[dropcap]»[/dropcap]Jag är en normal medborgare«, försäkrade han i det manifest han la upp på sin numera stängda hemsida. Han riktade sina ord mot hela det tyska folket. Dagar senare gick han ut beväpnad från sin lägenhet i staden Hanau, körde till två shisha-barer och sköt ihjäl tio personer och skadade ytterligare sex, alla med utländsk härkomst, innan han for hem igen och sköt sig själv och sin mamma.
Tobias R., som han kallas i medierna, är en i raden av högerextrema terrorister från de senaste åren. I oktober 2019 försökte en man i Halle, beväpnad med konspirationsteorier om judiska sammansvärjningar och tunga vapen, att ta sig in i en synagoga mitt under firandet av jom kippur. Han misslyckades men sköt istället ihjäl två andra personer i närheten. Fyra månader tidigare avrättade nynazisten Stephan E. den kristdemokratiske regionpolitikern Walter Lübcke med ett nackskott utanför hans hus i Kassel. I München gick en 18-årig man 2016 in på ett köpcentrum och mördade nio människor innan han sköt sig själv. Och 2015 skadades en borgmästarkandidat i Köln allvarligt i en knivattack. Mannen var missnöjd med hennes flyktingpolitik.
Nyligen, i mitten av februari, häktades tolv nynazister. Deras plan: Genom planlagda mord på politiker, muslimer och asylsökande ville de utlösa ett »inbördeskrigsliknande tillstånd« och »skaka förbundsrepubliken Tysklands stats- och samhällsordningen i grundvalarna för att kunna övervinna den«.
Högerextremism i förbundsrepubliken
Och visst har dessa attacker skakat den tyska självbilden. Samtidigt är terrorism med högerradikala motiv ingenting nytt. I Förbundsrepubliken Tyskland har det snarare varit en skuggsida till det på många sätt framgångsrika demokratiska bygget. Under efterkrigstiden organiserades paramilitära förband av antikommunister och SS-veteraner. Tanken med dessa Stay behind-grupper – var att de efter en invasion av Sovjet skulle föra gerillakrig i de ockuperade områdena. I slutet av 60-talet vann nygrundade Tysklands nationaldemokratiska parti (NPD) mandat i flera delstatsval. 1968 sköts Rudi Dutschke i huvudet av en man med ett porträtt av Hitler i sitt hem. Hösten 1970 dödades en sovjetisk vaktsoldat i Berlin av en medlem i »Europäischen Befreiungsfront«, en »kampgrupp mot kommunismen«, och Dutschkes attentatsman sa innan skottet föll: »Du smutsiga kommunistsvin.«
Under 70- och 80-talet bildades en lång rad högerextrema och nynazistiska grupper som byggde upp vapenarsenaler och nätverk: Nationella tyska frihetsrörelsen, Nationalsocialistiska kampgruppen Stortyskland, Hepp-Kexel-gruppen, Kommando Omega, Sportsskyttegruppen Hoffmann, med flera. 1980 knackade en medlem i den sistnämnde gruppen på hos Shlomo Lewin. Den judiska förläggaren sköts med fyra skott. Hans livspartner Frieda Poeschke avrättades i parets vardagsrum. Också hon med fyra skott. Samma år sprängdes en bomb i entrén till Oktoberfesten i München. 12 människor dog, 213 skadades. Även denna gång kunde gärningsmannen knytas till Sportskyttegruppen Hoffmann.
Efter återföreningen har det högerextrema våldet tilltagit. Tillsammans med Tagesspiegel listade Die Zeit (10/2020) namnen på de 182 människor som mördats i högerextremt motiverade våldsdåd sedan 1990. Ur 90-talets nynazistiska miljöer växte grupper som Nationalsozialistische Untergrund (NSU) fram. Under sju år i början av 00-talet kunde gruppen ostört utföra tio mord som skulle sprida skräck i samhället, framförallt bland asylsökande, immigranter och arbetskraftsinvandrare.
De senaste dåden är inte desto mindre oroväckande. Mordet på Lübcke var det första mordet på en demokratiskt vald toppolitiker utfört av högerextrema sedan Weimarrepubliken. Tankarna förs till mordet på den liberala utrikesministern Walther Rathenau 1922, utfört av så kallade Freikorps, paramilitära förband som skulle komma att bilda kärnan i SA, det nationalsocialistiska partiets kampgren. Rathenau och Lübcke var i högerradikala kretsar hatade för sin politik, och blev till symboler för något större. Den sekulariserade juden Rathenau för Tysklands kapitulation under första världskriget, Lübcke för det så kallade »landsförräderiet« under flyktingkrisen 2015.
