Utdrag fra Unica Zürns Jasminmannen, oversatt av Helena Eriksson og utgitt på Vertigo förlag i 2004.
[…]
Varför har hon kommit till Frankrike?
1953 – i Berlin – ser hon om samma franska film tre gånger för att berusa sig med ett visst ansikte, som inte har det minsta med Jasminmannen att göra.
Hon identifierar sig så starkt med detta mansansikte att man plötsligt säger till henne: »Du liknar honom.«
Några dagar senare möter hon en man, och känner i hans ansikte igen ansiktet från filmen, det som hon själv börjat likna. Mycket överraskad hör hon någon säga: »Denne man är lik X i filmen.«
Denna bekräftelse, liksom en uppmaning att följa med honom till Paris, ger impulsen till hennes beslut att lämna Berlin. Denne vän talar med henne om anagram och visar henne hur man gör sådana. Han upptäcker även hennes talang för automatiskt tecknande, uppmuntrar henne och följande år publicerar Galerie Springer tack vare honom hennes första bok: Hexentexte.
I Paris möter hon »Jasminmannen«.
Efter filmen Hold up in London finner hon på kvällen två röda bokstäver på handduken i sitt hotellrum: H M (det är hotellets monogram: Hotel Minerva). Den mans monogram, honom till vilken hon – av en alldeles speciell anledning – dedicerat de sex små texter hon skrev i Ermenonville: Herman Melville.
Enligt vad hon läst hade han påbörjat sin Moby Dick efter att ha »mött den irländska kvinnan i diligensen på resa genom England …«
Hon hade bara alltför gärna velat tro att detta möte, som aldrig upprepades, hade utlöst Herman Melvilles största verk. Sina egna små – helt värdelösa – texter hade hon skrivit i fascinationen efter ett möte. Och – aningen dramatiskt – skickat till Jasminmannen för att eldas upp.
Tre underbara möten som inföll under barndomen övertygade henne mycket tidigt om att meningen med hennes liv bestod i sådana möten.
Efter visionen med Jasminmannen för man henne till den mycket gamla Sioux-hövdingen: Big Chief White Horse Eagle. Han trycker en kyss på hennes hand och handen blir svart. Hon vägrar tvätta bort kyssen.
Några dagar senare möter hon pygmén, som inte är större än hon själv. Han lägger sina små svarta händer under sin vänstra kind. Han sluter ögonen, lutar huvudet och börjar långsamt vagga: sömnens rörelser.
Tre steg längre fram stannar hon framför hindun, som i sin öppna hand räcker henne en varm boll av ris och curry. Nu har hon fyra sällsamma konungar: den vita, den röda, den svarta, den bruna!
När hon alltså nu i detta främmande hotellrum ser det röda H M – kan det bara betyda en sak: ett möte!
Hon släcker ljuset, öppnar fönstret och går och lägger sig. En grupp män stormar uppför trappan. Dörren mitt emot hennes rum öppnas – de går in. Rummet förblir mörkt. Femtekolonnare? Hon väntar. Hon vet – nu kommer något att hända.
Då! Det första tecknet från ANDRA SIDAN! Ett ljust skarpt ljud. En ton. Som om man slog på en triangel: »PLING!« Vare sig hon vill det eller inte är detta »PLING!« en befallning. Hon stiger upp. Och nu? Signalen klingar flera gånger och som dragen av en silvertråd går hon ut »för att förbereda sig för en operation«. En märklig ceremoni. »Man« kräver av henne att hon, om möjligt, skall befria sig från innehållet hos de år som samlats inom henne, så som en kirurg kräver att patientens kropp är tömd innan han gör det första snittet. Hon känner sig så tunn. Som ett vitt pappersark. Men detta PLING! – PLING! – PLING! – klingar åter och när hon kommer tillbaka har hon blivit genomskinlig. Hon är som det vita Intet.
PLING!
Hon går och lägger sig. Väntan. Hinduerna som hon nyss mötte i korridoren med ett sovande barn i famnen syns för ett ögonblick mitt emot, i det andra rummets upplysta fönster. Ett draperi dras för, bakom vilket det syns ett mjukt, runt ljussken som långsamt börjar rotera, som ljuset på en fyr. Underbara lugnande rörelse.
PLING!
Plötsligt syns på natthimlen utanför hennes öppna fönster en sällsam vit flygplats, som ett jättelikt fotografi. Men nej! Det är en rörlig scen. Det är som en film visad på himlen. Människor går över flygplatsen och stiger in i flygplanet. Och plötsligt ser hon honom i förgrunden, precis så som hon som barn såg honom för första gången – men stående upprätt och med henne i famnen – hon är sex år gammal – »som när hon gifte sig med honom«. Full av förundran betraktar hon dessa båda som stiger in i flygplanet, ser hur flygplanet lyfter och försvinner på himlen.
Himlen har åter blivit svart. Där finns ingenting mer att se.
PLING! PLING! – PLING! – PLING! –
Hon väntar.
Bilden av en fasansfull ensamhet visar sig för henne: en källare med tomma flaskor – och allt är vitt. Mitt bland alla dessa flaskor hennes sons huvud, böjt åt sidan. Ett vitt marmorhuvud med vita barocklockar. Han har hängt sig. Med hela sin viljestyrka försöker hon hjälpa denne döende till en snabb död. Anblicken av denna bild lämnar henne märkligt kall. Den enda tanke som sysselsätter henne är förhoppningen om att han inte skall lida. Äntligen faller huvudet nedåt, ögonen sluter sig – det är över. Hon minns bilden i filmen hon tidigare såg: repet över huvudet på den förolyckade i bergen. Det var förberedelsen för den bild hon nu ser.
