Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirtutgaver i året

ESSÄ. På sin nya skiva reser sig Madonna från askan som en kameleont. Hennes botoxpop vill inkludera alla i en artificiell gemenskap.

Många – de flesta? – bevittnade ett fall från popstjärnstronen när Madonna nyligen uppträdde som mellanakt under Eurovisionfinalen i Israel. Hon höll inte måttet. Eller rättare sagt: inför 200 miljoner tv-tittare sjöng hon OMG helt falskt och skickade därefter en faktura på 1 miljon euro. Hur vågade hon liksom, så mycket som alla förberett sig och väntat och spekulerat? Redan inramningen var av bibliska proportioner: »Like a Prayer« a cappella och med munkkörer till komp. Väldigt seriöst, väldigt höga odds. Och så Syndafallet. I ett sammanhang där allt handlar om musik som gymnastik är falsksång lika med dödssynd.

Men är det inte övertrampen som gör musiken uthärdlig, speciellt bland all den här pose’n’polish-kulturen där musiken lika gärna kunde bytas ut mot en sminkblogg? Någon smög in ädel amatörism i den perfektion som Eurovision strävar mot – en avmystifierande vandalism utförd av den mest professionella popdrottningen av dem alla: den fläckfria Madonna. Hon bar väl inte den där piratlappen över vänsterögat för ingenting?

Madonna: Madame X (Interscope, 2019)

Senare på året, samma utstyrsel som i Eurovisionfinalen: Madonnas 14:e album Madame X, samt en backstory till hennes nya alter ego. Enligt promotionvideon är den mystiska Madame X en hemlig agent, dansare, professor, statschef, hushållerska, fånge, student, mamma… Hon är med andra ord många saker. Men först och främst är Madame X ett namn som den unga Madonna tilldelades av sin danslärare. I morgon är du Madame X, sa hon till Madonna. Jag ska inte känna igen dig, du ska alltid vara en annan, ett mysterium. Denna karaktär visar hur ett rollspel alltid legat till grund för Madonna, samtidigt vill hon inkludera så många som möjligt i detta X, inte minst alla de som hålls förtryckta. En sådan frihetsönskan är dock underställd The Material Girl, popstjärnan som alltid tjänat en amerikansk liberal kapitalism.

När Wall Street-yuppien Patrick Bateman börjar få svårt att skilja mellan dröm och verklighet i Bret Easton Ellis seriemördarfantasi American Psycho (1991), är det någonting som håller honom vid liv mitt i kontorsarbetet: »Låttexter till Madonna håller på att tränga sig på, bryta fram i mitt huvud, tillkännager sig på tröttsamma, bekanta sätt, och jag stirrar ut i tomma luften, mina ögon lyser slött medan jag försöker glömma bort dagen som hägrar framför mig.« Boken igenom får vi höra om Batemans kärleksförklaringar till den ena polerade musikpärlan efter den andra: Huey Lewis and the News, Phil Collins, Whitney Houston. Men inte Madonna. Hon får i stället tjäna som bakgrundsbrus, någonting alltför bekant. Vardagssorl, samhällsmuzak. Det som bara är där.

Detta är vad en kulturkritik värd namnet borde utforska, alla de knappt märkbara fraserna som tränger sig in i huvudet som kapitalistisk hjärntvätt, men också som emotionellt stöd i en grå och för det mesta händelselös vardag. I den mån är American Psycho ett stycke satirisk 80-talskapitalism, full av pseudojournalistiska musikutläggningar i en populärkulturell feberyra. Yuppien som konnässör, idioten som expert. Men framför allt sätter romanen fingret på hur all den här till synes lättsamma popmusiken formar världen. Madonna erbjuder en spegelbild av världen, en förstärkning av världen som den är. Och hon är en livlina när världen håller på att gå i tusen bitar, en alltför bekant men därför också trygg röst.

Madonna erbjuder en spegelbild av världen, en förstärkning av världen som den är.

Något fall var det förstås aldrig fråga om, inte för någon som Madonna, inte ens när hennes dansare viftade med israeliska och palestinska flaggor under Eurovisionfinalen, i takt med att världsartisten skanderade till den israeliska publiken: »Wake up!«. Det var oförargligt, snudd på gulligt. Ingen tog det så seriöst, ingen tyckte att hon gått för långt. (Var det inte snarare så att hon inte gick tillräckligt långt?) En av tidernas mest framgångsrika artister kommer inte att falla utan vidare – bara se på Michael Jackson. Lite falsksång eller snedsteg har ingen stjärna dött av, snarare är det ett till sätt att befolka lyssnarnas föreställningsförmåga på.

