Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

»Inför Norge känner jag en dov skräck«

INTERVJU. Johanna Frid har skrivit ett skandinaviskt triangeldrama. Vad säger romanens kärleksbesvär om relationen mellan grannländerna?

Johanna Frid
»Mitt intryck är att vi för femtio år sedan var mer benägna att kommunicera med varandra på respektive skandinaviskt språk«, säger Johanna Frid. Nu kommer hennes bok Nora eller brinn Oslo brinn ut i Danmark och Norge. Foto: Jennifer Sameland

Johanna Frid, din semibiografiska roman, Nora eller Brinn Oslo brinn, som i dagarna kommer ut i norsk och dansk översättning på Aschehoug respektive Gads forlag, kan kanske beskrivas som ett skandinaviskt triangeldrama. Svenska Johanna blir tillsammans med dansken Emil, men när hon upptäcker att Emil fortfarande har kontakt med sitt norska ex, Nora, är det som hennes värld rasar samman och svartsjukan som tar över bryter ned både huvudpersonen och det nya förhållandet. Varför valde du att iscensätta detta svartsjukedrama som ett spel mellan grannländer? 

Johanna Frid: Nora eller brenn Oslo brenn (Aschehoug, 2019)

– Det var något jag hade för handen, att jag sedan blev djupt intresserad av de skandinaviska språken och den skandinaviska kulturen gjorde det på ett sätt naturligt. Men det handlade också till viss del om Inger Christensen. Under en djup depression, som jag gick igenom strax innan det händelseförlopp som skildras i Nora, hörde jag av en slump Christensen läsa D-dikten i sin svit Alfabet (1981) på en dansk litteraturpodd. Det var som att alla bitar föll på plats, att världen öppnade sig, livet var nödvändigtvis inte slut.  Köpenhamn fanns, Inger Christensen fanns, duerne, dukkerne, Danmark fanns. Danska språket lyckades ge mig ett stråk av färg under en period av mitt liv som var fullkomligt nattsvart.

Och Norge? Hatar du Norge?

– Jag hatar friluftsliv och jag hatar »en solig syn på livet«. Inför Norge känner jag en dov skräck, djupgående och arkaisk… Som den rädsla jag föreställer mig att människor förr i tiden hyste för gudar, elden, åskan. 

Namnet Nora. Jag tänker på Henrik Ibsens Nora, hon som lever i ett dockhem och vars roll är att bara spela med i den vackra lögnen. Men i slutet lämnar hon äktenskapet för att bli en egen människa. I din bok konstrueras den perfekta »Nora« genom Instagram, och det är Nora själv som iscensätter detta dockhem, tillsammans med sin mamma. När Nora på slutet stänger ner sitt Instagramkonto är det som om Nora frigör sig från idén om den perfekta Nora – från Johannas bild, och från Noras mamma bild av Nora. Har du försökt skriva fram en modern version av Et dukkehjem?  

– Nej. Faktum är att jag inte har läst Et dukkehjem. I gymnasiet var det Vildanden de tvingade på oss.

Verkligen? Var kommer namnet Nora ifrån?

– Min redaktör insisterade på att jag inte fick använda Noras riktiga namn. Förlaget sa att det kunde bli jobbigt för »riktiga Nora« att gå in i en bokhandel och plötsligt se sitt eget namn på omslaget av en bok. Vi hade lite delade meningar där… Jag var inne på Rebekka ett tag, men förlaget gillade verkligen Nora. Tror ärligt talat att det är Skams fel.

Huvudpersonen Johanna kallar Oslo för »arsle«, säger att hon gärna skulle »bombat landet urskillningslöst«. Nu kommer din roman ut i Norge, är du nervös? 

Nora har redan fått ett fint norskt mottagande. Romanen har recenserats i exempelvis Aftenposten, Klassekampen och Vinduet, och instagrammats i norska fjällen och på Hurtigruten. Norges största bloggare, Sophie Elise, som verkar vara en blandning av Blondinbella och Kissie, älskar tydligen boken. Jag är lugn, jeg mener rolig.

Ja, det stämmer, du har ju redan fått god norsk kritik. Inför utgivningen av din första roman efter diktdebuten Familjeepos (ellerströms, 2017), skriven tillsammans med Gordana Spasicsa du att recensionerna av din debut gav dig »dålig smak i munnen«. De visade att det även i litteraturen går att vinna eller förlora. Känner du samma sak idag, som du gjorde för ett år sedan?

– I likhet med många andra tycker jag att det är plågsamt att bli bedömd. Jämförd, granskad, ifrågasatt, hyllad. Man hamnar i en position där arbetet i sig tappar betydelse i förhållande till vad andra tycker om det. Det är ju omänskligt att leva så. Jag menar, all text och litteratur är beroende av sin samtid och sitt sammanhang, men jag som författare kan inte arbeta utifrån föreställd recensent. Naturligtvis blir jag glad när jag stöter på läsningar av boken som känns intressanta och äkta, men det går inte att förlita sig på att såna ska komma, eller för den delen bestå. Jag är en dålig vinnare och en dålig förlorare. Jag gillar inte att spela spel. Ta fram en fotboll och jag går därifrån. 

