Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

VAGANT NORDEN. När kulturskribenterna bjuder på kyrkkaffe väcks de stora känslorna till liv.

John Sjögren
Konstens sakrament – Nio essäer om skapandet
Artos, 2015

Kristian Lundberg
Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du – Anteckningar om dikten
Ellerströms, 2015

Vad är ett religiöst språk? När någon dör, föds eller gifter sig i Sverige råder många gånger ett ädelt undantagstillstånd, det är på med högtidsplaggen, fram med de stora orden och yviga gesterna, in i kyrkan och snabbt ut igen. Syftet med det hela, vare sig de ord, ceremonier eller byggnader som slår upp fönstret mot det oförklarliga, det är väl bara lite retro, någonting som ger glans åt tillfället, understryker allvaret, låter stunden bättre rota sig i minnet. Men här måste vi vara på vår vakt, menar författaren Lotta Lundberg i en kommentar i Svenska Dagbladet, för religionen erbjuder ett sammanhang i bearbetningen av sorg, skuld eller förlust, den ger oss bilder, berättelser och analogier, knyter samman oförklarliga erfarenheter, och förser språket med ett kulturhistoriskt perspektiv: »Så att vi kan tillföra djupen bakom varför Bowie kallade sin sista låt ”Lazarus”.« Men den som har tillgång till en dagstidning har måhända också Google inom räckhåll, en helgedom som räcker ganska långt för att berika oss med djupen, en liten bit av oändligheten, ett perspektiv vars språk sällan ens religionen förmår mäta sig med.

Så vad har religionen att erbjuda som inte Wikipedia har? När översättaren och akademiledamoten Gunnel Vallquist gick bort i början av året verkar Svenska Dagbladet – där hon var en flitig medarbetare – ha dragit sitt strå till ekumeniken, den kristliga enheten som i tider av politisk oro tenderar att blossa upp på nytt. Länge dröjde det innan Proustöversättaren Vallquist fick det erkännande hon förtjänade, och betraktades som den katolska mystiker som enligt Lundbergs kommentar möjliggjorde själva tolkningskarriären. Översättningen var för henne »ett andligt arbete, en övning i ödmjukhet«, skrev kritikern, författaren och översättaren Kristoffer Leandoer i en minnesruna över Vallquist, ett tålamod som inte skulle släta över uttolkarens egna ofullkomligheter, oförmågan att mönstergillt överföra någonting från ett språk till ett annat, från en värld till en annan. Ytterligare en minnesteckning i samma tidning, en personlig reflektion av Uppsalakritikern John Sjögren, redogjorde för mötet med Vallquists egna skriftalster, vars »kärva, osentimentala och alldeles glasklara betraktelser blev en öppning in mot ljuset«. Översättaren banade väg för hans tro.

david-bowie-blackstar video still

Stillbild ur David Bowie, »Lazarus« (2016, Johan Renck).

Trosläran, alla de bilder och sammanhang som religionen förfogar över, läggs i dagen av Sjögrens essäsamling Konstens sakrament – Nio essäer om skapandet (Artos, 2015), som gavs ut i slutet av förra året, nästan samtidigt som författaren Kristian Lundbergs Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du (Ellerströms, 2015), till lika delar essä, poetik, diktsamling och religiös bekännelseskrift. Men hemligheten är inte så förborgad som det låter. Konstens sakrament, som det så storslaget annonseras i titeln på Sjögrens debutbok, de rår om en livsmening som är bunden vid bergfasta institutioner. Vad som klarläggs i Sjögrens essäer om skapandet och Lundbergs religiösa fragment, är inte bara en nutida kristen kulturkritik, utan en tanketradition som är hårt rotad i historien, en evig kyrka.

