KOMMENTAR. Kritiken mot hegemonin ökar och ökar, men inom litteraturen härskar demagogerna starkare och starkare.

Efter krisen inom Svenska Akademien är indignationen stor. Höstens omfattande kampanj mot sexuella trakasserier ingav tillfälligt hopp. Den ledde bland annat till att Jean-Claude Arnault – gift med Akademiledamoten Katarina Frostenson – pekades ut för en rad övergrepp. Det visade sig att Akademien fått brev om trakasserierna som försiggick på kulturscenen Forum, som ägs av Arnault tillsammans med Frostenson och som fått miljontals kronor i bidrag från Akademien. Men anklagelserna utreddes aldrig. Dessutom misstänks Frostenson ha läckt information om Nobelpristagare till sin make, som i sin tur spridit uppgifterna vidare. Så vad är resultatet efter avslöjandena? För tillfället detta: tre ledamöter (Peter Englund, Kjell Espmark och Klas Östergren) lämnade först sina livstidsuppdrag inom Akademien. Så småningom avgick Frostenson men även Sara Stridsberg. Och, inte minst, Sara Danius, den första kvinnan som haft positionen som ständig sekreterare. Danius, som strävat efter att modernisera den 232 år gamla institutionen, fick ge vika för gubbväldet. Stödet för henne var stort. Ute på gatorna skanderade stridsropen: avgå alla!

Utvecklingen är den samma som i resten av världen, det vill säga ingen utveckling alls. I april utsågs Viktor Orbán ännu en gång till premiärminister i Ungern med sitt nationalkonservativa parti. Kinas president Xi Jinping fick i mars mandat till att styra på livstid. Drottningen Elizabeth II, nyss fyllda 92, är den brittiska monark som regerat längst, medan ingen suttit längre på den svenska tronen än nuvarande kung Carl XVI Gustaf. »Få saker har blivit så förutsägbara som politisk besvikelse«, konstaterade journalisten Howard Amos efter att Putin återigen vann det ryska presidentvalet. Visserligen kan man påminna sig om att Simon Critchley menar att filosofin inte börjar i undran, utan i den besvikelse som politik ofta förorsakar. Ilska är »den första politiska känslan«, skriver han i Infinitely Demanding (2007). Orättvisor ger upphov till ilska som tvingar oss till att handla. Men när det enda som sker är mer av samma sak blir det allt svårare att skaka av sig desillusionen, att känna någonting alls. Dinosaurierna återvänder.

Att duka under för urtidshärskarna, vare sig i politiken eller mansdominerade institutioner, framkallar lätt en känsla av oförrätt. Då skyller man gärna på en abstrakt makt, såsom den kulturella hegemonin i Antonio Gramscis mening: ett utbrett tankesätt som ger form åt samhällsnormerna (och blir till hjärnspöken). I alla former av försvinnanden – i samhället, i litteraturen, i läsningen – handlar det dock om att ge upp kontrollen. På sätt och vis gör man det hela tiden. I arbetet, i mötet med andra, inför en själv. Men det involverar en viss grad av frihet. Att kapa sådana band, av tvång eller på eget bevåg, medvetet eller omedvetet, är att bli av med utbytets privilegium: man anpassar ju sig (som goda kristna gör) för att man har blivit utlovad någonting tillbaka. Den som försvinner är den som faller ur, som kanske inte passar in, som helt enkelt inte vet bättre, som visar att man inte är det som förväntas av en, ja, att man aldrig är det man är.

Ett av de mest extrema uttrycken för att försvinna finns i den dystopiska litteraturen, där försvinnandet (precis som i diktaturer) erbjuder ett snabbt sätt att göra sig av med meningsmotståndare. Balsam Karams debutbok Händelsehorisonten (Norstedts, 2018) fogar sig till raden av nya svenska undergångsskildringar. Platsen som skildras kallas för Utkanterna. Hit förvisas alla kvinnor i samhället, medan resten av befolkningen består av vita män som förföljer och torterar dem. Utkanterna är bokstavligen de utstöttas område, den del av staden som inte syns, som de regerande inte vill veta av. Karam skriver inkännande om de spartanska miljöerna, om gemenskapen som växer fram bland sopor och skjul, om revolutionären Milde som tar sig därifrån efter att ha tänt på stadsbyggnadskontoret. Hon ges ett ultimatum: avrättas eller skickas ut i rymden. Den mystiska färden ut i rymden är ett slags experiment. Hon ska färdas in i ett svart hål, någonting som hon inte kommer att överleva men som hon gör i utbyte mot förbättrade levnadsvillkor för Utkanterna. Hon blir en sorts martyr.

