Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Hvad nu, Europa?

ENQUETE. Før europaparlamentsvalget: Hvilke af morgendagens symboler og idéer skal man sætte sin lidt til? Otte skandinaviske forfattere og intellektuelle giver hver sit bud.

europa

Indtil systemet går under

MATTHIAS DRESSLER-BREDSDORFF

Man er altid nogens vasal. Eller sagt på en anden måde: Selvstændighed opstår i det øjeblik, man afgiver sin suverænitet; friheden bliver til som en funktion af fællesskabet. Det er Hegels lektie.

Fordi den rene autonomi er en fiktion, har vi behov for institutioner til at forme vores konflikter  på den anden side af nationalstatens lange agoni. EU er en tragisk udgave af en sådan. Tragisk i første omgang, fordi den med sin konkurrence-kapitalistiske »grundlov« fastholder den verden, vi for alt i verden må forlade; tragisk i anden omgang, fordi man dårligt kan forestille sig en verden uden.

Et sigende eksempel: I Frankrig er l’Europe en metonymi for EU  ikke omvendt. Institutionen er kommet til at gå forud for kontinentet.

Den nuværende katastrofe er mudret og havene ser kun ud til at stige yderligere. Ikke desto mindre er vores projekt klart, og udviklingen – ødelæggelsen af økosystemet, undermineringen af kulturen  gør det kun klarere.

Det er kapitalens inderste logik at omforme verden i sit billede; at vie alt til at blive vare. Vores rettesnor må være det modsatte. Overalt hvor der var markeder at indføre liv. Liv: det vil sige frihed, det vil sige fællesskab, det vil sige politik. I mangel på en helhedsløsning at multiplicere undtagelserne, markedsfriheden, indtil systemet går under. 

Til det har vi behov for andre værdisætninger for den europæiske oplysnings endnu uafsluttede projekt: at gøre op med fremskridtet, at afslutte væksten.

Inflation er en afgørende dynamik i vores nuværende intellektuelle økonomi. Alt der ikke er direkte omsætteligt mister sin værdi. Det skal vi bekæmpe. For morgendagens idealer er historiske; de er her allerede. Til gengæld skal vi turde blive ved med at sige deres navn. Derfor: Kald det socialisme, kald det en kommunisme uden arv, kald det et ligevægtssamfund eller et radikalt demokrati. Kald det, hvad du vil, men bliv ved med at sige dets navn.

Matthias Dressler-Bredsdorff (f. 1988) lektor ved Sorbonne i Paris, skribent og europaredaktør i Eftertryk Magasin. Bor i Paris.

Europabildet brenner opp

ØYVIND BERG

Islams hus brenner, Notre-Dame brant og eurognistene spruter: Valutaen € står for frihandel, men symboliserer samtidig udemokratisk og hensynsløs maktbruk. Protestbevegelsen samler seg med gule vester og ser ut som en barnehage på utflukt. Makthaverne tar ikke motstanden seriøst og durer videre i samme spor. Etterhvert vil alle EUs medlemsland, med unntak av Storbritannia og Danmark, inngå i eurosonen. Innvielsen av alle disse landene i kampsonen vil øke temperaturen slik at den liberale fernissen smelter. Under fernissen finner vi maleriet av et fredelig Europa med statlige sikkerhetsnett og fungerende velferdsordninger. Hele dette bildet brenner opp det var gårsdagens ideer. Morgendagens har vi ennå ikke sett. Men vi kan være sikre på én ting: Det eneste som kan hamle opp med de mektigste politiske og finansielle aktørene er en renere symbolpolitikk.  

Øyvind Berg (f. 1959) er lyriker. Er netop debuteret som romanforfatter med Roseromanen. Bor i Kristiansand.