Ett omslag räcker långt. Titeln till Sjögrens bok låter antyda att skaparförmågan står i förbindelse med de kristna sakramentens hemliga natur, en kreativitet som alltså inte betecknas i plural, utan som »skapandet«, vilket med ens anlägger en andlig grundton. De nio essäerna kretsar kring ett antal författare, filmskapare och musiker, namn som råkar dyka upp när det talas om konsten med ett stort K, och då är det, mind you, inte installationer eller performance som står på tapeten, utan det sköna skapandet som hade en så salig klang när ordet togs i bruk av romantikerna och den tidiga estetikens tänkare. Trots att William Blakes etsning The Ancient of Days (1794) pryder omslaget rör sig inga av essäerna kring bildkonst, det otidsenliga begreppet konst är snarare en kurir som håller uttryckssätt, människor och gudsfruktan i förbindelse med varandra, gemenskapens ljuvliga sköldemärke.

Även om essäerna har en ansenlig spännvidd drar Sjögren nytta av den röda tråd som kristendomen skänker, en tanketradition som texterna strävar efter att belysa och som utgör essäistens verktygslåda. I brist på en introduktion förpassas läsaren till baksidestexten, som gör gällande att »de stora existentiella frågorna« genom historien hanterats av det estetiska skapandet, som i västvärlden ofta skett i förening med kristendomen. »Den här boken vill hålla den dialogen levande.« Mer programmatiskt än så blir det inte. Essäisten skrider till verket med en orädd upplysningsvilja, använder mer än gärna känslorna som bevisföring och väjer inte för de breda dragen när det grundläggande stoffet ska avtäckas, även om vägen dit kantas av övningar i referat och ansträngningen ofta fordrar en pilgrims uthållighet.

Kristendomens sakrament är den tankefigur som boken passeras genom, den symboliska handling eller de synliga tecken med vilka nåden kommer människorna till del, och till mysteriet leds varje verk, obevekligt dras det metafysiskt sambandet åt, alltings underliggande logik. Vi rör oss från en 70 sidor lång läsning av existensens sakrament i Torgny Lindgrens författarskap, där pölsan ter sig utbytbar med skapandet, gud eller existensen, till kortare nedslag hos bland annat den walesiska poeten och prästen R.S. Thomas, hos vilken asketismens tystnad varvas med sammansatta naturskildringar och modernitetskritik. När Sjögren håller sig till inhemska författare fyller projektet en god kristen folkbildningsfunktion, även om det är synd att bokens enda kvinnor – Inger Christensen, Mare Kandre och Birgitta Trotzig – ges blott 17 sidor av bokens 207 sidor. Möjligen borde Sjögren ha ställt större krav på urvalet av studieobjekt, då musiken redan vilar i så hög grad på förflutna monument som Gustav Mahler eller nutida arenaevangelister som Bruce Springsteen, och filmkonsten i var och varannan text stödjer sig på Andrej Tarkovskij, medan skönlitteraturen ofta grundas i kritikens ögon på namn som Bruno K. Öijer, Jon Fosse och Hermann Hesse. Visserligen hör det till projektet att kasta ljus på kristendomens verkan i den redan kända världen, men försöken att åskådliggöra kristna tendenser i en etablerad kanon riskerar att enbart befästa kulturens mest rigida skaparanda. För vad kan den kristna kulturkritiken egentligen dra fram ur konventionernas rättesnören?

Svenskarna behöver en »hemreligion«, menar Lotta Lundberg i sin kommentar. Ställda inför uppgiften att inlemma »hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande« behöver svenskarna tillgång till ett religiöst språk, så att andlighet inte blir någonting som projiceras på den andre. Men är det inte snarare en fråga om medkänsla, inlevelse eller dialog? Genom att betrakta asylsökanden utifrån en potentiell religionstillhörighet tycks Lundberg utesluta tanken på att människor med olikartade övertygelser förmår samverka tillsammans. Vi kan bara försvara religionsfrihet om vi vet vad religion är, under det att våra värden ständigt måste uppdateras, konstaterar hon. Men detta torde också innebära en förnyelse av kristendomen, på samma sätt som dess kyrkor byggts på hedniska tempel eller försåg hedniska högtider med andra ändamål, inte minst för att den kristna kulturkritiken, gärna formulerad utifrån ett skenbart »vi«, inte lyckas förena evangeliet med aktuella estetiska frågor idag, och utan en vilja att tillvarata de möjligheter en modern andlighet kan tänkas inhysa. »Hur moderna flummare vi än önskar vara kan vi aldrig skriva om historien«, framkastar Lundberg. Motviljan till att rikta sig till nuet frambringar också hos Sjögren en retorik som identifierar sig så starkt med traditionen att alla andra möjligheter förefaller ute ur leken.

