ENQUÊTE. Hva vil kritikeren Mark Fisher bli husket for?
Den 13. januar tok kritikeren Mark Fisher sitt eget liv. Fisher skrev bøkene Capitalist Realism (2009), Ghosts of My Life (2014), The Weird and The Eerie (2017), drev den innflytelserike bloggen K-punk og var medarbeider i forlagene Zero Books og Repeater Books. Fisher var «den tilfeldige inntrengeren i finstua, punkeren på museet», skriver vennen og Collapse-redaktør Robin Mackay i en nekrolog. Med en fot i populærkulturen og den andre i ideologikritikken beveget Fisher seg fritt mellom musikk, film og politikk. Vagant publiserer her en enquête der noen av Fishers lesere gir sitt perspektiv på forfatterskapet.
Stormene som kommer
Mark Fishers død er et stort tap, desto større ettersom vi mer enn noensinne har behov for en kritisk holdning av hans støpning. Han skrev for musikkmagasinet The Wire da jeg var sjefredaktør, så jeg kjente ham godt i yrkessammenheng. Vi inviterte ham fordi K-Punk-bloggen hans var en vedvarende inspirasjonskilde; senere forutså Capitalist Realism (2009) occupy-bevegelsens beveggrunner og engstelsene til den unge generasjonen av millenials.
I Storbritannia kan man ikke motta støtte fra noe Kulturråd om man vil skrive en bok eller utvide virkeområdet for sine kritiske undersøkelser. Mark arbeidet dessuten i et tidsrom da det økonomiske utbyttet i å skrive bøker i Storbritannia ble lavere enn aldri før. Dette var en av Marks store frustrasjoner; en følelse av at den svake økonomien i kultursektoren saboterte hardt intellektuelt arbeid og tidkrevende, nyskapende skriving. Bare dette gjør det desto mer utrolig at han klarte å få skrevet så mye som han gjorde – bare på bloggen publiserte han hundretusenvis av ord.
Den siste gangen jeg møtte ham var i 2010, bokstavelig talt på et undergrunnsarrangement under stasjonen London Bridge. Vi ble begge trukket inn i en diskusjon med en journalist som på dette tidspunktet hadde en fast spalte i The Guardian, kalt «Bad Science». Denne fyren hadde bestemt seg for å ta til orde for at all informasjon burde være gratis, og at skribenter derfor ikke kan forvente å få betalt for arbeidet sitt. Hvis de virkelig brydde seg, ville de uansett gjøre det uten vederlag, hevdet han. Jeg vil aldri glemme lidenskapen og sinnet Mark argumenterte ham i senk med.
Vi går inn i en tid der eksperter og intellektuelle vil bli latterliggjort og herset med av politikere og den populistiske pressen. Mark sto for kvalitet og insisterte på at ideer er viktige, men han var ingen elitist. Jeg kan bare forestille meg desperasjonen som overmannet ham etter de nylige kataklysmiske nedturene for de vestlige demokratiene, men en depresjon kan vise seg umulig å holde i tømme også for de tilsynelatende mest rasjonelle av oss. Det er hjerteskjærende å tenke på hva kona og sønnen hans nå gjennomgår. Og uendelig trist å innse at dette enestående kompasset, som vi hadde hatt så god bruk for i de stormene som nærmer seg, har sunket til havets bunn.
Rob Young, forfatter og redaktør for Jazznytt
Marxist Supernanny
I Mark Fishers analyser av samtiden – vår samtid – har psykiske lidelser en fremtredende plass. Han beskriver post-1989-æraens «kapitalistiske realisme» som at utveisløsheten lukker seg omkring menneskene: there is no alternative. Han henter inspirasjon fra 1960- og 70-tallets radikale psykiatritenkning, men der R.D. Laing, Michel Foucault, Gilles Deleuze og Félix Guattari romantiserte en tung lidelse som schizofreni, mener Fisher at det er dagens mest utbredte psykiske plager som må politiseres, siden stress, angst og depresjoner nesten utelukkende behandles som private patologier. Han gjorde som han selv oppfordret til, og skrev, så lenge han maktet, åpent om depresjonsperiodene han hadde gjennomlevd siden tenårene. Han rakk aldri å se en «Marxist Supernanny» herje på TV, men tankeeksperimentet – en barnepike som leter etter årsakene til barnas umulige oppførsel ikke bare i foreldrenes vaner, men vel så mye i samfunnsordenen – er med oss som et eksempel på hans egenartede sammenstilling av radikal politisk teori, populærkultur, oppriktighet og raljering.
Ole Jacob Madsen, førsteamanuensis ved Psykologisk institutt, Universitetet i Oslo
Lyden av en tapt framtid
Mark Fishers Capitalist Realism (2009) åpner med en diskusjon av Alfonso Cuaróns dystopiske film Children of Men (2006). Det undergangsstemte i denne filmen skyldes verken en trussel like om hjørnet eller en apokalypse som allerede har inntruffet – katastrofen er vedvarende til stede i filmens fortelling som en utstrakt hendelse, en uavklart tilstand. I Fishers neste bok, Ghosts of My Life: Writings on Depression, Hauntology and Lost Futures (2014) hevder han (påvirket av Franco «Bifo» Berardi) at vi gjennomlever «en langsom kansellering av fremtiden». Selve tidsopplevelsen er en annen enn i tidligere historiske perioder, og dette kommer særlig tydelig til uttrykk i populærmusikken.