Fra overlevelse til overlevering

SIRI RANVA HJELM JACOBSEN

Verden, som vi kender den, er ved at forgå. Hverken klimaet eller den globale økonomiske orden kan længere »sikres«. Lige meget om EU drejer til højre eller venstre, vil den europæiske middelklasses levestandarder og forbrugsforventninger være et overstået historisk kapitel. Men dreje må vi. For som Jürgen Habermas for nylig udtalte til Social Europe: »I en ekstrem situation fører middelvejen i døden.« Skal vi begrænse omfanget af klimakatastrofen og undgå globalt økonomisk kollaps, kræver det et opgør med det EU-politiske dogme om, at migration er et problem, vi kan grænsebevogte os ud af. Et problem der eksisterer uafhængigt af klimaforandringerne og den globale økonomiske ulighed. Det kræver et opgør med den neoliberale orden, hvor staterne ikke regerer for befolkningerne, men for markedet. Og en fundamental økonomisk omstrukturering fra rovkapitalisme til socialt retfærdig økonomi. Mindre kan ikke gøre det.

Som sagt, vores verden er ved at forgå. Men med den italienske filosof Federico Campagna kan man sige, at menneskeheden har levet gennem mange verdener. Vores bliver næppe den sidste. Nu gælder det om at forlade den værdigt. Af morgendagens symboler skal vi fæste lid til ruinen – dét fundament en ny verdensordens børn vil have at bygge på. Hvad har vores børn behov for, at vi giver videre? Så længe nationalstaternes paradigme er overlevelse for enhver pris, kæmper vi forgæves. Kampen for overlevelse er tabt. Lad kampen for overlevering begynde.  

Siri Ranva Hjelm Jacobsen (f. 1980) er forfatter samt kritiker i Weekendavisen. Hendes seneste udgivelse er prosabogen Havbrevene (2018). Bor i København.

Å oppsøke makten

HANS PETTER BLAD

Jeg er i Venezia, på Palazzo Grassi og ser Luc Tuymans retrospektive utstilling La Pelle (2019). Maleriene forteller om vår koloniale fortid, konsentrasjonsleirene, den katolske kirkens prakt, men også om Big Brother, Twin Peaks og Walt Disney. Når jeg bruker god tid er det ikke fordi maleriene i seg selv er «vanskelige», men ved å beskue bilder av japanske kannibaler, undulater, jesuitter og blodceller, gjentatt som maleri, forstår jeg at morgendagens europeiske symboler nødvendigvis må oppstå i maktens korridorer, i bevisst å oppsøke makten. Giotto var underlagt kirken, Goya kongehuset, Heiner Müller regimet i DDR, Fassbinder statsinstitusjonene, Arendt rettsapparatet, bare i møtet med den virkelige makten er det at noe «europeisk» kan oppstå.

Tidligere har jeg tenkt at outsideren er den sentrale europeiske figuren, men nå erkjenner jeg at kun hun som går i dialog med makten, får denne rollen i symbolproduksjonen. Å trekke seg tilbake, å stå i opposisjon, er en falsk og uproduktiv (og autodestruktiv) posisjon. Almodóvar når han er i Cannes, Duras når hun skriver for Libération, Sarah Kofman i konflikt med et konservativt, fransk universitetssystem; det er en reell kamp om ideer og kapital. Faren for å bli marginalisert som kunstner er stor, det er vanskelig å opprettholde dialogen med kunsthistorien som maktkritikk, desto mer nødvendig som forutsetning for å skape morgendagens symboler.

I maleriet Wandeling (1989) viser Tuymans en rekke nazistiske dignitarer på spasertur nær Berchtesgarden. Vi ser dem på avstand. De er ansiktsløse. Beslutninger tas uten vår deltakelse. Stemmeboden, listene, en uendelig rekke av navn, gir «tilskueren» en tilsvarende følelse av dyp uro, og en oppildnes, bak forhenget, til å forestille seg og skildre dem på den andre siden. Bildet av bildet.  

Hans Petter Blad (f. 1962) er forfatter. Hans seneste udgivelse er romanen Paris-kontorene (2019). Bor i Oslo.

