Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

KOMMENTAR. När Nick Cave uppträdde i Oslo blev det uppenbart att han befinner sig vid en kreativ vändpunkt. På fredag kommer samtalskonserten till Stockholm.

Det är tydligen så med artister som betytt mycket för en: det räcker inte med att ha sett dem live, det måste också ske under rätta omständigheter. Man vill ju uppleva någonting av det man hört på skiva. Man vill ha bevis på att artisten håller måttet, att man inte har inbillat sig alltsammans i lyssnandets ensamma hörn. Men det sker sällan. Ens favoriter har alltför mycket att leva upp till. Faktum är att varje livemöte – för att inte tala om det ödesdigra, fysiska mötet med ens hjältar – riskerar att grusa all ens respekt och kärlek och besatthet. Samtidigt är det vad alla idoler en gång måste göra: Falla ner på jorden. Avmystifieras. Allt var egentligen dimridåer och inbillningsfoster. Du hörde vad du ville höra.

När Nick Cave nyligen uppträdde på Konserthuset i Oslo riktade han sig till de mest hängivna fansen. Med hälften musik och hälften Q&A var detta på många sätt en evenemangsform som gick stick i stäv med det mytiska skimmer som mordballadnestorn Cave gärna omges av. Det är ju helgerån! Hans senaste turné är det närmaste man kommer en avförtrollning av den Store Artisten. Utvalda publikdeltagare får till och med sitta på scenen bland små middagsbord, medan allas maestro plinkar nytt och gammalt på pianot. Och så försöker han att besvara publikens trevande frågor: Hur var du som barn? Vad skulle du förändra i världen om du kunde det? Vilken låt önskar du att du hade skrivit? Känner du skuld över din sons död? Vad ska jag göra för att bryta min ensamhet…?

Det är gemytligt och intimt – och bedrägligt. Träffa din idol – på armlängds avstånd. För mycket till samtal erbjuder inte detta Conversations With Nick Cave: An Evening of Talk and Music (låter inte det som en coffe table-bok mer än någonting man faktiskt gör?). Frågan är vad det erbjuder överhuvudtaget. Eftersom någon form av kutym måste råda kan Cave inte breda ut sig alltför länge i sina humoristiska, anekdotiska svar. Vet man något om karln och hans musik breder inte heller svaren mycket nytt. Tidigt på kvällen är det en som ställer den oundvikliga frågan, formulerad med ett leende: »Vad gör du egentligen här?« Svaret: Det är det jag försöker finna ut! Efter hans sons död för några år sedan visste han inte hur han skulle fortsätta med musiken, varpå han startade hemsidan Red Hand Files, där han kommunicerar med sina fans om högt och lågt, och med en inte obetydlig litterär touch. Därav turnén.

Dessa livsläxor från mörkrets bard skulle kunna bli pretentiösa om det inte vore för att den 61-årige Nick Cave har ett bagage med sig. Alla känner vi till den australiske punkaren i europeisk exil. Han personifierar den hemliga länken mellan subkultur och bourgeoisie. Han har en fot i utsvävande galenskap, den andra i fullsatta konserthus. Han är känd för skränet i The Birthday Party, men också för pianoballaderna med duende. Han skriver låtar om mördare och böcker om sexmissbrukare – samtidigt som Bibeln är hans mest förekommande referenspunkt. Han kan sin John Milton och sin John Lee Hooker. Han har 20 år av heroinmissbruk bakom sig, och går alltid klädd i kavaj och dressbyxor (även hemma, om vi ska tro honom själv). Publiken vallfärdar inte till de två snabbt slutsålda konserterna i Oslo bara för nöjes skull: de lyssnar andaktsfullt i tron på att Nick Cave vet vad han talar om.

Även om de senaste två albumen utgör kreativt sett en ny början, så har 2000-talet inte varit särskilt gynnsam för Cave. Visserligen har han rört sig bort från episka ballader och närmat sig fridsam standardpop och atmosfärisk filmmusik. Men som andra urtidsödlor från rockens sista habitat har han levt på gamla meriter. Hitlåtsturnéer, samlingsalbum, filmbiografier. En förberedelse inför efterlivet som relik, en initiationsrit inför inlemmandet i museerna. Kanske är det vad alla yrkesverksamma i alla branscher gör innan de börjar närma sig pensionen? Bara få jobbet gjort och gör långsamt sorti. Låt dem minnas dig som den du var, inte någon som egentligen bara ser fram emot slutet. När man inte längre producerar någonting nytt börjar man blicka tillbaka, hänvisa till erfarenheten. Stäng av musiken, låt oss prata i stället.

