Nordiska lyriköversättningar: Topografier

En kortare version är tidigare publicerad i debattspalten i Vagant 3/2015, under titeln «Nordiska topografier».

I sin ledare i Vagant 2/2015 skriver Audun Lindholm att den litterära nordiska offentligheten har utmärkts av en motsättning mellan de många uttalat samnordiska litterära initiativen och de bredare nationalbyggande offentligheterna som politiken och massmedia. Det finns ett glapp dem emellan, där försöken att på den litterära arenan att öppna upp sig hela tiden möter motstånd, istället för att stödja dessa litterära initiativ. Sverige, Norge, Danmark och Finland är alla relativt små kulturnationer men tillsammans ökar den samlade kunskapen och det offentliga samtalet kan både breddas och fördjupas. Med fler röster och fler perspektiv ökar såväl samtalets spets som dess bredd. För att få till stånd en nordisk offentlighet föreslår Lindholm »en felles kulturpolitisk satsning«. Men hur ska vi komma dit? Kan vi tala ett gemensamt språk, eller är det nordiska samtalet översättningen? Åtminstone när det är fråga om poesin säger de flesta förlag, poeter och boklådor samma sak – översättningen är nödvändig för att poesin ska hitta läsare, trots att det kan framstå som resursslöseri att översätta exempelvis Jenny Tunedal till danska när de flesta danskar med lite ansträngning kan läsa henne på originalspråk.

Den norska litteraturkritikern Carina Elisabeth Beddari skisserar i artikeln »Forbundsutopien: Om (mangelen på) nordisk litterær offentlighet« i tidskriften Kuiper 1/2015 en karta över den nordiska lyrikens topografi; vilken rymmer såväl gränser och gränsöverskridanden, med större såväl som mindre offentligheter. Utifrån Beddari kan vi beskriva topografin i två nivåer där den ena nivå utgörs av den större borgerliga offentligheten där snäva nationella gränser råder samt ett fokus på den egna nationens och språkets litteratur. Bibliotek tar inte in böcker på andra skandinaviska språk;  sällan recenserar dagstidningarna oöversatta diktsamlingar eller romaner från de nordiska granländerna, bokhandlarna begränsar sig i hög grad till det egna nationella majoritetsspråket. Undantag finns givetvis, emellanåt släpps en poet eller ett verk genom gränskontrollerna. Yahya Hassans självbetitlade diktsamling, för att ta ett närliggande exempel, genererade rubriker, kulturdebatter och recensioner i såväl svensk som norsk press redan innan den översattes. Undantaget bekräftar regeln.

På den andra nivån, som vi kan kalla för en slags sub- eller överoffentlighet – beroende på hur man är lagd – är geografin plattare och mer glättig. Dessa två nivåer saknar inte band och kopplingar till varandra. Enskilda personer är verksamma i båda och emellanåt plockas något från den sublitterära offentligheten upp av den bredare borgerliga offentligheten. Beddari, verksam som kritiker på Morgenbladet, är själv en flitig anmälare av svensk och dansk litteratur. I denna andra nivå färdas poeter och översättare relativt friktionsfritt mellan de nordiska gränserna. De samlas upp i noder, eller knutpunkter, som skrivarskolorna (Litterär Gestaltning i Göteborg, Biskops-Arnös nordiska folkhögskola, Forfatterskolen i Köpenhamn och Skrivekunstakademiet i Hordaland) eller tvärnordiska konferenser och festivaler som Audiatur i Bergen, txt.ville i Köpenhamn och FSL (Fria seminariet i litterär kritik) i Stockholm. Här finns de norska förlagen TUR och Attåt. I tidskrifter som danska OVBIDAT, nordiska Kritiker, Nypoesi och Den engelske kanal samsas de tre stora skandinaviska språken sida vid sida.

Man kan säga att det redan råder en form av nordisk offentlighet i dessa forum. Skandinaviska kontaktnät, tidskrifter och nättidskrifter ger sken av att norska, danska, svenska och finlandssvenska poeter har mer gemensamt med varandra än med den större nationella offentligheten; men det innebär inte att denna gemenskap sprider sig uppåt och genererar en gemensam kulturpolitisk satsning. Audun Lindholm skriver i »En principielt anden linje« i festivalboken Tekstallianse 2009 att en vitalisering av den nordiska offentligheten i den andra nivån på samma gång betyder en upplösning av den traditionella, så kallade borgerliga offentligheten. Det var den danska poeten Martin Glaz Serup som under ett seminarium på svenska Biskops-Arnö gjorde Lindholm uppmärksam på dessa till synes motstridiga rörelserna. Den skandinaviska poesins reträtt från de stora förlagen – eller snarare de stora förlagens reträtt från den översatta skandinaviska poesin – förvandlar den till en subkultur, en angelägenhet för ett fåtal. En utveckling som går i linje med hela den litterära och poetiska utveckling där »finkulturen« riskerar att bli en subkultur bland andra.

