Samtidslitteraturen är inte längre samtida. Till trots för att teknologin indirekt genomsyrar litteraturen är det sällan den märks i vare sig handling eller berättande. När det kommer till sådant som internet, smartteknik och GPS är det så att litteraturen hellre undviker lösningar som kan göra det möjligt för karaktärer att få vad de vill – få hjälp, ta reda på information, hitta hem. I den tillflykt för fantasin som den litterära världen erbjuder tycks människan mer och mer ha blivit ett offer för allt nytt, smärtsamt och traumatiskt.
Den svenske författaren Johan Heltnes omdiskuterade bok Sympati för djävulen (Fri tanke, 2022) är på ytan en kritik av vad han beskriver som en »litteratursyn som misstänkliggör moralisk oklarhet«. Måltavlan är framför allt den renommerade skrivarskolan Biskops Arnö. Det är här, under en av många textseminarier på ön utanför Stockholm, som litteratursynen implementeras i praktiken – den »öpoetik« som enligt Heltne baseras på en brygd av feminism och postkolonial teori – samtidigt som en helt annan, nästan motsägelsefull aspekt av boken blir synlig. Heltne beskriver den politiserade ökårsandan på skolan som en »tystnadskultur« där ingen vågade yttra andra perspektiv. Resultatet var en »kollektiv känslostumhet« som enligt Heltne tog sig uttryck i upplevelser av sorg.
Johan Heltne
Sympati för djävulen
Fri tanke
Freud åker fram. Heltne brer ut sig på divanen och axlar rollen som både patient och analytiker. Vi, säger han – trots att någon annans perspektiv aldrig ges – var med om en »stor förlust«. En förlust som medförde stumhet, likgiltighet, självklander och smärta.
Vänta ett tag. Skulle Heltne ha sagt detta om frikyrkorörelsen Livets ord där han växte upp hade det kanske gett mening. Men ett textseminarium? Skulden faller alltså på skrivarskolan som enligt Heltne påminde om just den auktoritära rörelsen. Det är någonting som inte stämmer med bilden här. Proportionerna mellan situationen på skolan och de känslor som beskrivs är helt enkelt så förvrängda att den utmålade förlusten inte är övertygande.
Kan det vara traumatiserande att delta på ett textseminarium? Ja. Är det viktigt att ge uttryck för de känslorna? Ja. Blir det nödvändigtvis intressant litteratur av det? Nej.
Det här är inte en isolerad företeelse. Heltnes sätt att göra ett trauma av vad som för läsaren kan framstå som banaliteter påminner om hur man i dag pekar på ens sårade känslor för att ta itu med strukturella problem. Enligt de terapeutiska narrativ som ersatt klassmedvetande och politiska perspektiv hänger allt på individen själv. När det inte gör det hänger det på den stora osynliga maktinstansen som hindrar individen från att uppfylla sin innersta potential och som det är upp till denne att affektivt arbeta sig igenom. Vad Heltne mer specifikt antyder är en bristande integritet som gjorde att han var rädd att gå emot konsensus – hans bokprojekt om en sexuell erfarenhet som kanske eller kanske inte var våldtäkt gick enligt honom stick i stäv med ett ideologiskt tankesätt där moralisk klarhet var a och o. När boken väl skulle publiceras rättade han sig dessutom efter en förlagsredaktörs kritiska anmärkningar i avsikt att göra berättelsens tvetydigheter mindre tvetydiga (Metoo var då på tapeten, tillägger Heltne).
Intuitivt ligger det någonting i den här kritiken. Det fanns en tid på 2010-talet när moralisk klarhet framstod som högsta honnörsord för ett verk och lever förmodligen kvar i den svenska offentligheten som alltid präglats av en viss korrekthet. Men det sätt på vilket Heltne bygger sin anklagelseakt brister när man synar hans roman slash essä slash debattinlägg i sömmarna. Hade Heltne analyserat sig själv mer ingående skulle han kanske lagt lite av bördan på Livets ord där han först kom i kontakt med »tystnadskulturen« som trasade sönder hans integritet och så småningom roman. Men nej, det är Biskops Arnö som är problemet, den hippa, PK-omhöljda elitskolan med fötterna i 70-talets orubbliga vänstermylla. Det är den lilla inneklicken som gör oss till oföretagsamma ja-sägare. De är skälet till att Heltne lider.
