Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Den svenska litteraturens Arktis

RECENSION. Lotta Lotass senaste bok zoomar in den värld som hon mer och mer drar sig tillbaka från.

Någon gång i år smögs en ny bok av författaren Lotta Lotass ut. Ett exakt datum är svårt att fastställa. Plötsligt var den bara där. Inget pressmeddelande, ingen förlagsinformation. Och till dags datum: inga recensioner. Precis som med sina senaste utgåvor – däribland den snarlika essäboken Horisonter (2017) – har Lotass själv gett ut Fågelperspektiv. Upplaga? 50 exemplar. Rönnells antikvariat i Stockholm ser ut att vara en av få som distribuerar den. Vad som sker med resten av exemplaren är inte lätt att veta. Det är anmärkningsvärt att en av Sveriges mest framstående författare valt att sprida sina verk i minimala upplagor – något hon själv ibland beskrivit som att ja, det är ungefär så många som hon säljer, så varför trycka fler? I likhet med att hon förra året lämnade Svenska Akademien – hon sa sig inte passa in i arbetets sociala miljö – tycks hon aktivt hålla sig i skymundan.

Man kan glädja sig åt att det existerar någon som Lotta Lotass, en uppburen författare som valt bort den synlighet som så många i dag strävar efter. Med sina egenutgivna böcker har hon gått i »självvald marginalexil« enligt kritikern Victor Malm i Expressen. Samtidigt är det synd att hon tycks försvinna ur den litterära offentligheten. Varje ny bok blir mer och mer av en icke-händelse – registrerad av få, läst av färre. Å andra sidan har det varit hennes lott ända sedan romandebuten Kallkällan (2000). Att Lotass skönlitterära författarskap är av betydande slag håller nog många med om, men någon kritisk diskussion kring hennes verk finns nästan inte. Sedan hon själv gav ut Örnen (2014), den avslutande delen av en romantrilogi, har hon uteslutande ägnat sig åt essäistik – en ännu mer marginell tillvaro.

I sina romaner har Lotass ofta varvat teknologiska framsteg med landsortsmiljöer, en egensinnig balansgång mellan naturlyrisk prosa och utopisk modernitet där den lilla människan ständigt dras mot himlens blå. Nu beskriver hon de stora skådarna – de litterära såväl som teknologiska visionärerna – i egenskap av forskare (inte en akademisk sådan, men inte långt ifrån). Tidigt i karriären kunde man skönja en strikt tudelning mellan romanförfattaren och essäisten Lotass. Där den förra är inlevelsefull och målande är den senare saklig och deskriptiv. Språkligt sett är det samma arkaiska landskap, även om essäistikens Lotass är en tämligen tillbakahållen och sparsmakad stilist. Det är mycket info, lite lusteldar.

Den nyktra skribent som träder fram i Fågelperspektiv är en Lotass som funnit en tydlig form för sin materialrika sakprosa. Här ryms referenser till fågelperspektivet genom hela den västerländska historien – litterära, konstnärliga, vetenskapliga. Här finns dock inga programförklaringar, få definitiva utsagor, knappt en tillstymmelse till slutsatser. Lotass är intresserad av en neutral blick. Samla så mycket material som möjligt. Jämför och dra paralleller. Visa aktning för källorna men dra dig inte för de stora utsiktspunkterna. Det är ett fågelperspektiv Lotass själv tyr sig till, en essäistisk idéhistoria med breda drag, mängder av mikroperspektiv i den mäktiga vy som denna kulturhistoria drar fram.