Manifestet
Tobias R. var inte del av en högerextrem terrorcell. Alla indicier pekar på att han med största sannolikhet agerade ensam och på eget bevåg. Bakom attentatet i Hanau döljer sig inte en organiserad nynazist utan en psykiskt störd och paranoid man, motiverad av konspirationsteorier och hat mot invandrare. Han var övertygad om att han under hela sitt liv stod under bevakning av en »underrättelsetjänst« – som »hackat« in sig i hans hjärna när han bara var några dagar gammal. Denna underrättelsetjänst har läst hans tankar, hindrat honom från att uppnå sina livsmål och på olika sätt handgripligt hindrat honom från att träffa en flickvän.
Underrättelsetjänsten har också stulit hans idéer. Tobias R. skriver utförligt i sitt manifest om hur saker han tänkt och önskat sig blivit verklighet. Bland annat kriget i Afghanistan och Irak ser han som sin »förtjänst« – eftersom han tidigt kom till insikt att dessa länder var »ondskans centrum«, men också tyska fotbollslagets succé under tiotalet tar han åt sig äran för – det var nämligen Tobias R:s idé att Jürgen Klinsmann och Oliver Bierhoff skulle leda landslaget. Han är dessutom övertygad om att denna underrättelsetjänst har inflytande över Hollywood eftersom ett antal filmidéer han haft, blivit verklighet. Han ser filmen Flykten från Alcatraz (1979) som ung och vill inte att den ska ta slut. Den borde bli en serie, tänker han, och ett par decennier senare finns fem säsonger av Prison Break (2005–2017). Han önskar sig en uppföljare till Basic Instinct (1992) eftersom Sharon Stone är så vacker, och 2006 kommer den. Också det en slump? Inte om man får tro Tobias R.
Han ser sin verklighet speglas i filmen Starship Troopers (1997). I hans ögon är den inte en satirisk kritik över ett fascistiskt samhälle i en avlägsen framtid, utan en verklighetstrogen skildring av militära specialenheter med telepatiska färdigheter – »som redan idag är en realitet«.
För att vara en tysk högerextrem och nationalist är Tobias R. anmärkningsvärt upptagen av det stora landet i väst och dess drömfabrik. Han känner sig hedrad av att Donald Trump har tagit över hans militära och politiska strategi för att bevara landets ställning som supermakt. Han skriver om gränsen mot Mexiko och frihandelsavtalens negativa inverkan på USA; diskuterar USA:s nedgång och Kinas uppgång, och argumenterar för varför BNP är ett otillfredsställande mått på länders styrka.
Stolligt, kan man tycka, men harmlöst. I alla fall tills Tobias R. kommer in på ämnet invandring och kriminalitet. Här blir läsningen snabbt mycket obehaglig. Han talar om vissa folkslag som »på alla sätt destruktiva« och svaga. Utvisning är inte en lösning eftersom vissa folkgruppers existens är »i sig ett grundläggande fel« och därför »måste följande folk komplett förintas«. Därefter följer en lista på länder – framförallt nordafrikanska, arabiska och sydasiatiska – som Tobias R. bör utplånas. Också Israel nämns som en av de länder som måste »storstädas«, innan »finrengöringen« tar vid av de afrikanska-, sydamerikanska-, karibiska länderna och »självklart av det egna folket«. Inte alla med tyskt pass är »renrasiga och värdefulla«. Han kan »föreställa sig« en »halvering av befolkningen«.
Han talar i slutet om vikten att handla. Odlar föreställningen om att vi lever i ett slags permanent krigstillstånd. Agerar av »nödvändighet«. Enskilda liv för honom är oviktiga eftersom: »Vad som finns kvar är folket!«
Tobias R. agerade ensam. Men tankegodset kommer från den organiserade högerextrema rörelsen, och hans rasistiska tankevärld ingår i ett större mönster. 24 100 personer klassificerades av Bundesamt für Verfassungsschutz (en annan av Tysklands underrättelsetjänster) 2019 som högerextrema och inte sällan våldsbejakande, det är en ny högstanivå. Siffran är troligen försiktig och mörkertalet högt.
Extremismforskaren Matthias Quent doktorerade på den uppmärksammade avhandlingen Rassismus, Radikalisierung, Rechtsterrorismus (2016), där han undersökte hur den nynazistiska terrorcellen Nationalsozialistische Untergrund (NSU) uppstod och vad den avslöjar om samhället. Han menar att det inte finns något som en »isolerad radikalisering«. Ensamvargar är aldrig helt ensamma. Dessa förintelsefantasier kommer inte från ingenstans, tvärtemot är de vanliga i tidningarnas kommentarsfält och högerextrema nätforum.