Berätta om ditt trauma så ska jag berätta vem du är
Traumat är ofta en svag tråd att hänga upp berättelsen på. Jag blev traumatiserad och detta trauma upphör inte att hemsöka och definiera mig, det släpper inte taget och lämnar mig inte ifred hur mycket jag än försöker bearbeta eller glömma det. Vad detta tenderar att åstadkomma är en känsla av besatthet vid det förflutna, trots att den ursprungliga impulsen kan vara att inte låta sig definieras av traumat. Traumaberättelsen dras åt olika håll. Som ett tvärsnitt av tankar i strid med varandra. Brottstycken av ett inre som av nödvändighet är självupptaget. Den traumatiserade sörjer sin egen historia.
Linnea Axelsson, Augustprisbelönad för sin förra bok Ædnan (2018), har försökt lösa problemet med det oformliga, abstrakta traumat genom att i sin senaste roman ge det en fysisk form. I den lätt upphackade romanen Magnificat (Albert Bonniers förlag, 2022) sicksackar Axelsson mellan tidsplan och platser vilka hålls upp av en död pojke som bokstavligen hemsöker berättaren. Han dog i en bilolycka i Sverige och dyker många år senare upp hos den efterlämnade kärleken i Paris, hon som gått vidare med sitt liv, flyttat från hemlandet, gift sig och skaffat barn. Den namnlösa berättaren knotar på med sina vardagsbestyr medan den likaså namnlösa pojken förkroppsligar det liv hon lämnat efter sig, ett tidigare liv som också har med ett samiskt ursprung att göra. Paristillvaron bygger på en modernitetsrörelse.
Problemet är att pojken i romanen, ungdomsförälskelsen som återigen promenerar vid hennes sida, inte har någon större funktion i berättelsen utöver rollen som stum följeslagare. Samtidigt är det så att Magnificat står och faller med honom. Han är bryggan mellan Frankrike och Sverige, knytpunkten mellan nu och då. Paradoxalt nog är det han som skapar en framåtrörelse i romanen, han som är död, begravd och nästintill bortglömd.
Greppet med pojkens vandrande vålnad är inte dåligt i sig, men det blir inte mycket till intrig av det. Kvinnan i Paris berättar om sin graviditet, berättar om minnen från Sverige, berättar om sina vänner, sin familj, sitt jobb. Allt är invävt i ett vagt skimmer av sorg och stagnation där tiden inte fortskrider som den borde göra. Traumat är storyn, storyn är traumat.
Bakgrundsberättelsen i Magnificat är ett typexempel på vad som i anglosfären på sistone diskuterats som en överanvänd traumaintrig inom dagens litteratur. Ungefär samtidigt i vinterns utgåvor av The New Yorker respektive Harper’s Magazine tog kritikerna Parul Sehgal och Will Self temperaturen på den traumabesatta samtiden. Sehgal gick hårt åt den litterära intrigdevisen där ett trauma är helt och hållet bestämmande för både karaktärer och berättelser: en yttersta orsak till och förklaring på allt, den nödvändiga pusselbiten till romanfigurens dunkla svårmod. Men det är inte bara människorna i romanen som lider. Överallt talas det om trauma, enligt Self. Minsta lilla sak beskrivs som »traumatiserande«. Och alla trauman måste givetvis delas med andra så att själva delandet på nätet – eller via litteratur – tjänar som ett ändamål i sig i den här jag-delar-alltså-är-jag-tendensen.
»Har vår världs besatthet av offerskap gjort traumat till en legitimation för status – vårt röda emblem av mod?« undrar Sehgal. På det kunde man kanske svara ja: Traumat är inte bara en oavlåtlig drivkraft till att berätta utan är en inbäddad del av det medieteknologiska landskapet av trauma, sorg, nostalgi och ilska. Stora, svåra erfarenheter. Tunga, svårhanterliga känslor.
Internet älskar detta. Internet närs av detta. Sehgals och Selfs traumabegrepp borde fyllas ut av alla de med förlust förknippade känslor som brer ut sig på internet och som i lika mån är ett sätt för dagens berättelser att förklara en romanfigurs eller vår egen situation på.
Någonting har hänt, någonting har sårat oss. Vi lever i efterdyningarna av detta oförklarliga trauma, vad det än är; krig, våld, terror, kränkningar. Men allt som oftast är det också någonting mycket vagare, som en förlust av värld, en förlust av fast mark och fasta ramar, så att den här halvmulna förlusten hägrar som vår enda stabila punkt i tillvaron, det narrativ med vilken världen ändå kan hänga samman, om än skört och osäkert, en grand narrative i en tid utan grand narratives. Stora, svåra berättelser. Tunga, svårhanterliga ämnen.
