Detta är bara början

KOMMENTAR. Frankrikes nya proteströrelse De gula västarna visar på motståndet mot att anpassa sig till klimatförändringar. Och hur eliterna befäster sin makt i en uppvärmd värld.

De gula västarna på Champs-Élysées. Foto: CC. 2.0

Samtidigt som klimatkonferensen i Katowice inleddes på måndagen tredje december, beslutade president Emmanuel Macron att skjuta upp de planerade skattehöjningarna på bensin och diesel. Inget annat tycktes möjligt för att stävja de protester som lamslagit landet sedan 300 000 människor tog på sig säkerhetsvästar och parkerade sina bilar på vägar runt om i Frankrike. Les gilets jaunes, de gula västarna, har organiserat sig på sociala medier, saknar band till partier eller fackförbund och består framförallt av arbetare och småföretagare på en glesbygd där villkoren de senast åren stadigt blivit sämre. De tillhör det så kallade »glömda Frankrike«. Högerpopulisten Marine Le Pen gav tidigt De gula västarna sitt stöd och vänsterns Jean-Luc Mélenchon har uttryckt förståelse. Båda har krävt att nyval ska hållas.

Protesterna har skapat förvirring och deras besinningslöshet har skickat chockvågor genom det politiska etablissemangets korridorer. Paris polischef har talat om ett exempellöst våld, inte ens studentupproret 68 ska ha varit såhär våldsamt. Flera personer har dött, och hundratals skadats. Framför Triumfbågen sattes barrikader upp, en staty av Napoleon fick huvudet avslaget, på gatorna brann lyxbilar och stadens elegantare butiker fick skyltfönstren inslagna. De gula västarna drivs av en frustrationens politik, av ressentiment och uppdämd vrede.

Kanske kunde man i klimatförändringens tidevarv ha hoppats på att vägarna blockerades för att förhindra vidare förbränning av fossila bränslen. Men uppenbarligen upplevs inte den frågan så akut att den får människor till radikal handling.

Macron viftade först bort protesterna, därefter insisterade han på nödvändigheten att ställa om samhället för att minska landets utsläpp. När inte heller det fungerade försökte han köpslå genom att erbjuda en premie för nyköp av miljöbilar. Många såg det med rätta som ett hån, som ännu ett tecken på hans bristande koppling till det franska folket. Vem har råd att köpa en miljöbil när lönen tar slut innan månaden (och så skulle man kunna påpeka: produktion och drift av miljöbilar innebär en ansträngning för det redan ansträngda jordsystemet). Under sin presidenttid har Macron i rask takt hunnit genomföra en rad impopulära reformer, däribland sänkt skatt för höginkomsttagare, uppluckrad arbetsrätt, höjda socialutgifter, och sänka bostadsbidrag. Höjningen av bensin-priserna fick bägaren att rinna över.

Det är enkelt att instämma i Macrons argumentation: priset på olja och diesel måste bli högre och transporter måste minskas; alla måste tillsammans bidra till att samhället ställs om och det kan bli tufft. Men man kan också förstå den andra sidan: varför måste vi som har så lite dra ett ännu tyngre last, varför inte beskatta landets oljebolag? Hur kan Renaults direktör, med en årslön på nära 150 miljoner, kunnat undvika skatt på en halv miljard?

Proteserna visar vad som händer om arbetet mot den globala uppvärmningen inte föregås av social rättvisa. Kanske kan De gula västarna ses som en försmak på hur sociala och politiska konflikter kommer gestalta sig i en allt varmare framtid, med allt knappare resurser. I den nyutkomna boken Climate Leviathan: A Political Theory of Our Planetary Future (Verso, 2018) analyserar Geoff Mann och Joel Wainwright framtida konflikter i en allt varmare värld. De ser hur spänningar ökar när samhället på enda sidan får en arbetar- och undre medelklass som aggressivt försvarar det de har – oavsett hur lite det är –, och på andra sidan en global och ekonomisk elit som använder sina resurser och sin position för att behålla, och eventuellt stärka sin makt. En elit som inte ser kapitalismen som en orsak, utan som lösningen på klimatförändringar. Till och med som ett tillfälle att ackumulera kapital genom »handel med utsläppsrättigheter (›cap-and-trade‹), ›gröna‹ företag, kärnkraft, globalt ledarskap, lagring av koldioxid, gröna finanser, och i slutändan, planetär ingenjörskonst«, som det heter hos Mann och Wainwright.