Mycket står och väger med ett jag. Sjögren börjar gärna i det för essän standardiserade personliga tilltalet, ett tonfall som etablerar upplevelsen av förtroende, närhet eller ärlighet. Jaget utjämnar auktoriteten, för fromheten ner på jorden och skyler emellanåt över de utomvärldsliga band som sörjer för den himmelska korrespondensen. Från den nyfikenhet som tilltalet först ger tillkänna – »Vad är det då som dragit mig så starkt till detta författarskap?«, »Vad är det med Spegeln som gör att jag ständigt återvänder?« – slungas vi mot det allmänna – »Varför är våra mest sublima estetiska erfarenheter så bitterljuva?« – och kapitulerar inför det ofattbara: »All stor konst talar bäst för sig själv«. I den form av essäistik som Sjögren representerar, inte olikt vad Kasper Green Krejberg i Vinduet (1/12) har beskrivit som »følsomhedens evangelium« hos Karl Ove Knausgård, uppgår allt i samma enhet, allt lutar sig på mottagaren, så att bara understrykningar, utropstecken och suckar återstår (hos Knausgård är det ett oavlåtligt »åh…«). Det stora mysteriet landar inte så sällan i plattityder, medan Sjögren låter frammana en kristen fond för till synes abstrakta erfarenheter, en känslans historia där ingen någonsin är riktigt ensam, där allt en gång ska vedergällas, ledas i bevis. »Det är så vackert att det gör ont«, konstaterar han i anslutning till Bruno K. Öijer. Essäisten tar här till ett av kyrkofadern Gregorius (560–604) lånat begrepp, compunctio, det som en gång betecknade fysisk smärta och i kristen tradition kom att stå för minnet av det förlorade Eden och det kommande Paradiset, en skönhetens vemod, minne och aning.

Konstens-sakrament

John Sjögren, Konstens sakrament – Nio essäer om skapandet (Artos, 2015).

Att beskylla Sjögren för att läsa alltför välvilligt vore måhända missriktat, då kristendomen trots allt är försoningens språk, det som inte gärna lämnar lösa trådar, även om liknelsen ibland är det enda tillgängliga alternativet, digressionens väg mot frälsningen. Sällan verkar dock tvetydigheterna framträda i den kristna kulturkritiken, sällan tillåts texten följas ut i innebördens gråzoner, varje ords inneboende motsats, alla tings egentliga tillstånd, det som är varken eller, men kräver andra ingångar, andra idiom. Visserligen tillåter sig Sjögren citera Öijers vankelmod, ur Dimman av allt (2001): »och vi har inte kommit hem / det är en lögn att vi kommit hem / vi kommer aldrig hem / ingen av oss kommer hem.« Lösningen? Dikternas skönhet framkallar de heliga tårarna, om de så motsäger sig en hemkomst eller bjuder försoningen till strid, för det är skönheten som ska rädda världen, såsom Dostojevskijs nyttiggjorda ord brukar lyda, det är till sanningen (och nu tar Sjögren till Platon) som människans brister och hennes längtan tyr sig, varigenom fullkomningen slår upp sitt eviga läger över den själsliga stridsplatsen.

