Édouard Glissant og Patrick Chamoiseau:
Quand les murs tombent. Identité nationale hors-la-loi?
Editions Galaade, 2007

I sin uppgörelse med vår tids fixering vid kultur och etnicitet skriver idéhistorikern Alexander Muttori att muren är »skillnadstänkandets fysiska manifestation par excellence«.1 Att döma av de konkreta murar som omringar Gaza, Mexiko, Gibraltar, gated communities, lever vi inte alls i en gränslös värld. I skenet av detta kan man inte bli annat än förvånad när det dyker upp en liten bok med titeln Quand les murs tombent. Identité nationale hors-la-loi? (»När murarna faller. Nationell identitet utanför-lagen«).2 Bakom den här korta pamflettexten står Édouard Glissant och Patrick Chamoiseau, båda prisbelönta författare från Martinique i Karibien, ett av Frankrikes »departement bortom haven«. Genom att utgå från sin karibiska erfarenhet av språkliga, kulturella och etniska korsningar lämpar sig dessa författare utmärkt för att tackla frågan om identitetstänkandets öde i dagens globaliserade värld. I synnerhet Glissant är också en allt vanligare förekommande referens hos postkoloniala teoretiker. Just pamfletter är däremot Chamoiseaus signum och både ton och ordval pekar mot att det är han som fört pennan i Quand les murs tombent. Sedan publiceringen av ett öppet brev till Sarkozy med anledning av dennes inplanerade besök på Martinique vilket sammanföll med upploppen i Paris 2005, har han fått med sin äldre kollega och mentor.3 I år kom deras senaste samarbete i kortformat: ytterligare ett öppet brev, men den här gången riktad till Barack Obama.

Det är svårt att inte också bli provocerad av den utopiska, för att inte säga banala titeln på ett manifest som utkommer i en tid då starka nationer reser fler murar än någonsin tidigare. Provokationen ligger dels i dess idealistiska patos, dels i att titeln är motsägelsefull. För det första tycks texten tillhöra en annan tid då författare slogs med sina pennor och skrev öppna brev och manifest. Just anakronismen är både textens styrka och problem. Glissant och Chamoiseau attackerar ytterst konkreta politiska problem med en abstrakt diskurs vars stil är i det närmaste poetisk. För det andra föreslår titeln att murar raseras samtidigt som författarna väljer att behålla ett identitetsbegrepp som förutsätter idén om skillnad och kan uppfattas som en metaforisk mur. Chamoiseau och Glissant omdefinierar dock identitetsbegreppet och ställer frågan om det är möjligt att tänka identitet bortom nation, språk, lagar och integration.

Texten är i första hand en protest mot Sarkozy-regeringens instiftande av ettMinistére de l’immigration et de l’identité nationale. Det är alltså inte främst murar i betong de protesterar mot, utan mot en pågående institutionell bepansring av identiteten och nationen. I Frankrikes fall kan man säga att det är hundra år av kolonialistisk assimileringspolitik som nu förs på hemmaplan och som dessutom har lagstadgats genom förbudet att bära synliga religiösa symboler i till exempel statliga skolor. Främlingar är välkomna under förutsättning att de delar de republikanska värdena och inte manifesterar olikhet. Liknande reaktioner har vi sett i andra europeiska demokratier. I Sverige har det pratats om »körkort i svenskhet« och sedan 2007 har vi en Integrations- och jämlikhetsdepartement. Dessvärre innebär integrationsministerns inblandning i ärenden som till exempel mord eller upplopp att dessa kulturaliseras, det vill säga görs till ett problem som handlar om att de inblandade kommer ifrån en annan kultur. Glissant och Chamoiseau argumenterar istället mot själva försöket att definiera den nationella identiteten via lagstiftning och ministerium och hävdar att det är i integrationstänkandet som hotet mot Frankrike ligger. Detta »skräckslagna förnekande av andra som idag tar form i legislativa texter« (s  8 ) riskerar att torka ut, »sterilisera« och »utarma« landet, skriver de. Rikedom kan inte bara mätas i kapital hävdar författarna, och lyfter fram alla de begåvningar som aldrig kommer att kunna berika det franska samhället eftersom allt hårdare immigrationslagar utestänger dem. I viss mån bygger förstås det här argument på en simpel ekonomisk kalkyl över mänskligt kapital, men bör främst tolkas som en vilja hos författarna att inte offerstämpla immigranter; det är inte bara västvärlden som hjälper andra, de hjälper också oss. Glissant och Chamoiseau vänder på marknadens logik och menar att Frankrike idag står inför ett vägval:

Kommer Frankrike, i namn av en fast föreställning om identiteten, kallsinnigt att ta avstånd ifrån, eller kommer hon att försöka upprätthålla en illusorisk reglering av allt detta, plötsliga, ovärderliga och i längden berikande, som diversiteten, det oväntade och världens skaparkraft skulle kunna ge henne? (s 5)

Att utestänga den andre beskrivs i termer av förlust. Att möta jordens »diversitet« är däremot ett slags riskkapital eftersom välkomnandet av andra inte med nödvändighet ger avkastning, men kan göra det. Den fattigaste migranten kan föra samman skillnader, skriver de (s 23). Integrationen är tvärtom motsatsen till kontakt och en »utarmning av det egna« (appauvrissement de soi) eftersom man går miste om den »ovärderliga rikedom« som diversiteten kan ge.

I den här kontexten är Frankrikes nya »mur-ministerium« (s 22) en orimlig reaktion dels för att det inte finns något reellt hot mot Frankrike, dels för att identitet i författarnas mening inte kan styras institutionellt utan att »mekaniseras«, det vill säga tvingas in i en förutbestämd modell (s. 1). För Glissant och Chamoiseau är identitet, såväl kollektiv som personlig, aldrig fast och kan inte hänvisas till stabila värden eller entiteter som etnicitet eller språk. De uppfattar den istället som ett pågående blivande i relation till andra identiteter (»une identité-relation«). Identitet är ett »vara-i-världen« (s 2) som ständigt formas i förhållande till andra: »ett utbyte där man förbyts utan att förlora sig eller denaturaliseras« (échange où l’on se change sans pour autant se perdre ni se dénaturaliser s 9). Glissant och Chamoiseau fasthåller att identiteten, även den multipla, har en uteslutande sida (côté mur) och en bemötande sida (côté ouverture). Det är alltså inte fråga om en total öppen harmoni utan om växlande rörelser av blomning och torka, av upprättande och nermonterande av gränser. Ett öppet samhälle måste vara på sin vakt likt en krigare (Chamoiseaus uttryck vigilance de guerrier, s 6) för att motverka frestelsen att på nytt resa murar.

Men tanken om skillnader finns alltså kvar i deras argumentation mot en assimileringspolitik som vill sudda ut det annorlunda och domesticera det främmande. Glissant och Chamoiseau avviker här från andra postkoloniala tänkare som till exempel Homi K. Bhabhas begrepp hybriditet och »third space«. De stannar inte vid den punkt där kulturer korsas och smälter samman utan ser det som en förutsättning för produktionen av nya identiteter och uttryck. Detta har fått bland andra Peter Hallward att hos Glissant finna en potential för att begreppsliggöra hur det singulära uppstår i globaliseringens kölvatten.4 Utmaningen ligger i att inte fixera skillnaden som i idén om mångkultur; en mosaik där skärvorna sitter fast och aldrig överlappar varandra. Glissant och Chamoiseau insisterar därför på identitet som ett dynamiskt blivande, en kreoliseringsprocess, vars resultat inte kan förutspås. De menar således att man inte kan tänka identitet som en färdig form eller i överensstämmelse med en modell. Uppfattad så här ryms helt enkelt inte identiteten inom lagtexter eller ministerium; den är ett »mysterium som genomlevs« (un mystère à vivre s 21). Uttryck som detta indikerar att författarna är fast i sin egen paradox då de försöker sätta ord på det de själva beskriver som oförutsägbart, rent av otänkbart: den är delvis imaginär, ett sorts tankeexperiment.