Vare sig det handlar om lantmäteri eller stadsplanering, om krigskamouflage eller luftfart, så uppgår även metoden som Lotass begagnar till ett allvetande perspektiv. »Att se ned på världen är att veta allt, att äga all kunskap«, noterar hon i en ordknapp passage mellan de ibland sidolånga citaten. Med vyn från ovan höjer man sig över det prosaiska samtidigt som man belyser det. Det kritiska avståndet blir för Lotass en förmedlare mellan mängden av referenser men också den yttersta punkt som enligt Friedrich Nietzsche skärpte synen och analysförmågan: »Nietzsche söker fågelperspektivet som varandes det enda i vilket alla möjliga perspektiv kan inneslutas; först där vidgas blickfånget till sin yttersta gräns.«

Det är förstås alltför lättvindigt att sätta likhetstecken mellan det blickfång som Lotass har på kulturhistorien och den synvinkel som hennes studieobjekt tillämpar. Man kunde nästan säga det samma om allt skrivande. Skribenten gör våghalsiga analogier, klumpar ihop en oväsentlig sak med en annan och återger historiska förlopp med facit i handen. Man kan inte annat. Men undviker man det, försöker man att inte tillämpa sina egna idéer på materialet – även om detta förstås är omöjligt – närmar man sig någonting sådant som Lotass essäkonst, en motsvarighet till den tyska romantikens rückenfigur: en betraktare som står med ryggen mot betraktaren och skådar över ett landskap. Man ser tillsammans med betraktaren, ensamma i sällskap, precis som man inbjuds till att se själva seendet via Lotass myller till montage.

Men fågelperspektivet är inte i första hand en litterär trop. Det handlar i högre grad om en upphöjd position som tjänar som en bild av såväl icke-mänsklig flykt som teknologisk avancemang. På så sätt sammanfaller strävan efter en helhetsvy med Lotass skådare och rymdresenärer i skönlitteraturen, som tydligast när hon närmar sig det religiösa. »Det finns, anar man, ett särskilt förhållande mellan skaparen och fågeln, mellan fågeln och den till slut mot himlen upplyfta själen«, skriver Lotass om psalmen »Den signade dag« som citeras av Selma Lagerlöf i hennes fågelverk Nils Holgerssons underbara resa (1906–1907). 

Den eteriska essäistik som Lotass erbjuder – ständigt expansiv, ständigt riktad mot en yttersta punkt – skulle lätt kunna bli svävande om hon inte också gav prov på ett detaljrikt grodperspektiv. Från insiktsfulla flygskildringar och fågellyrik till krigsmålningar och land art: till trots för den upphöjda översiktsbilden är exemplen tämligen jordbundna, för att inte säga terracentriska. Himlen må stå för en flykt, men den leder alltid ner igen.

Borde man inte dock förvänta sig att läsaren plockar upp boken för att få tag i Lotass egna reflektioner mer än vad hennes studiematerial säger, mer av skådaren än av det som beskådas? Man kan se på denna strategi som en reaktion på dagens aktualitetstvång. Lotass skriker knappast efter läsarens uppmärksamhet. Precis som man tvingas gräva efter hennes böcker är man tvungen till att läsa mellan raderna. Eller så kan man säga att det väldiga materialet i Fågelperspektiv talar för sig självt – vilket är den stora skillnaden mot kulturjournalistikens debatthets och krav på en omedelbar, genomskinlig mening. Men till skillnad från Lotass skönlitterära kretsgång mellan himlen och jorden, där jordelivet sällan försvinner ur sikte, utgår hon i essäerna från etern som startpunkt, som om hon inte tillåter sig förlora balansen.

Kanske är detta också en del av strategin, kanske är frånvaron av Lotass ämnad att fyllas av läsaren eller också ingen alls. »Det första han planerade efter sitt tillbakaträdande från scenen var en resa till Arktis«, skriver Lotass om pianisten Glenn Gould i sin första essäsamling Varia (2014). Att bege sig ut i vildmarken var för eremiten Gould ett sätt att skapa distans till uppmärksamheten kring hans geniförklarade artistperson – men enbart för att nästla sig tillbaka in i offentligheten i form av inspelad musik. Precis som en skiva låter artisten att komma närmare lyssnaren utan konsertsalens uppvisningskultur så erbjuder boken ett sätt att dra sig tillbaka utan att helt försvinna. Att dra sig tillbaka för att långsamt smälta in igen.

Avatar

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.