Man undrar om belackarna lyssnat på albumet Like a Prayer, nyligen släppt i en uppdaterad version till 30-årsjubileet. Det är skivan som tydligast visar på Madonnas begränsningar som sångerska. Teknik och talang är inget man förknippar med henne. Man har överseende med sångbristerna på grund av tuggummimelodierna, man övertalas snabbare just för att musiken inte är lika analpedantiskt granulärpolerad som i dagens digitalpop. Bristerna gör den alltid så formelartade hitlåtsmusiken lite mindre utstuderad, mindre av en vara som prackas på en.

Hemligheten bakom Madonna – som hon själv är den första att intyga om – är hårt arbete. Det är den amerikanska ambitionen som ligger till grund för de roller hon antagit genom åren: från sångerska och danserska till skådespelerska och barnboksförfattare; från skivbolagsdirektör och filantrop till HBTQ-förkämpe och multimiljardär. Discodiva, popprinsessa och bosslady. Från Michigan och Manhattan till blott och bar Mytologi. Ma donna – min och allas lady, allas och ingens. Småbrukare och småpåve i ett och samma paket.

Man ska inte underskatta arbetet bakom Madonnas poplåtar, för att inte tala om den dragningskraft de utövar och har utövat i snart 40 år. Men det betyder inte att man per automatik ska sluta sig till att hon är AT THE TOP OF HER GAME utan att fråga sig varför man dras till dem, som så ofta sker med populärkulturen. Den bara finns där. Madonna har inte heller förärats samma kritiska teoribildning som Michael Jackson, som så många tongivande (manliga) musikskribenter behandlat genom åren (Greil Marcus, Paul Morley, Ian Penman, Mark Fisher). Faktum är att mycket av det som skrivits om MJ mynnar ur hans problematiska sidor, medan den godhjärtade M blivit en stor men skyld popikon.

Madonna som Madame X i Eurovisionfinalen 2019

Inte stor musik, men stor business. Det är Madonnas arv, hennes hantverksskola. Inte för att man förväntar sig mästerverk av de så kallade världsartisterna. Det räcker med att de hörs i varje radiokanal och klädbutik. De utgör våra psykiska husmöbler. Och »våra husgudar«, skulle vissa kanske tillägga, bara det att populärmusiken förlorat sin subversiva och sublima potential, medan de regelrätta världsstjärnorna trillat av pinnen, en efter en – med Madonna som den sista på tronen. Och det är inte säkert att någon längre tillber de musikaliska gudarna. Levande eller döda? Spelar ingen roll. De bara finns där – på telefonen, internet eller i molnet. Så medvetna har vi blivit i jakten på X-faktorn att ingenting längre drabbar oss. Och ingen i dag drabbar oss eftersom de gamla upphöjts till det oantastliga.

Man kan säga att X-faktorn per definition är någonting undanglidande. En förmåga att trollbinda åskådarna utan att de förstår varför. Hjärntvätt via ljudvågor, ren och skär voodoo. En sång, ett dansnummer, en trollformel. Det räcker med att hon – spektaklet – befinner sig på scenen. Bara närvaron är nog för att åskådarna ska konverteras. Stjärnkvalitén som ett svart hål. Bländas för att uppslukas. Valv efter valv öppnar sig, valv efter valv av tomhet.

Detta är alltså Madame X, en konstnärlig tjuserska i en tid utan idoler. Vad göra när ingen längre tillber en? Man smälter in i mängden, blir en del av pöbeln. En av oss. Den nya skivan är en lekfull och nyckfull danspop med ett skevt multikulturellt tilltal, en vilja att inte bara omfatta alla tänkbara identiteter, utan att spä ut dem i en världsomspännande fantasiflykt. Madonna har alltid varit mån om samarbeten, men här tar hennes sidekicks (Maluma, Quavo, Swae Lee, Anitta) mer och mer plats, fyller ut och flikar in i Madonnas alltmer digitalt uppgraderade röst. Vilket egentligen är ett bra tecken. Det var med William Orbit-samarbetet Ray of Light (1998) som Madonna började ta ut svängarna musikaliskt sett, till skillnad från de tidigare albumen där Rösten och Refrängen var allt och musiken blott bakgrund.