Hon inser inte att hon hallucinerar. I det tillstånd hon befinner sig blir det mest otroliga, det aldrig tidigare skådade, verklighet. Så när bilder visar sig för henne på natthimlen finns dessa bilder också verkligen där.
När detta PLING – PLING – PLING – PLING på nytt hörs från andra sidan, så vet hon att det är han som framkallar detta ljud och efter ett ögonblicks villrådighet tror hon på hypnos. Det vore en logisk förklaring.
Himlen förblir mörk. Hon ser inget annat än de svarta silhuetterna av fyra skorstenar. Hon stirrar länge på dessa lodräta former utan att förstå deras innebörd – tills ett enstaka våldsammare PLING hörs – då vet hon: de fyra formerna är fyra gravar. Hans gravar! Fyra döda, som han älskar? Hon vet ingenting om honom. Bilden av dessa gravar skall – förstår hon nu – markera gränsen som inte får överskridas. Plötsligt hörs utanför hennes dörr en mans förtvivlade gråt. Det mest hejdlösa snyftande hon någonsin hört. Han begråter sina döda. Men när hon går ut för att trösta honom – som om det vore möjligt – finns det ingen där. Han har dragit sig tillbaka till det mörka rummet mitt emot. Hon lägger sig, men förblir vaken.
Då hon börjat känna sig sig alltmer olycklig, berättar hon tvekande för honom sin egen historia, som inte är mindre sorglig än hans.
Vid gryningen lägger hon sex vita pappersnäsdukar i en metallskål och tänder eld på dem. En vit rök stiger rakt upp, ända till taket, och i röken ser hon hans högresta gestalt som hela tiden växer sig allt större och i vilken hans ansikte tydligt formar sig.
Senare vid frukosten läser hon en notis i tidningen Le Monde: »Den unge abboten Christian… hittades av… hängd i skogen.« Som om det gällt hennes egen son, vars död hon ju sett denna natt, skickar hon ett brev till den internatskola i Tyskland där hennes son bor. Det är ett anagram hon upptäckt i satsen: DÅ SKULLEN I HAVA RIVIT UT EDRA ÖGON. Denna sats hittade hon i Paulus brev till Galaterna 4:15. »När hör man eder nu prisa eder saliga? Det vittnesbördet kan jag nämligen giva eder, att I då, om så varit möjligt, skullen hava rivit ut edra ögon och givit dem åt mig.«
Anagrammet lyder:
Ert liv: hårt. Is.
Leva udda, ögon: unika.
Er hud: sång. Livet: vita dunöar, olika.
Dolt hus i lugn – via era råd, vita öken!
Heter du då: lugna öar i nio kistvalv.
Hon skickar iväg brevet, som liknar en gravinskription, och det är hennes första budskap ur galenskapen.
(Anagram är ord och fraser som uppstår genom omflyttning av bokstäverna i ett ord eller en fras. Man får bara använda sig av de givna bokstäverna och inga andra.) Att leta anagram är en av hennes största passioner.
Senare får hon veta att internatskolan underrättat fadern om detta brev och att han omedelbart ger sig iväg dit, för att givetvis finna sonen vid liv.
I ett annat anagram, under den tid hon ägnar sig åt talet 9, utgår hon från frasen:
VÅRT ÖDESTAL ÄR NITTIONIO.
De anagram hon hittar är:
Ser då in i lövtät oro. I natt
väntar nitlott, öde år i is – O!
Eller hon ställer frågan:
KOMMER JAG NÅGONSIN ATT TRÄFFA DIG?
Frasens anagram ger henne följande svar:
Ja. For fångad i regnmätt stig. Ankom
din antites. »Jag?« Frågan kom färgtom.
»Magikern!« Någon som jag träffat. Tid
man fått kom jagande i sfär, ring – tog
fatt! Såg fantom. Kom. I regn är jag din.
Det är en outtömlig glädje för henne: sökandet i en fras efter en annan fras. Den koncentration och den stillhet detta arbete kräver gör det möjligt för henne att isolera sig helt och hållet från omvärlden – ja, att glömma själva verkligheten – vilket är precis vad hon vill.
En gång tog hon frasen:
DÄR BORTOM DENNA RENA PANNA
och undersökte den på dess anagram:
Där bortom denna rena panna
pratar en man, bär en ond onda,
en enda parad. O, än rann tromb,
än rann tornado. Ber med apan.
Den brann. Moaréapan ond – tär.
Den onda apan bort – man är ren.
O, en annan port, där man bar. De
tre männen ror. Obadad panna.
Räddarna tar pennan. O, en bom! –
paraden borta. Är mannen ond?
Särskilt denna sista fråga i anagrammet: »Är mannen ond?« – hade hänfört henne då, i Ermenonville, eftersom hon givetvis satt den i förhållande till sig själv.
Genom att söka och finna anagram och genom det allra första strecket hon drar på det vita papperet med den i svart tusch doppade pennan, utan att veta vad hon kommer att rita, erfar hon den upphetsning och den nyfikenhet som är nödvändig för att hon skall kunna överraska sig själv med sitt eget arbete.
[…]
Les også Kirstine Reffstrups artikkel om Unica Zürn og Joni Hyvönens essay Författaren som väntar om Zürn, Bellmer och Helena Eriksson.
Helena Erikssons essaybok Någon syr, är det du?, om Unica Zürn och Hans Bellmer, utkommer høsten 2014 på Bonniers förlag. For tiden oversetter hun også andre tekster av Zürn og Bellmer, som skal publiseres hos Vertigo förlag høsten 2014.