Notera också att det inte finns något mänskligt subjekt i bokens titel: när murarna faller. Ingen människa, ingen grupp får murarna att falla. Istället talas det om flux, rörelser, och obestämda folk. Vet man att Glissant var god vän med Félix Guattari och en flitig läsare av Gilles Deleuze kommer inte detta språkbruk som en överraskning.5 Men i filosofernas version skulle murarna nog snarare krackelera än raseras. Folk skulle tränga sig in genom sprickorna, krypa under eller helt sonika gå någon annanstans. Glissant och Chamoiseau låter å sin sida murarna falla i presens genom att de förflyttar sig till en annan plats och talar om just en imaginär globalisering befriad från institutionella och fysiska gränser, som de kallar mondialitet eller Tout-monde, All-värld eller hela-världen.6 Imaginär innebär inte att den är påhittad eller står i motsatsförhållande till den verkliga, men den rör våra föreställningar samtidigt som den uttrycker alla potentiella möten som skulle kunna äga rum på denna jord (s. 15). Just därför att den är imaginär kan inte politiken, lagen eller ens filosofin, heller begreppsliggöra den »relationella« identitet de skisserar. Tanken på främmande entiteter som möts och föder en överraskande reaktion finner vi talande nog just i poeten Pierre Reverdys definition av den poetiska bilden som det som uppstår då två främmande världar (réalités) närmar sig varandra. Referenser till Mallarmé finns också med i texten: identiteten tar tillfälliga former likt fyrverkerier som blommar ut på himlen. Den talar inget tydligt språk utan via bilder och suggestioner. Glissants och Chamoiseaus ultimata argument mot de rika ländernas fysiska och identitära bepansring är att den är skönhetens motsats – »tout le contraire de la beauté«.

Quand les murs tombent är alltså långt ifrån Giorgio Agambens analys och kritik av den biologiska kartläggningen av individen som dominerar dagens debatt kring globalisering, gränsdragningar och hoten mot demokratin. Tanken på att skapa en identitet utanför alla de kontrollinstanser som finns idag ter sig minst sagt sig idealistisk, och det är den också. Men det är inte bara därför att Glissant och Chamoiseau är författare som det imaginära spelar så stor roll. Etableringen av Le ministère de l’immigration et de l’identité nationale handlar till syvende och sist om en obefogad rädsla för att det främmande skulle kunna uppluckra Frankrikes politiska grundvalar och hela dess nationella identitet. Behovet av detta ministerium har skapats genom föreställningar och förutfattade meningar, det vill säga på ett mentalt, eller imaginärt plan. Det här kan vi bättre förstå om vi snabbt vänder oss till en annan franskspråkig västindier, Frantz Fanon. Han visar i Svart hud, vita masker att främlingsfientlighet inte främst är baserat på upplevda erfarenheter utan stammar ur föreställningar sedimenterade av myter och skrönor som cirkulerar i ett samhälle. Med andra ord internaliserar en individ ett helt samhälles fantasier om främmande. Den organiserade kampen mot migrationer, skriver författarna, handlar framför allt om ideologi och inte om en reell oro för ekonomin eller det sociala välståndet (s 4). Fanons resonemang finns inte explicit med i Quand les murs tombent, men hans koppling mellan rasism och föreställningsvärlden är att den kan få oss att förstå varför Glissant och Chamoiseau tenderar att vara så poetiska för att inte säga vaga. Det svåra är inte att finna argument mot världens dominanta aktörer, skriver Glissant och Chamoiseau, utan att »göra sig av med deras steriliserande dragningskraft genom en befriad föreställningsförmåga, genom Hela-världens klarsynta poetik« (se défaire de leurs stérilisantes fascinations par un imaginaire libéré, par une poétique clairvoyante du Tout-monde s 14). Om murar, institutionella såväl som fysiska, är ett resultat av människans fantasier och projektioner, måste de också konfronteras på det imaginära planet.

Motturi, Alexander. Etnotism. En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening. Glänta produktion. Göteborg: 2007. s 93.

Éditions Galaade, Institut du Tout-monde. Paris: 2007.

»Lettre ouverte à Sarkozy.« Publicerat i Le Monde. Finns i svensk översättning i Glänta, 3:2006.

Hallward, Peter. Absolutely Postcolonial: Writing Between the Singular and the Specific. Manchester University Press. Manchester: 2001.

För kopplingarna mellan Deleuze/Guattari och Glissant se min artikel »L’île qui capte et diffracte : la rencontre entre la poétique d’Édouard Glissant et la philosophie de Gilles Deleuze et Félix Guattari«, Gilles Deleuze, Félix Guattari et le politique. red. Manola Antonioli, Pierre-Antoine Chardel och Hervé Regnauld, Éditions du Sandre. Paris: 2006.

Begreppet är svårt att översätta eftersom det också anspelar på tout le monde, allihopa. Le Tout-monde är alltså alla i världen och hela världen på samma gång.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.