De beskriver hur de växande ekonomiska klyftorna öppnar spelplanen för reaktionära politiker, som i allians med kol-, stål-, cement- och oljebolag, utlovar arbetsplatser och billig energi till en allt mindre köpstark arbetarklass. Vi har sett det i länder som USA, Ryssland, Indien, Turkiet, Australien och Polen. Överallt tycks högerpopulister vinna mark på att förneka klimatförändringar och motarbeta internationellt samarbete. När den egna nationen ska stärkas, och bli great again står en intensifierad exploatering av naturresurser högt upp på agendan. Ingen internationell organisation eller global forskarelit ska styra över den nationella suveräniteten, heter det, och därför kan Brasiliens nye president Jair Bolsonaro tala om den globala uppvärmningen som en kultur-marxistisk konspiration.

De gula västarnas vrede visar på vilken svårnavigerad fråga den globala uppvärmningen är, och de liberala, kapitalistiska demokratiernas oförmåga att hantera den. Tillväxt, jobb och avkastning på investeringar i klimatbelastande infrastruktur går före de katastrofala konsekvenserna: ökenutbredning, höjning av havsnivån, massmigration, militära och sociala konflikter, minskade skördar, uttorkat grundvatten, kollapsade ekosystem, vi skulle kunna fortsätta. Alarmen kommer inte från vänsterliberala journalister, utan från organ som NASA, Världsbanken, Pentagon och FN. De är eniga om att vi bara har några få decennier på oss att nå till nollutsläpp. Höjningar av bensinpriset kan egentligen inte skjutas upp ett halvår, de skulle helst ha börjat igår.
Men vad ska man göra när Australiens befolkning 2014 röstade nej till skatt på koldioxid? Eller när demokratiskt valda regeringar bygger nya kolkraftverk istället för att avveckla dem? Eller när förslag som en minimal flygskatt möts av oresonligt upprördhet hos breda lager av befolkningen? Införa ett undantagstillstånd där en ny global suveränitet inrättas som bestämmer vad som behöver offras och vilka som behöver offra sig. Det är kanske enda chansen, men allting tyder på att det i så fall kommer bli asymmetrisk disponerat, och att vi kommer se ökade spänningar, såväl inom, som mellan nationer.

När orkanen Sandy drog fram över New York oktober 2012, dog 200 människor och två miljoner människor blev utan ström. Nästan hela Manhattan slocknade när elnätet slutade fungerar. En skyskrapa fortsatte dock lysa, Goldman Sachs huvudkontor. Utrustad med tillräckligt kraftfulla generatorer kunde investmentbolaget försörja sig själv. »Wall Street kan inte förhindra nästa superstorm Sandy, men med tillräckligt mycket cement och generatorer kan de skydda sig själva från de värsta effekterna«, skriver Mann och Wainwright, och med katastrofobligationer går det till och med att göra profit på naturkatastrofer.

Mötet i Katowice har beskrivits som det viktigaste sedan Paris 2015, men det faktum att mötet sponsras av två kolföretag kan göra även den mest optimistiska nedslagen. För pessimisterna är det ännu en spik i kistan. Världens ledare fortsätter att förhandla fram avtal som de inte kommer uppfylla. Erkänner att problemen finns, som inte förmår agera utifrån kunskapen.

De fyra senaste åren har varit de varmaste sedan mätningarna började, och trots alla löften om minskade utsläpp kommer de 2018 nå nya rekordnivåer. Årets klimatkonferens kommer skilja sig åt från tidigare genom att det inte bara kommer handla om att minska utsläppen, utan också om att anpassa sig till en varmare värld, och inte minst vilka som måste anpassa sig. I slutändan handlar det om vilka som måste lida. Läran från de senaste decenniernas klimatmöten, från Kyotoprotokollet till Parisavtalet, är att det inte blir de nationella och internationella ekonomiska och politiska eliterna, eller de 7% som är ansvariga för hälften av jordens utsläpp. I den globala uppvärmningen är det de minst ansvariga som straffas hårdast.

Mats O. Svensson

Mats O. Svensson

Kritiker och skribent, medredaktör i Vagant. Bosatt i Berlin. Född 1987.

Facebook

Twitter