Början på slutet, om man kan säga så, sker i kölvattnet på höjdpunkten The Boatman’s Call (1997). På albumen som följde började han dels sjunga i en högre tonart och med en inlevelse som gjorde allvaret i låtarna alltför bokstavlig – man hör det, men man tror inte på det. Dels blev texterna mindre utbroderade, mindre angelägna. Och så tog han till det gamla knepet när man inte längre har lika mycket att säga: laga lite oväsen. Resultatet är den dinosaurierock och gammelmansblues som utmärker stora delar av Caves bidrag till 2000-talet, en musik som låter mycket men som saknar de historier och karaktärer som gav substans, en riktning åt det ogudaktiga buller som han så ofta frambesvärjt.

Nick Cave: Bunny Munros död (Forum, 2009)

Sorg, smärta och saknad är kännetecken för Nick Caves musik och romaner, till den grad att lidandet framstår som den yttersta drivkraften bakom skapandet. Det är det som ger särprägel åt det musikaliska oljudet, som ger ett allvar, en klangbotten åt den mytiska urvärld i vilken Caves berättare rör sig. Utan allt detta tenderar den erfarenhet som texterna insisterar på att inte bara låta ihålig, utan självupptagen och, ännu värre, självömkande. Tydligast är detta i Caves andra roman, Bunny Munros död (2009), som innehåller all den populärkulturella sleazegotik som Cave varit så bra på att kanalisera i musiken, men som är så inriktad på ett slags prosaiskt lidande att historien helt enkelt försvinner i all narcissism.

Exempel: Efter att frun till romanens huvudperson Bunny tagit livet av sig inser den kringresande hudvårdsförsäljaren tillika kvinnotjusaren att han fått en ny dragningskraft, en intensitet orsakad av sorgen. Bunny ser sig i spegeln och bländas av sin egen magnetism. »Det får honom att känna sig megapotent, ultrakapabel och övermänsklig, allt på en gång«, skriver Cave i Olov Hyllienmarks översättning. Romanen utgör kulminationen på Caves machoperiod, som också gav världen sidoprojektet Grinderman och en gräslig mustasch. Man kan fråga sig: är dessa stickspår en identitetskris, såsom Q&A-turnén antyder, ett försök inte till att skapa någonting nytt, utan att (åter)finna sig själv?

Bunny Munros död kunde kanske ses som en självkritisk skildring av vad som sker när man uppgår så mycket i lidandet att det tar över en, men också en spegling av hur horderna av fans dras till den mörka auran hos rockikonen. Bunny funderar på om det finns en enda kändis som råkat ut för en tragedi som ökat hans charm, och tänker nej, det finns inte. Efter sin sons död 2015 måste man nog säga att Cave själv trätt in i den rollen. Hur ska man annars tolka de eviga frågor som norrmännen (med betoning på män) ställer till Cave om sorgen, om smärtan, om hur han orkar att fortsätta? Frågorna är ovärdiga och meningslösa. Framför allt visar det på hur folk tilldelar honom ett skimmer som gör att vi inte längre ser eller hör musiken.

Nick Cave & The Bad Seeds: Skeleton Tree (2016)

Men ändå: det senaste albumet Skeleton Tree (2016) är en sorgesång, även om stora delar av den spelades in före sonens död och olyckshändelsen aldrig nämns direkt. Albumet gör någonting produktivt av ordlösheten i tragedins svallvågor. Inget mer oväsen, inga mer linjära låtstrukturer. Bara antydningar till melodier, reminiscenser av texter. Det är som om musikerna lämnat sina poster och ljudteknikerna försöker att lappa ihop resterna, dammiga ljudstycken här och där, fraser som fångades upp av bandspelaren innan batterierna tog slut. En musik efter händelsen, post factum. För det är ett tillstånd av övergivenhet som utmärker Skeleton Tree. Den ensamma Jesus, såsom det första spåret talar om, ramas in av en natur som är utsatt, hotad – »falling in the name of the Anthrocene«. Det finns helt enkelt inte mer att säga, inget mer att berätta, inga mänskliga krafter att tjusa med. Detta är musik som skelett, natur som blottläggande. Bara få jobbet gjort och gör långsamt sorti…