De mest fantasifulla delarna av Madame X (»Dark Ballet« och »God Control«) påminner om de operatiska ljudlandskapen på hennes post-discoalbum under 00-talet. Då handlade det om ett oavbrutet dansant flöde, nu kretsar det kring ett ständigt blivande – ofta hejdade av effekter eller taktbyten som gör att musiken inte förblir på en plats. Inte en enda väg, utan överlappande vägar – lager av vägar, lager av identiteter. Hon rör sig framåt (blandar fado, morna och batucada med trap, house och rap) och bakåt (»I went back to my 17 year / Allowed myself to be naive«). Låttexterna röjer inte mycket om de olika identiteterna, i stället är albumet ett symfoniskt brottstycke av en mängd potentiella historier. Mikropopberättelser.

Man får betrakta Madame X som en del av Madonnas rollombyten genom karriären, såsom S&M-alter egot Dita Parlo på Erotica (1992). Hon har ständigt svidat om, kanske till och med mer än David Bowie. Express yourself, so you can respect yourself. Det har alltid varit Madonnas strategi. Byt skepnad för att inte naglas fast – i alla fall inte i betraktarnas ögon. Uttryck – men också utplåna. X: ett kryss eller kors. En markering eller överstrykning. Ett som inte längre gör sig gällande. Ett ex, någonting före detta. För det är inte långt mellan en världsartist och en ex-stjärna. Inte långt mellan avgudadyrkan och fördömande i dagens medieklimat. Och det dröjer nog inte länge tills hon fäller hud och en ny Madonna ploppar upp. Som om hon egentligen aldrig var här, inte på riktigt. This used to be my playground.

När Malcolm Little blev Malcolm X markerade bokstaven i efternamnet en ny början. Jag stryker över mitt släktnamn som gavs av slavägare, tar avstånd från blodslinjen och samhällsrollen. Jag är alla som förvägrats ett namn, alla som utplånats. Jag är ingen och därmed vemsomhelst. X:et innehöll potentiellt alla namn, samtidigt som det pekade mot det afrikanska namn som medborgarrättskämpen aldrig kunde få reda på. Men det betyder också att det ursprungliga namnet förblir invävt i det koloniala namnet – på samma sätt som ett nytt språk påtvingas ett folk, till exempel engelskan i Indien, och producerar det som den förtrycker, enligt Slavoj Žižek i The Event (2014). Det prekoloniala Indien är för alltid förlorat och går inte att återvända till, mer än som guldålderdröm:

Malcolm X följde samma insikt när han tog X som sitt familjenamn: han kämpade inte för en återvändo till några ursprungliga afrikanska rötter, utan just på uppdrag av X, en okänd ny identitet som öppnades upp av det slaveri som gjorde att de afrikanska rötterna gick för alltid förlorade.

Är det vad Madonna gör med karaktären Madame X? Knappast. Men hon skulle gärna önska det. Det blir inte tydligare än i Madame X-låten »Killers Who Are Partying«, hennes Michael Jackson-bön om att hela världen – genom att ta på sig alla orättvisor i den. Hör bara på inledningsfraserna: »I will be gay, if the gay are burned / I’ll be Africa, if Africa is shut down / I will be poor, if the poor are humiliated / I’ll be a child, if the children are exploited.«

Det är en så allomfattande strävan att man undrar: vad återstår? Madonna framträder som ett helgon som vill bli superhjälte, en skyddspatron som hoppas på att frälsa alla som någonsin förtryckts. (Det skulle inte låta hälften så falskt om hon innerligt menade det. Som så många berättar i Lucy O’Briens biografi Madonna: Like an Icon (2007) har popikonen länge odlat en aversion mot svaghet. Man kan ana det i en dokumentär som Madonna: Truth or Dare (1991), där sångerskan brister ut i skratt när hon får höra att en av hennes sminköser våldtagits, eller när hon ber sina homosexuella dansare att klä av sig och kliva ner i sängen med henne – i ett oblygt maktspel.) Men kanske är det inte hon som talar, utan Madame X, kanske är detta just en av hennes mystiska skepnader – någon som bara är där, oavsett vad. Beskyddare och spion, någon som alltid måste granskas och betvivlas. Säger en sak men gör något annat. Vem vet…

Första bilden: Madonna i Desperately Seeking Susan (1985). Andra bilden: Madonna som Dita Parlo på Erotica (1992). Tredje bilden: Madonna som cowgirl i Music (2000).

