuns känsloarsenal, så ser det ju inte alls fint ut. Men. Men! tillämpar inte vi snälla demokrater, i vår kultur, precis dessa värderingar den dag som idag: resandet som förhöjd livskänsla, i kontext med marginalisering av generationer som blivit långsamma och inte får följa med? I Nordlandsromanerna romantiserar Hamsun – uppgivet – det feodala system som av egen svaghet håller på att falla samman. På gång är en outvecklad arbetarrörelse som Hamsun inte gillar, och en kapitalism som han tycker ännu sämre om, dess framväxt är tema i både Segelfoss- och Poldenromanerna. De utspelas i mitten av 1800-talet och när liknande kritik som Hamsuns framfördes i England 30, 40 år tidigare ansågs det radikalt att angripa kommersialismens lagar med miljöförstörelse, förlorade arbetstillfällen och förstörd lokalkultur när mekanisering och sedan industrialisering centraliserade varutillverkningen och försämrade produkten för att snabba på omsättningen. Civilisationskritiken i England kritiserade mig veterligen inte matproduktion med samma intensitet som Hamsun gjorde. Inte minst avskydde han konserver som folk glufsar i sig i Segelfoss medan grödan slokar på fälten.
Det är för mig ofattbart att så många hävdar och tror att hans romaner skulle kunna ha så stor inverkan på så många bra människor om de var puts på smuts – skönskrift ovanpå ett rostat skelett. En roman är sällan en filosofisk eller politisk traktat och jag menar att Hamsuns vilar på något annat än ideologisk grund, trots deras landsbygdskonservatism – delvis, trots deras emellanåt gröna kritik av konsumtionssamhället. Deras kärna innehåller snarare en kluvenhet, eller inre oförenlighet som redan uppenbarade sig i Svält och Mysterier (1892), som ger själva prosan ett drag av obeständighet, texten ett ansikte som trots sin exakthet känns som en skiva utan tydliga drag, där han försöker nå själva centrum och essensen genom att titta åt sidan och obeservera något annat, det andra.
Och så detta avgörande om svaghet och styrka, som är mycket viktigt i sammanhanget. När en härskare börjar visa upp sig omger han sig med konkreta ting som han per definition behärskar. Från en militärtribun, barbröstad till häst i Sibirien, som centralgestalt på ett familjefoto med förskrämda barn. Alla dessa dominanter förnekar med sitt uppträdande svaghet, kvinnliga egenskaper.
Hamsun var mycket medveten om och tillstod sin svaghet. Han skrev om sin hysteri. I breven ser man hur han spelade ut en gripbar del av sin litenhet mot båda sina hustrur när han ville ha dem förstående eller förlåtande. Bergljot när han gjort av med hela hennes förmögenhet på Casinon i Belgien. Marie när han tvingade bort henne från yrkesliv och självständighet och sedan utsatte henne för sin härsklystna nyckfullhet. Men där fanns också den svaghet som inte är helt gripbar, utan ligger strax under ytan i de flesta auktoritära strukturer som skapas av stora män. Hur kan jag beskriva den? Den fanns i hans personlighet och finns i hans litteratur, som aldrig viker från gränsen för hans rannsakningsförmåga, där gott och ont inte är identifierade.
Nyligen såg jag Nuri Bilge Ceylans film Vinterdvala (2014), ett tjechovskt inspirerat drama om en vackert åldrad hotellägare/författare/före detta skådespelare bland grotthusen i Anatolien. Mannen har en hälften så gammal hustru, som efter den första förälskelsen och de första åren av oenighet och gräl nu etablerat sig i sin del av huset, dit han inte är välkommen. För att ge sitt isolerade liv mening har hon startat en grupp som samlar in pengar för att reparera skolorna i fattigbygden. Mannen råkar törna in i ett av gruppens möten och lägger genast märke till en yngre man, en skollärare. Han blir svartsjuk men kan inte tillstå sådana känslor gentemot en man som är honom underlägsen i allt, utom ungdom. I en mycket utdragen samtalsscen sitter han med ytterkläder i hustruns rum och bearbetar hennes självkänsla, naggar den, rubbar, leker med den. Filmad i halvprofil snett bakifrån visar han bara ett enda elakt öga i sin monolog om det meningslösa, ja skadliga i hennes lata hemmafruvälgörenhetshobby. Han dryper förakt. Han föreslår andra små sysslor hon kan förströ sig med, lilla hon, han har ju mycket pengar, så hon behöver inget göra, han pulvriserar byggstenarna i hennes jag till dess att hon inte har något att återställa sin självbild med utan bara sand. Då ger han henne en stor bunt sedlar som bidrag till skolprojektet.
Den djupa osäkerhet, sårade manlighet, ångest som strömmar under den manipulativa röstens lugn, påminner om ett brev där Hamsun berättar för Marie om en dröm. Hon hade bjudit in en ung tattare i huset, han hade krossat en kristallskål, plötsligt hade han Maries ringar och sedan sprang de bort över gärdena och i drömmen tänkte han vad han skulle göra med henne när hon kom tillbaka. När han skrev detta brev var indirekt tal mellan dem sedan länge ett passerat stadium och han vågade öppet berätta om svartsjuka, maktlöshet, att vara en yngre kvinnas åldrade man, om uttänkt hämnd. Och liksom mannen i filmen uppenbarar han den avgrundslika svaghet som han tvingar tillbaka med maktmedel, vilka är i sammanhanget ynkliga, bedrövliga. Kanske finner man i dessa privata, eller intima situationer – inte nödvändigtvis mellan före detta älskande, eller man och kvinna – fröet till den starkares revanschism mot den svagare, som han uppfattar som den starkare.
Måste jag kommentera detta. Nej, jag låter det förklinga.
| Gjennom 2014 og 2015 gikk en debatt i Vagant om hvorvidt Hamsuns berøringer med nazismen kan avleses i hans bøker. Debatten ble åpnet av Tore Rems essay om forfatterens tvisynte forhold til eget navn og autoritet – et essay som senere inngikk i boken Knut Hamsun. Reisen til Hitler (2014). Frode Lerum Boasson, Kari Løvaas og Sigrid Combüchen fulgte opp i de påfølgende nummerne, før Rem selv oppsummerte debatten i Vagant 2/2015. Alle innleggene kan nå leses på vagant.no. |
