Historien om ett övergrepp

REPORTAGE. Den schweiziske författaren Christian Kracht blev som 12-åring utsatt för ett övergrepp. I en poetikföreläsning berättade han om händelsen för första gången.

Foto: Goethe Universität

När den rotlösa huvudpersonen i Christian Krachts debutroman Faserland (1995) landar efter en natt på ecstasy i Frankfurt, blickar han ut genom ett taxifönster och fastslår ännu en gång att »ingen stad i Tyskland är fulare och mer frånstötande än Frankfurt, inte ens Salzgitter eller Herne«.

Faserlands namnlösa, välbärgade jag har inte sällan förväxlats med författaren själv, och Kracht, alltid klädd som en dandy, blev efter debuten i mångas ögon sinnebilden för en cynisk pop-generation som förvandlar allt till estetik och ironi. Men författaren själv har tagit avstånd från sådana läsningar, inte minst genom romanerna där han ständigt förnyar sina ämnesval: Iran-revolutionen i 1979 från 2001 utgjorde det första brottet mot den pop-litteratur som Kracht var en av företrädarna för; därefter kontrafaktisk historieskrivning (Jag kommer att vara här i solsken och i skugga, 2008), tysk vegetarianism och naturkult i Söderhavet (Imperium, 2012), och filmens guldålder i 30-talets början (Die Toten, 2016).

Frankfurt, med sina skyskrapor och retro-romantiska torg, har den senaste veckan varit i centrum för den tyska litteraturen. I stadens Goethe-institut höll Kracht tre poetikföreläsningar inför över tusen åhörare. På onsdagen avslutades föreläsningsserien med en uppläsning i det litteraturhus som under decennier låg i ruiner, men nu restaurerats till sin forna prakt. De senaste åren har Frankfurt återkallat den försvunna, bombade historia som Krachts huvudpersoner så ofta gör sig lustiga över.

I föreläsningarna pratade Kracht om sina verk och influenser, någonting som många läsare längtat efter. För Kracht är en författare som ogärna talar om sitt skrivande.

Redan under den första föreläsningen släppte den schweiziska författaren en bomb. Med ett höglitterärt språk och lugn stämma berättade Kracht inför den stumma skaran åhörare att i slutet av 70-talet, när han gick på elitinternatet Lakefield Collage School i Ontario, blev han utsatt för ett övergrepp av skolprästen Keith Gleed. Länge trodde han att han inbillat sig eller drömt fram händelsen. Men i slutet av 2017, när ett 30-tal personer klev fram och vittnade om Gleeds upprepade utnyttjande av sina elever, förstod han att det hade hänt. Att Gleed faktiskt hade bett den unga Kracht att klä av sig, lägga sig på mage över prästens knän som därefter smiskade den tolvårige eleven med ett läderbälte, samtidigt som han tillfredsställde sig själv. »I fyrtio år har jag trott att jag inbillat mig eller fantiserat ihop detta scenario.« När han under tårar ringde hem och berättade för sina föräldrar vad som hänt, vägrade de tro honom. Pojken hade ju alltid haft så livlig fantasi.

*

Jag sitter i litteraturhusets vackert dekorerade matsal och dricker en kaffe före läsningen. Det är nästan tomt här. Kanske på grund av de höga priserna, som om man ville signalera vilka litteraturhuset är till för utöver den inbjudna författaren: den bildade, välbeställda borgerligheten. Bakom mig rycker någon upprepade gånger i dörren som leder ut till altanen. Hovmästaren ropar och jag vänder mig om. Det är Christian Kracht, han ursäktar sig försynt, som någon som känner sig bortgjord. Han ville bara gå ut och röka.

Christian Kracht

Pressfoto: Frauke Finsterwalder

Det är en liten scen, men betydelsefull, därför att den Kracht jag ser här står i bjärt kontrast med den författarpersona som kommer till uttryck i pressbilden evenemanget saluförs med. Där syns en otyglad Kracht med rufsigt hår stirra in i kameran med en vildsint blick. En bild han i första föreläsningen betecknade som »knausgårdsk«, samtidigt som han beskrev sig själv som en »autistisk bäbis«.

