Varje sommar värms Crawford Lake upp, kalciumkarbonat samlas på ytan, faller därefter ner på botten och bildar ett distinkt vitt lager. När man tar ett bottenprov från sjön kan man se sedimenteringen som årsringarna på ett träd, läsa av hur luftföroreningar, övergödning och syntetiska kemikalier tilltar kraftigt från 1950, samma år som ett fint skikt plutonium från kärnvapentester blir synligt.
Ingen annan plats illustrerar starten på antropocen så väl som Crawford Lake. Det anser i alla fall Anthropocene Working Group (AWG), en grupp geologer som i flera år har arbetat med att samla prover från hela världen och beslutat sig för att just denna kanadensiska sjö borde tjäna som global referenspunkt för antropocen. Starten för den nya geologiska perioden ska enligt arbetsgruppen dateras till just 1950 – början för det som brukas kallas för den stora accelerationen. Ännu är det oklart om antropocen officiellt blir en ny geologisk period. Förslaget måste först godkännas av tre olika instanser. Bland geologer är motståndet är starkt, vana som de är att arbeta med bergslager, fossiler och, den långa beständiga djuptiden – inte med den flyktiga samtiden.
Oberoende av geologerna i AWG:s ovissa företag, har vi på det norra halvklotet haft ännu en sommar där man in på bara huden upplever att världen så som vi känner den är ur led. Något är fel med det känsliga jordsystemet. För lite regn faller, eller för mycket på en gång. Ihållande värmekupoler skapar tryckande, i värsta fall livsfientliga temperaturer som varar i dagar, veckor. Skogarna som människan hoppades skulle reglera klimatet brinner upp, vid polerna försvinner sakta den eviga isen.
Det talas om att vi är inne i en energitransformation – men egentligen är vi inlåsta i en expansion.
När Grönlandsisen smälter förändrar inflödet av sötvatten strömmarna i Atlanten. Vi vet inte när det sker – men Golfströmmen riskerar att stanna av, om tio, trettio eller hundra år. Någon generation bort, ett mansliv. Min egen son är tre år. Kommer vi hinna uppleva kollapsen tillsammans? Eller blir vi båda förskonade? Det är frågor som kan hålla en människa vaken om natten.
En värld i flammor
Förra årets sommar var het, 2023 är hittills hetare. »Den globala medeltemperaturen för juli 2023 bekräftas vara den högsta som registrerats för någon månad«, meddelade det europeiska väderinstitutet Copernicus. Och så länge som vi fortsätter hetta upp planeten med förbränning av fossila bränslen, kommer värmeböljorna bli än mer extrema – liksom andra väderfenomen och naturkatastrofer.
I ett sådant läge hade man förväntat sig att nationalstater, politiska ledare och ekonomisk elit skulle mobilisera och göra allt i sin makt för att förhindra en fortsatt global upphettning. Förhoppningen fanns länge att när den globala uppvärmningens effekter skulle bli kännbara även för folk på det norra halvklotet, skulle en förändring i systemet tvingas fram. Och visst hör man många utfästelser och löften. Trots det fortsätter utsläppen av växthusgaser att öka. Det talas om att vi är inne i en energitransformation – men egentligen är vi inlåsta i en expansion.
It’s fossil fuels, stupid
I slutet av juni firades det med glass när 19 nya olje- och gasprojekt fick grönt ljus av den norska staten. »Gjennomføringen av disse prosjektene sikrer arbeidsplasser, bygger kompetanse og gir grunnlag for videre teknologiutvikling som vil være avgjørende for utviklingen i andre næringer som karbonfangst og -lagring, hydrogen, havvind, havbruk og mineraler«, försäkrade Arbeiderpartiets Terje Aasland.
Norrmäns syn på klimatförändringar är mer lik klassiska oljestater än sina europeiska grannar. En fjärdedel av alla norrmän tror inte på att människan har orsakat klimatförändringar, enligt en stor europeisk studie. Och andelen som tror att ny teknologi kan lösa dem är betydligt större. Den norska oljan är för norrmän inte problemet – men nyckeln till »den gröna omställningen«.
Som om inte de fossila bränslena var orsaken till denna annalkande, utdragna katastrof som vi bara upplever början på. »The problem is not simply fossil fuel emissions, it’s fossil fuels – period«, slog FN:s generalsekreterare António Guterres fast i en kritik mot alla dem som försöker spela bort korten med begrepp som netto noll och klimatkompensation.