Den anglosaxiska vågen av feministiska dystopier, som svenska förläggare nu har börjat ta efter, följer i hasorna på tv-versionen (2017–) av Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale (1985). I likhet med annan spekulativ fiktion, där ett framtida samhälle ofta lockar fram repressiva krafter, kretsar krisen kring den biologiska överlevnaden. Hos Atwood handlar dystopin om att kvinnor kuvats till den grad att de förvandlats till slavar i uppgift att föda barn. (Den brutala samhällsordningen är ett resultat av en omfattande infertilitetskris efter epidemier och miljökatastrofer; ju större problem, desto större risk att hegemonin tar över.) Men det är inte svårt att urskilja en förenklad världsbild också i kritiken av herraväldet. På det sätt som metoo-rörelsen mer och mer urartat i semioffentliga uthängningar – eller det sätt som många uttryckte sitt stöd för Sara Danius utan att veta vad som skett mellan Akademiens väggar – märks en antagonism (eller agonism) som gärna ställer en grupp mot en annan. Där är makten, här är vi. Dystopierna, såväl som den ytliga versionen av hegemonikritiken, mynnar ut i föreställningen om en värld styrd av en ond gud, en falsk härskare som man bara blidkar på grund av bristen på alternativ. Ingen är egentligen delaktig. Allt projiceras på den store Andre.

Balsam Karam, Händelsehorisonten (Norstedts, 2018)

Karams Händelsehorisonten är tidstypisk också i andra avseenden. Den skildrar en isolerad grupp, använder astrofysik för att spegla det mänskliga tillståndet och frammanar en postapokalyptisk värld utan att redogöra för vad som skett. Men Karam gör en poäng av att berättelsen kunde äga rum när som helst, vilket egentligen innebär: här och nu. Tids- och positionsangivelserna är medvetet vaga: »På jorden på en plats som vilken annan som helst«… »På ett torg som vilket annat som helst«… »Det kunde ha varit vilket år som helst«… Samtidigt skulle allt kunna vara annorlunda. För Mildes rymdresa rullas upp som en potentiell fantasi, som ett försök att ge hennes död en mening. Milde försvinner, men hennes öde stärker gemenskapen bland mödrar, systrar och döttrar. Händelsehorisonten, den astronomiska beteckningen för gränsen mellan ett svart hål och dess omgivning, bildar en tröskel mellan liv och död, mellan det kända och okända, mellan ett tillstånd och ett annat. Det samma gäller gränsen mellan de förtryckta och förtryckarna. Makten är i grunden obegriplig, den följer sina nycker så vi följer våra, vi som redan är uträknade. Världsbilden är otvivelaktigt svart och vit. Men för de utfrysta är det en fråga om att få med sig så många som möjligt på deras sida. Ingen dialog behövs, inga broar. Ni är med oss eller så är ni emot oss.

Försvinnandet placerar sig någonstans mellan besvikelse och entusiasm. För det som försvinner kan vara en källa för frustration såväl som en skärpt uppmärksamhet. Tyskans schwinden, som ligger till grund för svenskans svinna, står för någonting som kommer bort, men antyder samtidigt en motsatt impuls: kom och hitta mig. Ilskan inför sakernas tillstånd är inte helt olik det som gör en hänryckt. Man dras tillbaka till världen eller mot den försvunna – prosaisk klarhet eller poetisk mystik? Att försvinna kan också innebära att dra sig tillbaka. Man gör sig oanträffbar, tackar för sig, klipper alla band, säger nej. Och i en tid av konstant distraktion finns det skäl för att stänga av och stänga ner. »How nice it is to disappear / float into a mist«, sjöng Lou Reed på The Raven (2003). Att släppa taget bereder en njutning, även om njutningen i låten stödjer sig på en gammal mans röst: han har sett nog, hört nog. »I’m leaving the table / I’m out of the game«, sjöng Leonard Cohen på sin sista skiva, som Klas Östergren något tramsigt citerade vid utträdet ur Svenska Akademien. Den som har möjlighet att försvinna är ofta någon som har privilegiet att falla tillbaka på någonting.