Publiken till den slutsålda avslutningsläsningen kan vi kanske tala om som blandad, åtminstone i fråga om ålder. Den kan också sägas vara välmående och välklädd – så som människorna i Frankfurt är. Staden är ett av Tysklands intellektuella centrum och dessutom landets finansiella huvudstad: rik, bildad och vänster-liberal; Deutsche Bank, FAZ och Frankfurtskolan.

Kracht slösar inte med ord. Han sätter sig ned med orden »Wir kehren zurück zum Text«, vi rör oss tillbaka till texten, och så börjar han läsa ur Die Toten, eller De døde som romanen heter i Sverre Dahls norska översättning. Han börjar läsa från kapitlet när den schweiziska filmregissören Emil Nägeli som efter en succé och en konstnärlig bankrutt, kommer till Japan för att göra en skräckfilm för tyska UFA, och samtidigt stärka bandet mellan den japanska filmnationen och den tyska, motarbeta den amerikanska kulturimperialismen och skapa en tysk-japansk »celluloid axel«.

Kracht läser med en behaglig stämma, i ett jämt tempo. Om han läser fel, eller tvingas göra paus för att harkla sig, ursäktar han sig på franska, pardon. Trots att det är fuktigt och varmt i Frankfurt denna maj-dag, bär han en grön regnjacka, med en grönblårandig halsduk knuten runt halsen, en lila pullover och ljusblå skjorta. Den värme som får mig att svettas verkar inte beröra honom. Han läser länge, i över 90 minuter, men lyckas ändå behålla publikens koncentration. Om än med några undantag. En distingerad herre på andra raden med vita byxor, blå kavaj och uppknäppt skjorta, vars svarta bågar hänger på nästippen och läpparna putar ut som om han befann sig i djup koncentration, faller i en kort sömn. Men de allra flesta lyssnar med stor uppmärksamhet.

Frågan är hur vi ska förstå denna text efter de tre föreläsningarna, om vi förstår en poetik som en utläggning som har möjlighet att öppna upp den litterära texten – om poetikföreläsningens mål är att peka på författarskapets ursprung och dess grundläggande impulser. Man kan fråga sig om Kracht vill förklara sina verk med detta övergrepp? Ska läsarna förstå alla de avsnitt som estetiserar eller förhärligar våld, förnedring, och maktutövningar i Krachts författarskap inte som ett uttryck för en fascistoid hållning hos Kracht själv (vilket han beskyllts för), utan som bearbetningar av ett barndomstrauma? Vill han med sina föreläsningar visa på att den biografiska läsningen inte bara är möjlig, men nödvändig? Författaren är inte död, han sitter ju här framför er.

Går det att läsa scenen där en ung Masahiku Amakasu i De døde bränner upp det japanska internat där han förnedrats av såväl klasskamrater som lärare, på samma sätt igen? Vad händer med framställningen av den briljante men socialt missanpassade eleven som sitter på en kulle och betraktar hur skolhuset går upp i rök, och läggs i aska? Kan vi läsa det som ett begär, en undertryckt fantasi som blommar upp i litterär form fyrtio år senare?

Dessa berättelser laddar litteraturen därför att vi upplever att de fått en annan tyngd. Dessa biografiska händelser är byggstenar till ett författarskap. Kracht pekar ut händelser som format honom som författare. Övergreppet blir till en historia bakom historierna. En förborgad betydelse i författarskapet. Men det betyder inte, såklart, att vi kan sätta likhetstecken mellan person och text. I en sista ironisk gest berättar Kracht: »Naturligtvis har jag också tänt eld på min skola. Akterna vid ungdomsdomstolen i Thun ligger redo för forskningen.«

*

För Kracht blev konsten, och inte minst de amerikanska tv-serier han flydde in i under 70-talet, något som läkte själen, men också en flykt från övergreppet. Han talade i första föreläsningen om sina litterära förebilder. Om W.G. Sebald, Clemens Setz, Marie-Luise Scherer, Alice Schwarzer, Ernst Jünger, Eckhart Nickel och Ingeborg Bachmann – som 1959 höll den första poetikföreläsningen vid Frankfurts universitet. Kracht framhöll tv-serierna som sin »éducation sentimentale«, Happy Days, Leave It to Beaver, Get Smart, Star Trek, Flipper, Mission Impossible och The Love Boat. I den andra föreläsningen lyfte han istället fram poesin, och tog tillfället i akt att läsa för de 1500 uppmärksamma åhörarna – inte ur sina egna verk, utan T.S. Eliots och Allen Ginsbergs.