De allra flesta författare, kritiker, arrangörer, förläggare och redaktörer i den sublitterära offentligheten är beroende av en större borgerlig och nationell offentlighet. De behöver den för att kunna ta del av oumbärliga stipendier och stöd. Och de måste för att ta del av dessa pengar, för att tala med Pierre Bourdieu, konsekreras – det vill säga erkännas – av den första nivån. Men utan den smala kulturen skulle dessa kulturpolitiska insatser snart förlora sitt existensberättigande. Dessa två nivåer i den nordiska lyrikens topografi behöver alltså varandra. Norska NORLA fördelar pengar för översättningar av norsk skönlitteratur, Svenska Kulturrådet ger stöd till förlag för att »möjliggöra ökad utgivning av svensk kvalitetslitteratur och dramatik i utlandet« liksom danska Statens Kunstfond. Nordiska rådet möjliggör festivaler och pannordiska litterära möten. Dessa institut och myndigheter behöver den smala konsten för att legitimeras som kulturpolitiska verktyg.

NORLA, Kulturrådet och Statens Kunstfond drivs inte sällan av nationella intressen att föra ut den egna litteraturen till andra länder, för att »marknadsföra« och bygga ett varumärke. I en global kontext råder konkurrens mellan de nordiska länderna. Litteratursociologen Johan Svedjedal skriver i Svensk skönlitteratur i världen (red. Johan Svedjedal, 2012): »Styrkeförhållandena mellan världens litteraturer avgörs av en mängd faktorer: litterära kvaliteter, trender och traditioner, verkens ursprungsspråk och detta språks utbredning, storleken på bokproduktionen inom ett land och ett språkområde, kulturell, ekonomisk och militär styrka.« Vidare: »Som Franco Moretti har påpekat liknar det världslitterära systemet den globala kapitalismen genom sin dubbelhet: det världslitterära systemet är på en gång en enhet och alldeles ojämlikt.« Samma konflikter råder inom det nordiska litterära systemet. På samma gång och i vissa sammanhang framstår det som en enhet, men en alldeles ojämlik sådan. Den norska litterära offentligheten framstår exempelvis som mycket mer nyfiken på sina grannar än sin svenska dito.

När de traditionella gränserna försvinner eller eroderas uppstår andra gränser: mellan stad och land, centrum och periferi, mellan de som är innanför och utanför poesin; när en allt större del av lyriken tar plats i en suboffentlighet är det svårare att hitta dit, kanske lättare att hamna utanför. En annan geografi etableras, landskapet veckas: Biskops-Arnö är granne med Forfatterskolen och Skrivekunstakademiet, Bergen med Göteborg. En plats som Umeå verkar betydligt mer fjärran från Stockholm än vad Köpenhamn gör. Ännu mindre orter försvinner nästan ur ögonvrån när kulturlivet centraliseras och den borgerliga offentligheten (här representerad av lokaltidningarna) avsäger sig sitt uppdrag genom att kraftigt skära ner på kritik och idédebatt.

Men när kartan ritas om och topografin förändras kan oväntade möten och litterära publikationer uppstå. Den svenska poeten Khashayar Naderehvandis senaste bok Rosenfingrede daggry (2015, Forlaget Virkelig) är översatt från svenska till danska innan någon svensk upplaga fanns. Boken är alltså på samma gång en översättning som ett original. Rosenfingrede daggry visar på rörligheten i den sublitterära offentligheten, den andra nivån. Här börjar allt med en transnordisk läsning och slutar med en utgivning som trotsar normativa utgivningsmönster. Att den danska översättaren Jesper Brygger och Khashayar Naderehvandi kände varandra från Litterär gestaltning i Göteborg är inte oviktigt i sammanhanget. Deras möte i denna transnordiska knutpunkt var en förutsättning för att översättningen skulle komma till stånd.

Som intervjuerna i Handelsresande visar, görs översättningar av nordisk lyrik ofta genom just översättarens initiativ och vilja – även om undantag finns. Översättaren fungerar ofta lika mycket som agent som översättare. En handelsresande nomad, vilken färdas inom den nordiska lyrikens landskap – mellan språken över gränserna – och för hem lyrik, och nya författarskap till den nationella offentligheten. Sporadiskt stödda och sanktionerade av institut och förlag om expeditionen anses tillräckligt angelägen. Inte sällan smälter de två samman, poet och översättare, i samma figur: Jonas Rasmussen, Liv Sejrbo Lidegaard (som tillsammans med Kamilla Löfström översatt Athena Farrokhzad till danska), Julie Sten-Knudsen, Jenny Tunedal (aktuell med en översättning Julie Sten-Knudsen), Marie Lundqvist (som bland annat översatt Steinar Opstad till svenska), Olga Ravn (som översatt Ann Jäderlund), Johanne Lykke Holm – alla poeter är verksamma som översättare.

