I skuggan av den tyska återföreningen

Studenten och muraren Carl Bischoff är på väg hem. Hem till Gera i Thüringen. Han har fått ett telegram från sina föräldrar och tagit tåget från Halle där han studerar germanistik. Synen som möter honom på tågstationen i Leipzig verkar mer höra hemma i Bombay eller Calcutta: överallt människor som trängs med varandra för att få plats på de redan överfulla tågen. Människor hänger utanpå, sitter på taken. Något är definitivt i rörelse, det är bara det att Carl inte riktigt verkar begripa vad.

Dessutom reser alla i riktning Berlin, han är på väg åt motsatt håll – till den mindre provinsstaden i Thüringen där hans föräldrar har något att berätta: De vill bort från Gera, utvandra medan gränsen till Västtyskland fortfarande är öppen. De två helt vanliga människorna, Inge och Walter, är på väg att lämna sin lägenhet, jobb och liv för att bli flyktingar i Väst. Ta sig över gränsen och mot Giessen, där det centrala flyktinglägret befinner sig.

Tillvaron i Gera är ett limbo Carl inte kan uthärda och hans lämnar sin post, beger sig mot Berlin. Det sägs inte – och det behöver inte sägas – men Lutz Seilers roman Stern 111 börjar den 10 november 1989, dagen efter Berlinmurens fall då hundratusentals östtyskar tog sig över gränsen. Vissa för en kort promenad i grannlandet, för att besöka släkt och vänner; andra för att aldrig mer återvända.

Lutz Seiler, årgång 1963, är en av de mest tongivande östtyska författarna, liksom sin huvudperson Carl är han född i Gera, utbildad murare och med germanistiskstudier i Halle. Han debuterade som poet 1995 med samlingen berührt / geführt, gjorde sig ett namn 2000 med sin andra diktsamling pech & blende, som finns i ett svenskt urval, på fältlatin (2016), i Ludvig Berggrens översättning. 2014 vann Seiler det stora tyska bokpriset med romanen Kruso (i svensk översättning av Aimée Delblanc, 2016), som utspelar sig strax före murens fall på ön Hiddensee. Med Stern 111 belönades han med det lika prestigefulla priset från bokmässan i Leipzig.

Bland husockupanter och sovjetiska armégeneraler

Carl är inte engagerad i den östtyska demokratirörelsen, hans intresse ligger någon annanstans: Inte minst i litteraturen och ungdomskärleken Effi. Kanske är det därför han söker sig till Berlin Mitte, på gångavstånd till Östtysklands litterära centrum Kastanienallee, men samtidigt avsides, stilla. Området ger honom känslan av ett »reservat, ett grannskap där ingenting så lätt kunde bryta in«. Han parkerar sin bil, en sovjetisk Shiguli, på Linienstrasse och börjar köra svarttaxi. Efter ett feberanfall en kylslagen natt plockas han upp av en grupp husockupanter som bjuder in honom till sin anarkistiska gemenskap. Finansierar sig gör de genom att smuggla ut delar av muren till rika samlare.

Carl har något de vill ha. Gruppens ledare, en man som går under namnet »herden«, har sett verktygen Carl ärvt av sin pappa i bakluckan – och det finns ett stort behov av någon som kan mura ihop de förfallna husen. Tillsammans förvandlar de en källare till arbetarbaren »die Assel«. Den baren fanns faktiskt, den låg på Oranienburger Strasse 21 och var under några år ett legendariskt vattenhål för författare, konstnärer och husockupanter. I Stern 111 är baren också en oas för stadsdelens prostituerade och för sovjetiska armégeneraler som tillbringar sina dagar med att vänta på besked från hemlandet. Så småningom kommer också turisterna, och förebådar en ny epok allt medan ockupanterna rustar sig som inför krig, allt för att kunna försvara sina hus mot de horder av investerare som bara väntar på rätt tidpunkt.

Carl bosätter sig i Ryke 27, alltså på Rykestrasse 27 i Prenzlauer Berg. De ockuperade husen benämndes inte sällan efter sin adress: Schönhauser 5, Kleine Hamburger 5, Rigaer 94, Lieblig 34. Ryke 27 är ett gårdshus, byggnaden mot gatan förstördes under andra världskriget och i tomrummet växer »fläder, björkar, snår. I bombluckan hade en liten skog vuxit, en liten smal stig ledde mot gårdshuset.« Det är ett slags stadsdjungel som är svår att föreställa sig idag när man promenerar i Kollowitzkiez och går utmed Rykestrasse, omgiven av renoverade hus, chica kaféer och butiker. För bara ett par decennier sedan var gatan nedgången, grå och full av tomma lägenheter och hålrum där hus en gång stått. Det är ett förlorat Berlin som liksom Öst- och Västberlin aldrig mer kommer återuppstå, i och med Stern 111 har Lutz Seiler gjort sig till en av dess främsta skildrare.