Känslan av ett hårt, kallt och smutsigt fabriksgolv
Linnea Axelssons roman är en avlägsen tvilling till förra årets Augustprisnominerade roman Europa av Maxim Grigoriev (Albert Bonniers förlag, 2021). Också här handlar det om Parisbor med hemlängtan. Också här står en död person i centrum av handlingen. Nikita, en exilryss som återvänder till Paris efter många år, försöker bearbeta minnena av sitt liv i staden och den vän som nyss gått bort. »Jag hade lämnat henne bakom mig, på samma sätt som jag en gång lämnade Moskva, i ett enda steg«, berättar Nikita. I likhet med Axelssons roman löper den döda personen ihop med det lämnade hemlandet samtidigt som de olika länderna ligger jämsides med varandra, »de överlappande världar som jag levde i«, som Axelssons berättare säger. Men ingen av dessa romaner visar på någon större friktion mellan dessa världar. Vad vi får ta del av är huvudpersonernas strider med sig själva och deras minnen – en oförmåga att slå sig till ro och en oförmåga att glömma det man lämnat efter sig – där det blir påtagligt att de traumatiska erfarenheterna bor granne med nostalgin över tiden som gått.
Traumat i dessa romaner har ingenting med krig eller våld att göra, det rör sig snarare om psykiska sår vilka gör berättelserna interioriserade, slutna. Att Grigorievs exilryss självmant lämnat hemlandet visar att inga yttre tvång ligger bakom såren. Förlusten kretsar mer kring en allmän alienation. Borta eller hemma: det är lika smärtsamt överallt.
Hos både Johan Heltne, Linnea Axelsson och Maxim Grigoriev framstår smärtan som konstant – en smärta över att förlora tillhörigheten i en värld som är helt igenom främmande. Alla är i grunden främlingar, också inför sig själva. Att Heltne skildrar en uppväxt i Livets ord där individen undertrycktes är kongenialt med den uppkopplade tillvaron där alla är till synes »fria« att uttrycka vad de vill, samtidigt som de (a)sociala medierna formar vad det är man säger, de både förstärker och skriver i ens ord som de spökskrivare de är.
Men betyder det att det finns en egentlig orsak till traumat? Har vi alla förts bakom ljuset av medierna? I en recension av Sympati för djävulen i Svenska dagbladet den 16 februari hävdar Alexandra Borg att Heltne i själva verket misstagit sig på vad som är hans ursprungliga trauma och antyder därmed att han inte är fullt så traumatiserad som han borde vara:
De snaskiga detaljerna skymmer också det som torde vara Heltnes verkliga trauma. I ett självständigt avsnitt porträtteras morfadern, en älskad bestefar, som var medlem i Nasjonal Samling, det norska parti som samarbetade med nazisterna. Här finns något verkligt smärtsamt, något som skaver. Om Heltne hade borrat djupare hade detta spår kunnat bli självutlämnande på allvar.
Det är svårt att säga om Borg driver med Heltne eller om hon verkligen menar att en av hans avlägsna släktingar i Norge utgör bokens sanna smärtpunkt och att detta på något sätt är essentiellt för den litteratursyn som nagelfars. På sätt och vis finns det fog för det. Will Self kritiserar idén hos vissa traumateoretiker som menar att det är den andra generationen som upplever traumat i dess äkta form eftersom den första generationen inte är kapabel till att minnas upplevelsen fullt ut. Sant eller ej: det är ett exempel på misstankens hermeneutik in absurdum att leta efter det egentliga traumat, att önska sig mer, genuina trauman.
Litteraturen som skadekalkyl, författaren som helbrägdare. Att nyliberalismens självhjälpsideal och wellnessfantasier slagit klorna i litteraturen är inget att förvåna sig över. Men det finns en bredare och vagare tendens där krigsretoriken blivit en del av vardagen. Om allt är trauman så är vi alla vittnen till händelser som inte längre är någonting som äger rum på slagfältet. När Sven Anders Johansson i Aftonbladet den 15 februari beskriver Heltnes bok som »vittnesmål från litteraturens fabriksgolv« är det en träffande karakteristik av en arbetsplats som vad författaren själv angår är att likna vid ett hårt, kallt och smutsigt fabriksgolv. Men frågan är om inte begreppet »vittnesmål« blivit lika överanvänt och abstraherat från dess juridiska och religiösa betydelse som det trauma vittnet bär på.
För mycket, för snabbt eller för tidigt?