Milde i Händelsehorisonten förkroppsligar många som saknar det privilegiet. Hennes försvinnande säger någonting om gemenskapen, både för att den som tvingas bort från samhället visar på en avsaknad i en eller annan form och för att försvinnandet speglar en godtycklighet där alla är utbytbara. Dystopin återger en hopplös kamp i ett hopplöst samhälle, som kanske (eller kanske inte) lockar fram en vilja till förändring. Den spekulativa fiktionen ger utrymme för andra sätt att vara, vilket gör att dystopin inte heller är synonym med pessimism. En sådan bejakelse ligger till grund för Alain Badious kritik av Simon Critchleys Infinitely Demanding. För det är inte givet att känslorna av besvikelse skapar ett nytt politiskt medvetande, menar Badiou. Historiska förändringar har ofta börjat med mindre segrar, som i likhet med 68-rörelsen beror på en grad av entusiasm (i motsats till negativa känslor). Att uppbåda någon form av iver, hopp eller respekt är dock en utmaning när så många reella katastrofer hotar planeten. Dystopin är därför inte den bästa platsen att börja på. Genren speglar i stället en handlingsförlamning som genomsyrar allt.

Ja, allt, för den spekulativa fiktionen handlar framför allt om världsbilder. Perspektivet är kosmiskt: stort med stora anspråk. I Åsa Maria Krafts senaste diktsamling, Robotsand (Albert Bonniers förlag, 2018), befinner vi oss i utkanterna av tillvaron som sådan, vi är utkastade i en värld där allt är dött, ofullbordat, trasigt. En sektion rör sig om dockor som minns deras tidigare tillvaro som plast, en annan behandlar dockorna på Isla de las muñecas – en mexikansk ö där mängder av dockor finns utplacerade till minne av en försvunnen flicka – medan en tredje utgår från så kallade paddeldockor, de platta trädockor i form av dekorerade kvinnokroppar som hittats i fornegyptiska gravar. Som i Krafts tidigare böcker finns det rikligt av utbroderade marginalanteckningar, säregna historiska fakta och liminala tillstånd. Alla plastdockor som inte längre ens är av plast, utan av material som »blir skapat i framtiden«, alla påminnelser om liv som aldrig riktigt varit vid liv, allt ger form åt en uppbygglig melankoli, en rörelse »ner i jordens inre varur / alla drömmar stiger upp«.

Åsa Maria Kraft, Robotsand (Albert Bonniers förlag, 2018)

Jorden – en nära och oöverskådlig himlakropp – fyller igen tomrummet, fyller kvarlevorna, fyller fantasin med en ny (och större) berättelse. Kraft rör sig från djur till blommor, från dockor till robotar, från det förflutna till det kommande, men utan en linjär utveckling, utan logikens ordning. (Den »ödleröst« som stiger ur »kraniets djupa hål«, och förklarar att man gott och väl kan leva livet »lätt och tom«, påminner om att materien är den enda pålitliga gemenskapen. Det motsvarar vad vetenskapsteoretikern Donna Haraway kallar för »making kin«: att knyta band mellan livsformer, dock inte bland det himmelska, utan i det låga, såsom hon förklarar i Staying With the Trouble. Making Kin in the Chthulucene (2016). Att knyta band med allt det utstötta är ett sätt att hantera kommande klimatkriser, överbefolkning och konflikter. Haraways beteckning sf ringar in vad både Karam och Kraft gestaltar: »science fiction, speculative fabulation, string figures, speculative feminism, science fact, so far.«)