Med ryggen mot samtiden

Ockuperade hus har varit en del av Berlin sedan 1970-talet. I Västberlins Kreuzberg fördes regelrätta strider mellan ockupanter och polis när unga konstnärer, studenter och vänsteraktivister tog över tomma, förfallna hus. Målet var att rädda hela kvarter från statens rivningsplaner och planerade motorvägar. Men också betalbara bostäder och att experimentera fram alternativa livsstilar. Önskningar som inte heller var främmande för östtyskarna. 1990 fanns det runt hundratrettio ockuperade hus i gamla öst. På Mainzerstrasse i Friedrichshain, ockuperades i maj 1990 tre dussin hus: kneipen, teatrar, diskotek, antikvariat och stadens första »Späti« där man kunde köpa dryck och livsmedel även efter att butikerna stängt. »Där formades det Berlin som staden marknadsförs med, som turisterna söker, som ny-berlinare känner ett slags längtan efter«, skriver Jens Bisky träffande i sin Berlin: Biographie einer grossen Stadt (2020).

Carl är med på möten med bosättarna i Västberlin och Mainzerstrasse men deras sak intresserar honom föga, liksom världen i stort. Hans universum går att korsa på en eftermiddag: från Rykestrasse i norr till Museumsinsel i söder, inte längre västerut än Chausseestrasse, och Prenzlauer Allee i öst. Den enda »yttre kontakt« han odlar, är den med föräldrarna. Det är hans mamma som skriver till honom. I breven berättar hon om hur hon och pappan delas upp vid ankomsten, förlorar taget om varandra och kämpar med att återfå kontakten. Målinriktat försöker de bygga upp en ny tillvaro, utan att någonsin se tillbaka. Drömmen finns på andra sidan Atlanten.

Lutz Seilers roman befinner sig mitt i stormens öga, bokstavligt talat. I kalla krigets hjärta. Just därför är det vindstilla. En plats utanför tiden. Eller snarare en plats där tiden inte har någon större betydelse. Carl vill inte skriva in sig i den politiska historien, han söker en annan skrift. »Frågan var om den nästa versen skulle lyckas, det var denna vers och dess klang som upptog Carl, inte landets undergång där utanför fönstret.« Insikten att han bor i Tyskland kommer när han läser på en förpackning snabbkaffe. »Nestlé Deutschland. Också Carl kom nu från Tyskland – han försökte att känna in det. Det var ovanligt.« Frågan intresserar honom inte så mycket som varumärkets logga: en fågelmamma som matar sina två ungar. Nestlé, litet näste på schweizertyska. Carl tittar på, märket, tänker på James Joyces grav: »också det ett litet näste, det sista.«

Om det är något man inte kan beskylla Lutz Seiler för är det yttre dramatik. Inte mycket sker i romanen: Carl fördriver tiden genom att jobba på »die Assel«, promenera, gå runt i sin ockuperade våning och slå mot handflatan för att hitta diktens rytm; han förälskar sig i Ragna som rör sig som ett vilddjur i det öde stadslandskapet; han möter sin ungdomskärlek Effi i den nya staden och de inleder en relation. En tidskrift publicerar några av hans dikter. Det är vardagligt, men får ändå någonting overkligt över sig: Ockupanterna förbereder sig på gerillakrig, ledaren är »herden« vars enda get sägs kunna prata och dessutom ger så mycket mjölk att den kan förse nästan hela baren med den speciella cocktail som är »die Assels« specialitet. Också Effi, andligt släkt med Theodor Fontanes berömda hjältinna Effi Briest, har något utomjordiskt över sig; döden och olyckan står inskriven i henne, precis som hos Fontane.

Var återföreningen egentligen en kupp?

2020 är det trettio år sedan Tyskland återförenades och nyhetsankaret Werner Veigel högtidligt annonserade i »Tagesschau« att: »Tyskarna lever återigen i ett suveränt, fritt och förenat land. Natten till idag, 45 år efter andra världskrigets slut upphörde den tyska delningen. DDR och Förbundsrepubliken förenar sig till en stat.« Nyhetssändningen går Carl förbi, till skillnad från Veigel är han inte lika medveten om att han befinner sig mitt i historien centrum. Historien inte bara skrevs, den var redan inskriven i det levda ögonblicket.