I forordet til Ghosts of My Life skriver han om hvordan vi som vokste opp på 60-, 70-, og 80-tallet (jeg er selv ett år yngre enn Fisher) gjennom stadig nye låter og album kunne måle hvordan tiden gikk. Ved det 21. århundrets begynnelse er det derimot, hevder han, som om framtiden har forsvunnet. Spørsmålet om hvorvidt framtiden er tapt, ble tidlig et ledemotiv i Fishers diskusjoner av musikk. Mange av tekstene fra Ghosts er hentet fra bloggen K-punk, de tidligste fra så langt tilbake som i 2006. En øye- og øreåpner er «London After the Rave», om Burials første album, som omdanner forskjellige former for dansemusikk og undergrunnsfenomener til en egenartet form for dubstep. Albumet ble utgitt på plateselskapet Hyperdub, drevet av blant andre Steve Goodman, også kjent som kode9. Kode9s «Backward» kan høres på lydsporet til Children of Men og ble utgitt på debutplaten Memories of the Future (2006) – en tittel som med all mulig tydelighet viser hvordan kode9 og Fisher sirkler inn de samme spørsmålene.
Når Fisher skriver at Burial kommer «etter raven» kan det forstås i en klassisk populærmusikkhistorisk forstand, der en sjanger eller en stil avløser en annen. Men samtidig hevder Fisher at man på albumet ikke hører et undervanns-nær-framtids-syd-London (som det het i plateselskapets pressemelding), men snarere «London Now», et London hjemsøkt like mye av fortiden som av tapte framtider, et London som befinner seg mellom det Fisher beskriver som et «ikke lenger» og et «ikke ennå». Noen ganger føles det som om musikken har beveget seg videre fra det 21. århundret, skriver han, andre ganger er det som om det 21. århundret ikke helt har startet ennå. Historien er muligens ikke over likevel – som om musikken nekter å gi opp begjæret etter framtiden.
Erik Steinskog, lektor ved Institut for Kunst- og Kulturvidenskab, Københavns Universitet
Tillåt dig inte att bli fäst vid någonting som du inte är beredd att överge på 30 sekunder
I ett av de mest omtalade mötena på film under 1995 – ja, det är länge sedan, men det var då acid house och rave löstes upp i eurotechnons epikureiska dimma, då det nylanserade internet framstod som någonting riktigt farligt i filmer som Hackers, Johnny Mnemonic och The Net, och då Unabombarens pamflett Industrial Society and Its Future anförtroddes åt massorna (och samma år vann Finland sitt första guld i hockey…) – delar en yrkesbrottsling och en LAPD-storfräsare livserfarenheter över en kopp kaffe på en nattöppen restaurang. Scenen mellan Robert de Niro och Al Pacino i Michael Manns Heat mynnar ut i en regelrätt gangsterpoetik. »En gång sa någon till mig«, berättar de Niros nästintill ansiktslösa karriärkriminell, »tillåt dig inte att bli fäst vid någonting som du inte är beredd att överge på 30 sekunder om du känner att det hettar till«. Här är vi en bra bit från de Niros mafioso i Martin Scorseses Casino från samma år, faktiskt är vi milsvida från gangstergenren som vi känner den i traditionen av Gudfadern, Scarface och Goodfellas. Skillnaden, menar Mark Fisher i Kapitalistisk realism (övers. Kim West, Tankekraft, 2011), består i utvecklingen från fordism till postfordism. För nu är det inte en Familj som står bakom den organiserade brottsligheten, utan ett gäng flexibla entreprenörer som så gott som sammansmälter med den blanka ytan av skinande motorvägar, glasklara skyskrapor och ändlösa företagskomplex. Var och en är utbytbar. Med örat mot den polerade beläggning som täcker såväl musiken som politiken idag, merendels ett hopplock av gångna stilar och alltid ett och samma dödläge, vänder Fisher nuets glada depression mot sig själv: här finns inget verklighetssinne att tala om, ingen ny musik värd namnet, endast det töcken som gårdagens system lämnar efter sig och som resten suger ut, den oro som Fisher gjorde till läroämne och vägrade att förklara med någon kemisk obalans, nej, den är en följd av kapitalets bitmärken, det är den som vill ha hela, anpassningsbara medborgare (användare?), det är dit vi ska rikta blicken, mot det hemsökta, kusliga, underliga, inte kanske där det hettar till, utan där det fadda, the grey area, har sitt till synes eviga herravälde. Mark Fisher var melankolins samvetsfulla röst.