Här är gud försvunnen. Världen: halvfärdig. Tydligast är detta i den gnostiska åskådning som Kraft etablerar, där uppdelningen mellan pleroma (fullheten) och kenoma (tomheten) gör en åtskillnad mellan de ideala formerna och den låga världen av fenomen. Den gnostiska åskådningen kan betraktas som en motvision till allt som heter den dominerande makten. För enligt dess världsbild regerar den falska guden, Demiurgen, över denna värld av brister, det vill säga kenoma. Och mellan pleroma (där den sanna guden styr) och kenoma finns ett område som heter horos, »gränsen«. Horos är jämförbar med händelsehorisonten, en passage till det yttre som är definitivt ogripbar, ett svart hål som måhända leder till de himmelska sfärerna men vars port förblir stängd. Världen av fenomen, av sådana som Trump och Putin, av monarkier och privilegier, av uppdrag på livstid och bullshit jobs, ges samtidigt en indirekt eftergift, en förnekande bejakelse: fortsätt som förut, den här världen är ändå inte den riktiga. Man lever detta halvliv för att också samhället bara fungerar till hälften. Man är korrupt för att världen är korrupt.

Att försvinna är regeln snarare än undantaget. Man mister sig själv med jämna mellanrum: uppslukas av en låt, glömmer att lämna tillbaka en bok, faller i sömn. Även för den som styr över kejsarriken är kontroll ett slavgöra, ett ständigt uppskjutande av förlust. Försvinnandet inrättar sig på gränsen mellan makt och avmakt, mellan det kända och okända, mellan individen och de krafter som styr världen. Den isländska kompositören Anna Thorvaldsdottir, vars senaste verk Metacosmos uruppfördes av New York-filharmoniker i april i år, säger i en intervju att kraften i ett svart hål utgör »den ultimata maktkampen«. Hennes försök att via musik skildra kaoset inuti ett svart hål – ett kaos som i viss mån är beroende av en lyssnare som uppfattar musiken som sådant – gör en enkel tudelning mellan kontroll och förlusten av kontroll. Här står vi på fast mark, där vacklar allt. Thorvaldsdottir beskriver »maktkampen« i termer av katharsis, där »det som uppfattas som vackert föds ur kaos«. Musiken, liksom de litterära visionerna av kosmisk förlamning, blir ett sätt att leva sig in i alltings kommande sönderfall, med andra ord släppa taget och underkasta sig. Hör hur allt tillintetgörs.

Och så är vi tillbaka i passiviteten. Musiken etablerar en spegelbild av ett inre tillstånd, under tiden som den yttre världen krackelerar och drar sig längre och längre bort. På samma sätt erbjuder dystopin ett sätt att dra sig undan världen. Herraväldet är orubbligt, litteraturen ett sisyfosarbete. Till skillnad från melodramen så uppgår genretrenden till en alltför uppenbar kritik; melodramen handlar i stället om en samhällelig maktbalans som belyses inifrån vardagliga relationer. I centrum står ofta en passiv rollfigur vars invanda livsstil utmanas av ett förbjudet begär. Och det fantastiska med melodramen är att ett lyckligt slut inte får bukt med någonting alls. Repressionen lever kvar. Känslorna som kulminerar mot slutet – av lycka, av sorg, av ilska – är alltid motsägelsefulla. De repressiva krafterna byggs upp av användarna själva, det vill säga personen, medborgaren eller individen: fiktioner som var och en bidrar till, som man kanske inte ser, men som man ändå vill.

Kanske är det också viktigt att få syn på oviljan till att existera. För om någonting utmärker de med ekologin relaterade dystopierna så är det den permanenta depressionen – kalla det dödsdrift, kalla det destruktivitet, kalla det bara drift… Nedbrytningen pågår oavbrutet och överallt, även om man tänker sig att personen (eller institutionen som också bildar en juridisk person) är någonting stabilt. Varaktighet är en fantasi som byggs upp under lång tid. Och den kräver inte så få stunder av misslyckanden. Den ovanliga störningen dissociativ fugue, då en person anammar en ny identitet eller vandrar utan mål, passar inte riktigt in i den gängse uppfattningen om personen och formar ett brott i jagets (=samhällets) kontinuitet. (Medvetandet är science fiction rakt igenom. Att avtäcka en själv, såsom en av betydelserna i ordet apokalyps lyder, kastar ljus på det som håller en fast: namnet, personnumret, sjukförsäkringar, anställningar, hyreskontrakt, cv… det som binder en vid samhället, som vet mer om dig än du själv.)