Det hon inte skulle göra, Madonna, är att gå i clinch med sitt eget varumärke såsom Prince gjorde under 90-talet när han strök sitt artistnamn – från och med nu var han blott en outtalbar symbol eller, enligt tidningarna, The Artist Formerly Known as Prince. En av förklaringarna till Madonnas framgång är att någon alltid kunde ta över hennes roll. Hon är ju en av oss. Det finns inget extraordinärt med henne i sig, inget som skiljer henne från andra hitmakare; hennes hits låter inte märkbart annorlunda från andras hits. Det är radiofyllnad och dansgolvskomplement som dök upp samtidigt med MTV – det mest fulländade spektaklet i musikhistorien; en lyx av sinnesintryck i etern, ett allkonstverk av spöklika ekon. All den här viljan att bli någon, och så strävar hon efter att bli en annan, ta över tv:n, bioduken, modevärlden. Musikindustrin som den perfekta arenan för nyliberal företagsanda. En röst som söker efter nya kroppar att erövra, ett gåtfullt X som känns igen på dess ockulta kvalitéer – förmågan att ta människor i besittning utan att de vet vad som drabbat dem. Och vad var det hon sa vid hennes första tv-framträdande på American Bandstand 1984, när Dick Clark undrade vad hennes framtidsmål var? Svaret kom utan dröjsmål: »To rule the world.«

Å

ren 1984–1988 är eran av Reagan, Thatcher och MTV. Musikindustrins kulm, postmodernismens segertåg. Och framför allt är det tidevarvet av superstjärnor som Madonna och Michael Jackson. Dessa två världsartister gav oss idén att musikindustrin inte längre kretsade kring band, utan enskilda artister, menar kulturteoretikern Jeremy Gilbert i antologin The Resistible Demise of Michael Jackson (2009, red. Mark Fisher). Därmed blev den visuella personan lika viktig, om inte viktigare än själva musiken: »Det var en värld där det verkade som om kulturteoretiker måste hylla den mångsidiga frigörelsen av individualiteten som Madonna och Michael Jackson dikterade, eller vända sig bort i skräck eller äckel.« Men detta var en övergående fas, inte en framtidsprofetia. Efter det korta men explosiva 80-talet – där Reagan, Jackson och Madonna är kandidater för jobbet som Symbol för universell amerikansk liberal kapitalism, enligt Gilbert – har det inte dykt upp fler liknande världsstjärnor.

Det var svårt att värja sig mot den euforiska post-discopopen som Madonna och Michael Jackson lanserade. Men ganska snabbt stelnade den inte bara i en formelartad maskinproduktion – med Like a Prayer (1989) respektive Bad (1987) som allvarligaste symptomen – utan tycktes mer och mer inriktad på artisternas egna nöjen. Därav Jacksons allians med Pepsi, samtidigt som han propagerade för universell gemenskap i »We Are the World«. Också den så befriade Madonna ingick ett avtal med Pepsi, som i en reklamfilm introducerade en av hennes största hits, »Like a Prayer« – ironiskt nog ett led i hennes försök att rikta sig till en vuxen lyssnarskara. Och visst är hennes erotica-pop full av begär, men den är också full av sig själv, helt inriktad på mottagaren själv, på det egna begäret. Lyssnarna dras till detta som ett löfte om tillfredsställelse. Också jag kan frigöra mig.

Detta är förstås kapitalismens yttersta mål. Uppfyll dig själv = köp våra produkter.

Detta är förstås kapitalismens yttersta mål. Uppfyll dig själv = köp våra produkter. Och Kapitalet behöver alla minoriteter och subkulturer, till den grad att det har vänt dem mot sig själva, såsom Gilbert beskriver det. Så har utvecklingen sett ut för alla musikgenrer, först som eufori, sedan som radioplåga. På många sätt är det vad Madame X gör med alla dess fashionabla stilblandningar, understödda inte bara av Madonnas världsmakt, utan av teknologin. Hennes senaste album är ett perfekt uttryck för 2000-talets botoxpop. Precis som man piffar upp kroppen när den börjar hänga så putsar man också på musiken. Madonnas röst har låtit mer och mer artificiell för varje skiva, det vill säga mindre och mindre, medan musiken låter högre och högre. Ingen riktig människa kvar därinne, bara suckar och stön som försöker göra sig hörda bland alla digitala proteser, samtidigt som den hindras från att träda fram såsom den faktiskt är, som en igenkännbar röst med en igenkännbar kropp.

