Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Att skriva ett liv

NEKROLOG. Lars Norén (1944–2021) efterlämnar ett närmast oöverskådligt författarskap som kan mäta sig med de största inom svensk litteratur.

Lars Norén
Foto: Lina Ikse, CC BY 3.0

Jag vet inte när jag först blev medveten om Lars Norén, han var liksom alltid där, en så självklar del av svensk offentlighet att den inte vore den samma utan honom, trots att hans dramer och poesi var väldigt långt ifrån allt folkligt eller lättbegripligt. Av samma anledning tog det mig lång tid innan jag såg eller läste honom, mest för att jag växte upp i en invandrartät förort där man lärde sig att betrakta allt svenskt med misstanke.

Det som trädde fram ur Noréns pjäser – den vargtimmesångest som på 90-talet kunde ses i de filmade tv-versionerna – hade så mycket med en svensk erfarenhet att göra, en viss typ av jargong som mynnade ur ett så fastrotat folkhem att det var en helt annan värld än min. Och ändå var det just detta jag fascinerades av i dessa tv-pjäser vilka redan då framstod som reliker från en tidigare era, inte riktigt filmer, inte riktigt teater, utan en mellanform som numera lever kvar i urblekta kopior vilka tycks spegla våra egna minnen av dem.

Det går inte att underskatta betydelsen av dessa versioner som Norén gjorde för SVT av sina uppsättningar, intensiva tv-kammarspel som upptog hela kvällstablåer med deras argsinta blickar, skrik, hot, hat. Offentliga ritualer vars innebörder var lika akuta som obskyra. Det var som att titta igenom ett nyckelhål på någonting man inte visste om man ville ta del av, men man kan inte titta bort, kameran tillåter inte det, den placerar oss i samma rum som dessa folkhemsspillror, erbjuder inga andrum, inga klipp. Konfrontationen är oundviklig.

Realism är nog inte det första ordet man tänker på när man tänker på Norén, så lite som språket hos honom antar normalprosans form – från den tidiga poesins bildexplosioner till dramernas själsliga dispyter, alltid lite malplacerat i den konstform det framträder inom. Men han har länge varit det närmaste vi kommit en svensk diskbänksrealism, inte minst när man tänker på de spartanska interiörerna och den rudimentära kameratekniken i tv-pjäserna. Det är nog inte en slump att genombrottspjäsen Natten är dagens mor (1982) utspelas i ett hotellkök, inte heller att många av Noréns verk har en självbiografisk grund – eller byggnad.

Hotell Norén

Kristian Petri, filmaren och skribenten, har påpekat att Noréns dramatik är ett »oöverskådligt hotell« där både levande och döda vistas. Ja, svarar Norén i en intervju Petri gjorde i Dagens Nyheter 2014, hotellet finns alltid inom honom, det var där han växte upp. Hans föräldrar flyttade i slutet av 40-talet till Skåne där de skötte ett hotell i Genarp vars omgivning Norén talade om som »hölderlinskt«: poetiskt, idylliskt, furstligt. Den lille Lars kom att ha dessa vilt främmande människor omkring sig under hela uppväxten, folk från alla samhällsklasser och bland tillställningar av alla sorter, från begravningar till bröllop, under det att familjen sakta slets isär av faderns alkoholism och en mor som egentligen inte ville vara där, mitt i detta privilegierade Skåne vars statarsystem först nu hade börjat monteras ner. De förblev utanför, speciellt den blivande författaren som mobbades i skolan för att han pratade stockholmska.

Efter att modern gick bort i cancer i mitten av 60-talet genomgick Norén en allvarlig kris, redan då med två brådmogna diktsamlingar bakom sig, och lades in på mentalsjukhus. Där utsattes han för elchocker och insulinbehandling, samtidigt som han tilldelas ett rum att skriva i, varefter en ny symbolisk byggnad reser sig ovanpå den gamla: kliniken, karantänen. Och det är här som den experimentella fasen inleds där bok- eller snarare skrivmaskinssidorna överlagras av text, med monomana upprepningar och hyperassociativa citat som gör bokslut med subjektet, någonting som kritikern Mikael van Reis kallade för »schizopoesi«.