Trettio år senare är historieskrivningen fulländad: Tyskland har blivit den mjuka stormakt man hoppades på. En så kallad god kraft i världen. Den 3:e oktober hyllades de modiga män och kvinnor, som gick ut på gatorna för att kämpa för sin frihet. Den fredliga revolutionen lyftes upp som exempel. Den som genomfördes utan blodspillan, utan sönderslagna fönster. Höjdpunkten av Tysklands vändning mot det goda, mot en internationalism som inte känner något våld, utan bara samarbeten och handelsavtal.

Men var revolutionen nästan inte för fredlig? Nästan misstänksamt fredlig? Hur kom det sig att inga Stasi-kontor vandaliserades, att ingen fick för sig att hämnas informella medarbetare? Hur kunde Stasi-anställda helt enkelt bara gå vidare till tjänster inom det återförenade Tysklands förvaltning? Polemikern Henryk M. Broder har i Erbarmen mit den Deutschen (Barmhärtighet med tyskarna, 1993) påstått att revolutionen förblev fredlig, därför att det var just Stasi som höll i trådarna. Enligt Broder är förklaringen enkel: endast så kunde Stasis medarbetare säkra ett efterliv i ett återförenat Tyskland. Järnmurens fall, den öppnade gränsen mellan Ungern och Österrike: makten visste att DDR:s dagar var räknade. Det som återstod var att garantera att dess slut inte skulle bli alltför smärtsamt för de regimtrogna.

Nie wieder Deutschland

Henryk M. Broder var en av de stämningsdödare som efter murens fall började ställa frågor som ingen ville höra mitt i festyran. Försoning, men till vilket pris? Och skulle verkligen tyskarna klara av att ännu gång göra upp med sitt förflutna, det som kallas Vergangenheitsbewältigung, eller var de för utmattade, för överansträngda?

Den 3:e november 1990 var det feststämning i Berlin med tjugo musikscener mellan Brandenburger Tor och Alexanderplats. Man firade som tyskar plägar: i ölträdgårdar. Feststämningen till trots såg inte alla med samma tillförsikt på framtiden. På kvällen samlades tiotusentals demonstranter från den autonoma vänstern i Kreuzberg och marscherade mot Alexanderplatz där tåget urartade i kravaller. Man gick under parollerna: »Håll käften, Tyskland. Det räcker nu!« och »Nie wieder Deutschland!« Döden är en mästare från Tyskland, skrev man och alluderade till Paul Celans »Dödsfuga«. Trettio år efter återföreningen glömmer man lätt bort att det fanns, och fortfarande finns, ett stark anti-tyskt ressentiment till vänster, där antifascist är synonymt med antitysk.

Staden Berlin och polismakten svarade nio dagar senare med att utrymma tretton ockuperade hus på Mainzer Strasse. En regelrätt gatustrid utbröt och utrymningen var den största polisinsatsen i Berlins efterkrigshistoria – och fick stora politiska verkningar. Den styrande koalitionen i stadsfullmäktige splittrades, ett nyval utropades som slutade med att det röda Berlin fick en kristdemokratisk borgmästare.

»Den korta anarkistiska sommaren« 1990

Dessa skeenden skildras av Seiler som bakgrundsbrus. Carl står med ryggen till, insvept i en tunn trenchcoat, med sänkt huvud, upptagen av dikten och kärleken; funderar på om han ska berätta sanningen för sina föräldrar: att han lämnat Gera, bor hyresfritt i ett ockuperat hus, och eventuellt ska delta i ett krig mot stadens fastighetsmäklare. Carl befinner sig »i det levda ögonblickets mörker«, som Ernst Bloch uttryckte det, i det autentiska nuet, varifrån framtiden uppstår. Han tumlar runt i »den korta anarkistiska sommaren« som Hans Magnus Enzensberger kallade tiden mellan murens fall och Tysklands återförening; i det maktvakuum som uppstod efter DDR-regimens sammanbrott när ouppklarade ägarförhållanden och en retirerande stat skapade det berömda frirummet. En period där de gamla formerna förlorat sin kraft, och de nya inte hunnit etableras. Detta mellanrum i tid och rum som bereder vägen för ett mellanliv i poesins tecken. Carl liksom svävar i långsamheten mellan en flykt från det förgångna och ett språng in i en osäker framtid.

Dramatiken i yttervärlden spelar mot händelselösheten i Carls eget liv. De historiska skeendena sipprar bara tidvis in i hans nedgångna, ockuperade och därmed hyresfria lägenhet. Seilers tar tid på sig för att berätta med ett emellanåt omständliga språk som fäster sig vid detaljerna i Carls tillvaro men skyndar förbi händelserna utanför. Hos en mindre skicklig berättare kunde romanen bli instängd, klaustrofobisk. Seiler lyckas blåsa luft och perspektiv i den, inte minst genom att väva in föräldrarnas brev från flyktingtillvaron i väst. Modern är en flitig brevskrivare, Carl mindre flitig. Modern får en röst i breven, blir för Carl mer levande än hon någonsin varit. Poeten däremot förstummas. Till en början kan han bara mumlande ljuga om livet i Gera, om de demonstrationer han aldrig deltar i, om kraven på demokrati och frihet och om de köpmän från Bayern som slagit sig ned i staden.