Ensamvargen har dessutom en speciell betydelse i tyska högerextrema miljöer. I september 1944 satte Heinrich Himmler upp specialförband, ofta med endast en eller två medlemmar, som genom sabotage och terror skulle verka i de förlorade områdena. Werwölfe, varulvar, kallade Himmler dem. Dessa förband är relativt glömda i det allmänna medvetandet, men inte i högerextrema miljöer. Här odlar man gärna bilden av sig själva som gerillasoldater på fiendemark.
20-talets återkomst
»Bonn är inte Weimar.« Satsen stammar från den schweiziska journalisten Fritz René Allemann och blev till ett slags motto i den nybildade västtyska förbundsstaten. Med andra ord: historien upprepar sig inte. Sant är förvissa att båda demokratierna föddes ur ett sammanbrott. Weimar ur Kejsarrikets, och Bonn ur Tredje rikets. Men förutsättningarna för båda nya republikerna var olika: »1918 sammanföll en regim, 1945 en stat«, skriver Allemann. 1945 var militären tvungna att själv erkänna sitt nederlag – ingen inre fiende fanns att skylla på. Dessutom blev Weimarrepublikens inre motsättningar efter andra världskriget extrapolerade, manifesterade i två block, i delningen mellan Öst- och Västtyskland.
2019 firades att det var 70 år sedan en brokig skara politiker och jurister i ett sargat land kunde enas om och anta en ny författning i Bonn, och inledde grundlagen med den berömda meningen: »Människans värde är okränkbart.«
2018 marscherade ett stort antal högerradikala – från personer inom partiet Alternative für Deutschland (AfD) till identitärer och nynazister – genom staden Chemnitz på jakt efter invandrare. Upp mot 70 brott registrerades, däribland grov misshandel, skadegörelse och hets mot folkgrupp; medan en judisk restaurang attackerades med flaskor, stenar och järnrör. Med händelserna i Chemnitz såg Tyskland för första gången sedan Weimarrepubliken en organiserad mobb som attackerade oliktänkande och »icke-tyskar«.
Senast efter Chemnitz, skrev juristen Albrecht Lücke i tidskriften Blätter für deutsche und internationale Politik, vet vi att republiken blivit en annan. Den kan inte längre gå under Allemanns beteckning: »lyckad demokrati«, utan verkar kommit på avvägar. Med AfDs insteg i Förbundsdagen finns det för första gången ett högerradikalt parti i Tysklands styrande församling.
Förhoppningen var länge att partiet skulle bli mer moderat när det kom in i riksdagen, men tendensen har varit den omvända – det har radikaliserats och gränsen mot den yttersta högern har blivit allt mer suddig. Nyligen uppdagades det att den militära underrättelsetjänsten (MAD) har klassificerat en AfD-medarbetare i riksdagen som högerextrem. Denna medarbetare – en överstelöjtnant i den tyska militären – är känd sedan tidigare av myndigheterna för sitt nära samröre med en annan högerextrem före detta militär som stod anklagad för att ha planerat attacker på flera politiker i Berlin, bland annat socialdemokraten och utrikesministern Heiko Maas.
På en presskonferens torsdag den 12 mars meddelade Bundesamt für Verfassungsschutz att AfD-nätverket »Der Flügel«, flygeln, där Thüringens Björn Höcke är den ledande figuren, klassificeras som »högerextremt«.
»Flygen«, skriver säkerhetstjänsten i ett pressmeddelanden, »strävar för att motarbeta den frihetliga demokratiska grundordningen«, en formulering som är lika torr som djupt oroande. »Flygeln« är inte officiellt en del av AfD, men har drygt 7000 medlemmar och är idag den mest inflytelserika inofficiella grupperingen inom partiet. Anledningar till att »Flygeln« blir stämplad som högerextrem är bland annat förstärkta nätverk med grupper inom det högerradikala spektrat, författningsvidriga uttalanden och handlingar, vilka strider mot den demokratiska ordningen såväl som mot rättsstaten. Inte minst mot punkten om alla människors värdighet.
Rörelser som »Flygeln« och Pegida, händelserna i Chemnitz, AfD:s framgångar och radikalisering, skriver Lücke, öppnar upp för en fråga som var otänkbar för några år sedan: »Om den liberala demokratin kan misslyckas i Tyskland – och endast vara ett historiskt undantag, över på en blinkning.«
Albrecht Lücke varnar för att när de tidigare maktpartierna, Socialdemokraterna (SPD) och Kristdemokraterna (CDU), förlorar väljare och får allt svårare att skapa regering, uppstår ett maktvakuum som AfD kan utnyttja. Retoriskt frågar han: Klarar CDU och CSU stå emot när makten frestar? Det senaste debaclet i Thüringen (där liberalernas kandidat kom till makten med stöd av CDU och AfD) visar att chansen finns – trots att man på högsta nivå intygar att »brandväggen mot höger« är intakt.
