Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

I gränstrakten

Allt det Kristine Næss beskriver tycks i någon mening jämbördiga.

Kristine Næss:
Hannahs historie med Heddy
Forlaget Oktober, 2008

Tidligere publisert i Vagant 1/2009.

Titeln på Kristine Næss senaste bok, den allittererande ramsan Hannahs historie med Heddy, ger först ett lekfullt lätt, nästan lite skämtsamt intryck. Men då känner jag inte till Næss författarskap sedan tidigare. Har inte stiftat bekantskap med den dödsföraktande protagonisten i Rita blir forfatter (2002), rollspelet i Stridig (2004), eller hittat ödesmättade nyckelord i poetikbokenVanlig (2005), som »handling« och »konsekvenser«. Med andra ord är jag inte alls på min vakt när Hannah utan omsvep påbörjar sin oförutsägbara och svindlande jagberättelse, efter en flaska vodka och onämnbara nattliga ritualer.

I romantiteln presenterar författaren sina karaktärer genom att hålla dem på ett visst avstånd och placera dem i tredje person. Men så snart Hannah börjar berätta, i jagform, försvinner all bekväm distans omedelbart, och det är som att Hannahs blick, Hannahs inbillning, tankar, känslor och förnimmelser, och Hannahs försök att beskriva sig själv och världen genom ett filosofiskt system, sveper in och invaderar romanen. Tar över den fullständigt. Detta leder till en läsupplevelse som till viss del bygger på motstånd, obehag och ovisshet. Icke desto mindre är den omedelbart fängslande och oupphörligt intressant.

Det utspelar sig i ett namnlöst samhälle någonstans i Polen. Genom samhället rinner en flod, intill floden växer en skog, intill skogen ligger ett bostadsområde. Där, i en lägenhet, bor Hannah och Heddy, som båda är från Norge. Där finns också en järnvägsstation, ett bibliotek, ett anrikt universitet.

Hannah är närmare femtio, defensiv, hård och anorektisk, hennes allt magrare lekamen skyddas av ett tunt lager lång, svart kroppsbehåring. Hon har studerat filosofi, men nu tycks det livet på något vis vara förbi. Kvar står endast hennes egna projekt, ritualer bortanför samhällets ramar, hennes »friluftsalter« ute i skogen och så »offerboka«, anteckningsboken där hon skriver ner sina kortfattade existentiella betraktelser i »singulære setninger«, vilka framstår som alldeles nödvändiga.

Heddy är Hannahs antites förkroppsligad: en yppig kvinna i tjugoårsåldern, med färgsprakande hår och kläder, extrovert, ömhetstörstande, vek och bulimisk. Heddy hänger sig med jämna mellanrum åt sex med okända män, söta aperitifer och påsar fyllda med sockerkringlor. Hon beskrivs som en på alla sätt liksom måttlös, bottenlös person, en viljelös ung kvinna som hungrar efter bekräftelse. Hennes fettvalkar i midjan utgör i Hannahs ögon ett tydligt tecken på denna brist på självkontroll. Hannah, som tycker sig genomskåda allt och alla. Hannah, som till skillnad från Heddy har läget under full kontroll. Det är Hannah som har pengar och lägenhet, Heddy som får Hannah att äta, och som kan polska. Det är ett ömsesidigt beroende.

När Heddy släpar med sig Daniel hem blir dock balansen rubbad. Hannah är mycket fientligt inställd och ser honom som ett direkt hot, en inkräktare. Själv tar hon sig bundsförvanter i form av en hund och en katt – en trogen följeslagare i hunden, och en mer egenmäktig sådan i katten.

