Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirtutgaver i året

KOMMENTAR. Metoo-debatten har gått i baklås. När några av dem som anklagades hösten 2017 nu ger ut sina berättelser tycks litteraturen erbjuda den enda vägen framåt.

Vem blir oskyldigt anklagad? Alfred Hitchcock, som knappast var främmande för ämnet, var inte intresserad av varför någon blir oskyldigt anklagad. Ofta rör det sig i hans filmer om någonting så banalt som en utseendemässig likhet vilket gör intrigen än mer absurd. Spänningen uppstår när den oskyldige mer och mer tvingas bli den han förväxlas med – den skyldige är i sin tur helt sekundär hos Hitchcock, ingen att bry sig om. Så börjar dramat, jakten. På samma sätt som Hitchcock förstod att dra ner på chockeffekten (duschscenen i Psycho är undantaget) till fördel för väntan på en händelse vi vet ska inträffa, så lät han åskådarna trivas i den oskyldigt anklagades sällskap. Eller rättare sagt: det är kul att se honom bli jagad över ett majsfält av ett flygplan. Man bryr sig inte om han är skyldig eller ej, man hoppas i hemlighet på att han ska jagas lite till, ja att han kanske gör sig skyldig till någonting, blir en annan, kanske till och med var en annan än man trodde. Annars tar spänningen slut.

När några av de som anklagades under metoo-hösten 2017 nu ger ut sina berättelser är det nog ingen som förvånas över att de motsätter sig anklagelserna. »Jag är oskyldig« får inte längre gehör hos allmänheten. Poängen med metoo var ju att belysa maktstrukturerna som tillåter sexuella övergrepp, allt det som gör att förövare kommer undan med det. Det förvånande är snarare att de anklagade tycks vara överens om att inte försvara sig själva. Hur ska man värja sig mot en lynchmobb? Ord står mot ord. Mängden av vittnesmål är omöjliga för en oskyldig individ att bemöta. Massan vinner alltid. Därför består deras uppgift i att demonstrera revan som öppnas upp mellan kollektivet och den individ som mer och mer förlorat fast mark att stå på, utan stöd från ett rättssystem, en stat eller andra medborgare. På så sätt ger detta upphov till en spegelbild av den person som har utsatts för övergrepp och inte blir trodd eller får rättvisa. Alla är offer.

Det tydligaste exemplet på detta är den svenska journalisten Fredrik Virtanens bok Utan nåd (Gloria Forlag, 2019). Han polisanmäldes 2011 för en våldtäkt som ska ha ägt rum fem år tidigare. Förundersökningen lades ner men fick stor uppmärksamhet sedan kvinnan som anmält Virtanen gick ut med hans namn på sociala medier hösten 2017. Efter att fler kvinnor riktade anklagelser mot honom togs fallet upp av dagstidningarna, vilket så småningom ledde till att Virtanen förlorade sitt jobb på Aftonbladet. Men fanns det skäl nog till att namnge honom i medierna? Tre av de tidningar som publicerade artiklar om Virtanen (Expressen, Svenska Dagbladet och Resumé) fälldes av Pressens Opinionsnämnd för att de saknade belägg för anklagelserna. Virtanens kollega Åsa Linderborg har i Aftonbladet kallat mediedrevet mot honom för »det största övergreppet i svensk presshistoria«. Virtanen blev paria i landet. Bara ett norskt förlag ville ge ut boken.

Fredrik Virtanen: Utan nåd (Gloria Forlag, 2019)

I början av berättelsen är familjen Virtanen på flykt från Sverige, hans ansikte är på varje löpsedel och han hoppas att barnen inte ska börja ställa frågor. Boken igenom är han på flykt, han driver omkring, vistas utomlands och duckar för dödshot och trakasserier på gatan och på nätet. Han är redan dömd, utan nåd. Bokens titel syftar också till innehållet, där Virtanen berättar självutlämnande om den person han varit, med supande, knarkande och knullande som enda riktlinje i livet: »Jag var patriarkatet som jag avskydde.« Han erkänner att han gjort mycket dumt. Men han har inte våldtagit någon. Han visar vad som ligger bakom anklagelserna, dels för att förklara att han inte är helt oskyldig, dels för att ge en annan bild än den svartvita medierapporteringen: detta gjorde jag, detta gjorde jag inte.