Lutz Seiler får smutsen att glittra

Carl är en naiv berättare som tafatt försökte navigera i den nya situationen, i den nya staden, i sin gamla Shiguli. Bilen förbinder honom med det förgångna, liksom minnet av den gamla transistorradion, en Stern 111. Breven från föräldrarna river ut honom ur dagdrömmerierna och påminner om att en annan värld finns därute. Föräldrarnas lyckosamma nystart i väst pekar ut en ny tid som också kommer att beröra Carl. Utan att avslöja för mycket så börjar hans tillvaro sakta men säkert att förändras. I de förfallna husen ser Carl tydligt det kommande: »allt var sjabbigt, kanske fattigt, men fullt av löften, ja alla dessa övergivna saker (och också det halvt förfallna huset) uttryckte framtid. Förfall var löfte, inte död, bara liv, så lyder dessa dagars paradox.«

Ja, det är mycket förfall, och fattigdom, men det blir aldrig misär. För det förflutna glittrar i Seilers roman. Han bäddar in smutsen i sitt språk, liksom ostronet bäddar in sandkornet i ett lager av pärlemor. Kanske blir det emellanåt lite för poetiskt; »flüsterte«, »kicherte« och »lauschte«: det vill säga viskade, fnissade och lyssnade uppmärksamt, är antagligen romanens vanligaste verb. Ljudvolymen är låg, historiens vingslag når bara fram som ett stilla sus. Men man vill gärna dröja kvar i denna atmosfäriska prosa, fortsätta i den stilla berättelsen om Carl. Eller kanske snarare: man önskar stanna kvar i en tid där allting verkar möjligt: innan huvudstaden blev huvudstad, innan de tomma ytorna byggdes igen. Man drömmer sig tillbaka till ett förlorat Berlin där halvtrasiga dörrar kunde leda ut till en landsväg och till ett fält, till tiden före den stora utförsäljningen av staden. 

Murens fall pågår fortfarande, det är en trettio år gammal händelse som vägrar att ta slut, trots alla förhoppningar. Det förflutna lämnar oss inte så lätt, en läxa Tyskland sedan länge känner. Östtyskland lever kvar som fantom, och smärtorna efter den mur som rev upp ett sår i landet fortsätter att värka. Muren lever kvar som ruin, allt mindre framträdande ju fler investerare bygger igen områdena kring gränsen. I stadsplanerarnas och politikernas visioner får ruinerna ge vika för lyxlägenheter. 

När jag läser Seilers Stern 111 minns jag en fest jag var på för fem sex år sedan i ett rivningshus med konstnärsateljéer och billiga lägenheter på Köpernicker Strasse. Det måste varit första maj, eller kanske Valborg, det var i alla fall mycket folk ute och varmt. På bakgården stod en rest av den Berlinmur som bildat en gräns här. Vi satt där och rökte och drack öl innan vi gick in i huset, betalade ett par euro i inträde och steg ner i den stora, mörka källaren där festen ägde rum. Muren var praktisk därför att man enkelt kunde gå bakom den för att kissa. Respektlöst kanske. Men Berlinmuren tillhör som tur är de moment som man inte behöver visa respekt mot. Och som man just därför bör bevara.

Huset med källaren  är borta nu. Ersatt av studentlägenheter i den övre prisklassen, mestadels för gäststudenter. Bakgården är också igenbyggd, och den bit av muren som stod på bakgården är borta, kanske såld till någon rik samlare i Abu Dhabi eller Beaufort, South Carolina. Som ruiner, sönderklottrade, nedhissade, utspridda i stadslandskapet, blir muren en del av ett kollektivt minnesarbete. När de försvinner, kommer minnena att förlora sina konturer. I slutet av oktober i år utrymdes det queerfeministiska Liebig 34 – ett av de sista ockuperade husen i Berlin. Den epok som Lutz Seiler skildrar håller definitivt på att rundas av, slutet på historien är redan skrivet. 

Trettio år efter återföreningen har Lutz Seiler skrivit 2020 års bästa tyska roman. Stern 111, lika delar äventyrsroman, uppbrottsroman, konstnärsroman och tidsdokument över den lyckliga? återföreningen, och det som förlorarna vann när vinnarna tog hem vinsten skapar ett rum där allt fortfarande är möjligt. 

*Rättigheterna för Lutz Seilers Stern 111 är hittills sålda till svenska Nordstedts och danska Batzer.