Om Nick Cave skildrar en uppbruten värld så märks sammanbrottet också i texterna, som på senare år blivit alltmer abstrakta och collageartade, som verkar ha gett upp hoppet om att kommunicera och inte minst att berätta i den Dylanliknande form som tidigare låtar gjort. Alla stora linjer har försvunnit. På så sätt utgör kanske dessa samtalskonserter »våghalsiga experiment«, såsom Cave beskriver det i en flyer, eftersom han på ett plan ger upp kontrollen. Men att det skulle närma sig »någonting rått och naket och essentiellt« är bara bullshit. När en i publiken påpekar att det finns ett avstånd mellan honom och publiken, så är det betecknande att han så lätt avvisar det: nej, jag känner inte alls det. Uppenbarligen är han inte intresserad av att höra om publikens upplevelser. En seans med die hard-fansen ger givetvis mening, men en hel turné med samtal? För artisten är det måhända att klä av sig naken, men för oss andra kretsar evenemanget kring en enda artist med ett enda syfte: att finna sig själv.

Det finns flera skäl till att man inte ska svälja detta konsertkoncept med hull och hår, såsom musikjournalisten Øyvind Rønning blint gör i Dagbladet – som påpekar att vi kommer att få se mer av den här sortens arrangemang, i linje med Bruce Springsteens utsålda Broadway-konserter med prat och ballader. Problemet är inte bara de falska förutsättningarna – illusionen om att man kommer närmare artisten genom att ställa frågor till honom – utan också den marknadsekonomiska aspekten. Det enda som dessa specialarrangemang uppnår är att dra till sig fler ur en redan invigd medelklass som trissar upp biljettpriserna. Ingen går och ser en trubadur på lokalpuben för att utbyta livserfarenheter. Snarare vänder man sig till de mytomspunna ikonerna, som därigenom spär på en personfixerad eventkultur som säljer erfarenheter (nostalgiska, intima, kollektiva) till högstbjudande.

Om man ska vara mer vänligt inställd kan man betrakta Nick Caves publiksamtal, liksom hemsidan Red Hand Files, som en förlängning av genren »Råd till unga författare«. För han fungerar som en rådgivare i allt mellan himmel och jord för folk som ser upp till honom. Han iklär sig en roll där han på ett inkluderande sätt bemöter sådant som inte bara är svårt att svara på, utan sällan tacklas av en artist med litterära meriter. I ett av de mest kända exemplen i denna genre, Brev till en ung poet (1929), korresponderar diktaren Rainer Maria Rilkes med en aspirerande poet, samtidigt som han skriver upplysande om sitt eget författarskap – inte sällan med en generös dos av idealism. »Försök att som den första människan säga vad du ser och känner och älskar och förlorar«, skriver Rilke i Leo Hallerstams översättning. Detta är motsatsen till alla akademiska lärdomar i dag, där man intalas att man ska veta vad man talar om, forska om det ena eller det andra, lära sig allt om världen innan man närmar sig den.

Det finns en inte oansenlig naivitet hos vissa författare (och artister). Den mynnar ur en tilltro till ens uttrycksformer som tillåter en att formulera till synes enkla sanningar. På så sätt kan erfarenhet ofta förväxlas med självförtroende, inte minst tydligt i fallet Rilke som var blott 27 år när han skrev sitt första svar till den ännu yngre Franz Kappus. Det samma gäller för Nick Cave, men på ett annat sätt. Han har alltid rört sig kring stora frågor – liv, död, synd, skuld – och varvar i sina brev på hemsidan en blåögd nyfikenhet med omisskännlig svartsynthet. Varje god låt producerar en känsla av förundran och är en för människan utmärkande egenskap, svarar han på frågan om en dator någon gång kunde skriva en bra låt. På samma sätt är det enligt honom viktigare att tro på möjligheterna än att förpliktiga sig till en gudstro, då ovissheten är det som driver oss framåt. Vare sig han skriver om global uppvärmning, frågan om det finns en ondska eller rockmusikens status i dag, så är han mån om att ingjuta en nyfikenhet hos läsaren, en lust till att fortsätta. »Alla vi behövde få tillbaka en känsla av förundran«, skriver han i den första »filen« från september 2018, på tal om sorgen efter sonens död, men också om det lidande som han tycktes se överallt efter händelsen.