Termen har satt sig. Det har blivit ett vedertaget begrepp när man talar om det sena 60-talets norénska diktning som till dels är en referens till boken Inledning nr: 2 till Schizz (1965), med betydelsen av schizofreni såväl som skiss. Det är en läsart Norén själv inbjuder till när han i Encyklopedi: Mémoires sur la fermentation 1-3 (1966) skriver: »Den konst som ibland praktiseras idag liknar på många sätt en föreställningsschizofreni som tvärtemot den mentala schizofrenin tycks vara en direkt kontaktmöjlighet mellan människor.«

Men schizopoesi är ett olyckligt begrepp eftersom det samtidigt implicerar ett normalläge för litteraturen – en släng biografisk närsynthet, en dos normaliseringstvång. Och det är trots allt inte av sorten outsiderkonst, en sann dåres försvarstal… Bara se på de första diktsamlingarna där språket är helt igenom deliriskt – man kunde säga ofiltrerat – men också högst medvetet om sitt kritiska tillstånd. Kalla det abnormt eller bara bländande i dess groteska skönhet, men språket hos Norén stöter så ofta mot dess gränser att krisen tycks vara permanent.

Maskinen Lars

Den första fasen var min väg in i Lars Norén när jag fick några kopierade sidor (tack, Mara Lee) ur den andra boken, De verbala resterna av en bildprakt som förgår (1964). Det är inte en oväsentlig detalj. Så lite bland Noréns verk har utseendet av en vanlig bok att de mest är att likna vid olika variationer av skrivmaskinsspill från det redskap som var hans ständiga följeslagare, skrivslagare. Man kan tala om en bildprakt hos den tidige Norén, men det är en maskinell bildprakt, hamrad ut i skulpturala block av ord, passerade genom en eller annan form av mekanisk behandling. Inspektion, procedur. Språket plockas isär och besiktigas på ett operationsbord. Och titta på dem, redan här tycks byggnaderna vara på plats såsom förtidiga eller försenade rapporter från kliniken, fulla av surrealistiska motiv som placerar sig utanför tid och rum: »från sjukhusen och hotellen föres exkrementen bort i ljudlösa bilar«.

Det tog mig lång tid att förstå att det löpte en självbiografisk ådra också genom dessa alster, liksom hos den unge mannen i Natten är dagens mor som inte tycks vilja göra annat än läsa men som saknar en form för att ge utlopp för det kreativa – nästan som om det kreativa hos Norén bestod av en dokumentation mer än en skapelseakt (»avskapelse« är ordet han återkom till, efter Simone Weil), vi är hela tiden ett eller två steg efter händelserna, man kan bara försöka uppfånga resterna av dem, ge tillbaka, föra dem till deras upphov, intet.

Hela Noréns författarskap bildar en rörelse mot stillhet, lite som Beckett eller Ulven, skelettet som en enklare form av människa. (»Jag känner mig skör, tunn. Renskrapad som en Giacomettigestalt.« En dramatikers dagbok, 3 juni 2001.) Först febern, sedan uppvaknandet. Först viljan att säga allt, visa allt, som i avsnitten om Förintelsen i Schizz, sedan tystnad… Orden blir genomgående enklare hos Norén, språket stannar successivt av – från poesin till prosan, från dramatiken till dagböckerna, och efter nästan 40 års frånvaro en återkomst till lyriken i dess olika former, med de så talande titlarna Ingen, Fragment, Stoft, Efterlämnat. Och så den sista fasen i pjäserna: ordlösheten, den karga scenografin, skelettet…