Det som Virtanen skildrar är inte bara vad som sker när någon anklagas utan möjlighet till att försvara sig: han återger ett alltmer polariserat debattklimat där de liberala feministerna närmat sig högerradikalernas rop på lynchjustis. De sociala medierna har tagit över gammelmedia. Anonyma källor styr nyhetsförmedlingen. Det som diskuteras i halvöppna grupper på Facebook bestämmer över vad papperstidningarna rapporterar. Och mer än så: striden för jämlikhet har gått i baklås. Ämnet har blivit omöjligt att diskutera, menar Virtanen:

Det som i Norge kallas det svenska tillståndet blir inte tydligare än så här: Om en skribent nu skriver om sexuella övergrepp och trakasserier och nämner metoo blir skribenten aggressivt anklagad för att stötta lynchmobben under metoo. Om en skribent skriver om lynchmobben under metoo blir skribenten aggressivt anklagad för att stötta sexbrottslingar.

Detta spelar extremhögern rakt i händerna: Tilliten till de etablerade medierna har sjunkit, samtidigt som de har förlorat sin självklara plats i den offentliga diskussionen. Oavsett vilken tolkning man tyr sig till – revolutionen kräver offer eller lynchmobben motverkar syftet – så har medierna fått sig en allvarlig törn. Den enda vägen framåt tycks vara via boken. Att ta sig tid och sjunka in i berättelsen skapar en helt annan resonans än den hätska anklagelseformen på nätet. Där är premissen att man är flera, i boken är det i stället av vikt att man ges ett avstånd till massan. Där den förra bygger på att man dras med av stunden, fordrar den senare eftertänksamhet och uppmärksamhet. Vem av dessa vinner i längden? Det är inte svårt att se: att berätta i bokform är mycket mer effektivt än att dela med sig på nätet. Man är på flykt med Virtanen och man vill inte att flykten ska ta slut. I alla fall inte som litteratur.

Oskyldigt anklagad? En av metoo-flosklerna lyder: ingen rök utan eld. Eller: man kan inte göra en omelett utan att krossa några ägg. Ansvaret är alltså inte individens, utan massans, den onda patriarkala massans. Massa står mot massa, ord mot ord. Därför är skuldfrågan så klurig inom metoo-rörelsen. Man riktade sig mot ett antal enskilda personer, men syftet var alltid att göra slut på ett större förtryck. Vem man anklagade var därmed av mindre relevans. Det viktiga var att tillräckligt många stämde upp i anklagelserna, att så många branscher som möjligt granskades för att åskådliggöra det systematiska beteendet. Männen på toppen skulle petas ner, men skulden var i grunden allas. Vi hade tillåtit detta. Av det följer att de anklagades berättelser får lätt mystifierande drag över sig, precis som hos Hitchcock: varifrån kommer anklagelserna, varför ska jag ställas till svars, vad är det som egentligen händer?

Att obskyra krafter är i arbete visar sig i Katarina Frostensons K (Bokförlaget Polaris, 2019). Hon är den hyllade poeten och utkickade ledamoten i Svenska Akademien, tillika fru till Jean-Claude Arnault, aka Kulturprofilen – den enda som hittills tilldelats straff i svallvågorna av metoo. Allt detta vet vi. Frostenson ägnar inte heller mycket utrymme åt att tala om det. Med större emfas än Virtanen hävdar hon att man inte kan eller ska försvara sig mot förtal. Kampen var över innan den började. Utgången var given på förhand. Vad vi ges är dagboksformade anteckningar från exiltillvaron i Paris, dit paret flydde efter att medierna börjat jaga dem. Fragment, citat, dikter: formen är lika rörlig som författarens tankesprång. Jagad och jäktad återger hon sin vanmakt, tillflykten till böckerna, frustrationen över anklagelserna. För hon har inte avslöjat nobelprisvinnare i förväg, han har inte förgripit sig på någon. De är utsatta för en komplott av hämndgudinnor. Av megäror, som hon kallar dem.

Katarina Frostenson: K (Bokförlaget Polaris, 2019)

Mycket står på spel för Frostenson, även om hon ibland ger sken av att livet i exil inte är fullt så förfärligt när man har LITTERATUREN. Dock är det frustrerande att allt det hon gör och tänker passeras via andra författare. Birgitta Trotzig, Simone Weil, Marguerite Duras, Jean Starobinski. Och så de eviga självreferenserna och citaten ur tidigare böcker. Det var här jag skrev den och den diktsamlingen på 80-talet, det var här jag träffade N för första gången, och A eller F… Som läsare behöver man inte hålla med Frostenson, för språket är så bländande att man låter sig villigt övertalas, men emellanåt gör oviljan att gå i dialog med metoo-rörelsen eller maktmissbruken att boken framstår självupptagen: »Jag kan inte tala med någon, bara med dig. Inte ens med Co. Eller med E eller K i Stockholm. Bara lite med U i Paris, dit vi är på väg.« Lite kul är det, men det blir också så privat att man stöts bort.