Joni Hyvönen, brödskrivare
Bylys sett gjennom dråpevåte nattbussvinduer
Jeg traff Mark for første gang da han midt på 2000-tallet begynte å bidra i The Wire, der jeg var en av redaktørene. Mark ville på den tiden helst skrive om grime, og da særlig det som kom ut av Steve Goodmans plateselskap Hyperdub. Han beskrev Burial som en nattbusstur gjennom regnvåte sør-London, bylys sett gjennom dråpevåte vinduer med dugg på innsiden. Vakker musikk som snakker om avmakt og urban ensomhet og som matchet Marks melankolske litterære stil perfekt.
Musikken var for ham et springbrett til å snakke om større ideer. En filosofisk klassebevissthet gjennomsyret musikkforståelsen hans. Man kjenner fort forskjell på skribenter som vil noe, som har en agenda – og skribenter som helst bare vil komme på trykk. Mark ville noe. Da jeg spurte om han ville ta over for meg som redaktør i The Wire under en barselpermisjon i 2008, ble svaret et rungende ja.
Til den første Off The Page-festivalen i 2011 (i Whitstable) klarte jeg å overtale Scritti Polittis Green Gartside til å stille til en samtale om musikk og politikk. Mark var et selvfølgelig førstevalg som samtalepartner. I et gammelt amatørteater i en liten kystby to timer utenfor London satt Green og Mark nervøse og innadvendte på scenen. Det var en slik samtale man får svette håndflater bare av å være tilskuer til – hvert ord føltes presset ut. Men da de kom til Antonio Gramscis politiske filosofi, begynte det å flyte. I ettertid tenker jeg på den samtalen som en de beste vi har iscenesatt. Mark og jeg snakket mye om J.G. Ballard, som han selvfølgelig beundret, og da han bestemte seg for å flytte ut av London til Felixstowe, som er mer kjent som en containerhavn enn en by, føltes det helt riktig. Et ballardiansk landskap.
Jeg fikk ikke sett så mye til Mark etter han og Zöe Fisher ble foreldre til sønnen George; han reiste til og fra London og foreleste på Goldsmiths, var en av medredaktørene for forlaget Zero Books og skrev bare av og til for The Wire. Sist jeg så ham, for to år siden, presenterte han Ghosts of My Life på Off The Page i Bristol. Boken navigerer på fascinerende vis mellom depresjon, popkultur, politikk og hans eget liv under kapitalismens åk. Den handler på mange måter om hvordan fremtiden forsvant. Nå er Mark forsvunnet for alltid, men ideene hans står sterkere enn noen gang.
Anne Hilde Neset, kunstnerisk leder, Ny Musikk
När jag dansar händer det att jag tänker hans tankar
Jag blev uppmärksam på Mark Fisher under den globala finanskrisens utbrott 2007–2008. Vad som fångade mig var just det passionerade och mångfacetterade krismedvetande som präglade texterna på bloggen K-punk, särskilt de texter som kretsade kring musik. Efter hand insåg jag att denna passion i mycket kom ur att han brottades med den egna depressionen.
Burials album Untrue, som släpptes i slutet av 2007, placerade Fisher i ett samtidshistoriskt och djupt politiskt sammanhang, där nyckelordet var »hauntology«, ett begrepp lånat från Jacques Derrida. Det handlade om att sörja de framtider som gått förlorade, inte för att stanna i sorgen men för att historiens spegel tycks vara enda sättet att över huvud taget få en skymt av någonting radikalt annorlunda, i den historiska situation som Fisher snart skulle beteckna som »kapitalistisk realism«.
Som musikkritiker befann han sig i ständig dialog med Simon Reynolds och dennes analyser av brittisk dansmusik som ett »continuum«, men Fisher tenderade att gå ännu längre i de politiska slutsatserna. Just därför lyckades hans texter verkligen med att intensifiera upplevelsen av själva musiken. När jag dansar händer det att jag tänker hans tankar.
Enligt min uppfattning rymmer hans musikkritik en större politisk sprängkraft än exempelvis boken Capitalist Realism (2009) eller andra texter som tog direkt avstamp i politiska frågeställningar. Han var också delaktig i det filosofiska samtal som fördes mellan en handfull manliga brittiska bloggare kring begrepp som »objektorienterad ontologi« och »spekulativ realism«, ett samtal som med tiden gav intryck av ännu en akademisk herrklubb där män hjälptes åt att bygga en karriärplattform. Men Fisher framstod aldrig som en akademisk karriärist med sikte på att behärska en liten nisch. Kanske för att han skolats i det mytomspunna tankekollektivet CCRU, som var verksamt vid universitetet i Warwick under 1900-talets sista skälvande år. De kultiverade en egenartad tankestil, esoterisk och extatisk, som definitivt kom att prägla flera av oss som några år senare bildade Piratbyrån i Sverige. För egen del hade jag alltså en relation till Mark Fisher innan jag visste vem han var. Själv träffade jag honom bara en gång, när han besökte Stockholm år 2011. Mina tankar går till hans familj och de framtider han försökte möjliggöra.
Rasmus Fleischer, historiker och kritiker, driver bloggen Copyriot