Norén, sfinxerna

Det ligger någonting sorgligt över att Lars Norén skulle gå bort i sviterna av Covid-19 då det framstår som en ensam död för en person som alltid varit så offentlig. Ändå hade vi redan förberetts för det genom dagböckernas upptagenhet vid döden, alltså en förberedelse för det oundvikliga. »Det är inte säkert att jag kommer till min egen begravning. De får ha den utan mig«, skrev han den 15 juni 2001. 20 år senare tycktes hans profetia ha besannats när coronapandemin till och med gjort begravningar till ritualer i isolation. Men: »För mig är dock ensamheten ett mål, en plats att komma till, så frisk och öppen som möjligt, inte något att fly till«, skrev han den 2 oktober 2004. För den skrivande personen är det förstås ett ständigt arbete att nå ensamheten, inte minst för en teaterperson som Norén vars dagar bestod så mycket av möten och repetitioner. Rörelsen mot isolation framträder dessutom redan i 60- och 70-talsböckerna, eller som det heter i början av Salome, sfinxerna (1968): »Jag bestämde mig för att vänta på den stund när jag upptäckte att jag inte hade något värde längre, när jag inte ville älska eller leva längre. Men hur lång tid tar det, när upptäcker man det?«

Noréns livsberättelse börjar som den slutar, inte helt olikt Becketts onämnbare, badande i det föremålslösa ljuset där inga band finns kvar till världen, ordet som utsuddande. Att vi rör oss från ungdomspoesins uppbrottsstadie mot familjen, ut i världen och sedan ut i samhällets utkanter och till sist mot slutstationerna, visar oss litteraturen som en livsform, livsmall. Norén visste om det. Han visste vart han var på väg från första början. Allt han gjorde tycktes följa denna form av liv vars utveckling hela tiden också rörde sig om avveckling. Plantera, vattna och vårda, det vill säga skriv, beskär och avlägsna dig. Skapelse som avskapelse.

»Det är omöjligt att säga vad som kom först: skapelse eller upplevelse«, skriver Norén den 6 juni 2001 med all den ångestens klarhet som skrivandet ofta innebär. Skriv för att leva, lev för att skriva – och aldrig ska de två mötas? Det är också mycket han tar avstånd ifrån i dessa trots allt livfyllda dagbokssidor, många kulturpersonligheter som hamnar under skrivmaskinens bilor, många vänner som får stryka på foten, många uppbrott, många avsked. Dagböckerna är, precis som diktningen och dramatiken, ständigt på väg, det finns ingen början eller slut, bara en väldig opaginerad massa av lycka och besvikelse, inte en anpassad, manipulerad berättelse, utan ett försök att låta livet spilla ut på sidorna, ofiltrerat.

Kung Mej och andra norénska fabler

Det är inte givet att man så lätt kan inordna dessa faser i någon som helst enhet, men tendensen är tydlig: den ständiga förnyelsen. Norén var rastlös. Han ville alltid vidare. När han döper en av sina böcker till Kung Mej och andra dikter (1973) kan vi vara säkra på att det är resultatet av ett idogt arbete med att avskaffa monarkin – dikterna är de befriade slavarna, jagets revolt mot sig själv. Jaget är bara ett ord bland andra. Delar av en maskin som reproducerar världens vansinne i ständigt förvridna och vackra former. »Språket som ett självalstrande maskineri«, såsom han skriver i Salome, sfinxerna. Och när han i Kung Mej meddelar att det nu är en ny författare som talar måste vi ta honom på orden, vi måste återigen börja från intet, i karantänen. Hälsa den gamle Norén om ni möter honom på gatan.

Men dagböckerna då? Är detta också att betrakta som en ny författare, detta monumentala dagboksprojekt som under 2000-talet tycktes utgöra den sista fasen där han vände ut och in på sin vardag, till synes utan filter? Här insisterar han så ivrigt på ett jag, på sitt levda liv, att det framstår som den sanne Kung Mej som han tidigare ville peta ner från tronen – samtidigt som han vill nå intet…? Språket är alltid redan ett filter och hela Noréns omfattande produktion – nästan 60 års arbete – bildar ett dödsdömt försök att skriva ett liv. Några utdrag:

28 september 2000: »Jag försöker ana en helhet, ett brospann eller ett spann av tid. Jag försöker redigera min existens. Jag försöker minnas fotografierna som tas medan vi lever redan innan det har hänt.«