Individernas ömsesidiga frihet

LENA ANDERSSON

Morgondagens idéer fordrar att gårdagens ses i klart ljus. Intet nytt behöver uppfinnas eller omformuleras. Tänkandet om människan och samhället är för alltid tänkandet om frihet och ofrihet, individualism och kollektivism.

Det var ur ruinerna efter nationalsocialismens mordiska kollektivism som Europatanken uppstod, alltså uppfattningen att individernas ömsesidiga frihet och värdighetär överordnat annat. Den har föga med vetenskap att göra, kan inte beläggas med empiri och fakta. Den är ett tankens verk, ett filosofiskt ställningstagande sprunget ur insikten att ingen som sätter individen först kan åstadkomma slaveri, förintelseläger eller totalitära stater; sådana kombinationer är inte möjliga.

De som hävdar, vilket en viss typ av vänsterintellektuella gör, att nazismens förintelseläger var en naturlig följd av förnuftstanken och den människosyn som börjat formuleras i Europa på 1600- och 1700-talet och som sedermera trängde igenom ytterligare, är antingen illvilliga eller avvisar filosofin som kunskapskälla, vilket får till följd att de inte befattar sig med och erkänner kollektivismens väsen. Vad nationalsocialismen först gör är att undergräva individualismen och dess tilltro till det enskilda förnuftet. Tyranniet kommer sedan.

Europas uppgift, sålunda, är inte att räta ut gurkor eller att standardisera vägskyltar. Den är att genom framhärdandet på individernas ömsesidiga frihet säkerställa att kollektiv och stater inte blir despotiska.

Lena Andersson (f. 1970) er journalist og forfatter, senest til romanen Sveas son: en berättelse om folkhemmet (2018). Bor i Stockholm.

Hårda gränser: återuppståndna konflikter

MALTE PERSSON

»EU är ett fredsprojekt« – det brukar åtminstone svenska EU-vänner betona. Men frågan är om idealistiska slogans är rätt infallsvinkel. Istället för att beskriva EU som en progressiv framtidsdröm, kan man påminna om EU:s faktiska historiska framgångar. I synnerhet när det gäller att skapa fred på en kontinent där krig länge var norm, och där 1800-talets nationalistiska väckelse födde ett sekel av bittra territorialkonflikter och etniskt hat.

EU:s fria rörlighet är ur det perspektivet inte bara en framgång för affärsmän, expats och weekend-resenärer. Det är just genom att göra gränser mindre relevanta som EU också gjort gränskonflikter mindre relevanta. Återskapas hårda gränser, så finns det ingen anledning att vänta sig annat änåteruppståndna konflikthärdar – som nu i Nordirland inför Brexit.

Som historikern Timothy Snyder påpekat har de flesta europeiska länder (till exempel Storbritannien) ingen erfarenhet av att existera som oberoende nationalstater. De har funnits till dels som koloniala imperier, dels som EU-medlemmar. Att hävda att det finns ett annat förflutet att återgå till är nationalistisk radikalism falskt marknadsförd som konservatism. 

Det reellt existerande EU är, trots alla sina brister, ur ett äkta konservativt perspektiv betydligt mer välbeprövat. Och sannolikt mer skickat att hantera dagens gränsöverskridande problem än vad nationalistiska fantasialternativ vore. Vilket, oavsett symboler eller idéer, är en banal verklighet att försöka hålla fast vid.

Malte Persson (f. 1976) er kritiker i Expressen, forfatter og digter. Hans seneste udgivelse er Till dikten (2018). Bor i Berlin.

