For Sara Danius er berättelsen en historia om ordinära ting som pågår just nu.
Tidligere publisert i Vagant 4/2013.
Sara Danius
Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga
Albert Bonniers Förlag, 2013
Sara Danius & Hanns Zischler
Näsa för nyheter. Essä om James Joyce
Ersatz Förlag, 2013
1•
Liksom vissa barn kan få för sig att de vill äta målarfärg, kemikalier eller lim – så hade jag det med tryckeriets dofter. Jag ville fysiskt göra dessa dofter till mina. Sluka dem. Jag minns hur det var att sitta på en hög nytryckta julkort i färg på Strålins tryckeri i Grycksbo. Klorblekt kartong. Fyrfärgstryckets syrligt stickande sötma. Stora träpallar. Cementgolv. Jag fick ofta ett helt ark att teckna på medan min far gick runt och pratade affärer. Det kändes ovant att fältet för frimärket inte satt längst upp till höger, som jag var van vid, utan i upprepade små rutor över hela arket; de besynnerliga markeringarna för fyrfärg, linjerna där arket skulle skäras. Jag satt och tecknade kors och tvärs den stora kartongen, följde relieftrycken och guldgirlanderna, som var det vackraste jag kunde föreställa mig.
Hemma var det reprokamera, vaxmaskin och monteringsbord som gällde. När jag fick min första praktikplats, på den lokala tidningen, visste jag precis hur jag skulle göra för att klippa ut de små rutorna med horoskop, vaxa dem, montera dem på en originalkartong och rulla fast dem.
Det var på en bröllopsfest jag kom att tänka på barndomens tryckerier, när jag – i ett fåfängt försök att komma undan den monomane keyboardspelarens snabbversion av Blueberry Hill – började tala med en vän som satt och drack Pineau, vid ett bord i den bakre delen av lokalen.
Även han kom ihåg hur det kändes att följa med fadern på turerna till tidningsredaktioner, dit han gick för att sälja de nyaste skämtteckningarna. När han gick igen hade han redan fått betalt för jobbet. Han minns vikten av att man kom på besök och tog i hand, småpratade. Idag verkar detta 80-tal långt borta. Vilket kanske i sig är ett tecken på att omställningen var total: Den digitala revolutionen kom, klöv världen, och gjorde den hel igen så snabbt att vi glömde hur det var innan.
Firmans vaxmaskin skänktes bort till en flicka som gjorde fanzines. Reprokameran såldes. De som gick över till att använda datorer överlevde, de som envist höll fast vid det gamla produktionssättet gick under. Lite påminner det säkert om industrialiseringen av tryckpressen. Och det finns en fransk roman som beskriver detta så bra, ville jag berätta för min vän, men det var redan sent på kvällen. I denna franska 1800-tals roman beskrivs de tekniska förändringarna som möjliggör framväxten av massproducerad tryckt media. Och jag fastnar i Flaubert. Jag tror att det är Flaubert. Eller kanske Balzac. Och medan jag tänker på Balzac, tänker min vän på sin far, medan de sista takterna av Blueberry Hill ebbar ut.
2•
Honore de Balzac hade själv ett tryckeri, vilket slutade i ekonomisk katastrof, får jag reda på när jag läser Den blå tvålen (Bonniers, 2013) av Sara Danius – en bok som bär undertiteln »Romanen och konsten att göra saker och ting synliga«.
Här utförs en rad närläsningar av Flaubert, Balzac och Stendhal, och det i en prosa som är fullständigt oansträngd, och med en lätthet bara få essäister uppnår. Hennes stil är utsökt, hennes metaforer precisa, och stundtals vansinniga. Som när hon beskriver samtidens förhållande till Stendhal med att författarskapet passerade »obemärkt, ungefär som en Finlandsfärga i tät dimma«. Och ibland är tankesprången verkligen överraskande, som när Danius funderar över att det dyker upp en tvål hos Flaubert, som enligt henne är ett fundamentalt modernistiskt drag, på grund av tvålens koppling till smuts, kropp och intimitet – och med retoriskt naiv frågvishet undrar: »Kan man tänka sig en blå tvål i Homeros Illiaden eller för den delen i den grekiska tragedin, låt oss säga Antigone eller Kung Oidipus? Svårt.«
Men det mest tankeväckande med Danius bok är ändå frågorna som ställs till den realistiska romanen. Och det är här ett citat dyker upp ur den roman jag tänkte på, när jag var på bröllop, och försökte fly undan en viss festmusiker, denne Korg-marodör. Passande nog är det inte julkort utan bröllopskort som trycks i Balzacs Förlorade Illusioner (1837-43). Danius citerar Erik Staffs översättning från 1979, och lägger till originaltermerna inom hakparentes.