Vem kan stå emot detta gudaborna löfte? Viljan till identifikation ger likväl en rad betänkliga tolkningar. Rollfigurerna hos Tarkovskij höjs över det individuella och blir allmängiltiga, menar Sjögren, där »[m]an känner, på ett ursprungligt och basalt sätt, igen sig«. Må så vara på ett personligt plan, men när Tarkovskijs försök att etablera en annan sorts tidssekvens i filmen, ett bildplan av olikheter, framställs som ett sätt att »foga samman det splittrade till en fullbordad enhet«, eller »en meningsfullt sammanhängande helbild«, så ter sig saliggörelsen som en enkel vinst. En helbild av livet, så formulerar Sjögren det filmiska uppsåtet, en bild där familj och samhälle smälter samman med historia och hågkomst, »bildsatta böner«, vilket ju låter fint, men som i analyserna av Tarkovskijs filmer i exil inte helt får tag i nyanserna. Vi får endast syn på den längtan som däri skymtas, inte den konflikt, de motsägelser och svårigheter med att hitta hem som ligger inneboende i berättelserna såväl som bildernas nostalgiska åkommor. Undergångstematiken i Offret (1986) sägs handla »om hur världen på ett enkelt men mirakulöst sätt ständigt kan hållas levande och i gång«, men fortvaron blir snabbt en idealistisk fiskkrok för allehanda kanaljer, då den inrättas av att huvudpersonen bränner ner sitt hus, begår otukt, förlorar förståndet och överger sin son, allt i en mystisk pakt med gud.

Få gånger träder Sjögrens egen stämma fram, få gånger ger han sig in i närstrid med sina själsfränder för att bereda religionen en återklang i språket. För vad är den egna rösten om inte den plikt som språket vid en salig tidpunkt inte lever upp till, när skribenten ger sig i kamp med sina snillrika tillkortakommanden och säregna fördomar, inte när rösten säger jag, inte när den breder ut sig över andra samveten, utan den lilla olycka ur vilken balanskonstnären reser sig, osäker på utgången och ännu i lovarna på det språk, de grubblerier eller manér som är det levande väsendet givet, det tillstånd då fundamentet ter sig mycket mindre än sprickan och varje reva måste följas till dess fattigaste hörn, en tillfällig nyck som inte går att hejda, återföras till naturbehoven, förklaras med ett kall eller stödjas på en himmel, men där är den ju, rösten, den som står och väger mellan misslyckande och tacksägelse, för det går inte att lyckas med språket, skribenten har att göra med ett samtal vars räckvidd får nöja sig med kursivering, versaler, typografi, tecknens bleka sakrament vars gunst denne nog inte kommer att erhålla, och någon vars öde det är att bli ignorerad, en ofrälst lyckliggjord av sällskapet som skyndar förbi, suckar eller skrattar åt ens små kväden, och som undantagsvis blir överröstad eftersom någon annan ändå måste ta vid, och det är gott så.

Närmare någonting sådant som en egen röst ligger den mer erfarna skribenten Kristian Lundberg, vars självbiografiska roman Yarden (2009) filmatiserades nyligen av Måns Månsson. I sin senaste bok, den oblygt betitlade Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du, varvas betraktelser över skrivandet med en allvarsam gudsnärvaro. Undertiteln, Anteckningar om dikten, gör det klart att de opaginerade fragmenten, ofta en eller två sidor långa, ibland bara några strofer, kretsar kring att skriva och läsa poesi. Redan på första sidan anger författaren tonen med en återgivning av en insjö: vi ser vattnet men inte de källor som fyller sjön och leder vattnet vidare. »Det är att läsa och skriva. Det synliga och det osynliga arbetet.« Lundberg använder sig gärna av motsatspar, ljus/mörker, sanning/lögn eller fakta/fiktion, som i likhet med Sjögrens sakramentala poetik ringar in någonting som ligger bortom orden, det som inte är vardagen men likväl styr varenda detalj, och då är det inte tal om sexualdriften eller den norska oljeindustrin, utan det där namnlösa, mystiska eller eteriska som visar vägen via parabler, ordens osynliga hälft. De kristna betraktelserna ges ytterligare ingångar med den praktikorienterade poetiken, inte bara röst, utan någonting som slås an, vars angelägenhet dikten återkommer till, prövar, fyller ut och mäter, dit ska vi, här är vi och så är vi redan i rörelse, på väg. Dikten måste ringa in dess »nu«, den konkreta miljö ur vilken texten uppkommer, därav alla adresser och positionsbestämmelser i Lundbergs dikter, därav den messianska horisonten som inandas hemligheten i det vardagliga: »När tiden var inne sände Gud sin son, skriver Paulus. Det är den tiden dikten arbetar med, den tid som just bara kan beskrivas när den är ”inne”.«