Charles Baudelaire: Råd till unga författare (Ellerströms, 2018)


Denna nyfikenhet står i kontrast till Charles Baudelaires spydiga Råd till unga författare (1846), som nyligen gavs ut i sin helhet på Ellerströms, översatt av Jonas Ellerström och Lars Nyberg. Den franske diktaren menar att råden baserar sig på erfarenhet, och eftersom detta förutsätter vissa misstag räknar han med att »alla« kommer att känna igen sig. Den litterära offentligheten kräver framför allt mod, enligt Baudelaire, där kan man inte värja sig för strid och inte heller slösa på artilleriet: »I själva verket är hatet en värdefull substans, ett gift dyrbarare än släkten Borgia [kända för att förgifta fiender] – för det framställs av vårt blod, vår hälsa, vår sömn och större delen av vår kärlek. Man måste vara sparsam med sitt hat!«

Även om hat ter sig som ett främmande ord för Nick Cave, så är han i sina låtar knappast främmande för att ge uttryck för till synes negativa krafter. Holmgången mellan mordiska impulser och kärleksförklaringar ger hans låtar en tvetydig intensitet, som på albumen Let Love In (1994) och Murder Ballads (1996). Samma rastlösa underton märks i Jonathan Swifts anti-manual Ett brev med råd till en ung poet (1721). För vad är ett råd om inte ett budord, och vad är ett budord om inte ett förtryck? Lösningen: överdriv så att man kan både begrunda och skratta åt instruktionerna. Baudelaires sanningssägande överdrifter har sin föregångare i Swift, som å ena sidan spyr galla över idén om att man måste vara en god lärd för att bli en god poet, och visar å andra sidan på satirikerns behov av obundenhet: »en ung poet måste visa sitt snille, som de andra sitt mod, genom att skära och hugga, slå vilt omkring sig och klå upp mänskligheten« (övers. Per-Olof Hagberg). Som i andra författarråd är det inte mycket till konkreta skrivtips. Men det följer en och samma tendens, nämligen viljan att vidareförmedla en mentalitet till blivande författare.

Det som skiljer Nick Caves brev från författarråden är att han inte riktar sig till blivande författare, utan till sina egna fans. Han har inte till syfte att uppmuntra andra låtskrivare, snarare att tillsammans med sina lyssnare utvecklas som artist. Och som en förlängning av brevformen bildar denna pågående dialog ett motgift till sociala medier, där fans också har möjlighet att ställa frågor men som artister sällan tar sig tid till att svara på. »Jag upplevde att sociala medier till sin natur underminerar både nyansering och sammankoppling. Jag tänkte att The Red Hand Files kunde, åtminstone för mina fans, till viss del råda bot på det«, skriver Cave om varför han påbörjade projektet. Liksom på samtalsturnén strävar han efter att etablera ett samtal i den sociala textens tid, en tid som är allt annat än social och innesluts i små bubblor av digitala möten. Med både humor och allvar erbjuder Caves brevväxling en alternativ offentlighet som anammar den lekfulla blicken på omvärlden. »Lägg en hemlighet // i dikten, så att varje droppe / ger ett lekfullt svar på en gåta«, skriver den svenska poeten Claes Tellvid i den lilla boken Råd till en ung poet (1995), som gör uppsluppen lyrik av författarråd. Men här framträder också problemet hos Cave. Han är den som utgör gåtan.

Nick Cave gör sig mer transparent, lägger korten på bordet, avlägger verksamhetsrapport. Han öppnar upp för en dialog och visar fram arbetet bakom musiken, bara det att rollerna är fortfarande de samma: artisten på scenen, publiken i sina säten. Det är poetik som show, frågeformuläret som konst. Man underkastas återigen den interaktiva tidsålderns illusioner, inte riktigt samtal och inte heller konsert, utan någonting mittemellan: musikens skelett, blottlagd på ljudets skyddande hud och avtäckt med delningskulturens paparazziblick. Detta är avförtrollningens märkliga tjuskraft. Skaparen faller ner på jorden och ger upprättelse åt musikens fossiler. Den hycklande småstadsreligionen som Cave skildrar i »God is in the House« får revansch och framstår som en kraft att räkna med – som köpstarka kunder inom rock och religion. Alla vi på konserten är förstås del av den globala småbyn där Nick Cave är algoritmen som för oss samman. Och som alla gudar är han lätt att marknadsföra.

Avatar

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.