Foto: Goethe Universität

Efter den avslutande läsningen, och innan han skulle börja äta, frågade jag vad han själv säger om detta stora intryck på den tyska offentligheten hans föreläsningar gjort, och om han var nöjd med det, om denna uppmärksamhetsstorm var något han ville locka fram. De blåa ögonen sken upp, och han berättade entusiastiskt att det hade varit helt underbart att få läsa dikter inför en så stor publik. »En poesiläsning drar 20 till 30 besökare, men här«, menade han, »satt över tusen person knäpptysta och lyssnade till Allen Ginsbergs poesi, är inte det otroligt?«

Han förklarar också att det var därför han berättade om Gleed, här fanns ett forum där han ostört kunde tala om sina erfarenheter, på sitt eget språk, inför en större publik, som om allt handlade om uppmärksamhet och genomslagskraft, men inte alls om impulser till författarskapet och romanernas eventuella undertext.

I vårt samtal tonar han ner föreläsningen och dess möjliga betydelse. Kanske på grund av, som han formulerade i den andra föreläsningen: »Allt som tar sig självt för allvarligt kan lätt parodieras. Även denna föreläsning.« Kanske är denna sats också en sorts nyckel till hans verk. Det intryck man får av Krachts romaner är att de inte tar sig själva allvarligt, utan de är drivna av ett undanglidande berättande som glänser som en sportbil i rörelse, lockande men svårfångad. Ijoma Mangold föreslog i en kommentar i Die Zeit: »Det autentiska och det stiliserade är inga motsatser i konst, utan de behöver varandra. Posen är försöket att hindra smärtan och samtidigt skildra den.«

Att ställa sig i en pose är att göra sig orörbar. Att bygga en ointaglig litteratur är också att säga att här finns det något sårbart som ni inte kommer åt. Kracht väver en litterär kokong kring det sexuella utnyttjandet; och kring det andra traumat, som han berättade om i den andra föreläsningen: Hur modern sväljer en överdos sömntabletter med vodka och en 15-årig Kracht sätter sig bakom ratten och kör henne till sjukhuset. Dessa händelser är sandkorn vilka författaren kapslar in i pärlemor. Kracht spinner ett glänsande, skyddande skal, och det är denna pärla han håller fram till läsaren.

Kracht läser till slutet av De døde, han läser om när Nägelis fästmö Ida emigrerar till den amerikanska västkust som han själv numera bor på, han läser om hennes misslyckanden att göra sig ett namn i Hollywood, och med en mycket behaglig röst läser han om hur hon klättrar upp på Hollywoodskylten och hoppar ner, hur hennes ansikte nästan blir flått av kaktusarna, han läser om hur denna ohyggliga händelse görs till estetik:

Idas halvnakne kropp blir lagt forsiktig på en båre, men før hun lempes inn i likbilen blitser en journalist et par bilder av det rått flådde ansiktet hennes, bilder han senere skal selge til et blad som har spesialisert seg på spektakulære dødsfall. I disse bladene vil det stå at hun hadde vært som en ild i sovende grus.

Här sluter han långsamt bokens pärmar, reser sig och mottar överväldigande applåder, bugar sig och lämnar scenen. Signeringen kan börja, och kön växer ända ut från litteraturhusets stora sal. Tålmodigt signerar han de ditsläpade böckerna innan han äntligen kan gå ut i den ljumma kvällen, och röka två cigaretter efter varandra.

Mats O. Svensson

Mats O. Svensson

Kritiker och skribent, medredaktör i Vagant. Bosatt i Berlin. Född 1987.

Facebook

Twitter