– Är inte detta en klenod till press? sade han.
Där låg just ett bröllopskort. [Gubben] fällde ned remmikan [la frisquette] mot däckeln [le tympan] och däckeln mot fundamentet [le marbre], som han rullade in under pressen; han drog till bängeln [le barreau], rullade så åter ut fundamentet samt lyfte upp däckeln och remmikan med samma ledighet som en ung [man]. Den sålunda hanterade pressen gav ifrån sig ett så förtjusande litet gnäll att man skulle ha kunnat tro att det var en fågel som stötte emot en glasruta och så flög sin väg.
Vad är det för slags realism som ger sin läsare så mycket motstånd i form av tekniskt vokabulär? Inte ens dåtidens franska publik hade ett så rikt ordförråd. Dessutom behövs en hel Dictionnaire biographique des personnages fictifs de la Commédie humaine för att hålla reda på alla karaktärer i Balzacs romaner. Sara Danius tar hjälp av Adorno som i sin essä »Balzaclektyr« från 1953 irriterar sig på att han måste gå fram och tillbaka mellan fåtöljen och bokhyllan, där han har sina uppslagsverk, när han läser Balzac. Adorno kommer fram till att realismens strävan efter konkretion, precision och sinnlighet inte stammar ur en närhet till världen. Nej, tvärtom, den realistiska viljan till konkretion springer ur en generell verklighetsförlust. »Epiken, som inte längre behärskar den tingliga verklighet som den vill rädda, måste överdriva genom sin habitus, beskriva världen med överdriven noggrannhet, just på grund av att den har blivit främmande och inte längre medger kroppslig närhet«, skriver Adorno.
Att extrem precision utgör en fundamentalt stilistiskt drag hos 1800-tals romanen, och att detta närmast står i direkt motsats till den klichéeaktiga beskrivningen av den realistiska romanen som en spegel för världen, är högst relevant för vår egen tid. Ja, dessa problemställningar är så aktuella att man kan få intryck av att det pågår en recirkulering. För visst kan man också i vår tids vurmande för det dokumentära, självbiografiska och den »sanna berättelsen« se en fundamental verklighetsförlust?
Omfattande teknologiska förändringar påverkar även idag våra begrepp om publicering och privatsfär. Idén om författarens autonomi upplever en rask celldelning, och får sällskap av författare som i högre grad än tidigare använder sig av litterär appropriering, citat, kollektiva texter etc. Vi läser också tidningar på ett annorlunda sätt. Vi kan göra person- eller temastyrda hopp i läsningen mellan nyhetsartiklar, kåserier och uppslagsverk. Reklamen är ett så allmänt inslag i vår vardag att vi knappt reagerar på den mer. Och visst skapar dessa förändringar även idag ett nytt erfarenhetsrum.
3•
I boken Näsa för nyheter – essä om James Joyce (Ersatz, 2013), rör sig Danius från 1800-talets roman och Flaubert till den modernistiska romanens omgivningar. Tillsammans med sin medförfattare Hanns Zischler har hon skrivit en bok som spretar åt många olika håll.
Bokens titel och det stora författarporträttet på omslaget, kan ge intrycket av att Joyce verk skulle stå i centrum här. Det är snarare tal om en bok utan centrum, som breder ut sig enligt nätverkets logik, genom association. Främst rör det sig om Joyces sju månader långa vistelse i Pola, en liten stad i det nuvarande Kroatien, och den journalistiska notisformen fait divers, som många konstnärer och författare fascinerats av (bland dem Joyce). Det görs emellertid ständigt avstickare: i biografernas tidiga historia; det militära Pola, som var en av de viktigaste hamnarna för flottan i det habsburgska riket; det avtäcks statyer av kejsarinnan av Habsburg; i den tysta läsningens historia, och tomrummets estetik i den tidiga modernistiska litteraturen. Allt bärs upp av en imponerande samling tidningsutklipp, brev, officiella dokument, vykort och bilder.
Det är engagerande läsning, men sambandet mellan alla dessa avstickare kunde varit klarare. Under läsningen får man stundom intryck av att här rör det sig om en kulturhistorisk skildring, stundom en biografi, stundom en formell undersökning av notisformen fait divers – utan att dessa ämnen behandlas på uttömmande vis.
