Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

ANMELDELSE. Geir Gulliksens Historie om et ekteskap kan läsas som andra delen i en diptyk med spännvidd.

Geir Gulliksen
Historie om et ekteskap
Aschehoug, 2015

Att »hålla masken« och att »förlora ansiktet« är två välkända uttryck där vi om vi vill kan skönja två svar på vad mellanmänsklighet är.

Vi kan bara förverkliga vår frihet genom andra, bland annat genom att visa dem vårt oberoende, och detta är ett spel med konventioner där vi måste låtsas höra ihop såtillvida som vi är överens om reglerna.

När vi däremot söker trygghet hos andra går vi in i ett tragiskt tillstånd. Vi försöker visa dem vårt beroende, men sådant kan inte delas och det nakna beroendet är oftast en oangenäm anblick för de andra, varför vår ensamhet står ännu klarare för oss själva. Även om mellanmänskliga frågor av det slaget alltid har engagerat författare, har idéerna om hur en människa erfar sitt inre skiftat genom årtusendena. De homeriska hjältarnas beslut fattas med en annan självförståelse än den hala yta där den moderne antihjältens beslutsvånda utspelar sig.

Likaledes har den moderna tidens tänkande kring fjärran kulturers idéer om det mänskliga inre skiftat. Tanken att vår egen epok skulle utgöra ett högsta stadium i en utvecklingskedja när det gäller självinsikt har fått kasseras. Även den strukturella antropologins berättelser om sedvänjors och beteendens funktion som en identitets- och kulturbärande armering har visat sig vara av begränsat värde, åtminstone som mall för vår egen självförståelse: detta synsätt implicerar ett utifrånperspektiv som inte kan uppfånga den självreflexion där vi för ett inre samtal med oss själva. I sin stora studie Personality in Greek Epic, Tragedy, and Philosophy (1998) väljer idéhistorikern Christopher Gill en tredje väg: i brant sammanfattning att ställa våra frågor om frihet och trygghet till antikens människor, och deras frågor om samma behov till oss själva.

Det innebär att man betraktar människan samtidigt inifrån och på stort avstånd. Om detta dubbelfokus översattes till en psykologiskt nyanserad och till stämningen förtätad romankonst med inriktning på samtiden, så skulle resultatet kunna bli något i stil med det Geir Gulliksen åstadkommer i sina romaner om människor som tvingas hålla masken för att få vara sig själva och samtidigt förlorar ansiktet eftersom de inte orkar vara nog ärliga. Det har han tidigare gjort i romaner som Tjuendedagen och Forenkling, i en intimitetsgranskande satsning som har parrelationen till grundscen: emancipation, utnyttjande, beroende, omsorg och utsatthet är återkommande konstanter i en pågående kritisk undersökning av hur nyliberalismen och New Public Management övertog energin hos västvärldens kulturradikalism och förvandlade dess subjekt till en ensam kropp innesluten i en bubbla av konsumistiska preferenser.

Intrycket av att författarskapet i dessa båda böcker fann ett ämne som skulle kräva flera verk förstärks av de båda som därefter följt den av biståndsorganisationen Digni finansierade Afrikaromanen Bøyde knær från 2012, liksom den nya romanen Historie om et ekteskap från 2015. Med en förening av spontan medkänsla, principiell empati och kall observans fortsätter Gulliksen att försöka skriva fram individer i kris mot bakgrund av en globaliserad värld i upplösning. Ofta handlar det om kärlek och sex, men under detta ligger den kanske än mer uppfordrande frågan om mänsklig självaktning.

Geir Gulliksen, Historie om et ekteskap, Aschehoug, 2015

Geir Gulliksen, Historie om et ekteskap, Aschehoug, 2015

I Historie om et ekteskap får vi följa hur en vällyckad familj med två barn faller sönder på grund av vad som från början bara verkar vara en nyck från kvinnans sida – en frestelse att närma sig en annan man. Kvinnan, Timmy, är läkare och anställd på den norska folkhälsomyndigheten, Helsedirektoratet. Mannen i äktenskapet är en före detta journalist och barnboksförfattare som har börjat jobba hemifrån. De har två pojkar som ännu inte nått tonåren. De yttre händelserna utspelar sig i deras villa av allt att döma belägen någonstans i utkanten av Oslo, och i skogsområdena i närheten.

