Metamorfos som tidsresa

ANMELDELSE. Terje Dragseths stora diktfarkost hålls samman av spiksäkra rader.

Terje Dragseth
Jeg skriver språket
Cappelen Damm, 2015

»If our reach did not exceed our grasp, we would no longer be human.« Denna visdom, svår att översätta till svenska eller norska, minns jag från den engelske psykiatern och författaren Anthony Storr, i hans bok Solitude (1988). En möjlig översättning vore: om vi inte kunde sträcka oss mot sådant vi inte kan omfatta, vore vi inte mänskliga. När Terje Dragseth i sin nya, lyriskt-kosmografiska långdikt Jeg skriver språket, satsar på att vara mänsklig i just detta avseende – att med sin föreställning vilja omfatta allt, även den mångfald som inte kan omfattas – innebär det också några risker. Utan dessa risker skulle denna ambitiösa dikt vara mindre givande att läsa än vad den är.

Först och främst är själva dimensionerna en utmaning. Hur hålla samman dikten? Stoffligt sett har vi att göra med ett enda friversflöde av föreställningar om kosmos, geologi, religion, litteratur, anatomi, ekonomi, krig, yttringar av mellanmänsklig ömhet och mycket mer. Över trehundra blankrader strukturerar det omfattande stoffet till »strofer« av skiftande längd. Dessa enheter är i sin tur strukturerade av några viktiga upprepningselement, nämligen fraserna »jeg skriver« respektive »skriver jeg«.

Terje Dragseth: Jeg skriver språket (Cappelen Damm, 2015).

Terje Dragseth: Jeg skriver språket (Cappelen Damm, 2015).

En annan uppenbar fara är pekoralets. Dragseth skriver nära Walt Whitman, Pier Paolo Pasolini, Allen Ginsberg, Michael Strunge och – i viss mening – Inger Christensens Alfabet (1981), för att nu hejda en uppräkning som kunde bli längre. Vittfamnande långdikter i lyrisk form – det vill säga utan narrativt episka element eller andra, exempelvis biografiska eller konceptuella strukturer som sorterar stoffet och håller samman dikten – befinner sig ofrånkomligen i pekoralets grannskap, i den precisa meningen att den otillräcklighet de förmedlar, genom glappet mellan måttlös syftning och avgränsad formulering, måste kvalificeras av en gestaltad medvetenhet om just risken att te sig löjlig eller övermaga i läsarens ögon.

När den nicaraguanske poeten Ernesto Cardenal år 1992 utgav Canto cósmico, en fyrahundra sidor lång kosmografisk dikt, vars titel anspelar på Pablo Nerudas mer berömda diktsvit om Latinamerikas historia, Canto general (1950), var en och annan kollega inte sen att döpa om Cardenals dikt till »Canto cómico«, komisk sång, bland annat på grund av dess övertydliga polariseringar mellan ont och gott och dess omfattande appropriering av vokabulärer från teologi, fysik och politik.

Dragseths dikt har däremot den pekoralistiska faran (att omedvetet syfta bortom den egna formens bärkraft) inbyggd i sin tematik (viljan att skriva fram allt) redan från början och undgår därför det löjliga. Någon lättvindig maniké som spelar ut »ont« mot »gott« i sin skildring av människans villkor och livet på vår planet, är han avgjort inte.

Varför tar jag alls upp denna risk om han nu ändå undgår den? Därför att risktagandets mänskliga vibration tycks mig utgå från själva nerven i detta författarskaps poetik. Liksom för den svenske poeten Sandro Key Åberg är för Dragseth »livet en stor sak«, ingenting att abstrahera eller cyniskt trivialisera. Hans poesi är politisk på ett organiskt, inte ett strategiskt sätt. Många politiska drömmar om en ny människa har grusats de senaste hundra åren, och människors strävan efter värdighet och lycka har trivialiserats i ett allt aggressivare konsumistiskt system som ger få politiska alternativ. Inte desto mindre vilar som alla vet denna kapitalism på fortsatt utsugning av de fattiga och fortsatt förstörelse av de ekologiska sambanden och balanserna. Det är mot denna tvetydiga erfarenhetsbakgrund av dels desillusion, dels trotsigt människointresse man kan läsa Dragseths stora dikt och lyssna till hans försök att omfatta våra villkor. Han skriver fram både ett makro- och mikrokosmos, men gör det i en skala som kunde kallas mesokosmisk, det vill säga den mellanstora världens skala. Det är den erfarande människans skala, där döden har om inte mening så betydelse, vilket inte är fallet i makrokosmos eller mikrokosmos: »i erfaringens kaos og midte/ skriver jeg språket«, som det heter i början av den drygt åttiosidiga dikten.