Anteckningarna är på samma gång anspråkslösa och fordrande, de bär på någonting lockande och suggestivt i deras tygellösa form, kortfattade, poetiska och självbiografiska brottstycken, ibland i diktform, ibland som anekdoter. En vän träder fram som tagit livet av sig, en svartkrog i Malmö skildras tillsammans med tillbakablickar på den skånska litteraturscenen under 1980-talet, utöver essäistiska utläggningar om Inger Christensens författarskap. Ibland är betraktelserna något generella och självreflekterande (»och jag antecknar i min dagbok: regn, människor, snöfall«) och ju längre de 113 avsnitten skrider, ju mer repetitiva blir de, trots att författaren ursäktar sig för upprepningarna, trots att han säger sig behöva en viss oreda. Även om dikten måste återkomma till sin tillblivelse tenderar redogörelserna av texten som gör den osynliga världen synlig att motarbeta sitt syfte, med omtagningar av snarlika fraser som istället håller tankeförmågan tillbaka, vid sidan av de pragmatiska skrivtipsen om att, ja, du måste helt enkelt tvinga dig ner och hamra på tangentbordet. Oordningen klär gott och väl det doldas logik, men det är lätt att gå vilse i det som tycks möjligt att nå endast genom maningen till handling, trons besvärliga bror.

Jag-rör-mig-mot-en-nollpunkt-300dpi-719x1024

Kristian Lundberg, Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du – Anteckningar om dikten (Ellerströms, 2015).

Om Sjögrens essäistik drar nytta av en introduktörs anlag för att blicka över stora fält, hämtar Lundbergs fatabur näring ur den egna lärdomen, under det att båda möts i den sakramentala världsbild som ger orden deras hemliga lyskraft. Även om det mycket väl går att ta till sig den kristna kulturkritiken utan tillgång till tron, ter sig den kulturhistoriska analysen liksom den personliga skildringen uddlös utan den andliga erfarenheten, det är den tyngdkraft med vilken det bakomliggande avstäms. Skammen som omger kristendomen idag, menar Lotta Lundberg i sin kommentar, gör det svårt att definiera tron inför den oförstående, och på så sätt innehåller Sjögrens debut ett djärvt anslag, i sitt försök att locka fram livsmeningen med hjälp av kulturen, vilken ganska snabbt övergår i blott medel för den religiösa kallelsen. Men till vem riktar sig den andliga fostran? Och hur djärvt är det egentligen att luta sig tillbaka på en 2000 år gammal tolkningstradition? Kristian Lundbergs strävan efter att ge röst åt den religiösa erfarenheten har kanske mindre att förlora, en uppgift som ges en annan vitalitet av diskussionen kring det litterära arbetet, samtidigt som skrivandet ges drag av en mystifierande poetik som inte alltid gör religionen en tjänst. På så sätt låter de andliga skriftställarnas välmenande doktriner inte mycket fräschare än den bokskatt som Google skänkt människosläktet.

Hos båda finns ett klart uppdrag, även om den kristna fonden inte träder fram så starkt som hos skribenten Ann Heberlein, som i Dagens Nyheter bedyrar att det kristna budskapet ska förkunnas, att det i grunden är politiskt och att evangeliet måste föras ut till de oupplysta. Att de kristna skulle vara de mest utsatta i världen, såsom Heberlein försäkrar om, ger dock lite skäl för att subventionera hjälpinsatser i bevarandet av det kristna folkhemmet, eller en än mer statligt understödd kyrka. Den kyrkliga maktapparaten är möjligen vad som borde bekämpas, den institutionella livlina som skildras i Tom McCarthys film Spotlight (2015), den bottenlösa korruption som tillät katolska kyrkan att mörka en osannolik mängd sexuella övergrepp, vars djupa tilltro till auktoritet, till ämbeten, hierarkier och ritualer, eller klädesplagg, dekorationer och byggnader, framkallar en fetisch av makt, och visar att religionens bundenhet vid institutioner kanske borde nagelfaras istället för problemet med vem som förföljer vem.

