Ljus elegi till livets slutstation

Lennart Sjögren lyssnar lyhört till ålderdomshemmets tystnader och dess knappt hörbara samtal.

Lennart Sjögren
Lennart Sjögren. Foto: Mattias Johansson

Från Vagant 1/2022

Det börjar med ett rött äpple i en skål, med ett samtal mellan äkta makar i en »florstunn tystnad«. Hon i sin rullstol, han i sin säng. Vi befinner oss på ett ålderdomshem, »utanför årstiderna« som det heter. Samtalet är ordknappt, så som det tenderar att bli vid livets slutskede när allting redan har sagts och man lever lika mycket i minnet av det som varit, som i nuet.

Tänk när vi var unga
ja, vi var unga då
om vi hade förstått
ja, det blir som det blir
det blev så

Mer än så behöver inte sägas. Allt av relevans finns ändå där: I de små orden, i det outsagda och i de ömma gesterna: »hon lägger sin hand mot hans / han öppnar, håller om.« I raderna finns ett helt liv: från den sorglösa ungdomen till den besinnade levnadsaftonen, med en lång kärlek som tycks få sin starkast lysande glöd i dagens sista solstrålar. I sina bästa stunder har Lennart Sjögren alltid fått det outtalade att ljuda och skapat ögonblick av skarp intensitet, där tiden stannar och rummet öppnar sig.

Lennart Sjögren det röda äpplet

Lennart Sjögren
det röda äpplet
Albert Bonniers förlag, 2022

Sex decennier har han varit verksam som poet. En landsortens poet, bondgårdens, slakthusens. Åtminstone sedan 1982 har han mutat in sin egen hage i det svenska poesilandskapet: en mystisk realism, en kärv och osentimental naturlyrik som tar sakerna för vad de är utan några större åthävor, men där någonting i det banala pekar mot något väsentligt större. Hos Lennart Sjögren ligger världen naken och blottad – trots det undandrar den sig vårt vetande. Den mänskliga kunskapen har sin gräns. I diktsamlingen Grönskan (1989) förklarar han det som så:

Till en del låter sig världen förklaras
av det meteorologiska
det gäller oss och det gäller vågorna
till en del har den en annan syftning.

Det är denna andra syftning som Lennart Sjögren eftertänksamt rört sig kring i över fyra decennier, den som inte kan observeras och är osynlig för naturvetenskapernas mätinstrument. Denna syftning kan inte skrivas ut, poesin kan däremot antyda den. Det är här inte tal om en verklighetsfrämmande mysticism, utan om en verklighetsnära vars grund är ett vardagligt umgänge med naturen. Sjögren skildrar en natur som vänder sig bort från de mänskliga angelägenheterna, en natur som flyr undan i vassen eller tiger stilla. Likgiltig inför vårt sökande efter mening.

I det röda äpplet är det människor som har ansiktet halvt dolt i sina händer. Delvis närvarande, delvis redan någon annanstans. Det är en tunn liten bok, knapp fyrtio sidor och med anspråkslösa mjuka pärmar. Lennart Sjögren har i de flesta av sina böcker odlat diktsamlingen som form, men har emellanåt gjort avstickare till långdikten. Fågeljägarna (1997) är en enda lång svit om en grupp jägare som går ner sig under isen, Kalla mig Noa (2014) är en omdiktning av berättelsen om profeten och hans ark från Första Moseboken. Själv håller jag dem, med deras nästan episka anspråk, för några av hans främsta verk.

Med det röda äpplet återvänder han till långdikten. Anslaget är denna gång något mindre anspråksfullt men inte desto mindre engagerande. Läsaren förflyttas från scen till scen, från röst till röst, medan dikten vecklar sig ut till ett körverk inifrån ett ålderdomshem. Poeten vandrar från rum till rum och samlar upp de liv som tynar där. Lyhört lyssnar han till tystnaderna, de inre dialogerna och de hörbara.