Språkförbistringen är ett genomgående tema, framförallt i romanens början när svenska Johanna flyttar till Köpenhamn och inleder ett förhållande med dansken Emil. Du skriver i romanens första kapitel: »Det var första gången jag kom i kontakt med det ansiktsuttryck som jag senare lärde mig var standard för möten skandinavisktalande emellan – en stelnande fara och en ovilja att ge uttryck för att man faktiskt inte förstår.« Det är roligt formulerat, men är det verkligen så illa?

– Ja.

Men på ett sätt är ju den skandinaviska idén fullt realiserad i romanen: med mellan-skandinaviska relationer och ett språk som sömlöst skiftar mellan svenska, norska och danska. Tror du att det finns en möjlighet för mer skandinavisk litteratur och offentlighet?

– Vi har en skandinavisk litteratur och dito offentlighet. Just Norge är fantastiskt bra på att ta till sig nyskriven svensk litteratur, och det finns ju ett flertal tidskrifter och fanzines som har en skandinavisk bredd på sitt innehåll. Att det sedan finns en tröghet från svenskt håll att läsa norsk och framförallt dansk litteratur är vår egen förlust. Jag tror att det delvis handlar om rädslan att inte förstå. Killen jag nu dejtar tjatade i flera veckor om hur underbart det är med nynorsk när han läste Tarjei Vesaas Fuglane (1957) och blev väldigt uppspelt när han lärde sig det nynorska ordet för morkulla. Så… det finns hopp? 

– Samtidigt vill jag hävda att vi har sett en uppluckring av ointresset för det skandinaviska de senaste åren, men det är nog en ganska historielös slutsats. Trots det känns nästan ofrånkomligt att nämna Julie Andems Skam, som fick ungdomar – og voksne! – i både Danmark och Sverige att snakke norsk i flera år. 

Din bok visar upp ett sammanflätat Skandinavien där det är naturligt att man åker och pluggar i grannlandet, firar jul i grannlandet och tittar på skandinaviska samproduktioner för TV. Och man skulle ju kunna tala om Nora som en sant nordisk roman? 

Nora är inte en nordisk roman. Var är Finland, skriker nordisten i mig. Var är minoritetsspråken, var är Grönland, var är de samiska befolkningsgrupperna?

Ursäkta. Jag menade såklart »skandinavisk roman«, ibland glider begreppen omärkligt samman…

Nora är definitivt en skandinavisk roman, men Norden är mer än Skandinavien. Det här är ett missförhållande som blev väldigt tydligt för mig när jag skrev min masteruppsats om Nordiska rådets litteraturpris, där man sedan 1962 konsekvent låtit det samnordiska definieras av det skandinaviska. Majoritetsspråken – danska, norska, svenska – dominerar bland både nominerade och pristagare, och dessa verk tenderar i hög utsträckning att tillskrivas universella värden. Den samiska, isländska och grönländska litteraturen belönas och definieras i högre grad av sina särdrag – det som anses specifikt samiska, isländska, grönländska. Skandinavien och Norden har alltid haft en heterogen befolkning – språkligt, etniskt, kulturellt – så även när Nordiska rådets litteraturpris instiftades på 1960-talet. 

Det är ju svårt att tänka sig att en liknande roman skulle fungera med exempelvis Frankrike, Spanien och Portugal. Ländernas historier är tätt sammanflätade, och skillnaderna är egentligen rätt små. Samtidigt, som romanen visar, vet vi egentligen inte så mycket om våra grannar. Varför är vi stundtals så ointresserade av våra grannländer, och varför vågar vi inte tala med varandra på våra modersmål och läsa varandra i originalspråk? 

– Mitt intryck är att vi för 50 år sedan var mer benägna att kommunicera med varandra på respektive skandinaviskt språk. Samtidigt har ju världen genomgått en globalisering, där världsspråket har blivit engelska och populärkulturen starkt präglad av USA. En annan orsak tänker jag är hur den skandinaviska kulturen förpackats och presenterats, åtminstone i Sverige. Jag tyckte det var fruktansvärt när vi tvingades läsa texter på danska och norska i grundskolan. Jag ville spy, ögonen blödde av leda. Förhoppningsvis är det där något som har förändrats.

I din debut var Danmark och det danska väldigt närvarande. Arbetar du vidare på en skandinavisk trilogi? 

– Det lyder helt vildt flot med en skandinavisk trilogi, har inte tänkt i de banorna. Min nya roman innehåller minst en dansktalande karaktär. Ett patetiskt ex. Jag saknar verkligen fantasi.

Mats O. Svensson

Mats O. Svensson

Kritiker och skribent, medredaktör i Vagant. Bosatt i Berlin. Född 1987.

Abonnér på Vagant!Og få bladet sendt rett hjem til deg

Prisene gjelder for ett års abonnement, fire utgaver, og inkluderer porto. 

Les mer