I rollen som såväl poeter som översättare skapar de språket, undersöker vad som går att göra med det, testar dess gränser. I likhet med förlagen berättar de om översättningen som ett verktyg att öppna upp den egna litterära offentligheten och i förlängningen dess språk för andra uttryck, andra idiom. Att klä Jenny Tunedal i dansk språkdräkt ger den danska poesin ett annat typ av allvar. Att översätta Steinar Opstad till svenska är att skänka den svenska poesin en ömsint religiositet som den saknar. Översättningen är en impulsgivare vilken förskjuter det specifika nationella idiomet. En drivkraft hos översättare verkar ju vara detta, att föra in något nytt i det egna landets poetiska uttryck. En annan är att genom översättningen dröja sig kvar i ett språk och appropriera det, översättningen som kärleksförklaring till dikten.

Närheten mellan de nordiska språken innebär att även icke-översatt lyrik har förmågan att påverka ett annat lands poetiska uttryck – liksom även världsspråken engelska, franska, tyska och spanska i varierande grad har. Tankarna förs inte minst till tidskriften OEI – en tidskrift som under ett decennium hade stort inflytande på den nordiska poesin. Den norska lyriken, menar Hadle Oftedal Andersen i artikeln »OEI OG LUJ« i antologin poesi pm (red. Ingrid Nielsen och Idar Stagene, Alvhei og Eide, 2012), öppnade sig och gick i dialog med den svenska tidskriften. Den norska tidskriften LUJ  – vars namn i likhet med OEI antyder ett lekfullt och medvetet förhållande till språkets minsta beståndsdelar – hade privata såväl som professionella kopplingar till OEI. Redaktionen lät sig influeras av OEIs poetik och L=A=N=G=U=A=G=E-poesin, men gjorde, påpekar Oftedal Andersen, något eget. Alltså »ikke bare som ei videreformidling av idear frå Sverige, men snarare som eige bidrag til ei nordisk rørsle«. Den svenska konkreta poesin togs upp av norska poeter som flätade in sin egen lyriska tradition och poetiska idiom.

När de två nivåerna, den bredare offentlighetens nivå och den smalare sublitterära offentligheten, glider isär riskerar de att tappa kontakten med varandra. Denna tendens verkar ha intensifierats i det postdigitala tillståndet. Ett tillstånd som inte bara kännetecknas av att det digitala samexisterar med det analoga utan även uppkomsten av olika uppmärksamhetsformer för olika medier – läsningen på mobil eller surfplatta skiljer sig från den på papper. Det digitala förstärker glättigheten i den andra nivån samtidigt som den främjar den från den första nivån som i än högre grad är beroende av papper och tryck.

I snabba digitala utgivningar som nättidskrifter, bloggar och Skype-uppläsningar deltar nordiska poeter på lika villkor och spridningen mellan Danmark, Sverige, Norge och Finland sker mer friktionsfritt. Kostnaden är noll eller mycket låg. Är du inne i denna gemenskap löper banden mellan nordiska poeter och förläggare på småförlag samt tidskrifter horisontellt och framstår ofta som starkare än många av de vertikala banden som löper inom nationsgränserna, mellan den första och den andra nivån. En sådan gemenskap skulle möjligen kunna minska antalet översättningar samt minska begäret att publiceras och uppmärksammas i topografins första nivå. Det finns delvis en sådan trend med förlaget AFV press, nättidskrifter som Floret och Victor Boy Lindholms blogg (http://jegkiggerpaamaanenogsigervadsaa.dk), där flera skandinaviska språk smärtlöst och okommenterat växlas. Men att måla fram en entydig tendens innebär en förenkling; i sommarens svenska poesidebatt kunde man spåra ett starkt begär hos de unga poeterna att bli upptagna och konsekreras av den första nivåns institutioner – eftersom det är där medel och kanske framförallt uppmärksamhet finns. Den andra nivån må vara plattare och mer rörlig men trots sina stora geografiska utbreddhet (Sverige, Norge och Danmark) är den trots allt ganska liten.

Den danska poeten Boy Lindholm gav 2014 ut Drone på det norska förlaget AFV Press, vilken senare översattes till svenska för e-boksförlaget David Stenbeck Förlag (baserad i Malmö). Det är ett representativt exempel på hur poesin på denna andra nivå i den nordiska lyrikens topografi färdas friktionsfritt över landsgränserna. Från trycksvärta till det digitala, från Köpenhamn till Malmö via Oslo. I detta utgivningsled saknas nästan helt nationella institutioner, traditionella boklådor och dagstidningar; den andra nivån tappar kontakt med den första, eller om det är mer korrekt att säga, att den första nivån kopplat bort kontakten med den andra, valet att inte recensera och inte sälja dessa smala titlar ligger hos dagstidningarna och de stora bokkedjorna.

När de två nivåerna glider ifrån varandra, riskerar poesin att bli än mer av en subkultur, än mer marginaliserad. Eller så händer något annat, att poesin öppnat sig för fler. Att förutse framtiden, vilka plattformar poesin kommer finnas på, hur den finansieras, vem som skriver och läser, är svårt. Men vi kan nog vara säkra på att översättningen överlever, för att tillgängliggöra de andra nordiska ländernas poesi, för att påverka det egna landets poetiska idiom eller helt enkelt som kärleksförklaring.