I en sorts klarvaken chock

Hos Øyvind Rimbereid undersöks samtidens och det framtida Norge som landskap och språk.

Øyvind Rimbereids tre första prosaböcker kan ses som en triptyk. Det som undersöks i novellsamlingen Det har begynt (1993), romanen Som solen vokser (1996) och novellsamlingen Kommende år (1998), är närvarons betingelser: minnesspåret, historieskrivandet och framtiden.

Dessa tre sfärer kan förenklas till spår, tolkning och ansvar. I husens rumslighet, i fotografiernas spår av ljus, i det mycket gamla medvetandets skingrade känsla av identitet, talar, för det första, någonting till oss om det som gick förbi, det som försiggick, det som pågick och lämnade spår.

Något i de betydelser vi kan tolka fram ur det skeddas arkiv, talar, för det andra, till oss om historiens ständiga förvandling och omförhandling, om dess existens i ett oavslutat vidareförande av berättelser i olika skalor. Och något i framtidens gestalter sådana de avtecknar sig på den smala horisonten mellan utopi och dystopi talar, för det tredje, till oss om ansvarets uråldriga uppdrag: att ge svar, att axla en börda, att anropa en okänd, att invänta gryningen, eller skymningen.

Illustrasjon: Andreas Töpfer

Illustrasjon: Andreas Töpfer

I början av Det har begynt, debutboken, står novellen »Mot sør«. Ett ungt par med ett barn i en bil stannar vid en bensinmack. Något förskjuts inom kvinnan. Hon låser in sig på toaletten och vägrar att gå ut. Mannen talar till henne genom den tunna dörren, men lyckas inte beveka henne. Till slut stänger macken. Mannen kikar in och ser den stängda dörr som leder till det trånga rum där han tidigare stått och talat med henne.

En annan novell, »Utsikt om kvelden«, berättas av en yngre man som mist sin älskade. Han besöker en gammal dam som är på väg att bli dement och förgäves försöker sortera sina fotografier som redan, inom henne, har brunnit i glömskans eld. Den novellen slutar med att berättaren erfar sig bli röntgad av själva vädret. Han öppnar fönstret mot snöfallet och konstaterar: »Det er samme snøen hele tiden, og det er det ikke. Det er så virkelig. Det snør gjennom meg.«

Fotografimotivet dyker upp igen i romanen Som solen vokser. Ramen är en ömtålig parrelation: kvinnan är gravid och upptagen med sin kropp, mannen har nästan slutat att kommunicera med henne, upptagen som han å sin sida är med ett plågsamt historiskt studium av Förintelsen. Närmare bestämt har han fångats av den gåta som Franz Stangl, kommendant i Treblinka, utgör. Han var deprimerad hela tiden, säger levnadstecknarna, och kunde bara glädja sig när frun och döttrarna kom på besök och bodde hos honom hela sommarlovet 1942, på ett pensionat varifrån man kunde se lägret.

Berättaren i Som solen vokser är arbetslös, men han har i flera år jobbat på ett snabbfotolabb. I en viktig passage skildras en upplevelse han fick av att fotona som gled förbi hans ögon med ens saknade ett förflutet. Berättaren söker efter den verklighet som är bilders förflutna, som vore otänkbar om inte bilder hade ett förflutet, och som samtidigt är själva förutsättningen för att bilder skall ha den förflutenhetsdimension varur deras mening framstiger för oss. Jag läser vidare om hans och kvinnans försök att hålla ihop tills barnet kommer, om hans strävan att foga ihop det förflutnas bilder till ett sammanhang där deras ursprung vore gripbart. Men jag tänker hela tiden på den växande massa av bilder i vår omgivning som saknar ett förflutet: digitala bilder utan baksida, liksom en flagga saknar baksida.

Den tredje prosaboken, Kommende år, har alltså ansvaret som ärketema. På andra sidan meditationerna kring spår, minne, rum och historia, gäller det att beskriva hur människor inbördes kan göra varandra verkliga. Kanske är rentav ett av de viktigaste stråken i denna bok den andres outgrundlighet som bas för mellanmänsklig kommunikation. Den store litteraturteoretikern Wolfgang Iser har sagt att social kommunikation inte växer ur upplevelsen av gemensamma situationer eller förenande konventioner, utan ur det faktum att folk inte kan erfara hur andra erfar dem.