»Du må ha betett dig lätt amoraliskt men detta förtal är förföljelse«, skriver hon i en av dessa ständiga hänvändelser till reskamraten, den anklagade J-C. Vad är det för amoraliskt beteende hon syftar till? Sexistiska glåpord, tafsanden…? Någonting tillstår hon: han har betett sig sedeslöst i en eller annan form, men eftersom »det inte är någon idé att försvara sig« får vi bara dunkla fraser och antydningar som kan tolkas hursomhelst. Frostenson förminskar inte bara offren för de sexuella övergrepp han dömts för, utan bagatelliserar dem genom att dra uppmärksamhet till parets lidande – för att de »stigmatiseras på grund av någon för länge sen begången amoralitet«. Här har vi ordet igen. Amoralitet. Som amour, som kärlek. Bara något avvikande från normen. Sådant som konstnärssjälar och eldfängda fransmän grips av i stundens hetta. Ursäkta mig min amoralitet. Som om det rörde sig om en förkylning. Eller som om kosmopoliten gjorde sig lustig över infödingarna: oj då, har jag trampat i klaveret?

Och vad är det med titeln, det införstådda, gåtfulla K? Ja, hennes bokstav är ju K, förnamnet Katarina. Hennes böcker heter sådant som Korallen, Karkas, Tankarna och Skallarna. Som en evig stolpe, ett hårt K som håller orden uppe och ger meningen kraft. Men K är också huvudpersonen hos Kafka, inte minst i Processen. En dag blir K anklagad för någonting, utan förklaringar eller närmare upplysningar. Sakta mals han ner av byråkrati och misstänksamhet. Och det är tydligen så vi ska förstå Frostensons situation: »Att anklagas, falskeligen. Det är att förstå Franz Kafkas verk inifrån. Det är på så vis en gåva: en svår gåva att en aning bättre fatta Processen, där gestalten Josef K står inför de labyrintiska domstolarna.«

Om Virtanen säger att han kan fungera som ett varnande exempel för ett utsvävande liv, så antyder Frostenson att de falska anklagelserna öppnar upp litteraturen, att de kan bli en gåva. Inte bara för att få syn på Kafka, anar man, utan också för det egna skrivandet. Händelsevis gör Virtanen exakt samma parallell till Kafka. Om sitt liv efter anklagelserna noterar han i en artikel i Expressen: »Här väntar Kafkas Josef K på Becketts Godot.« Det vill säga: ett liv i förnedring och meningslöshet. Utan nåd börjar i sin tur med ett Kafka-citat ur »Förvandlingen« och Virtanen anmärker på ett ställe i boken, efter att medieuppbådet satt igång och även vänner och kollegor vänt sig emot honom: »Nu är jag förvandlad. Nu är jag skalbagge.« Alltid denna Kafka, alltid denna litteratur för att klaga på det absurda i tillvaron.

Men man kunde också fråga sig: vilken Kafka? Han är inte bara ångestens författare, han är också, kanske mer, det svarta skrattets författare.

»Ord är mest knotor, inte varmt kött«, skriver Frostenson i en för henne typisk textrad. För detta är en genklang ur essäboken Skallarna (2001), där hon redogör för sin strävan efter ett språk tömt på metaforer och liknelser, som »ett rum för det skallande ljudet att vara i« – ett språk som inte hänvisar till en yttre värld, utan försöker bygga en ny tillvaro i detta eko. Hon beskriver detta som en inre form av exil, någonting som hon associerar med Polen och syftar till både koncentrationslägren och landets rika rösttradition inom teatern. Det kretsar kring språk som riktmärke, precis som K en tonlöshet – en hård, bastant bokstav, ett skrovligt läte mot gommen. Som att spotta eller kvävas. En tonlös velar klusil som stoppar upp och leder vidare. Knack, knack! Gå runt och passera. Ett språk som hackar tänder: k-k-k-k…

Denna poetologiska Polenexil handlar om en hemkänsla i ett främmande landskap, rakt motsatt den fysiska exilen i Paris, men ändå inte väsensskild eftersom hon ständigt försöker att finna nya sätt att bebo det främmande – inte helt olikt Kafkas oartikulerade skrik, omusikaliska ljud och döda klanger. De anklagades litteratur är en litteratur om klagan.