Trots att Dragseth en smula paradoxalt förknippar »kaos« (centrumlöshet) med »midte« i denna strof har dess språktematik ett drag som skiljer den från 1980-talets skrifttematiska diktning i exempelvis Sverige. Den strömningen syftade mer till betydelsespridning och metaeffekter och var såtillvida mättad med paradoxens och ironins figurer. Hos Dragseth tycks däremot tron bergast på en skrift där den skrivandes intention realiseras: »med vilje og hensikt/ skriver jeg språket«. Det betyder inte att ordet »språket« är någon enkel, otvetydig signal. Man behöver ju bara fråga sig vad den återkommande frasen »skriver språket« kan tänkas betyda.

Att skriva språket, det vill säga att skriva förutsättningarna för skrivandet, det förutsätter ett språk som inte kan förutsättas, utan endast omsättas, både i bemärkelsen cirkuleras och översättas. Förutsättningen för skriften blir med andra ord synlig som en fortlöpande metamorfos. Det är för övrigt helt i linje med den poetik som läggs fram i dikten »Om poesi« i samlingsvolymen TDZ Samling (2006): »Diktet må være berørt av mutasjoner, særheter, konkret som livet selv,/ slik det utspiller seg i en kontinuerlig materiell forvandling.« I samma dikt karakteriseras den idealiska poesin också som en »’bevisstløs’ materie med sin egen framtidige bevissthet«. Metamorfos som tidsmeditation och tidsresa, alltså. Följdriktigt rör sig den bärande satsen i den nya dikten från skrivandets begynnelse mot dess ursprung, detta i en specifik, tidsfilosofisk mening som det kan vara värt att dröja litet vid.

Den tyske filosofen Rüdiger Safranski utgav nyligen en mycket läsvärd populärfilosofisk bok om tiden: Zeit – was sie mit uns macht und was wir aus ihr machen (Tid – vad den gör med oss och vad vi gör av den, 2015). Titeln betonar att vi människor är både objekt och subjekt för tiden. Vi stiger fram ur den och vi alstrar den. Bland bokens många eleganta summeringar av centrala tidsrelaterade upplevelser finns en passage där Safranski behandlar det faktum att inga subjektiva tillstånd kan genomlevas på nytt. Vi driver oavbrutet iväg ut ur det nyss rådande tillståndet. Han lägger då fram tanken att ingen upplevelse av det förflutnas återkomst (via minnet) kan bekräftas genom någon jämförelse med det erinrades original. Denna tanke haltar dock. Ty originalet fanns aldrig – själva minnesprocessen är främmande för ursprunglighet i den meningen att minnena som upplevelser saknar original. Varje subjektiv upplevelse är från början ett interferensfenomen inom oss, där en labyrintisk oliktidighet speglas i ett nu som i sig saknar fixerad form. Just denna erfarenhet är verksam i Jeg skriver språket.

Det finns förvisso en skrivandets begynnelse, och den firar Dragseth varje gång han sätter ned pennan eller trycker på tangenterna och skriver »jeg skriver«, men ursprunget, det vill säga källan till meningen finns inte i den initiala skrivhandlingen, utan i den skrivna skriftens sätt att under läsningen tematiskt förespegla läsaren den mest omfattande innebörden av dikten förstådd som händelse i den mytiska och den historiska världen. Det var, tror jag, denna funktion hos konsten som Hannah Arendt syftade på när hon i Mellan det förflutna och framtiden – Åtta övningar i politiskt tänkande (Daidalos, 2004; orig. Between Past and Future, 1954) hävdade att konstverket väsentligen är ett fenomen i världen, snarare än en funktion som tillfredsställer individuella och övergående mänskliga behov.

Terje Dragseth: Solen sukker i min sko (Cappelen Damm, 2014).

Terje Dragseth: Solen sukker i min sko (Cappelen Damm, 2014).

Att förlägga ursprunget till diktens mening i dess framtida relevans är en figur man möter även i Dragseths prosa. I den eleganta, litet Borgesartade novellen »Tvillingplaneten«, i samlingen Solen sukker i min sko (2014) beskrivs hur den fullkomligt oväntade upptäckten av en planet lik Tellus, inom överbryggbart avstånd från vår planet, utlöser panik här på jorden. Globalt undantagstillstånd införs med omfattande mörkläggning, och en handlingsförlamning utbreder sig som präglas både av rivalitet om en eventuell ny värld att kolonisera och skräck inför en tänkbar utomjordisk invasion. Men denna allegori handlar, så som jag här vill läsa den, inte primärt om två samtidiga planeter i en kontinuerlig rymd, utan om en och samma planet vid olika tidpunkter: tvillingplaneten är Tellus själv, befolkad av de ännu ofödda. Allegorins mening har alltså sitt ursprung i dess framtida syftning. Dragseth ter sig ofta på liknande sätt som en dels subtil, dels grandios diktare, där det raffinerade tankeexperimentet och den omnimorfa eller alltomslutande gestiken effektivt samverkar.