21 mars 2002: »Boken är jag. Jag är boken.«

15 augusti 2002: »Jag skriver om mig själv tills jag försvinner.«

Här finns också en motsatt rörelse. Norén skriver sig in i samhället. Hela hans författarskap är en rörelse in i rum som han från början betraktar som en utomstående, på tröskeln i ordets alla bemärkelser. Ingenting är givet, vare sig litteraturen, samhället eller familjen. Allt måste uppfinnas från grunden, det vill säga skrivas, vilket om ingenting annat vittnar om det vårdslösa i att inordna Noréns författarskap i någon enhetlig rörelse. Han stretar hela tiden emot sig själv, texterna läcker, skaver, all fast mark ger vika för en blick som är lika oordnad som världen omkring. Men när han ger oss sina särpräglade insikter ligger det en så tung livserfarenhet bakom att man inte kan värja sig mot dem, här från 11 december 2001:

Det är bara döden som finns. Det är bara ett sätt för oss att paginera sidorna i vår livsbok, hur lite de än hänger samman, sidorna som är våra liv. Vi sitter här men vi är redan döda. Vi är redan våra fotografier.

Litteraturen i karantän

Det är i och med sin död som Lars Norén, paradoxalt nog, återvunnit lite av det anseende som han i dagspressen tycktes förlora med dagböckernas smädelser mot kulturvärlden, och inte minst efter Malexandermorden i slutet av maj 1999, händelsen som indirekt låg till grund för dagboksprojektet. Där och då och fram till hans död blev det Lars Norén vs. medierna. Drev och dispyter, dag in, dag ut. Det är lätt att glömma tiden innan sociala medier, men kvällspressen var under 80- och 90-talet minst lika brutala, och det var ett sorgligt spektakel som utspelades när Norén anklagades som medskyldig till morden, vilka skedde efter att mördarna avvek från en permission för att delta i hans teateruppsättning 7:3.

Det var inte en oproblematisk uppsättning där nazistsympatiserande förbrytare spelade nazistiska rollfigurer inför en offentlig publik. Norén och kriminalvården hade förmodligen inte förutsett och förhindrat att ett scenario kunde utvecklas där skådespelarna utförde rån medan de var ute på turné med pjäsen. På så sätt kom projektet att överskugga stora delar av Noréns 2000-talsproduktion, även i hans följande dramatik där etiska frågor trädde mer och mer i förgrunden, samtidigt som han i dagböckerna ofta återkom till en insikt: jag har träffat människor som råkat ut för så mycket att de inte längre har något samvete.

Förstod han detta fullt ut? Jag vet inte om det är en dålig sak, men om han i dramatiken hela tiden försökte inkludera fler och fler perspektiv, så är det väldigt lite i dagböckerna som inkluderar andras erfarenheter. Andra finns där, det är mängder av folk han möter och lär känna i dagböckerna, men de kommer aldrig till tals annat än som biroller i dramatikerns livsberättelse, de underordnas Kung Mej i hans arbete med Livsens bok. Kanske är det så att den offentliga personen ännu överskuggar den skrivande personen, han som tycktes så att säga skriva bort sig själv under den så kallade schizopoesins era, jaget i karantän.

Noréns inflytande är oöverskådligt i svensk kultur. Det går nästan bara att jämföra med August Strindberg eller Ingmar Bergman, andra konfliktfyllda giganter vars verk kräver en livstid för att förstå. Man stirrar sig lätt blind på personen bakom verket, inte minst när han insisterar på ett jag. Men detta är en effekt, en bild eller filtrerad version av verkligheten, annars skulle vi inte tala om det som litteratur, »sidorna som är våra liv«. Det underliga med dessa sidor är att de delas med andra, de finns där till allas beskådan, och det vi talar om som Lars Norén är endast en väg in i denna livsberättelse, en av många, för nu när han uppnått den slutgiltiga ensamhetens mål möter jag honom överallt, i varje ord, jag för samtal med Norén på det sätt som litteraturen kan befolka karantäntillvaron som den så ofta mynnar ur.

Avatar

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.
joni.hyvonen@vagant.no