Alla förstår sorg. Alla lyssnar till sådana berättelser eftersom de bottnar i någonting oåterkalleligt. Berättaren har mirakulöst återvänt till oss, till synes oskadd. Lidandet skapar mening, skapar allvar, skapar djup. Ett trauma skänker legitimitet åt berättelsen, ges någonting att förmedla, någonting att säga. Men problemet med att gestalta någonting som var och en kan förstå tenderar på grund av den här »allmängiltigheten« att bli svävande. Därför är det lätt hänt att författaren går vilse i de dimslöjor och sorgflor i vilka berättelsen kommer inslagen där det som är viktigt på ett paradoxalt sett blir innehållslöst.
Har vi blivit besatta av trauman? Är minsta lilla sårande sak numera att betrakta som traumatisk? Har ordet rentutav blivit meningslöst till följd av överanvändning?
Traûma: »sår«. Trauma stod en gång för kroppslig skada, sådant som framkallade blod, kontusioner, ärr. Det hade med strid och krig att göra. Inte förrän på 1900-talet börjar det etableras en förståelse för de psykologiska skador som både våld och extrema erfarenheter kan åstadkomma. Därefter låg vägen fri för att i traumat inkludera alla sorts erfarenheter som var »för mycket, för snabbt eller för tidigt«, som en uppslagsdefinition lyder. Tidens gång kunde vara traumatisk. Ett textseminarium kunde vara traumatiskt. Allt som individen möttes av kunde potentiellt bära på någonting annat än det önskade eller förväntade, som en bieffekt till allt nytt, modernt eller överraskande. Allt kunde potentiellt bära på det trauma som stod i kontrast till modernitetens rotlöshet i känslan av att allt fast förflyktigas. Ett trauma är bestående. Det bär man med sig. Det håller en fången vart man än går.
Ett trauma pekar hela tiden mot det förflutna, precis som tendensen lyder inom dagens litteratur såväl som musikaliska och filmiska trender: allt ska vi återuppleva, återskapa och återvända till, om och om igen. På så sätt framstår den nostalgiska impulsen oskiljbar från den traumatiska erfarenheten. Hur är det möjligt? Man kunde förstås säga att ett trauma producerar sorg och sorg producerar nostalgi. Speciellt hos Linnea Axelsson är det tiden före och efter som ringas in av den namnlösa berättaren, lyckan innan, sorgen efter, medan Johan Heltne och Maxim Grigoriev dröjer vid den oförrättades oförsonliga nej: hur kunde detta hända? Allt mynnar ut i en opak känsla av saknad där viljan att berätta står i konflikt med den i grunden moderna erfarenhetens attacker och prövningar. Därför underkastar man sig minnena, låter sig spärras in av dem för att återuppleva dem en gång till på tryggt avstånd.
Men detta är framför allt möjligt på grund av att erfarenheter i dag passeras via de virtuella fönster som färgar och formar användarnas känslor och minnen. Det gäller lika mycket för trauman som för nostalgin. Will Self konstaterar i sin traumaessä i Harper’s Magazine att skälet till att vi överallt matas med traumaskildringar har med en enda sak att göra: »allestädesnärvaron av traumatogena teknologier i våra samhällen: de reflektiva och accelererande teknologier som gör oss på en gång oreflekterande och frenetiska.«
Redan teknologin framstår traumaframkallande. Användarna gör allt för att hänga med men görs successivt handlingsförlamade på grund av (des)informationsteknologiernas oupphörliga acceleration. En liknande diagnos ställs av kritiken Grafton Tanner i hans senaste bok, The Hours Have Lost Their Clock: The Politics of Nostalgia (Repeater, 2021). Tanner påpekar att 2000-talets lavin av nostalgi har sina rötter i den digitala teknologin. Mer specifikt i det sätt som teknologin annekterats av storföretag som spårar och anpassar sig efter oss. I och med att Big Tech närs av minnen – historiska, kulturella, personliga – drivs vi till att återvända till dem. Algoritmerna känner våra sår. De kultiverar och lever på sår.
Det är nog inte en slump att nostalgi en gång var en klinisk beteckning för schweiziska soldater som längtade hem till Alperna. Och inte bara det: de dog av längtan. Undan för undan har de kroppsliga krigssymtomen blivit rent psykologiska och till och med kulturella. Man längtar inte längre hem. Man längtar till ett abstrakt »före«. Barndomen, tonåren, Arkadien. Big Tech vet om detta. De har byggt en hel industri på den känslornas spellista där vi alltid får mer än vad vi önskar, även när det tycks vara överväldigande, traumatiserande. Internet är både giftet och botemedlet. Vän och fiende. Befriare och bödel. Vi sörjer, ältar och återvänder till minnena men ser inte hur mycket dessa minnen redan har stakats ut åt oss.
