Man skulle kunna fråga vad det innebär att vara stridbar i Tyskland idag. Är det att sympatisera med de bekymrade medborgarna, i landets periferi, och ta den oro som växer på allvar? Eller att stå upp för den rådande ordningen och Merkels flyktingpolitik? Är det att sympatisera med det östtyska ressentimentet, eller är det att vända sig mot den så kallade »skräckpropagandan«? Vad är progressivt i vår tid när populism frodas både till höger och till vänster, och det ekonomiska, politiska och kulturella etablissemanget står på en vacklande socialliberal grund?
Den 8:e mars möttes två av Tysklands internationellt mest erkända, och utan tvivel Dresdens mest berömda författare, den uppburne poeten Durs Grünbein och Uwe Tellkamp, författare till det prisbelönta DDR-eposet Tornet (Der Turm, 2008). Båda uppvuxna i staden som födde fram Pegida, båda utgivna på anrika, vänsterliberala Suhrkamp förlag, båda skildrare av den östtyska erfarenheten. Men i det samtida politiska landskapet intar de två diametralt olika hållningar. Två hållningar som delar den tyska såväl som den europeiska offentligheten.
Debatten blev på grund av högt publiktryck flyttad från foajén i stadens kulturhus till den stora salen där den filharmoniska orkestern normalt sett håller till. Upp emot 700 personer sägs ha hört på diskussionen på temat: »Stridbar! Hur ser det egentligen ut med yttrandefriheten i Tyskland, är den hotad?« En fråga som redan kan tyckas besvarad. Arrangemanget har ju ägt rum och såväl Grünbein som Tellkamp fick chans att yttra sig och tala till punkt.
Redan under bokmässan i Frankfurt 2017 positionerade sig de två författarna mot varandra. Tellkamp var en av de första som undertecknade »Charta 2017«. Uppropet som initierades av en bokhandlerska i Dresden kritiserade hur mässan hanterade högerradikala förlag, som exempelvis Antaios. Man menade att under begreppet tolerans frodas intoleransen, och att det i Tyskland håller på att skapas en »åsiktsdiktatur«. Strax därefter skapades en motrörelse – med bland annat Grünbein i spetsen – som svarade att »friheten att yttra sig innebär inte rätten att yttra sig oemotsagd«. Att göra sig till offer för en åsiktskorridor och samtidigt anspela på dissident-rörelser som Charta 77 är inte bara direkt olämpligt, menade man, utan hånar de som i historien och samtiden har betalat med sina liv för att ha stått upp för sina övertygelser.
I debatten i Dresden tog Tellkamp själv upp referensen till Charta 77, och menade att visst, man blir inte tystad för sin åsikt som i Prag bakom järnridån, »vi är inte där än«. Inte är där än?
Problemet med Tellkamps argumentation är proportionerna. Hans exempel på »åsiktsdiktaturen« är svaga. Att Alice Salomon-högskolan i Berlin beslutade – efter en omröstning bland skolans studenter – att måla över en eventuellt sexistisk dikt av Eugen Gomringer är knappast ett tecken på statlig censur. Inte heller borde väl borttagandet av namnet Ernst Moritz Arndt från universitetet i Greifswald efter att studenter och politiker uppmärksammat 1800-talsförfattarens antisemitiska yttranden tolkas som ett tecken på att staten Tyskland tystar meningsmotståndare. Och att tidskriften Der Spiegel valde att ta bort Rolf Peter Sieferles kontroversialla bok Finis Germania från sin bästsäljarlista kan väl knappast förstås som sista spiken i yttrandefrihetens kista?
Dagen efter, den 9:e mars, meddelade Suhrkamp via Twitter att Tellkamps åsikter inte är att förväxla med förlagets. Senare förtydligar man: Det betyder inte att man slutar ge ut hans böcker. Läsare kanske drar sig till minnes hur svenska Piratförlaget förra året markerade distans mot Katerina Janouch, och förlagschefen Ann-Marie Skarp förklarade i media att förlaget är »helt emot alla yttringar av främlingsfientlighet och är starka anhängare av alla människors lika värde«. Piratförlaget fortsatte att ge ut Janouchs böcker.
Visar inte Suhrkamps avståndstagande, och att den samfällda ryggradsreflexen från landets tidningar var att fördöma Tellkamp, att han har en poäng? Det är väl tydligt att det är just som han säger, att det i offentligheten finns önskade åsikter, och sådana som blott tolereras? Och visst, man kan ju instämma i att det måste gå att yttra sin åsikt, »utan att känna fruktan«. Men vad Tellkamp känner fruktan för kunde han inte direkt svara på. Kanske kan man svara för honom: fruktan att bli märkt som högerradikal, att ställas in i det högerextrema facket, förlora sin trovärdighet och se hur andra människor vänder ryggen till.
Flera tidningar påtalade under fredagen att Tellkamps åsikter ligger nära AfDs, i FAZ omskrev tidningens Sachsen-korrespondent Stefan Locke författaren som »AfD-sympatisör«. Något Tellkamp delvis har sig själv att skylla för. Han måste ha varit medveten om vilka reaktioner uttalanden som »de flesta flyr inte från krig och förföljelse utan kommer hit för socialsystemet, över 95 procent« skulle få. Och man kan fråga sig om det inte hade varit taktiskt att tydligt markera distans mot det högerextrema förläggarparet Götz Kubitschek och Ellen Kositza (Antaios-Verlag), vilka rest till Dresden, och under frågesessionen givit sitt stöd till Tellkamp. Med vänner som Kubitschek behöver man inga fiender för att slungas från den centrala offentligheten och ut till de periferas rum. Man kan trots allt vidhålla att det finns ett åsiktsspektrum som man helst bör hålla sig inom, om man vill fortsätta verka i den breda offentligheten, utan att för den delen söka stöd hos högerradikala aktörer.
Tveksamt är väl också påståendet: »Till åsiktsfriheten hör respekt. Jag tillåts säga min åsikt men får örfilar.« När ingick det i yttrandefriheten att man måste respektera allas åsikter? Hör inte till yttrandefrihetens grundbultar rätten att skända, skymfa och kränka? Vad vore kulturen om det ställdes krav på att den ska respektera allas åsikter? Hade Charlie Hebdo existerat? Vad vore författare som Thomas Bernhard eller Elfriede Jelinek om de ålades tvång att visa respekt för det de kritiserar? Eller än värre, om de blivit omringade av vördnadsfull respekt?
Man kan argumentera för att den som slår underifrån kan visa större respektlöshet än makten. Det är aldrig klädsamt att sparka nedåt. Men vad som är upp och vad som är ner är idag inte alltid lätt att veta. Är det den bästsäljande författaren och vita cis-mannen Tellkamp som har övertag, när han ifrågasätter flyktingars skyddsbehov? Eller slår han som östtysk underifrån, mot västtyska åsiktsgemenskaperna i välbeställda München och Frankfurt, när han beskyller dem för att demonisera delstaten Sachsen?
Bäst är nog att helt upphöra med att kräva att andra ska visa respekt för ens åsikter. Att vara anti-auktoritär är också att tåla att ens egen auktoritet ifrågasätts. Att stå upp för vad man tror på innebär ju också att man samtidigt får vara beredd på att ta konsekvenserna. Det är ju allmänt att det blir färre (negativa) konsekvenser om man tycker som alla andra, rättar sig in i ledet och vänder sin kappa efter vinden. I en auktoritär stat kan positionen som dissident leda till yrkesförbud eller fängelse. I dagens Tyskland får man kanske räkna med att bli ringaktad. Men man får åtminstone fortsätta att ge ut sina böcker på Suhrkamp förlag.