Så också i den väldiga diktcykeln om rymdfarkosten Bella blu (2012), där Dragseth för läsaren ombord på ett mellanting mellan planet och rymdskepp. I mäktiga sviter av fragment skildras en science fictionartad resa ut mot det okända. Men också den urgamla, förtidsliga världen blir närvarande när fantasi och myt får sammanfalla i bilden av ett arkaiskt skepp som dyker upp både i Bella blu och Jeg skriver språket. Raden »Et skip av negler seiler inn i den ytterste hangaren«, i Bella blu, och raderna: »Jeg skriver språket for det gigantiske skipet/ av negler/ som brøyter seg gjennom dønninger i nattas hav« i den nya boken, refererar till den nordiska mytologins skepp Naglfar, det största av alla, som tornar upp sig vid horisonten när världen närmar sig sin undergång.

I denna komplexa bild av ett fartyg i global skala ryms både vår planet, varje tänkbart rymdskepp och det väldiga fenomen vi kallar språk. Och den nya dikten är på sätt och vis både sitt element och sin farkost, seglande på vågor av ett särskilt slag. Så här kan några sådana vågor se ut:

Jeg skriver skyggen fra en stein og månens bakside
jeg skriver jorda i ellipse rundt sola
og de sju planetene
og melketennene og verdens syv underverker
skriver jeg
tallenes indre hastighet skriver jeg
et vulkanutbrudd
og menneskets akselerasjon i seg selv
skriver jeg
supersymmetri
virvlende kosmiske spiral
skriver jeg

Mellan de varandra speglande fraserna »jeg skriver« och »skriver jeg« utvecklas genom hela dikten minikatalog efter minikatalog av mer eller mindre specifika fenomen och föreställningar som konturtecknas av skriften i vilken de framträder. Skrifttecknets paradoxala sätt att skapa mening genom relationen mellan något närvarande (bokstavlighet) och något frånvarande (begreppslighet) inramas alltså fortlöpande av spegelrelationen mellan de båda fraserna »jeg skriver x« och »y skriver jeg«. Denna enkla och elementära mekanism bildar ett slags gångjärn eller snarare rörligt roder, med vars hjälp det blir möjligt att svänga mellan temautveckling och gestaltning, mellan att namnge och att frammana. Om man följer de nordiska filologer som menar att skeppet av naglar inte är byggt av hornämnesutväxter från människohänder, utan av spikar – så ser man med vilken elegans skeppet Jeg skriver språket är sammanfogat: med spikar som är fraser som dessutom bildar våg efter våg av speglingar.

Men verbet nagelfara kan också, åtminstone på svenska, betyda att noggrant (på gränsen till pedantiskt) söka igenom någonting, gärna i syfte att hitta fel eller brister. Dragseths dikt är till både bokstav och anda oförenlig med ett sådant synsätt. Han är en bejakande och framkallande diktare, intensivt upptagen med att visa läsaren det läsaren bär inom sig. Det finns en rörande generositet med ingivelser i den långa dikten, och ett sådant oberäkneligt överdåd av infall att man måste tänka sig författaren lycklig intill gränsen för utmattning.

Ungefär halvvägs in i dikten har faktiskt den framvältrande katalogformen skapat en egen licentia poetica, en improvisationslicens som öppnar för infall och hugskott. Då vidgas ansatsen och blir något mer än en högtidlig lovsång till livet i hela dess bräckliga mångfald. Det kommer in humor i själva skriftpraktiken:

Skriver livet etter døden
gjennomsiktigheten
dødsbevisstheten
skriver
det siste sukk
sovende
skriver jeg språket

Jeg skriver språket
i den absolutte tilfeldighets dynamikk

skriver hokuspokus abrakadabra
en disputas til akademia

det språkløse universitetet skriver jeg
det hellige
det som bringer lykke
skriver jeg

Samtidigt är bilden av människan illusionslös. I den nämnda novellsamlingen Solen sukker i min sko erbjuder författaren en samling korta prosatexter med karaktär av romanutkast, någon gång drömmar eller mardrömmar. Merparten är utomordentligt konkreta och tätt sammanhållna miniberättelser om tillstånd av leda, skam, ensamhet eller hysteri. Ibland är det bara ensamheten som får råda. Och detta predikament, att vara så tyngd av ensamhet att världens myller tycks lösa upp en, är möjligen en av grundkänslorna också i Jeg skriver språket. Men ensamhetserfarenheten balanseras där av ett starkt kollektivistiskt patos som ingår i det risktagande där denna dikt realiserar sig.