Så långt romanens upptakt. Att handlingen förlagts till ett namnlöst Polen och inte i hemlandet Norge, är troligen en nödvändighet för det fortlöpande förfall som Hannah och Heddy är inblandade i. Bakom lägenhetens lyckta dörrar finns inga gränser eller tydliga sociala ramar att stöta emot. Inga föräldrar, inga gamla vänner och inte heller samhället via sociala eller medicinska instanser, kan blanda sig i deras liv och ingripa direkt. Det finns ett märkbart socialt avstånd mellan framför allt Hannah och hennes omvärld, där Heddy fungerar både som förbindelselänk och som bundsförvant, en partner in crime. För Hannah är alltså även isolerad i språklig bemärkelse, eftersom hon inte kan polska. I den meningen är exilen en yttre förutsättning för förfallet – och gränsöverskridandet. Ett undantagstillstånd, för att tala med Agamben, där två kvinnor från en välfärdsstat hamnar i ett närmast statslöst läge. Inom dessa ramar – eller snarare utanför – tycks vadsomhelst kunna hända. Det påminner om Næss roman Rita blir forfatter, där Ritas resa till en namnlös författarskola i Sverige för att kunna bli sig själv, eller åtminstone någon annan, blir startskottet för en rätt tragisk historia, men också för en klassisk utvecklingsroman.

Man skulle kunna säga att den både namnlösa och ordlösa, liksom nonsensbetonade tillvaron i exil, tycks utgöra en sorts yttre motsvarighet till den alienering som Hannah upplever i relation till kroppen, tingen, världen, och som hon kämpar för att förhålla sig till: »Det er veldig vanskelig å tenke på at jeg har et kjønnsorgan, at det finnes, hele tiden svakt fuktig, og med alt det svarte håret. Herregud, hva er det, tenker jeg, hva er det?«

På samma sätt speglar sig Hannahs hybris och megalomana idéer om ett självvalt outsiderskap (»Jeg vet nå hvor verden er. Helt avhengig av meg«), i ett outsiderskap hon blivit tilldelad, och som i sin tur bygger på omvärldens blickar och avståndstagande: barnfamiljer som drar sig undan, vresiga busschaufförer och upprörda grannar.

Hannahs och Heddys relation utspelar sig på en rad parallella nivåer. Sadomasochistiskt, till exempel, men även om Hannah över lag framställs som en sorts förövare, och Heddy som den lydiga, självuppoffrande och fogliga, är rollfördelningen aktiv/passiv, varken given eller fast. Kvinnornas samvaro liknar mer en pågående maktkamp, där de både bekämpar men också räddar livet på varandra. I den kampen är kroppen emblematisk.

Förhållandet präglas av dialektiska motsättningar som välter över i olika former av överdrifter, överskridanden. Det är mat eller icke-mat, hat eller icke-hat, sex eller icke-sex, våld, ömhet, undfallenhet och styrka, rus, förfall och äckel.

Hannah och Heddy: två abnorma kvinnokroppar som speglar sig i varandras omöjlighet. Den utmärglade och den fylliga, anorektikern och bulimikern; hon som äter ingenting, och hon som äter allt, för att sedan kräkas upp det igen.

Hannah är en klassisk anorektiker i det att hon ser ätandet som en skam, en eftergift och ett tecken på bristande självkontroll. Ett sätt att ta makten över sig själv och sitt liv, är att istället tukta kroppen, forma den efter sitt eget begär. Men i hennes fall omformuleras detta även till ett led i hennes eget projekt.

Till skillnad från den gängse bilden av anorektikern som en sjuk person som lider av en förvriden självbild, beskriver Stephanie Grant, i självbiografin The passion of Alice (1996), anorexin som »en form av självkännedom«; det är en medveten performativ och inte minst affirmativ handling. I artikeln »Anorexia as a subversive bodily act: psychic incorporation or body narratives of the self?« (2000) skriver forskaren Josephine Brain om anorexin och den anorektiska kroppen som »en omförhandling av subjektiviteten genom ett förnekande av kroppens gränser« och »den kritiska potentialen i att läsa anorektikers kroppsliga narrativ som ett sätt att spåra omdaningen av jaget«. För Hannahs del tycks projektet, i vilket självsvälten är en del, bestå av ett sådant, mycket medvetet omdanande av jaget: genom bland annat »offerboka«, sitt »friluftsalter« och ett hål i jorden under altaret där boken ligger gömd, har hon skapat sin egen metod: »Jeg skriver bare ned alt jeg ikke vil ha i kroppen. Jeg lager en egen kropp der nede i jordhullet. Og selv skal jeg gå fri. Bli mindre og mindre meg, mer og mer det.«

Denna strävan efter att avveckla jaget och omvandla det till detta »det«, ett neutrum, går alltså delvis genom ett förtingligande av kroppen. Precis som ovan kan det också ses som ett svar på den alienering som tränger sig på både utifrån och inifrån, ett sätt att ta tillbaka makten.