Ett exempel på dissociativ fugue beskrevs nyligen i ett reportage i The New Yorker, om läraren Hannah Upp som försvann första gången i augusti 2008 under en joggingtur i New York. Hon sågs senare i en Applebutik, på Starbucks och olika sportklubbar i staden, och hittades 20 dagar senare i Hudsonfloden, medvetslös och nerkyld. Av det som hände efter joggingturen mindes hon ingenting. Det var som om tio minuter hade passerat. »Hur ska man känna sig skyldig till någonting som man inte ens vet att man har gjort?« sa hon till The New York Times efter händelsen. »Det är inte ditt fel, men ändå är det på sätt och vis du.« Hannah Upp försvann på nytt under två dagar hösten 2012 och kom tillbaka till medvetande intill en bäck utan att minnas vad som skett. Sedan 14 september 2017 är hon återigen försvunnen. Sista gången hon sågs var vid sitt hem vid Sapphire Beach på ön Saint Thomas, strax innan två orkaner drabbade Jungfruöarna.

Den som försvinner i fuguetillståndet försvinner egentligen inte. Man fungerar normalt och utför vardagliga saker. Men den föregående identiteten är som bortblåst. Tillståndet kan visa sig hos personer som genomlidit traumatiska händelser, som reagerar på vissa droger eller fysisk smärta. (Det första dokumenterade fallet av störningen, predikanten Anseln Bourne, som den fiktive agenten Jason Bourne tar sitt namn från, behandlades av psykologen och filosofen William James. Han menade att vetenskapen skulle utvecklas snabbare om man ägnade mer tid åt oförklarliga fall, då de utmanar de slutna system som personen och verklighetsuppfattningen vilar på.) Kortslutningen ter sig närmast poetisk: När Hannah Upp under sina fuguetillstånd sökte sig till vatten – på en gång föränderligt och alltid ett och samma – var det som om den naturliga omgivningen pådrev sönderfallet. Samtidigt tycktes vattnet hjälpa henne tillbaka till sig själv. Upplösningen är en stabil punkt.

En författare som ofta återkommer till vattnet som en form av urscen är Mara Lee. Havet fungerar i både debutboken Kom (2000) och romanen Salome (2011) som en utsuddande kraft, en makt som man underkastas för att kontrollera, som man utnyttjar för att inte drunkna. Den senaste boken, Kärleken och hatet (Albert Bonniers förlag, 2018), är hennes första diktsamling på 14 år och utgörs delvis av anmärkningar till tidigare böcker samt till avhandlingen När andra skriver (2014). Diktjaget frågar sig vad som händer när någonting strukits, raderats eller försvunnit: kan man sudda ut sitt språk, sin kropp, sitt ursprung? Texterna rör sig mellan lyriska fragment, berättande prosa och reflekterande poetik, där de olika avsnitten uppgår i varandra samtidigt som diktjaget försöker att ta tillbaka någonting som sagts, att ångra eller häva det föregående. I början erbjuds ett råd: »Det måste finnas tid, avstånd, för att ett poetiskt Du ska kunna ta form. Helst ska Duet vara frånvarande, och dikten ersätta detta Du.«

Mara Lee, Kärleken och hatet (Albert Bonniers förlag, 2018)

Dikterna i Kärleken och hatet iklär sig ett sådant Du. Texterna kommer till genom detta avstånd, genom att upprepa sig, genom att kasta orden överbord. Lee återkommer många gånger till likheterna mellan franskans mère och mer, mor och hav. Parallellen är lite av en kliché, men det är också poängen. »[A]tt ändå försöka beskriva henne med / vågor«, står det inledningsvis. Och så: »Hon ser inte modern för alla vågor.« Vi ges en lägesbeskrivning: där är hon, där försvinner hon. De följande texterna beskriver dessa efterdyningar, det som finns i det utraderade, det som pendlar mellan minne och minnesförlust: »Bara för att det bleknat betyder det inte att det försvunnit.« Ta bort någonting och det återvänder i en annan form. Ta tillbaka det och det sagda ges ett nytt liv: nej, jag menade inte det egentligen, det var inte det jag ville ha sagt. Att verkligen ta tillbaka någonting man sagt eller gjort är kanske omöjligt, men inte outförbart. På samma sätt kan man kan stryka över en text, som likväl glimtar fram mellan strecken. Handlingen finns ju där, gesten. Upprepningen är hopp.