Institutioner som det internationella klimatmötet COP (som i november kommer hålla sitt 28:e möte, denna gång i Dubai) inhyser ett löfte, eller i alla fall en förhoppning om att den annalkande katastrofen kommer hållas stången genom internationellt samarbete och åtgärder. Löften som gått under i munhuggning om formuleringar och staters hårdnackade försvar för den egna rätten att släppa ut och utvinna fossila bränslen.
I Storbritannien förklarar den konservativa regeringen att landet inte har råd att genomföra sin ambitiösa plan för skydd av klimat och natur, samtidigt som landet gav hundra nya tillstånd att borra efter olja och gas i Nordsjön. Sverige som tidigare stoltserat som föregångsland är numera känd som bromskloss och förhalare i den europeiska naturskyddspolitiken.
En mänsklighet under samma himmel och i samma båt
Egentligen skulle den globala upphettningen förena alla människor på jorden. Alla kommer att drabbas, även om utfallet – som alltid – fördelas ojämlikt. Vi bor alla under samma himmel, för att parafrasera den kinesiske statsfilosofen Zhao Tingyang. Den tyska filosofen Peter Sloterdijk väljer att uttrycka det som att vi alla sitter i samma båt.
För Zhao ligger problemet i att den internationella politikens tänkande inte följt med i globaliseringens implikationer – man agerar fortfarande som enskilda nationer i konflikt med varandra, i stället för att omfamna en världsomfattande politisk subjektivitet, vilket vore det rationella svaret på globala kriser – som den ekologiska. Zhao argumenterar i boken All under Heaven (2005, på engelska 2021) att i ett verkligt globaliserat samhälle är endast den enskilda nationens intresse giltigt om andra nationer också gynnas. Zhaos hegelianska idealism är främmande för Peter Sloterdijk. Den gemensamma båten är ingen välsignelse, den har blivit för stor, förvandlats från en önskad gemenskap till ett ovälkommet öde.
Den norska oljan är för norrmän inte problemet – men nyckeln till »den gröna omställningen«.
Det gemensamma skeppet i senkapitalismen, eller i »hyperpolitikens« era, målar Sloterdijk upp som en jättelik superfärja som på grund av sina enorma dimensioner knappt kan förankras, utan som närmast planlöst far runt i hav av drunknande. Tragiska olyckor hopar sig kring skrovet medan beklämmande konferenser om politiken som det möjligas konst förs ombord, som det heter i Sloterdijks Im selben Boot (1993). Enligt Sloterdijk har människan med sin teknologi främjat sig från naturen – med katastrofala följder.
För Peter Sloterdijk är den globaliserade politiken egentligen en abnormitet, och idén om en förenad mänsklighet något i grunden omänskligt. Polemiskt talar han om en paleopolitik, en stammens och savannens politik och sociologi som han menar är fullkomligt förbisedd. Människans historia som nomader är betydligt längre än som bofast, och det är tiden som kringflackande grupp som enligt Sloterdijk satt djupast spår i oss. Trots modernitetens alla anspråk, försvinner den inte. Vi vantrivs i den jättelika superfärjan, vantrivs i den globala världen, och egentligen vill vi följa andra mål – som inte är förenliga med den världsomspännande kapitalismens.
Houellebecq och återgången till familjen
Mot bakgrund av de senaste årens tendenser mot stängda gränser, protektionism, nationalistisk politik och America first-retorik – och inte minst en stark polarisering inom demokratiska stater – kan man fråga sig om detta tillbakadragande till nationalstatens gränser är ett tecken på att ett förmodernt stamtänkande åter gör sig gällande. Peter Sloterdijk skulle svara att det inte är tal om en återkomst, utan om ett faktum som funnits med under hela den långa moderniteten, men som dolts av myten om nationen – där vi lärt oss att se oss själva som barn av moderlandet.
Utsikterna till ett samhälleligt sammanbrott som följd av ett flertal ekologiska kollapser riskerar bara att förvärra den trenden. Global resursknapphet vill nog inte »begunstige det globale samarbeidsfellesskapet som nødvendigheten også krever«, som Eirik Høyer Leivestad skriver i Frykt og avsky i demokratiet (2020). »Snarere kommer mer knapphet til å sørge for at menneskefiendtlighet, anti-egalitarisme, tribalisme og krigsvilje finner politisk gjenklang.«
På en mikronivå kan en sådan försvagning av liberala samhällsstrukturer leda till en ny biedermeier-tid, en epok av tillbakagång till husets fyra väggar. Kanske är det just det den profetiska Michel Houellebecq visar oss i sin senaste roman Förintelse (2022). Där Paul Raison, en högt uppsatt tjänsteman i Frankrikes finansministerium, drar sig tillbaka från sin post för att vårda sin sjuka pappa samtidigt som en serie terrorattacker på handelsskepp, spermabanker och flyktingbåtar av en grupp satanistiska ekofascister hotar att föra republiken till avgrunden. Förintelsen av den moderna ordningen är inget Paul verkligen beklagar, det riktiga livet hade ändå alltid försiggått inom familjen.