Även om Sjögrens sakramentala begreppsapparat vilar på den katolska kyrkans fundament ter sig den estetiska vederläggningen något mer verkningsfull i den evangeliska sysselsättningen. Att vi skulle bli så mycket rikare av att föräras det historiska förråd som kristendomen skänker Bowies låt »Lazarus«, som Lotta Lundberg har såsom åsikt, det är dock en aning tveksamt, och låten tycks istället visa på begränsningarna i de kristna tolkningsramarna. När Bowie kliver ut ur garderoben och tillbaka in i den i slutet av Johans Rencks regisserade video, följer greppet samma logik som den brittiska sångarens många alter egon, oräkneliga musikstilar och oupphörliga modenycker, det är ur garderoben han plockade de kulturella elementen, spelade med sexuella preferenser och grumlade rockens inpyrda föreställningar om autenticitet. Garderoben var gestalten Bowies egentliga hemvist. »Look up here, I’m in heaven«, sjunger han liggande i en säng med ett bandage runt huvudet. En märklig effekt uppstår när sångaren, vänd mot kameran och med knappar för ögonen, blickar upp mot oss, under det att vi vet att videon utgjorde en medveten gest innan han gick bort i cancer, så att jaget – en sinnrik effekt, som alltid – bereder sig för den sista vilan, och himlen står mindre för en paradisisk tillvaro, tilltron till återuppståndelsen, och mer en estetisk metod.

Att tillfoga en sakramental poetik till denna gest är utan nytta. Med Kristian Lundbergs språkbruk är det heller inte så att Bowie »framkallar den osynliga delen av verkligheten«, en verklighet som i grunden är satt i tvivel hos honom. »He spoke to the weirdos, the freaks, the outsiders and drew us in to an extraordinary intimacy, although we knew this was total fantasy«, skrev filosofen Simon Critchley om Bowies bortgång. Samtidigt förefaller fantasins intimitet utbytbar med det intet som så ofta anspelas på i Bowies texter, kravet som utanförskapets acceptans innebär, en uppmaning till att bejaka de kontraster och motsägelser som ligger inbäddade i negativiteten, det som inte låter sig fästas i en svartvit metafysik.

Bowies sista skiva Blackstar kan ses i belysning av den outgivna Elvis Presley-låten »Black Star«, en tidig version av »Flaming Star«, som i jämförelse med den utgivna versionen till västernfilmen med samma namn framstår som mer bokstavlig. »Every man has a black star / A black star over his shoulder / And when a man sees his black star / He knows his time, his time has come«, sjöng Elvis, född samma dag som Bowie, vars sista skiva gavs ut på deras gemensamma födelsedag. På samma datum, 8 januari 2016, avlades också replikanten Roy Batty, Rutger Hauers karaktär i Blade Runner (1982). Bowie, en beundrare av filmen, citerade Battys dödsmonolog vid begravningen av sin schizofrena bror Terry Burns. Till alla referenser och symboler på den sista skivan kan även tilläggas att Elvis hade en tvillingbror, den dödfödda Jesse Garon, som kungen av rock talade om resten av sitt liv. Bowies låt »Blackstar« gör sällskap med dessa anspelningar, lika betydelsefulla som meningslösa, lika mystiska som fadda, men som i likhet med artistens utbytbara plagg och alias driver mot en mycket mer radikal omfamning, en bekräftelse i skuggan av den andre: »Something happened on the day he died / Spirit rose a metre and stepped aside / Somebody else took his place, and bravely cried / (I’m a blackstar, I’m a blackstar).«

Lazarus_garderob2

Stillbild ur David Bowie, »Lazarus« (2016, Johan Renck).