Litteraturvetaren Mikael van Reis gör i Sveriges Radio den 3 juni en åtskillnad mellan beklagan och klagan, via just Kafka – det vill säga personen Kafka, som gärna beklagade sig över sina livsvillkor, och författaren Kafka, som i stället ger röst åt en klagan över att ha blivit åsidosatt. Klagandets litteratur uppstår genom en förvisning: jag är missförstådd, försummad, orättvist behandlad. Boken är beviset på detta, den visar oss villkoren för orättvisorna, medan beklagandet uppstår ur en sorg över missförhållandena. Gränsen mellan klagan och beklagande måste dock sägas vara hårfin. När övergår gråt i ömkande? Vad skiljer ett lidande åt från missnöje i ren allmänhet? Kan man ens dra sådana gränslinjer? Tydligare blir det när van Reis skiljer mellan en fuktig och en torr litteratur. Den förra är fylld av känslor, den senare känner sig enbart lamslagen. Som hos Dostojevskij respektive Kafka, å ena sidan bikt och klander, å andra sidan vilsenhet och fasa.

Kafka behåller lugnet. Allt återges lika sakligt som om författaren vore den som skrev ut domen över karaktärerna – vilket ju är vad han gör. Och Kafka gör det med en inte obetydlig skadeglädje. Han vältrar sig i olyckan, den ena mer absurd än den andra.

Klagolitteraturen kommer till genom att författaren har distans till sitt ämne. Med ett litet avstånd blir bördan inte bara lättare att bära, den blir också möjlig att omsätta i någonting annat. Plötsligt gör man konst av lidandet. Man drar ut på domen eller struntar i domen helt och hållet – för att tvinga karaktärerna mot utvägar där det inte finns sådana. Den skapande akten som en långsam process av lycklig nedbrytning. Fiktionen som en röntgenplåt av ett högst fulländat benbrott. Inte smärtan i sig, utan ljudet av benen som går ur led. Ett rikt eko.

I de anklagades berättelser är lidandets känslomässiga aspekter de minst intressanta. Om Virtanen uppgår stundtals helt och hållet i smärtan så är det bara undantagsvis som Frostenson ger luft åt beklagandet, men då så oblygt som möjligt. Frostenson påminner – i en av hennes alltför många etymologiska sonderingar – om att det tyska ordet elilendi betecknar både landsflykt, främmande land och elände. Och, tillägger hon lakoniskt: enkel glädje. Man är förvisad, men man anammar det till slut. De små sakerna, de stora gåvorna. Exilen som ett andra liv, en ny början.

Frostenson är egentligen inte intresserad av den nutida läsaren, eller kanske av någon läsare överhuvudtaget. Så kan det i alla fall verka med alla dessa »du«, »dig, min älskade«, min »reskamrat«, J-C. Allt är främst en privat angelägenhet: metoo som autofiktion, virkelighetslitteratur som sängkammarfilosofi. Om ni outar oss, så ska vi förkovra oss i garderoben ännu mer. Ingenting att se här, gott folk, bara fortsätt vidare. Och det ligger i bokens natur att ligga och dra sig, lyxen att leva lite längre än en höst, att vänta på domen.

Någon som uttryckligen skriver för en framtida läsare är Horace Engdahl. Som Akademiledamot och vän till Arnault hamnade också han i blåsväder under metoo-hösten, inte minst på grund av motvilligheten till att tillerkänna Svenska Akademien någon form av skuld – trots att de finansierade kulturscenen Forum, där flera av de sexuella övergreppen ska ha ägt rum och som Akademien gjordes uppmärksamma på långt innan metoo. Titeln på Engdahls senaste bok, den korta De obekymrade (Albert Bonniers förlag, 2019), syftar till hans ideala läsare, de som inte bekymrar sig för om författaren menar det han skriver, som läser utan att döma eller godta. Och vad är en fri ande? Jo, en som inte bekymrar sig om han får rätt, noterar Engdahl. Så han skriver på, precis om Virtanen och Frostenson, helt utan tanke på att rättfärdiga sig själv – och vad skulle litteraturen behöva rättfärdiga?

Som i den förra aforismsamlingen, Den sista grisen (2016), får vi en rad provokativa utspel om mannen och kvinnan, riktade mot alla som blint talar om jämställdhet och revolution. Engdahl resonerar som en anarkistisk patriark: »Hur kan någon tro att en man väljer kvinna efter samma principer som man tillsätter en akademisk tjänst? En man väljer den kvinna han har mest lust att dra upp kjolen på, bland dem som låter honom göra det.« Självklart sägs de mest kontroversiella utsagorna av ett alter ego, Mahuro, ett namn som författaren säger sig ha hört i sömnen. Samtidigt ger han igen med samma mynt som metoo. Kan ni så kan jag. Döljer ni er så döljer jag mig. Trots att det ter sig klart för var och en vem som egentligen talar. Eller som en aforism lyder: »Personlighetens roll i historien är att lura massan.«