Skjebnefellesskapet

EIRIK HØYER LEIVESTAD

Til tross for den høyeste oppslutningen blant borgerne på 30 år, er holdningen til EU preget mer av pessimisme enn av begeistring. Alt snakket om skjebnevalg er symptomatisk. Å være «for» Europa later til å ha blitt et kors man bærer med tiltakende resignasjon, i takt med at desintegrasjon viser seg både mulig og sannsynlig, men ingen aner hva det egentlig innebærer. Etter det uttværende kaoset i kjølvannet av britenes folkeavstemning tar ikke engang Europas høyrepopulister til orde for å forlate unionen helt og holdent. For mange står frykten for oppløsningens konsekvenser fram som EUs eneste videre eksistensberettigelse.

Selv om utfallet av krisen skulle bli et nytt kart og et nytt rammeverk, ville det neppe bety slutten på Europa som politisk fellesskap. En innsikt det europeiske prosjektet bør ta med seg videre, er at globaliseringen ikke er en entydig historisk bevegelse. Lenge hersket en forestilling om at nasjonalstatenes tid var over. All motstand mot integrasjonsprosjektet fortonet seg da som brysomme etterslep. Forestillingen avlet et politisk reaksjonsmønster som føyde seg inn i en 200 år lang konflikt mellom liberalisme og folkestyre. Nasjonalismens politiske comeback skyldes ikke minst at EU mangler evnen til å løse motsigelsene som oppstår innenfor unionens institusjonelle rammeverk. Når det større fellesskapet svikter, klynger folk seg desto sterkere til de mindre fellesskapene. Da holder det ikke å vise til hva situasjonen krever. Selv et skjebnefellesskap trenger legitimitet for å fungere.

Eirik Høyer Leivestad (f. 1984) er skribent, oversetter samt medredaktør i Vagant Europa og forlaget House of Foundation. Bor i Berlin.

Mer demokratisering

PER WIRTÉN

Den Europeiska unionen behöver ta språnget från en halvfärdig demokrati till en fullbordad. Principen för ett sådant är en maktöverföring från regeringschefernas toppmöten i det Europeiska rådet till det folkvalda Europaparlamentet. På så vis kan vi slutligen bryta det gamla geopolitiska konfliktmönster som är Europas mörka arv.

Detär dags att förverkliga Europatankens löfte om en demokratisk union där medborgarna, inte medlemsländernas regeringschefer, är politikens subjekt. Men motståndet mot en demokratisering är häpnadsväckande hårt, inte bara från högernationalismen. Politiker som försvarar demokratin på hemmaplan, och kritiserar Polen och Ungern för pågående avdemokratisering, vill inte ens diskutera en fullbordad demokrati på unionsnivå – de verkar helst vilja inskränka den. Varför?

Den andra avgörande frågan är den sociala. De enorma klyftorna mellan unionens olika delar måste minskas. Det behövs gemensam lagstiftning för minimilöner. Bidrag från EU till a-kassa vid stora kriser. Ekonomiskt stöd när människor flyttar mellan länder. Behoven är enorma. Verkligheten ropar på politisk uppfinningsrikedom.

För hundra år sedan förstod socialdemokrater och liberaler sambandet mellan demokratin och den sociala frågan. Genom att den inre marknaden, med bland annat fri rörlighet, förverkligades kom sambandet tillbaka, men på Europapolitisk nivå. Arbetslösheten i Frankrike och fattigdomen i Rumänien är gemensamma problem som behöver ett solidariskt ansvar.

Det är alltså de gamla vanliga idéerna vi ska sätta vår tillit till och ta ställning för: demokrati och social rättvisa – men som Europapolitik.

Per Wirtén (f. 1958) er journalist og forfatter. Hans seneste udgivelse er bogen Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater (2017). Bor i Huddinge.

Christian Johannes Idskov

Christian Johannes Idskov

Kritiker og skribent. Netredaktør i Vagant.
christian.j.idskov@vagant.no

Gi Vagant i gave!Mørket senker seg over Norden. Hvilepulsen og juleferien trenger seg på. Gi bort ett års gaveabonnement på Vagant. Bestill på våre nettsider.
LES MER