[dropcap]D[/dropcap]en tyska poeten Nelly Sachs och industristaden Dortmund befinner sig, lite oväntat, i centrum av ett kulturkrig. Sedan 1961 prisar staden vartannat år en person för »enastående kreativa prestationer inom det litterära och intellektuella fältet«, och speciellt till den som med sin gärning »förbättrar de kulturella relationerna mellan folken«.
I år skulle det prestigefyllda priset på 15 000 euro belönats den pakistansk-brittiska författaren Kamila Shamsie (f. 1973). Men efter att juryn uppmärksammats på att Shamsie sedan flera år tillbaka aktivt stödjer den omstridda palestinsk-ledda rörelsen »Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner« (BDS) drogs priset tillbaka. Motiveringen? »Den kulturella bojkotten överskrider inte gränser, utan slår mot hela israeliska samhället« skriver juryn, »trots dess inneboende politiska och kulturella oenhetlighet.«
Det aktiva ställningstagandet för BDS står därmed i konflikt med prisets syfte att verka för försoning. Helt rätt tycker den ena sidan; varje person är fri att välja vilka politiska rörelser de stödjer, men varje prisjury är också fria att tilldela och dra tillbaka utmärkelser. Medan den andra sidan menar att juryns agerande mest liknar en modern version av Mccarthyism, en halv-totalitär metod för att undertrycka opposition mot den israeliska politiken.
Vad är litterära pris värd, om de förvägrar författare att ta ställning för en fredlig rörelse för palestinska rättigheter? I ett öppet brev publicerat 23/9 i London Review of Books försvarar 250 författare, intellektuella och aktivister, däribland Noam Chomsky, Angela Davis, Annie Ernaux, Brian Eno, Teju Cole, Naomi Klein, Pankaj Mishra, George Saunders och JM Coetzee, dessutom två tidigare mottagare av Nelly Sachs-priset, Javier Marías och Michael Ondaatje, Shamsie. De menar att juryns beslut »underminerar rätten att förespråka mänskliga rättigheter«, och »friheten att kritisera«, »utan dessa« avslutar de, »blir konst och kultur endast en meningslös lyxprodukt.«
Sedan grundandet 2005 har BDS växt från ett randfenomen till en global rörelse. I BDS namn avböjer artister att uppträda i Israel eller avbokar sina spelningar efter påtryckningar; i andra länder utövar rörelsen påtryckningar på festivaler, teatrar och andra evenemang att avboka israeliska konstnärer. I ett uppmärksammat fall i Spanien 2015 tvingades en artist att skriva under en solidaritetsförklaring med den palestinska saken för att få lov att uppträda. Rörelsen jämför Israel med Sydafrika under apartheid och är för vissa en berättigad kritik av staten Israels förtryck av palestinier, för andra ett rött antisemitiskt skynke som mest av allt påminner om det gamla slagordet: »Undvik judarna, handla av tyskar«, ett slagord som spreds i och med den landsomfattande bojkotten av judiska affärer den 1 april 1933. På många sätt var det starten av den förföljelse av judar som skulle sluta i en av 1900-talets största katastrofer.
Vad det judiska lidandets och exilens poet Nelly Sachs skulle säga om BDS kan vi såklart inte veta. Till skillnad från många europeiska judar som lyckades överleva förintelsen, flyttade hon inte till Israel efter kriget, utan valde att stanna i Sverige. Med diktsamlingarna In den Wohnungen des Todes (1946) och Sternverdunkelung (1949) blev hon den första som började behandla förintelsen i lyrisk form. För detta belönades hon 1966 med nobelpriset i litteratur – tillsammans med den israeliska författaren, och uttalade sionisten, Samuel Agnon – »för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde«.
Shamsies roman Vår älskade, som tidigare i år kom i Ylva Mörks svenska översättning, handlar om hur en brittisk och muslimsk familj slits sönder av konflikter om hur man bör förhålla sig till islamism. I Tyskland fick romanen ett överväldigande mottagande. Men hos israeliska bokhandlare finns hon inte. Shamsie har nämligen avböjt varje översättningsförslag till hebreiska. Varför? Hon vill inte att hennes böcker ges ut på ett israeliskt förlag, eftersom hon utgår från att det inte finns ett enda som inte har något band till den israeliska staten. Är det antisemitism? Kanske. Bara misstanken räcker för att prisutdelningen skulle ha efterlämnat en bitter smak i munnen.