Horace Engdahl: De obekymrade (Albert Bonniers förlag, 2019)

Ja, han glider undan, Engdahl. Han erbjuder ett välbehövligt motstånd mot likriktningen som inställer sig vid revolutionsandan, under tiden som han ger luft åt de intellektuella Trumpmännen. Han bekymrar sig inte ett dugg för den kritik han fick under krisen i Svenska Akademien – den nämns inte med ett ord. Han skulle inte ge ursäkt för sina privilegier. Och kanske är det detta som mest utmärker vad Frostenson talar om som »de kränktas gyllene tid«. Å ena sidan har vi all beklagan som förs fram av kränkta individer i olika former på nätet, å andra sidan har vi de kränkta som gör all klagan till konst. Alla har på sätt och vis blivit en del av samtidens sårade röster: de vita kränkta männen såväl som de uppretade kränkta massorna. Både offer och förövare kräver sin rätt.

Man kunde givetvis försöka bevisa sin oskuld, men vem är helt oskyldig, egentligen? Denna närmast religiösa underton i såväl metoo som hos de anklagades berättelser låter förstå att skulden aldrig enbart är individuell, utan omfattar hela samhället, kanske livet självt. Lagen tjänar inte dig, i slutändan vänder sig människorna mot dig. Så ser det ut, så tvingas man leva. Arvsynden som evigt rättegångsdrama, livet som en tillfällig flykt undan rättvisa. Man flyr för att samhället inte längre är värt att slåss för. Eller man slåss för att slippa undan det. Engdahl noterar att vi är på väg mot medeltiden igen: »Det har sedan upplysningen varit en vedertagen princip att inte utsätta brottslingar för grymma och förnedrande straff och att naturligtvis inte låta en sådan behandling drabba personer som ännu bara är misstänkta eller anklagade.« Först kom USA:s tortyr av terrormisstänkta genom skendränkning, sedan de offentliga domarna i metoo – som gav samhället »en tortyr med trycksvärta i stället för med vatten«.

Engdahl vänder dessa metoder till sin fördel. Varför förbjuds böcker? För att de innehåller en sanning, svarar han. Samhället står inte ut med pornografin för att den säger någonting sant om begäret. »Det borde vara förbjudet att skriva så här!« är ett bevis på en boks värde, menar Engdahl. Överträdelsen kan vara till gagn för litteraturen, till skillnad från när den florerar i medierna.

Litteraturen är dock inte ett rum som är helt obekymrad om den yttre världen. Den kan också fungera som ett sätt för de anklagade att befästa sin makt – genom att ge ut deras berättelse, deras version. Det finns alltid en historia att förtälja, en tragedi att förfasas över. Vem bryr sig om sanningen? Ord står mot ord, en sanning mot en annan. Ingen idé att dra upp några bevis. Allt är kopior, remixar, mashups. Nyheterna som skvaller, media som paranoia.

I de anklagades ögon tjänar medierna enbart en lynchmentalitet. Och man kan säga att det är vad dagstidningarna har blivit i sin strävan efter att bli mer sociala, mer folkliga. De följer strömmen, försöker delta i samtalet. Det viktiga i nyhetsflödet är flödet, inte nyheterna. Nej, de är mer som etern i sig, som vind eller väder, rymd eller vara. Samhället som en maskin för förmedling. Man delar, sprider och klickar på vad någon annan har sagt, som i sin tur baserar sig på någon annans ord, kanske bara hörsägen, kanske bara luft. Det spelar ingen roll vad du kallar dig – skribent, musiker, influerare. Du är kort och gott en förmedlare. I den fläckfria monadens tid ska man inte ens tänka på att skapa någonting eget, för vad är eget liksom?

Det postfaktiska samhället tvingar oss att läsa som troende. Tror du eller tror du inte? Det är uppmaningen vi ges av de medier som underkastas massorna, men också av de anklagade som ingenting vill eller kan bevisa. Bara ateisten läser likgiltigt, det vill säga som ren text. Som konst för konstens skull. För det är svårt att läsa Fredrik Virtanen, lyssna på Michael Jackson eller se Harvey Weinsteins filmer utan att påminnas om den mediala cirkusen runtomkring. Man drivs till att läsa religiöst. Tror du på offren, ja, då måste du också misstro förövaren. Och som goda troende läser vi moralistiskt, vi fördömer eller förlåter, aldrig någonting mittemellan. De obekymrade läsarna dröjer ännu, men vi behöver dem som aldrig förr.

Avatar

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.