M

adame X, med all spets och läder och harnesk, för att inte tala om det opererade ansiktet och lappen för ögat, påminner mindre om lattemamman Madonna och mer om kulturterroristen Genesis P-Orridge – den pandrogyna industriartisten som gjort sin kropp till ett cut-up-verk. (Från »Like a Virgin« till »Just Like Arcadia«. Förlusten av oskuld som Utopia.) Den smått schizofrena ljudbilden på albumet, inklusive låttitlar som »Bitch I’m Loca« och »Crazy«, låter förstå att Madonna gärna vill vara mer pirat än affärskvinna. Så långt når hon inte. Men man kan hoppas på att en galen tant en gång ska titta fram ur hennes musikaliska garderob, en fridstörare som verkligen var X-rated, någon som inte desperat var ute efter att blidka ungdomskulturen, utan försökte att bryta sig ur en samtid där Njutning och Arbete har upphöjts till lag.

Man skulle kunna säga att begäret inte är vad det var när Madonna slog igenom. Det är svårt i dag att skriva under på Norman Mailers analys av Madonna, i en bisarr intervju som han gjorde med sångerskan i augustinumret av Esquire 1994. Han menar att Madonna erbjuder tröst i en tid av övergripande meningslöshet – en tid av AIDS, kallt krig och andlig uttorkning. Precis som Andy Warhol anammar hon auktoritet, pengar och tomhet, enligt Mailer: »hon påminner om att livets glädjeämnen ligger i skikt med krossat glas«. Madonna visar att det man begär ofta är ouppnåeligt, vilket gör att man bara begär det ännu mer och förlänar därmed en tragisk dimension åt sexualiteten. Madonna som begärsterapeut? Tja…

Det kluvna begäret är snarare ett uttryck för mättnad, en oförmåga att nå varandra. Verkligheten har ersatts av proteser och konsumtion – i ett mord på verkligheten, såsom Jean Baudrillard beskriver det i boken Le crime parfait (1995, Det perfekta brottet). Det som Baudrillard kallar för »Madonna Deconnection« handlar om en evigt formbar kropp: en medierad kropp av bilder, data och sinnesförnimmelser, en kropp som söker efter illusioner i en värld där skillnaden mellan verkligt och illusoriskt brutit samman. Resultatet är en hypersexuell sex utan fysiska kroppar, bistådd av skönhetsoperationer, fetischattiraljer och digitala dubbelgångare. Madonna personifierar den obefläckade avlelsen som media, menar Baudrillard. Begäret som en virtuell verklighet. Tillgjordheten som ett perfekt brott.

Facit av detta är en apoteos åt frigid simulation. När Madonna som kvinna sjöng om sex på 80-talet var det nytt, till skillnad från i dag när var och varannan kvinnlig artist gör det (Britney Spears, Christina Aguilera, Lady Gaga, Lil’ Kim, Rihanna, Lana del Rey, Peaches). Den tomhet man numera upplever är en effekt av all överflödig kultur man matas med, en kultur i pakt med den teknokapitalistiska världsordningen. Om en artist ska peka ut vår tids sjukdom borde hen anamma den kulturella ledan som kännetecknar post-internet eran, full av sinnesutvidgande erfarenheter, men i brist på någonting att göra av erfarenheterna. Ska man bli någonting borde man också nagelfara de teknologiskt understödda identiteterna man drivs till att utforska. X-faktorn som uteslutningsmetod, ett bestämt men affirmativt nej.

Den tomhet man numera upplever är en effekt av all överflödig kultur man matas med, en kultur i pakt med den teknokapitalistiska världsordningen.