Att alla hänsyftningar i Bowies sista skiva går att dra fram är inte tack vare den kristna kulturkritiken, utan Google. »Boken kommer att döda byggnaden«, skrev Victor Hugo i Ringaren i Notre-Dame (1831). Tryckpressen utmanade kyrkan, den hotade att ersätta den i institutioner inhysta kunskapen genom att göra prästens ord tillgängliga för var och en, samtidigt som den mänskliga handstil som byggnader stod för, enligt Hugo, skulle komma att lägga arkitekturens alfabet under sig, så att byggnader förlorade sitt språk, samhällets och kollektivets konst. Den virtuella tryckpress som internet rår om är en byggnad som konstrueras av det kollektiva, även om den också har sina maktstrukturer och tenderar att lämna den erfarenhetsbaserade interaktionen bakom sig.

Hos Lundbergs diktanteckningar anas den personliga erfarenheten ideligen mellan raderna, en sårbarhet lika nära som skribentens röst, som i en sekvens när författaren sörjer sin bästa vän beskriver ett svart hål, ett hål i honom lika mycket som i verkligheten. När han plockar fram sin väns tillhörigheter ur garderoben smyger sig en påminnelse fram, en aning inte så mycket om Lasarus, utan om behovet att knyta an till det som inte längre är, skulle kunna eller borde vara, det som ligger bortom jordelivet och som trots det kräver sin del i den grå vardag som det lämnat efter sig: »Du står i en korsväg. Alltid. De levande och de döda som möts i en korsväg. De som kommer. De som går.« Att tron ska liknas vid de inbillningar som föder fram hat, främlingsfientlighet och krig, som Sigge Eklund hävdar i Expressen, är däremot en förvanskning av allt som pågår inom människan, allt som hör till medkänsla, inlevelse och förståelse, allt som inte går att bena upp med rationella scheman och överblickbara kartor, någonting som Lundbergs poetik, i likhet med sina själsfränder Marguerite Duras och Inger Christensen, låter inbjuda till strid.

Erfarenhet och vila, det är två förenade begrepp i Sjögrens tankevärld, att kunna förmedla det som ska sättas på pränt med en levd erfarenhet, »att säga något autentiskt om tillvaron«, och att i rekreationen smälta dessa erfarenheter, ge »utrymme för det inre livet«. Samtidigt är det en skör balansgång mellan övertygelsen och förmedlingen, mellan tilltron till sig själv och förmågan att vidareföra den till en annan. För det är många gånger tydligt att språkbruket i boken borde ha fått en vaken redaktör att reagera på ord som »fulländad«, »obegripligt« och det konstanta »mästerverk«, epitet som emellanåt antyder en gräns för förståelsen. »Öijer är i grunden en romantiker, ljusår från mycket av den samtida poesins språkmaterialistiska lekar«, förklarar Sjögren i all uppriktighet. Varför inte utforska detta motstånd? En kristen kulturkritik som tog itu med den så kallade språkmaterialismen – ett nog så förlegat ord? – ligger närmare »den seriösa kritikens strävan« som Sjögren säger sig värna om, en strävan efter att i »samtalet med konsten« framkalla någonting nytt. Där börjar kritiken. Varför enbart söka bekräftelse i historien, traditionen eller religionen? Utan motstånd, ingenting att begripa, utan risktagande, inga utbyten.

Mycket till ansiktslyft skänker hemreligionen inte, ett språk att ta till när det okända står vid dörren eller när erfarenheter inte går att ordna efter rådande läroplaner, den tillhör en institutionell trygghet som snärjer mer än öppnar upp. »An institution is the lengthened shadow of one man«, skrev Ralph Waldo Emerson i »Self-Reliance« (1841). Någonting sådant som en auktoritet fanns aldrig, ett fundament att fästa sina åsikter och liv på, även om många försök att ernå förståelse eller självkontroll får stå till tåls med en stunds kapitulation, och som i övergången från dagdrömmeriet till kulturell teknologi, ett samhälleligt murbruk för att snabbare ernå frälsningen, ger luft åt de fagra fantasier som håller familjer, nationer och planeter i paradisets dimhöljda grepp.

Avatar

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.

Abonnér på Vagant!Og få bladet sendt rett hjem til deg

Prisene gjelder for ett års abonnement, fire utgaver, og inkluderer porto. 

Les mer