Om det är något den borgerliga högern borde ha lärt sig – inte minst i ett land som Tyskland – är att ett samarbete med högerradikala partier sällan innebär en »demokratisering« av de senare, utan att det riskerar en urholkning av det demokratiska samhället i stort. CDU visade sig principlösa i delstatsvalet när det heliga löftet att inte samarbeta med AfD åsidosattes och partichefen Annegret Kramp-Karrenbauer tappade ansiktet. Bara dagar efter valet av Kemmerich meddelade hon att hon inte tänker ställa upp till omval till partiledarposten. Tydligare var Armin Latschet, som meddelat sin kandidatur till partiledare för CDU: »Der Feind steht rechts«, intygade han, fienden står till höger. Samma ord som rikskanslern Joseph Wirth fällde efter mordet på Walther Rathenau.
Det är en historiens ironi att det var just i Thüringen som brandväggen mot höger, om inte brast, så i alla fall började spricka. Thüringen var under hela Weimarrepubliken en instabil delstat. När socialdemokraterna bildade delstatsregering tillsammans med kommunisterna 1923 marscherade militären – utsänd av republikens första president Friedrich Ebert – in i delstaten och tvingade kommunisterna att frånsäga sig makten. En massiv svartmålningskampanj sattes in. Den tidigare »rote Thüringen« blev snabbt en högborg för det nationalsocialistiska partiet. Följde gjorde flera år av svårigheter att bilda stabila regeringar. Känns det igen? 1929 fick NSDAP 11 procent av rösterna och de försvagade konservativa använde sig av nazisterna för att komma till makten. Wilhelm Frick – som deltagit vid Hitlers ölkällarkupp 1923 – blev den första nationalsocialisten som fick en hög post inom den tyska politiken. Han utnämndes till Inrikes- och Folkbildningsminister och införde snabbt en rad repressiva lagar. Thüringen blev ett laboratorium för den kommande diktaturen.
Adorno och den nya högerradikalismen
I ljuset av Tysklands nationaldemokratiska partis framgångar i regionvalen på slutet av 60-talet höll Theodor W. Adorno ett föredrag på Wiens universitet där han analyserade den nya högerradikalismens mål, medel och taktik, publicerad för första gången i Aspekten des neuen Rechtsradikalismus (2019, Suhrkamp). Även han påpekar: Bonn är inte Weimar, men »de samhälleliga förutsättningarna för fascism består«. Koncentrationen av kapital hos ett fåtal innebär risken att samhällsskikt »vars klassmedvetenhet är genomgående borgerlig« och vilka »strävar efter att behålla och möjligen stärka sina privilegier«, hotas av social nedklassning. Denna grupp, menar Adorno, tenderar att »förskjuta skulden för sin potentiella sociala degradering … på dem som ställer sig kritiska gentemot det system där de haft status«. Inte sällan blir uttrycket en rabiat anti-kommunism, som i vår tid kanske mest är synlig som ett starkt hat mot så kallade vänsterintellektuella, aktivister och inte minst gröna rörelser.
Adorno varnar för alltför schematiska jämförelser med Weimarrepubliken, och menar att det han såg på 60-talet inte ens var i närheten av den nationalsocialistiska massrörelsen han tidigare bevittnat, men massrörelser kan under vissa omständigheter och i tillspetsade situationer utvecklas. Mer precist vad dessa omständigheter skulle kunna vara, utvecklar inte Adorno här. Konflikterna, rädslorna idag är delvis nya. Borta är hotet från Sovjet. Ny är den skräck inför avancerade digitala övervakningsteknologier som återfinns i Tobias R:s manifest. Ny är den känsla av kontrollförlust han uttrycker, vid tanken på att ens liv »fjärrstyrs«. Ny är också den globala klimatkrisens planetära och sociala katastrofscenarion – inte minst de kommande folkomflyttningarna när vissa områden blir obeboeliga och kampen om värdefulla resurser urartar i krig –, och den politik som kristalliseras därur: hot om regleringar av den individuella friheten; krav på att globala avtal ska trumfa nationellt självbestämmande. Gammal är den fascism som fortsätter att dyka upp gång på gång i moderniteten – som ett spöke av ett spöke.