Hannahs projekt är dock alltigenom paradoxalt, för parallellt med hennes behov av att kontrollera och benämna, avgränsa och tukta, beskriver hon en livsföring som – mycket medvetet – handlar om att låta tillvaron passera utan att egentligen ingripa. Att släppa greppet, till skillnad från att förloragreppet. En medveten handling innanför icke-handlingens system, som vänder varje misslyckande till en möjlig succé i självdisciplineringens namn.

Men trots detta fetischerande av en sorts icke-handlande, är Hannah till syvende och sist en handlingens kvinna. Beväpnad med bok och kniv och hund framstår hon alltmer som en oberäknelig figur, som när som helst tycks kunna ge sig på personer i sin omgivning om allt inte går enligt planerna.

På en metalitterär nivå intar Hannah också en traditionellt manlig roll, dels som en uppdaterad version av Dostojevskijs källarmänniska, dels som 1900-talets existentialistiska och alienerade antihjälte, då hon skriver in sig i traditionen genom att bland annat tillägna sig Camus berömda inledning av Främlingen: »I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte«. Äcklet hos Sartres Roquentin är inte heller långt borta, även om det för Hannahs del inte i första hand uppstår i förhållande till ting, utan snarare människor.

Heddy däremot, som gärna refererar till Ingeborg Bachmanns roman Malina, tilldelas istället den traditionella kvinnorollen, när Hannah likställer henne med den intill total självutplåning väntande kvinnan i Bachmanns roman, som slutligen uppslukas av en vägg.

Det som hela tiden gör sig gällande är alltså Hannahs perspektiv; Hannahs propaganda; Hannahs historia med Heddy. Det är Hannah som har ordet, tolkningsföreträdet. Det är Hannah som har ordet, Hannah som har tolkningsföreträde. Ständigt denna Hannah, med sin på en gång skeva och uppskruvade varseblivning. Men vad är det i detta som skapar ett sådant läsningens obehag? Vad är det som gör att jag som läsare överhuvudtaget betraktar en specifik jagberättelse som en invasion, ett intrång eller ett övergrepp, till skillnad från alla andra irriterande banala och normala jagromaner som jag läst? Om man till exempel jämför med Unica Zürns Jasminmannen, som är en fallbeskrivning av en fullfjädrad psykos, så är ändå Hannahs historia på ett sätt betydligt mer oroväckande, då man alltmer blir varse hennes delvis frikopplade förhållande till någon sorts yttre sanning – vilket i sin tur gör det svårt att förhålla sig till berättelsen som sådan. Det är helt enkelt en ytterst opålitlig berättare vi har att göra med.

Det görs ett antal försök att diagnostisera Hannah. Heddy är den som i viss mån försöker få bukt med »drikkinga og spisinga«. Hannahs försök till självdiagnos landar istället i autism och gränspsykos – det som med ett samlingsnamn även kallas borderline. Detta spel med gränser …

Kristine Næss sätt att låta Hannah beskriva sig själv och världen är så starkt och välformulerat, men också så oförutsägbart, chockerande och absolut egensinnigt, att allt det hon beskriver – ting, händelser, tankar, känslor, människor – i någon mening tycks jämbördiga. Trots att ramberättelsen är väldigt tydlig, blir det helt enkelt omöjligt att sortera och avgöra vad i berättelsen som är viktigt, vilken dramaturgi som råder, och vad som egentligen händer. Det gör att man drabbas av texten, på samma urskillningslösa och oöverblickbara vis som tillvaron tycks drabba Hannah.

I romanens sista tredjedel tvingas hon stå till svars och argumentera för sina övertygelser, i samtalen med prästen MP – kanske lite väl explicita, liksom hennes plötsliga vilja till bot och bättring. För det är i det otäcka, gnagande tvivlet och den långsamma förskjutningen av verklighetens gränser, som romanens otvivelaktiga styrka ligger.

Jenny Högström