ENQUÊTE. Før valget: Hva foregår i episenteret for Venezuelas politiske konflikter?
Venezuelas president Nicolás Maduro. Foto: Wikimedia Commons 4.020. mai går venezuelanerne til valg. Hva tenker nordiske latinamerika-kjennere om valget? Tekstene ble publisert første gang i Vagant 4/2017.
Politiskt våld och fallerad utveckling
Under sommaren och hösten 2017 dominerades nyheterna från Venezuela av konflikten mellan Nicolás Maduros regering och oppositionen. Mellan januari och oktober krävde de politiska protesterna över hundra dödsoffer. I september anklagade FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, Zeid Ra’ad al Hussein, den venezolanska staten för övergrepp och tortyr av meningsmotståndare i en utsträckning som skulle kunna innebära brott mot mänskligheten.
Den politiska konflikten sker i ett större sammanhang av statligt sönderfall. Venezuela må sitta på världens största oljereserver. Likväl förmår inte staten att skydda sina medborgare från våld eller svält. Officiell mordstatistik saknas, men enligt det oberoende Observatorio Venezolano de Violencia dog över 28 000 av landets invånare en våldsam död under 2016. (Under samma tid uppskattade FN antalet dödade civila i kriget i det något mer folkrika Afghanistan till 3498.) I juni 2017 publicerade den katolska biståndsorganisationen Caritas uppgifter om att en betydande del av barnen i Venezuelas fattiga områden svälter. Antalet flyktingar från Venezuela till grannländerna befinner sig i kraftig ökning enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.
Nyligen offentliggjorda siffror från Latin American Public Opinion Project visar tydligt på det venezolanska folkets desperation. I undersökningen, som genomfördes vid årsskiftet 2016/2017, sade sig nära hälften av de intervjuade hysa stor rädsla för att själva mördas. Två tredjedelar uppgav att de hade haft stora svårigheter att få tag på mat under den senaste månaden. I båda fallen är problemen jämt fördelade över befolkningen; rädsla och varubrist drabbar fattiga familjer i samma utsträckning som rika.
Våldet i Venezuela är alltså av två slag. Till viss del består det av det politiska våld som är en följd av ömsesidig misstro och att demokratins spelregler har satts på undantag. Lite tyder på att denna politiska konflikt står inför en snar lösning. Den institution som kan erbjuda en fredlig utväg ur krisen är det presidentval som ska hållas i maj 2018. Maduros motståndare har hyst ett förståeligt tvivel inför huruvida detta val kommer att genomföras, och i så fall på ett fritt och rättvist sätt.
Men huvuddelen av våldet i Venezuela är av en mer djupgående natur, och består i den nöd, hot och osäkerhet som befolkningen dagligen utsätts för. Ursprunget till detta finns i den utsatthet som följer av en utvecklingsmodell baserad på oljeexport. Därför är dessa problem också äldre än chavismen. 1989 fick till exempel matbrist, prisökningar och politisk desperation utlopp i el Caracazo; nio dagar av plundring och upplopp som efterlämnade hundra- eller tusentals dödsoffer. I sinom tid skulle en del av detta missnöje bära Hugo Chávez till makten.
Men efter 18 år av chavistiskt regeringsinnehav, kortsiktig ekonomisk politik och försvagade statliga institutioner kan ingen tvivla om vem som idag bör ansvaret för tillståndet i landet. Så länge Nicolás Maduros regering är mer intresserade av grundlagsändringar i syfte att cementera sin egen makt än av att förändra en utvecklingsmodell enbart byggd på förhoppningen om höga oljepriser, lär emellertid venezolanernas prövningar bestå.
Fredrik Uggla, f. 1970, er statsviter og professor i latinamerikanske studier ved Stockholms Universitet.
Hva volden forteller og ikke forteller
I to år har jeg levd i Caracas, i slumbydelene og bysenteret rundt presidentpalasset Miraflores. Også til hverdags er Caracas en brutal by; voldsnormaliseringen siger inn i kroppen som en vedvarende, nummen visshet om at livet er skjørt og uforutsigbart. «Du vet når du går hjemmefra, men aldri om du kommer hjem,» sier de.
Mellom april og juli 2017 var Caracas episenteret for Venezuelas politiske konflikter. Landet var på kanten av stupet, ble det sagt. Det var i ferd med å kollapse under vekten av grådighet og maktbegjær, under mangelen på mat og medisiner. Nasjonen var gått i oppløsning, drepte ungdommen, og drev de som har midler til det i eksil.
Dette er en del av sannheten, og for mange den eneste sannheten. Men det finnes også andre fortellinger som utfordrer og utfyller. Motstridende fortellinger om hvordan volden der og da utspilte seg; om den lange historien som førte frem til volden. Fortellinger om politiske kamper og agendaer utenfor medias rekkevidde og tolkningsrammer, stemmer som aldri ble hørt fordi de var for langt fra tv-kameraene og sosiale medier.
I artikkelen «Dismembering and Remembering the Nation: the Semantics of Political Violence in Venezuela» fra Comparative Studies of Society and History 2/1991 skriver Fernando Coronil og Julie Skurski at politisk vold målbærer hvert samfunns særskilte historie. Den uttrykker forsøk på å bekrefte eller endre en gitt samfunnsorden. Fortellinger som siden berettes om volden – hvem utførte den, hva skjedde, hvordan kom motstand til uttrykk, hva var formålet – bygger på motstridende kollektive minner og ulike fortellinger om en uoversiktlig nåtid.