Fram tonar ett människogalleri: En alzheimersjuk matematiklärare på väg att försvinna bort; en snöröjare höll en gång vägarna fria, är nu själv »i snö«; en kvinna blommar på nytt i en romans; en slaktare minns hur han cyklade mellan gårdarna och slaktade fyra grisar per dag, för att därefter lägga till: »Med hästarna var det annorlunda / det var så sällan / aldrig mer än en om dagen / de var ju nästan människor«. Vi möter dem som reser om natten till »barndomslandet«, dem som minns »lukten av den första slåtten« och dem som nynnar psalmer och gamla schlagers, minns dansbanan om sommaren, då »solen började gå upp innan natten kom«. Någon minns hästar som slet sig och frös ihjäl, båtar som gick på grund, liv förlorade till obevekliga naturkrafter. Här finns också personalen: »dom som tvättar / och dom som lägger till rätta […] / dom som kommer bortifrån / och dom som alltid varit här«.

Dikten låter dessa människoöden flamma upp. Lennart Sjögrens skissar impressionistiskt men förmår trots de knappa dragen att ge kontur och röst, med en lätt kolorit skänks de livslust, livsleda, glädje och sorg.

Betyder det att poeten på ålderns höst lämnat naturlyriken bakom sig? Bara delvis. De naturlyriska motiven är närvarande, även om de trätt i bakgrunden och bara skymtar fram. Trots det känner man igen sig, för Lennart Sjögren befinner sig där hans poesi alltid befunnit sig: nära de existentiella villkoren, livet och döden. Den senare har alltid varit en självklar följeslagare för Sjögren, med åldern har den blivit allt mer närvarande. Här bugar den »så som den brukar / när den har tagit vad den vill ha«. Ålderdomshemmet är en gränsövergång, en transitplats, eller »ett rum för resande« som det heter i det röda äpplet:

i det tomma rummet är hennes säng
redan som ny
som om ingen förut funnits där

Vi möter en hel del resignation, några önskar sig livets slut, andra värjer sig. Ändå finns det här ett slags livsbejakande i just slutskedet. Med orden »Undvik inte extasen / nu när torkan / alltmer breder ut sig över de inre fälten« inledde Lennart Sjögren sin förra diktsamling I grenverket (2019). De skulle kunna stå som överskrift också för denna. Här visar livets sena tid »en ny sida« och »en annan skönhet«. Och trots omständigheterna glimtar också sensualiteten fram, även om den mest kommer i form av ett minne. Som minnet av det röda äpplet som en gång smakade, men nu förlorat sin arom:

hur det en gång glödde
hur det en gång smakade
[…] Mellan ännu varma läppar
i en hand med ännu varm hud.

Det röda äpplet som givit dikten sin titel återkommer som motiv. Men vad är äpplet? En allegori, en metafor? En blinkning till skapelseberättelsens kunskapens frukt? Nej, Lennart Sjögren undviker metaforerna och allegorierna. En svala är alltid en svala, havet aldrig något annat än ett hav.

Det är i stället metonymierna som är hans uttrycksmedel – metaforernas horisontella, någon har sagt demokratiska, syskon. Med metonymin ges orden nya betydelser utan att man lämnar ordets koppling till verkligheten och utan att dikten höjer sig till ett symboliskt plan. Metonymin kondenserar. Äpplet är fortfarande ett äpple, men ordet vecklar ut sig i flera riktningar, till andra frukter, till sinnlighet eller sötma; det vecklar ut sig mot det förflutna – äpplet ligger i äldreboendets skålar, men framförallt befinner det sig i minnet. Ingen äter äpplet, men alla kan återkalla dess sötma.

Så lagras tidsåldrar över varandra. Under den gamla, genomskinliga skinnhuden söker barnet därunder tröst. Det förflutna får hjärtat att bulta och läppar att fuktas. Tiden förtätas till lysande ögonblick: »vinter kom, höken kom / det var så mycket som hände«.

Otvivelaktigt är Lennart Sjögren en av Sveriges främsta poeter. Det finns en klarhet i språk och tanke som är få andra förunnade. Kärvhet samspelar med ömhet, och reservation med intimitet. Hans realism låter änglar gå genom rummet, framkallade av tabletter som »bjuder ut sig till sömn och tystnad«.

det röda äpplet är till formatet en av hans mindre böcker, samtidigt en av hans mer välkomponerade. En fröjd är det att läsa denna innerliga och ljusa elegi till livets sista station. Vi närmare oss visserligen den eviga natten, men de sista solstrålarna sprider sitt sköra ljus. Och trots att det snöar »kan ändå vissa kvällar / kännas en aning av tidig vår.«

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.