För att kunna delta i ett samspel där man inte bara speglar sig själv i andra, gäller det emellertid att kunna se sig själv utan spegel. I början av Kommende år har en man trillat ur sängen om natten. Han befinner sig i en sorts klarvaken chock och tänker att de andra, ja dem ser man ju varje dag utifrån: »Men å se seg selv? Han åpnet øynene, løftet hodet og stirret inn i mørket. Plutselig. Han gikk der nede i butikken. Den blåsvarte buksen. I ett glimt. Synet av seg selv. Sånn ser du ut! slapp det ut av ham.«

Illustrasjon: Andreas Töpfer

Illustrasjon: Andreas Töpfer

Det är som om mörkret för den på golvet liggande mannen blir ett framkallningsmedium som ogiltigförklarar Michail Bachtins kända rader om hur omöjligt det är att se sig själv utifrån: »Jag befinner mig,« skriver den unge Bachtin i Författaren och hjälten, »liksom på gränsen till den värld jag ser, och är i plastiskt-måleriskt hänseende inte av samma natur som den. Min tanke placerar min kropp helt och hållet i den yttre världen, som ett föremål bland andra föremål. Men det gör inte mitt verkliga seende. Det kan inte komma tänkandet till hjälp genom att ge det en adekvat yttre bild.« Men i Øyvind Rimbereids novell ser en man sig själv i nattens mörker.

I Kommende år är ansvarets gerundium, an-svarandet, själva rösten och de mellanmänskliga relationerna ärketemat. Det handlar inte längre så mycket om bilder utan förflutet eller historicitetens gåtor, utan mer om möjligheterna i det nya, framväxande Norge. Betecknande nog heter en novell om ett nybygge av hyreshus »Andre tider«. I denna novell hör, i en absurdistisk passage, berättaren genom ett rör till tvättstugan det intilliggande byggets ingenjörer prata. Deras röster förvrängs till »pipende lyder«: »Som om de prater et hemmelig språk gjennom ventilen, et språk som bare er for dem som bygger der ute, for dem som vil se bygget reise seg.«

Senare i författarskapet, inte minst i långdikten »Solaris korrigert«, varom mera nedan, skall vi möta framtiden som språk, i en berättelse ur den föreställda nordatlantiska civilisationen år 2480. Men redan i novellen »Andre tider« kan man läsa följande passage: »… den eneste måten vi kan sikre oss i årene som vil komme, er å tenke på dem som om de allerede skulle være her. At vi allerede bor midt i årene vi alltid bare har tenkt en gang vil komme. At vi allerede er blitt de menneskene vi alltid bare har tenkt vi en gang ville ende opp som …«

Den frasen återklingar sedan i Øyvind Rimbereids nya essäbok, i slutet av den stora essän »Om det topografiske diktet« (2006), där utsikten över författarens hemstad Stavanger får honom att fråga sig själv om han nu har erövrat förmågan att se in i framtiden: »… et havlandskap der jeg med sammenknepne øyne innbiller meg å skimte en plattform, svakt gulflammende i skumringen. Som jeg nå kan se med mulighetens blikk? Som om det skulle kunne bli et liv også der ute, en dag under kår vi ikke kjenner, et liv dept ned i olda emti gassbrunnar.«

Dessa »gassbrunnar« anspelar på den nämnda science fictiondikten »Solaris korrigert«, den drygt fyrtiosidiga titeldikten i en bok som innebar ett andra genombrott för Rimbereid år 2004. När boken av Norsk kritikerlag korades till årets bästa skönlitterära verk, sade Trond Haugen att titeldikten är fantastisk bland annat därför att den är »en form for kontrafaktisk framtidshistorie hvor poeten ikke bare krysser umulige tidsavstander, men også strekker seg på tvers av språkene.«

Just därför är »Solaris korrigert« inte bara sicence fiction, utan också, i minst lika hög grad, language fiction, både konkret och drömlik. Den drömskriftliga ingivelsen hindrar inte texten att, om jag nu får parafrasera solarisidiomet, sänka ned en mängd »self-organizing greiparmar« i havet av texter och lyfta upp den ena poetiska urformen efter den andra ur modernismens bottenslam.