Coronil og Skurski skrev om volden slik den utspilte seg i Venezuela før det politiske landskapet ble endret i og med Hugo Chávez’ maktovertakelse. Årene mellom 1960 og 1998 var kjennetegnet av protester, drap, tortur, forfølgelse og statlig hverdagsvold. De fattige og fargede protesterte og ble drept; den hvite eliten utøvde overlegen makt. Dette er en gammel fortelling i Latin-Amerika, som går tilbake til nasjonenes opprinnelse. Men det var ikke de fattige og fargede som hovedsakelig protesterte i 2017. Denne gangen utspilte volden seg i middelklassens bydeler og enklaver. I slumbydelene gikk hverdagslivet sin vanlige, skeive gang.
Men mødrene og fedrenes gråt er alltid den samme. Det må vi aldri glemme. Desto viktigere er det at vi forstår at volden målbærer en dyptgående kamp om Venezuelas fortid, nåtid og fremtidsvisjoner. Og at vi lytter til flere fortellinger. I håp om at en ny fortelling kan formuleres, som kan bidra til at kampen om Venezuelas fremtid ikke blir utkjempet med mer vold.
Iselin Åsedotter Strønen, f. 1980, er førsteamanuensis i sosialantropologi ved Universitet i Bergen.
Vold som virkemiddel
Nye blodige sammenstøt i Caracas og andre steder i Venezuela fikk i fjor sommer ledende vestlige medier til å spekulere i om landet nærmer seg borgerkrig. Men informasjonen vi får om voldsproblemene i Venezuela, er sjelden upartisk.
Caracas har lenge vært en av byene i verden med flest drap. Brorparten finner sted i fattigstrøkene, hvor regjeringen også har sterkest støtte, og de er ikke politisk motivert. I hele Venezuela økte antallet drap i løpet av 1990-tallet, og desto mer etter at landets forrige president, Hugo Chávez, for første gang i 1999 avla ed, på det han under seremonien omtalte som en døende grunnlov. Ingen nekter for voldsøkningen, selv om venezuelanske myndigheter en stund lot være å publisere drapstall.
Internasjonale medier bruker gjerne voldsstatistikken til den ikke-statlige organisasjonen Observatorio Venezolano de la Violencia (OVV). OVV er av Foreign Policy blitt omtalt som «reputable» (7.1.2014).
Men statsviter Dorothy Kronick, som har vold i Venezuela og Mexico som spesialfelt, oppdaget banale feil i utregningene deres, som gir landet Latinamerikas høyeste rate med 90 drap per 100 000 personer (Caracas Chronicles, 1.7.2016). Det reelle antallet er høyt, men langt lavere enn angitt. Det angivelig forskningsbaserte OVV gav et langt og usammenhengende svar hvor de beklager at forskeren «henger seg opp i tallet for tallets skyld, og fjerner fokus fra det viktige» – at regjeringens politikk mot vold har feilet (Caracas Chronicles, 11.7.2016).
Tilsvaret bærer preg av at rett og galt ikke er så viktig, det vesentlige er å få bort regjeringen. Dette har også vært de gamle venezuelanske elitenes holdning, siden de i 2002 forsøkte å fjerne Hugo Chávez med et kupp. Chavismen har i årevis blitt utsatt for destabiliserende handlinger: Drap på aktivister og politikere, bruk av media til å spre oppdiktet informasjon, sabotasje av infrastruktur, nedbrenning av cubanske helseklinikker, gisseltaking av nabolag. Og så videre. Alt for ofte rår tausheten fra opposisjonslederne og internasjonale medier.
En ny studie fra Council of Hemispheric Affairs tar for seg New York Times’ dekning av bølgen av politisk vold i 2014, hvor 43 personer døde. 69,4 % av volden kom fra aktører som er mot myndighetene. Mens avisen dekket ordensmaktens vold og overgrep på fyldig og etterrettelig vis, dekket de knapt volden fra opposisjonen. Slik bygger avisen opp under den dominerende fortellingen om Venezuela: Hugo Chávez med sin hissige retorikk splittet samfunnet, og hans mer enn tusen nasjonaliseringer og sløsing med penger la grunnlaget for den nåværende krisen. Ifølge den samme fremstillingen er hans etterfølger Nicolás Maduro en slags middelmådig kopi, uten Chávez’ karisma og lederegenskaper. Folket sulter, og han møter massenes demonstrasjoner med vold.
Men fjorårets opptøyer rammet i stor grad mer velstående områder, og de sosiale motsetningene og oljeavhengigheten har en lang historie. Også i 1989 slet landet med inntektene, og president Carlos Andrés Pérez iverksatte nedskjæringer og nyliberale reformer. Uro oppstod og et sted mellom tusen og tre tusen personer skal ha blitt massakrert.
Chavismen stod for en utvidelse av demokratiet, ikke det motsatte, og når den nå stadig oftere opptrer autoritært og voldelig, skjer det etter at den er blitt trengt opp i et hjørne. Ikke bare av de mediene som publiserte et falskt avskjedsbrev fra Chávez i 2002, og sendte tegnefilmer mens fattigfolk strømmet ned fra hovedstadens åssider for å kreve presidenten gjeninnsatt, men også av politikere som beklager det faktum at folk går sultne samtidig som de ikke nøler med å sende lobbyister til Wall Street for å strupe Venezuelas tilgang til lån. TripAdvisors oversikt over restauranter i Caracas tyder på at folk med deres klassebakgrunn takler krisen godt.
Even Sandvik Underlid, f. 1981, er forfatter og latinamerikaviter. Bor i Bergen.
Tekstene ble publisert første gang i Vagant 4/2017. Abonnér på Vagant her.