En post-prometheansk tidsålder
Houellebecq visar på ett symptom. Sloterdijk går i sin senaste bok Die Reue des Prometheus (Prometheus ånger, 2023) på jakt efter en lösning. Den 75-åriga filosofen talar där om behovet av en »helvetisering av planeten«. Den schweiziska småskaligheten blir till föredöme eftersom endast den, skriver Sloterdijk, »skulle kunna avleda den globala kulturen från dess storskaliga och hypermetropolitiska tvångsmarscher in i naturen och självförstörelsen«. Det handlar alltså om att skapa mindre politiska enheter och därmed ökad flexibilitet att skapa lösningar anpassade till lokala förhållanden. Inte minst handlar det för Sloterdijk om att för en gångs skull sänka hyperpolitikens superfärja, förtöja skeppet, kliva i land och skapa »verkliga demokratiska förhållanden«. Tanken är att när man stärker lokala strukturer, kommer människor uppleva att de har inflytande över sina liv och bry sig mer om sitt närområde.
Sloterdijk medger att denna helvetisering är en söt utopi – så lätt låter sig inte USA, Kina eller Ryssland styckas upp i ett antal ministater – men ser den som en påminnelse om att de rådande förhållanden inte alls är alternativlösa. Kanske kunde en mindre radikal form av detta för-schweiziskande av världen vara ökat regionalt självbestämmande, inom nationerna.
Dessutom frambesvärjer Sloterdijk nödvändigheten av en »post-prometheansk tidsålder«, där människan avslutat eldens och förbränningens epok och övergår till »eldfria system«: solkraft, biogas, våg-, vind- och geotermisk energi.
Teknikoptimism och nerväxt
En långt mindre högtflygande framtidsvision, men i grunden inte så olik Sloterdijks, ger Ulrike Herrmann i boken Das Ende des Kapitalismus (Kapitalismens slut, 2022). Den tyska klimatjournalisten argumenterar för att vi behöver hämta inspiration från både teknikoptimism och nerväxtrörelsen. Den teknologiska utvecklingen måste fortsättningsvis drivas framåt, samtidigt som ekonomin behöver krympas, också när det gäller vår privata konsumtion. Mindre kött, färre bilar och flygresor, mindre och annorlunda byggande, mindre hus och mycket mer återvinning och förnybar energi. Det är planen. För att undvika ett sammanbrott för klimatet måste vår ekonomi, som Europeiska miljöbyrån också säger, krympa med 30 procent.
För det goda livet måste vara möjligt även i framtiden, vad som utgör det behövs definieras om.
För att detta ska lyckas återstår nationalstatens förmåga att gå i spetsen för en sådan reträtt. Herrmann ser den brittiska krigsekonomin under andra världskriget som modell, då började staten ransonera och tog över delar av produktionsmedlen utan att bestämma exakt hur företagen skulle producera sina varor. Övergången till en sådan krisekonomi kommer inte bara att vara förknippad med dystra förluster; den kan också inleda en större debatt om »det goda livet«: vad vi ska leva på och varför. För det goda livet måste vara möjligt även i framtiden, vad som utgör det behövs definieras om. Det kan inte längre bestå av charterresor, lyxyachter, överflöd och billig engångsplast. Den ekologiska vändningen måste föregås av en social. Nerväxt måste betyda utjämning.
År efter år fortsätter sedimentskikten lagras på botten av Crawford Lake. Aska från de väldiga skogsbränderna som rasar i Kanada sommaren 2023 kommer lämna avtryck – och vittnar om det Sloterdijk kallar för den pyromana människan, hon som satte världen i eld, och därmed riskerade att själv gå under i flammorna. Sjön däremot, kommer bestå. Likgiltig för människans förehavanden, hennes nationer och hyperpolitik. Visst, skogsbrandens orangea färg speglas i den, men flammorna angår inte sjön. De registreras och läggs till handlingarna. Om vi som samhälle misslyckas med att förhindra de värsta scenarierna kommer säkerligen också det synas i bottensedimentets årsringar. Då finns det ingen kvar som kan läsa av dem.