Kärlek och hat: boktitelns två substantiv löper in och ut ur varandra som ett beroendeförhållande under radering. En stretar emot, den andre ger i en oupphörlig våg av lycka och olycka, entusiasm och besvikelse. Boken kretsar kring någonting traumatiskt, eller kanske hellre föregriper ett sörjande, såsom Lee nämner i en anspelning på filosofen Georges Didi-Huberman: ett försvinnande som pågår konstant. På samma sätt uppgår den spekulativa fiktionens världsbild till en klimatångest som alltid upplevs på förhand. Man sörjer planeten i förtid, just in case. (Demonstrationerna som följde efter att Sara Danius hoppade av Akademien är ett exempel på solidarisk indignation, trots att skälen bakom avgången var oklara och kanske därför pådrev ursinnet mot den försoffade litteraturinstitutionen, ett regelrätt svart hål där akademiker sitter på livstid och resten undrar vad de egentligen sysslar med; någonting har gått snett, lika bra att stämma upp i klagan, a priori.) Om det finns en sammanhållning i detta fall, då är det mer ett öppet förhållande, en tillfällig förbindelse i brist på en bättre. En nation, ett folk, en art? Inte undra på att framtiden är dyster.

Dystopin, bokstavligen en dålig plats, ger uttryck åt en vilja att få grepp om verkligheten, samtidigt som den (mer än gärna) namnger det onda vid namn, rullar upp en molnfri bild av konflikten och dess konsekvenser, inte helt olikt försöken att driva patriarkatet dit där det hör hemma. Idealet är tydligt, så tydligt att det inte kan annat än stångas mot den politik som förpestar både planeten och minsta lilla relation, mänsklig eller ej. Därav alla tankar om revolution, om behovet av ett nytt sätt att tänka. Och det måste ske snart – en akut känsla som hämtar kraft ur samma källa som ekologin, eftersom vi ju vet att det inte kan fortsätta så här. De stora berättelserna, som filosofen Jean-François Lyotard vände sig emot, är ingenting som försvann med postmodernismen. I stället gick de under jord och dök upp igen när klimathoten knackade på dörren. Ställd inför faktaresistens, populism och maktmissbruk gör sig en ny form av totaliserande kritik hörd, där man ställer de onda där och de goda här, utformar ett enkelt sätt att orientera sig i världen och föreställer sig mål som är lika kristallklara som de prognoser som dystopin drar fram ur sin magiska kula. Allt hänger samman.

Och man kan alltid försvinna och komma tillbaka. Så gör makthavarna, stöts bort och väcks till liv på nytt. I en era där världsledare liknar nutida kejsare tycks man föredra en stark regent framför ett korrupt system. Kanske finns det tröst i ett bekant ansikte (hur halvdött, hur opererat det än är), kanske är envishet något som säljer (någon har ju valt dinosaurierna till ledare). Att Danius låtit ana att hon kanske återvänder till Akademien inger måhända hopp, men sällar sig samtidigt till en kultur där ingenting någonsin försvinner, som retromani, remixkultur, fil-, informations- och länkdelning. (Samma sak, men med den berömda skillnaden.) »Se vad som hände med dinosaurierna«, utbrister berättaren i slutet av Chris Markers Den siste bolsjeviken (1993), en dokumentär om en dinosaurie inom rysk film, Alexander Medvedkin. Dock är det ingen undergångsskröna som ges. I stället syns ett barn som håller en stor leksaksdinosaurie i famnen och ler mot kameran, varpå berättaren tillägger: »Barn älskar dem.«

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.

Facebook

Twitter