Ett exempel är temat Joyce och filmen. Vi får veta att Joyce ofta besökte den lokala biografen Bioscopio Elettrico Teatro i Pola under de sju månader han vistades där (att han själv startade Dublins första biograf 1907 understryker att här rör det sig om relevant biografisk information). Detta skall ha lämnat sina spår i Ulysses (1922), men hur det kommer till uttryck gestaltas inte tydligt nog. Det är synd. Fler nedslag i Joyce verk kunde bidragit till att sambandet mellan bokens olika delar var klarare.
Till exempel kunde Sergei Eisenstein – som nämns kort i boken – bidragit till en fördjupad undersökning av filmens estetik i Ulysses. Danius gör läsaren uppmärksam på att Eisenstein hade romanen som formmässig inspiration när han påbörjade sin icke-avslutade film om Karl Marx Kapitalet. Enligt Danius var det viktigaste i Eisensteins läsning av Ulysses att han, liksom Joyce, önskade skapa ett verk där den övergripande intrigen ersatts av en mängd små historier och fait divers. Liksom att Ulysses handlar om en vanlig dag, en vanlig man.
Men det finns också en annan estetisk linje från Eisensteins filmskapande till Ulysses som Danius bara antyder: Det är på klippbordet verket blir till. Det Danius skriver om Eisenstein kunde lika gärna gälla för delar av Ulysses: »Råmaterialet – faktaenheterna, som Eisenstein gärna kallade dem – skulle klippas seriellt, parallellt eller associativt, så att åskådarens medvetande skulle röra sig mellan konkret och abstrakt, mellan faktum och idé.« Här kunde författarna gärna stannat upp en stund och använt Eisensteins tankar om montage i film, för att undersöka det litterära montaget och kollaget hos Joyce, och på så sätt göra sambandet mellan Joyce verk och filmen tydligare.
För när forfattarna trots allt ägnar sig åt att läsa Joyce verk, demonstreras på utmärkt vis hur de olika trådarna hänger samman: Joyce, tidningar, fait divers, modernismen.
Ett exempel är när Bloom sitter på dass och läser Tit-Bits, en veckotidning som »bidrog till att revolutionera den lägsta nivån av billig journalistik«. I episoden på utedasset uppstår det ett litterärt montage mellan Blooms tankevärld, det han läser i veckotidningen och tömningen av tarmen. Här visar Danius hur den litterära modernismen kommer till uttryck i Joyce verk. Hon visar hur språkliga händelser ersätter innehållsmässiga händelser, oansenliga huvudpersoner ersätter hjältar, vardagens små bestyr ersätter de extraordinära händelserna. Samtidigt uppmärksammar Danius det formella sammanhanget mellan Ulysses och sådana tidningar som Tit-Bits: båda använder sig av miniatyrberättelser, anekdoter, skvaller, myter och vandringshistorier. Därav en god del fait divers.
4•
Vad är då egentligen en fait divers? Det rör sig om en journalistisk notis som skall vara kort till sin form, en i sig avslutad, dramatisk händelse, en tragedi förtätad till ett stenogram. En av de som undersökt formen noggrannt är Roland Barthes. James Joyce skall ha varit en av de första att använda detta litterärt. Och Joyce första franska förläggare Félix Fénéon, författare och tidningsman, gjorde det till sin specialitet att skriva fait divers på tre rader till sin tidning:
I Annecysjön simmade tre unga personer. En av dem, Janinetti, försvann. De övriga dök. De fick upp honom, men död.
Fénéon är tidningsmannen som ger nyheterna litterär form. Joyce är författaren som drar in dagstidningen i sin roman. Men varför detta intresse för nyheter?
Relationen mellan nyhetsmediet och litteraturen är i hastig förändring under början av 1900-talet. Och även den industriella tryckpressen, en av förutsättningarna för tidningarnas spridning och form, har börjat lämna sina spår i den nya litteraturen. Redan i sin doktorsavhandling The Senses of Modernism. Technology, Perception, and Modernist Aesthetics (Cornell University Press, 2002) behandlar Danius denna övergång.