Madonna tycktes inse någonting liknande under 00-talet, påtagligt med alla klockor som tickar på låtarna »Hung Up« (2005) och »4 Minutes« (2008). Musiken som en kamp mot tiden, känslan av att alltid ha för lite tid, att tiden håller på att rinna ut. Vilket är ett rätt underligt påfund på så dansrelaterade album. Men det är vad både nöjeslivet och kulturen blivit under 2000-talet: en arbetsuppgift. De tickande klockorna betyder dock inte att verkligheten håller på att hinna ikapp en, såsom Madonna själv beskrivit dem, snarare är det en drivkraft till att jobba hårdare och festa hårdare. Man vet att man aldrig hinner med allt som påkallar ens uppmärksamhet, men som heroiska byråkrater drivs man till att försöka.

Skulden som driver en i dag – känslan av att inte hinna med allt – är en kompensation för meningslösheten. Man upplever en brist, men denna brist är lika falsk som den protestantiska arbetsmoralen som råder överallt, trots att det egentligen finns allt mindre att göra. Denna arbetsmoral, som paradoxalt nog infinner sig i en tid av automatisering och ökande rikedom (i alla fall för de redan rika), är en av orsakerna till det som antropologen David Graeber kallar bullshit jobs, en växande skara arbeten främst inom management. Man ska arbeta, göra sin plikt. Därför uppfinner man den ena meningslösa arbetsuppgiften efter den andra – bara för att de anställda ska verka sysselsatta. Man utför mer och mer meningslösa uppgifter, men intygas om att det fyller ett syfte, att det ger folk mat på bordet, att jobben behövs. Vilket bara leder till mer byråkrati, fler obskyra mellanled och en ökande klass av managementyrken där ingen har någon som helst översikt av systemet. Ticktack, ticktack.

Tänk på Snake Plissken, ex-militären med lappen för ögat i actiondystopin Escape from New York (1981), den gode banditen i tjänst hos den korrupta regeringen, han som ska rädda presidenten och framför allt sig själv – lyckas han inte så pumpas sprängämnen in i hans blod. Tiden håller bokstavligen på att rinna ut. Den statliga tjänsten är ett självmordsuppdrag, med den omöjliga uppgiften som enda glimt av frihet. Och vem är kapabel till att genomföra det om inte en allianslös frilansare, en dissident med inget att förlora? Piraten står för en sista utväg, ett hopp där det inte finns hopp. Ungt friskt blod i behov av extra motivation. Och vad är detta om inte tvånget till mer arbete, den ständiga påminnelsen om en obönhörlig deadline?

Piraten står för en sista utväg, ett hopp där det inte finns hopp.

Madame X är hela världens popdrottning klädd som pirat. En enögd bihona som vill arbeta, framstå som farlig, vara en del av kolonin. En kapitalistisk fantasi, en omöjlig dröm. X är en mystisk zon som fylls av tron på att den tjänar frigörelsen – när den i själva verket kanaliserar Kapitalets behov av att vara en del av gamet. Makthaverskans värdsliga alter ego, en subkulturell Mrs. Walker. Är det en slump att både Madonna och Michael Jackson gett luft åt en så inkluderande gemenskap att den framstår som soundtracket till ett sömnigt installationstal, full av god vilja och vackra floskler? Detta är, helt säkert, tecknet på en musik som mår för bra, som inte längre har någon uppgift att fylla. Lyssnarna har blivit middagssällskap som nickar vänligt åt varandra, under det att de domnar bort i en behaglig dimma av artigheter och alkohol medan svansviftaren på scenen orerar om världsfred.

Om alla identiteter är utbytbara, om man kan uppnå allt med blotta viljan, är det godtyckligt vad man gör, var man är, vem man är, då är man kanske X, en person utan gränser men också utan substans. Kvar finns en parasitisk tillvaro där man hoppas på att fånga någonting av värdkroppens paradisiska tillstånd. Detta är en gemenskap som är i själ och hjärta tillgjord, alltid baserad på någon annans arbete: en virtuell värld med ingenting att göra, förutom att underhållas till döds av ens artificiella husgudar. Just like a prayer, your voice can take me there. Man behöver inte kunna sjunga, man behöver inte ens ha något att säga, man behöver ingen fast identitet eller bostadsort. Väldigt bra för kosmopoliter som kan leva som nomader, inte lika bra för andra. Kanske är det därför som idéer om rotfasthet blir så lockande att leka med (alternativt i form av en mängd identiteter). När verkligheten kollapsar tyr man sig till dess mediala rester, som en ny dröm om normalitet. I de blindas rike är den enögda drottning.

Avatar

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.