Diktens ordförråd består tilll stor del av fantasifullt hopfogade eller avhuggna element ur norska, engelska, tyska, svenska, holländska och andra nordsjöspråk. I den 38-årige berättarens mun utvecklar denna språkmagma en elegisk energi som kan påminna om tonfallet hos den T.S Eliot som skrev Four Quartets, vars inledande verser vore ett fint motto för »Solaris korrigert«: »Time present and time past/ Are both perhaps present in time future …«

Berättaren, ansvarig för ett antal robotar på Nordatlantens botten, funderar vid ett tillfälle över sin samtids teknologiska möjligheter att avbilda parallella världar, det vill säga skapa »pics af univrs parallell«. Han tänker sig dem som blixtar av ofött liv som är så tunna att de kan passera genom honom: »FLASH i flash af uborna life,/ uborna univrs gennom meg.« Liksom snöflingorna i novellen »Utsikt om kvelden« faller »gennom meg« ur rymdens avgrund, korsas den fundersamme berättarens medvetande av gnistor ur de liv som inte blev till.

Också hans egen historia handlar om det ofullbordade, såtillvida att den kan läsas som en omstörtad Orfevsmyt. Vid ett tillfälle har han sett en röntgenbild av sin bål, tagen vid en sjukdom. Han såg då »TARMAR som strakk seg/ so open og so glatt/ gennom meg«. Förstådd som röst blir han här identisk med sin underjord, varvid hans inälvor dubbelexponeras med de berömda raderna i Rilkes dikt »Orfevs. Eurydike. Hermes«: »Wie stille Silbererze gingen sie/ als Adern durch sein Dunkel. Zwischen Wurzeln/ entsprang das Blut, das fortgeht zu den Menschen.« (Inledningsraden i denna Rilkedikt, »Das war der Seelen wunderliches Bergwerk«, är för övrigt ett annat intertextuellt »univrs parallell« som gnistrar till inne i Solaris korrigert).

Illustrasjon: Andreas Töpfer

Illustrasjon: Andreas Töpfer

Även om berättaren känner den abyssala lockelsen ut i den bortre avgrundsrymden, »vekk fra Systm Sol«, så är han mest upptagen med den människovänligare, beboeliga form av rum som ibland, efter Platon, kallas chora. Det rummet existerar som längtan, hopp och sinnlig närvaro. Hans älskade heter inte Eurydike, utan Shiri och är fotograf. Hon lever inte i underjorden, utan uppe i ljuset, på land, och hon kommer inte att kunna följa honom när han tillträder sin nya tjänst djupare ned under havsbotten. Där skall han antagligen kopieras genetiskt och leva sitt eviga liv bortom platserna.

Men samtidigt upplever läsaren starkt, och häri ligger möjligen diktens utopi, att berättaren, förstådd som språklig kropp, kan dela tyngdkaft med sin älskade. I en passage sägs det att när berättaren och Shiri grälar, liknar det en utgrävning av ett berg eller en kropp som har gravitation: »SOMTIIMS Shiri smerts meg/ vid bad bad ord. DET er ogso gravitation./ GRAVITATION er for Shiri/ ou fylla up noko emti/ i hennar self, vid wat hu kan grafa/ out af meg.«

De tidiga novellernas teman talar, genom romanen om kommendanten över den perverterade rationaliteten i Treblinka, om samtidens Norge och dess framtid som landskap och som språk. Detta åtagande vidareförs passionerat i Rimbereids senare poesi, där plats och sats sjunger genom samma lidande kropp.

*

Først publisert i Audiatur-katalogen 2007 (red. Paal Bjelke Andersen og Audun Lindholm).

Ulf Eriksson

Facebook

Twitter