I Den blå tvålen är Danius (och Adornos) tes att viljan till konkretion i 1800-talets realism springer ur en generell verklighetsförlust. I Nästa för nyheter går hon vidare och undersöker hur tidningsmediet påverkar den modernistiska litteraturen. Att dagspressen fokuserar på den extraordinära händelsen får litteraturen att söka efter andra erfarenhetsrum. För att försöka ge ett svar på varför detta är fallet, använder sig Danius av Gertrude Stein, och hennes bok Narration (1935):
[Stein] hävdar att tidningshistorier saknar början och slut. De pågår, dag efter dag, och följer ett mönster som tvingar dem att ständigt söka det nya. Och eftersom nyhetsberättelser alltid letar efter det nya förblir de evigt detsamma. Det är därför nyheterna, trots att de är så nära förbundna med verkligheten, är den minst realistiska av alla berättarformer.
Modernisternas uppgift blir istället att försöka finna ett nytt sätt att gestalta verkligheten: Här tilldrar det sig en hel del, men det händer inte så mycket. Istället finns det en önskan att undersöka det som sker medan det sker.
5•
Att finna den tydliga parabeln, den klara bilden, genom vilken tanken kristalliseras, är ett kännetecken för en skicklig essäist. Danius förmår skapa bilder som i sin tydlighet får tanken att gnistra. Som när hon tar Goethes klassiska formulering om berättelsen till hjälp, för att tala om det som skiljer den moderna romanen från 1800-talets roman:
Man behöver bara vända ut och in på Goethes formulering, som man vänder ut och in på en handske. En berättelse, säger han, återger en oerhörd händelse som ägt rum. Vad får vi när vi vänt ut och in på handsken? En historia om ordinära ting som pågår just nu. Vi får Ulysses.
Så angenämt det är att läsa! I min högra hand har jag Goethes handske, men se här: Nu är den Joyces handske! Som inför en trollkonstnär sitter jag förbluffad och förstår inte hur hon gjorde det. Men hon gör det gång på gång, som om det inte var någon konst. Även på ordnivå sprakar det. Som när Danius talar om vanlighet i den moderna romanen:
Eller för att vara mer rakt på sak: det är sant att Flaubert medverkade till att vardagslivet blev en allvarssak för den seriöst syftande romanen […] det fodrades en Joyce för att en njurkorvsbenägen gestalt som Bloom skulle ta form.
Njurkorvsbenägen. Ordet koncentrerar det Danius har att säga om Bloom på ett märkvärdigt koncist vis. Klart som korvspad att detta är en unik huvudperson för sin tid! Under 1800-talet skulle det ske enastående ting i romanen. Så kommer det modernas genombrott och handsken vänds ut och in. En del tilldrar sig men inte mycket händer. Och det som händer pågår i allt för intima rum, på ett alltför intimt vis. Befolkat av njurkorvsbenägna kompanjoner.
6•
Det är frestande att anta att en bok som ägnar sig i så hög grad åt teknologiska förändringar och de estetiska uttryck de lämnar, själv skulle ge uttryck för samtidens digitala estetik. Och att detta nya litterära rum, det digitala, även skulle kunna läsas i formgivningen?
Danius och Zischler har insett att dagens läsare är vana vid att läsa på kors och tvärs över den digitala sidan. Således är det en bok som simulerar denna logik på boksidan, genom att supplera huvudtexten med små kommenterande citat i marginalen av Marshall McLuhan, Marcel Proust, Aldous Huxley och Maurice Blanchot. Essäerna avbrytsständigtavbrottstyckenurdagstidningen Giornaletto di Pola från 1904, annonser från The Berlitz School of Languages, samt dokument, brev, vykort och fotografier från samma tid. Läsaren har möjlighet att hela tiden göra sidosprång.
Paradoxalt nog, kunde man kanske säga, eftersom Zischler ägnar sig åt att häpna över den kakafoni av typsnitt, annonser och kollisioner mellan ämnen som härjade i dagstidningar i början av 1900-talet. Han har svårt att koncentrera sig på Joyce novell The Sisters när han läser den i tidningen The Irish Homestead. Tidningsmediet sägs vara rörigt. Många olika typografiska stilar, annonsernas överväldigande intrång på sidan »får läsarens blick att glida bort från den löpande texten och framkallar undermedvetet en slags irritation«. Lustigt då att bokens satsspegel och idé delvis mimar vår egen tids lätt irrande, rastlösa, sätt att läsa.
Om Zischler och Danius menar att Blooms rörelser genom Dublin fungerar som en antydning till hur man bäst hanterar konsten att läsa Ulysses, ja, så gäller det även för denna bok.