Terje Dragseth: Bella blu (Cappelen Damm, 2012).

Terje Dragseth: Bella blu (Cappelen Damm, 2012).

Om pekoralet är en risk som aktualiseras av det format diktens tematiska ambitioner tar sig, så är det egalitära representantskapets pretentioner en risk som har mer med diktjagets rolltagande och den implicita adresseringen att göra. 

Kombinationen kollektivt representantskap och panfili kan resultera i haverier som söker en genväg till moralisk invändningsfrihet. Så som jag ser det prövas och utvecklas vi människor inte moraliskt främst genom att praktisera färdigheter, fylla funktioner eller följa normer, hur nyttiga, nödvändiga eller legitima dessa än är, utan genom att möta den gräns där vår förmåga upphör. Det är i detta ögonblick behovet av en självständig hållning blir kännbart, vilket i diktandets »kaos og midte« vill säga en stark estetisk form. Kärleken till den gemensamma världen måste för att inte resultera i banala bombasmer fokusera samtidigt på helhet och fragment. Dragseths stora dikt visar hur det i en sådan dubbel ansats – att dels omfamna, dels söndersmula – blir möjligt att skapa en intressant, självmedveten poetisk form – det vill säga en form vars kraft att engagera härrör ur dess engagemang i sig själv, på liknande sätt som en diktares människointresse berör oss starkast om diktaren lyckas gestalta också ett genuint intresse för sig själv.

Här är två passager som ter sig banala om man läser dem välvilligt, och dubiösa om man ifrågasätter deras sanningshalt:

Jeg skriver språket
ikke for framtida
ikke for samtida
men for de undertrykte i byens slum
og langs den dunkle ytterrand hvor det alltid blåser en vind
jeg skriver de språkløse og de fattigste av de fattige
som bare har en eneste dag
en dag for ingen tid
for i morgen er sort og sult og ingenting

respektive:

hvorfor bombes ikke de rikes boligstrøk eller presidentpalasset
eller generalstabsbunkeren

men de fattiges boligkvarter midtvinters bombes
jevnlig presist og ødeleggende

hvorfor spør ingen hvor alle våpen kommer fra

hvem produserer og selger hvem kjøper hvordan transporteres det
hvem ordner ammunisjon kapital

Det är synd om jordens fattiga, ja. Och det finns många fredsaktivister och forskare som dagligen frågar varifrån alla vapen kommer. Poeten ger efter för impulsen att växla till sig moraliskt engagemang med indignerad klagan, liksom frasen »jeg skriver/ retoriske barberblad« i ett nära följande avsnitt riskerar att agitera retoriskt för sina egna antiretoriska anspråk: besvärjande i stället för gestaltande och självreflexivt.

Men med en annan urskillning är också denna risk en i projektet inbyggd faktor. Som sådan är den en del av diktens anspråk på att tillhöra en levande verklighet, det vill säga en ständigt aktuell självrannsakan med drag av utopi »og jeg er i diktet/ som ikke blir ferdig// denne gangen heller«.

Som en ständigt pågående och blivande helhet formar sig denna imponerande långdikt till en moralisk gest att ta på allvar och dessutom att lustfyllt ta del av i all dess konkreta detaljrikedom och alla dess svindlande kontrasteffekter. Anspråket att omfatta allt och sjunga för alla genererar under läsningen en upplevelse av att komma närmare andra människor. Men denna upplevelse kan inte inskränkas till det trovärdiga objektet för ett altruistiskt engagemang, utan tonar fram i form av en mångfald vida större än den enskildes förmåga till kollektiv adressering. Just därför blir den samlade utsagan moralisk och mänsklig, i det att poeten sträcker sig efter det han inte kan omfatta.

Den värld som frammanas är med andra ord lika ouppnåelig som vår nästa är outgrundlig. I vårt tillkortakommande inför denna vidd och denna mänskliga hemlighetsfullhet tar vi sann gestalt som moraliska aktörer och erfarande varelser:

Jeg skriver språket for den som lytter til sin nestes hjerte
en gang iblant
som lytter til vinden som suser i trekronene
skriver språket
menneske til menneske

Ulf Eriksson

Facebook

Twitter