Ett dynamiskt berättarperspektiv gör att denna strikt begränsade miljö blir större inuti än utanpå: det är mannen som för ordet och berättar i jagform, men inte utan att då och då skildra Timmy inifrån, också i situationer som mannen inte har någon möjlighet att känna till. Ibland rannsakar han sina egna sanningsanspråk, med fraser som »Kan det ha vært sånn? Nei, jeg går for langt, alt peker tilbake på meg selv, til mitt repertoar, mitt påståelige register, og ikke på henne.« Men sedan tar spekulationerna om vad hon gjort och känt i olika situationer fart igen. Med diskreta medel påminner romantexten om sin egen karaktär av fabrikat. Samtidigt gör just detta grepp den psykologiska inlevelsen trovärdigare, då det ju inte kringgår utan tvärtom sätter i spel ett för all litteratur grundläggande faktum: vi kan inte genom något trolleri försätta oss i varandras ställe vare sig existentiellt, psykiskt eller perceptuellt. Greppet är flott genomfört och enligt min mening det mest intressanta med romanen om man läser den isolerad från Gulliksens tidigare böcker. Betydligt rikare blir den om man ser den som ett led i författarskapets större tematiska åtagande.

Ett slående drag i denna skildring av ett samtida par i övre medelklassen, i ett av världens rikaste länder, nära en stor stad, är att man inte får någon känsla av att det finns ett samhälle. Det halvdussin människor som förekommer i det stiliserade scenariots utbud av rum – kök, sängkammare, kontor, friluftsområde, bil – framträder som ett slags generatorer av behov som sänder signaler till varandra och inplanterar känslor i varandra med varierande grad av subtilitet, och i skildringen av dessa former av ömsesidig påverkan är Gulliksen ofta virtuos. Det gäller också berättarens sammanfattningar av de psykiska processerna, som här beträffande hustruns omedvetna fjärmande från berättarjaget: »Hun var i ferd med å bevege seg videre, ut av vår verden, den som hun og jeg hadde sammen, inn i noe annet. Men hun visste det ikke ennå, at jeg ikke kunne nå henne.« Den sociala kontrollen i ett samhälle, den väv av dagliga beroenden som direkt styr människors beteenden, tycks ha lyfts av dessa individer och lämnat dem ensamma med sina liv som vore de skådespelare på en evakuerad teater. Detta slags stilisering är ingen svaghet hos boken, utan är en förutsättning för dess skärpedjup.

I en annan del av världen, där ett samhälle som det norska är en avlägsen legend utspelar sig Gulliksens förra roman Bøyde knær (2012). Ändå är den norske reporterns upplevelse av en Kenyansk by med omnejd mättad av just de konkreta, dagliga beroenden vi förknippar med ett samhälle. De afrikanska männen, kvinnorna och barnen av massajfolket lever visserligen i en brytningstid då gamla seder är på väg att sättas i fråga. Things fall apart, som Chinua Achebes klassiska postkoloniala roman om en annan, långt tidigare brytningstid i Nigeria hette. Men ännu kan männen, om de äger tillräckligt många kor, ta sig flera fruar. Och ännu är det regel att könsstympa flickorna som ett led i deras kvinnoblivande.

Geir Gulliksen, Bøyde knær, Aschehoug, 2012

Geir Gulliksen, Bøyde knær, Aschehoug, 2012

Den norske reportern i Bøyde knær framträder ibland som självrannsakande berättare, ibland som en både inlevelsefull och spekulativ berättare i tredje person, en liknande metod som i den senaste romanen. Han förblir dock i utkanten av det skeende som är romanens centrala: en ung kvinnas försök att frigöra sig från könsstympningskulturen och utbilda sig, vilket till slut misslyckas eftersom hon råkar bli gravid med en ung getherde. Men frigörelsen hindras också av att bara delvis förstådda, psykiska såväl som kulturella krafter tvingar henne att överlämna sig till riten.

Reportern tar för läsaren gestalt som en antropolog sysselsatt med det som brukar kallas deltagande observation. Vid ett tillfälle då han sitter med sin anteckningsbok kommer en liten pojke fram och tar den: »han så på meg og bladde og smilte til meg mens han gjorde det, som om han viste meg at det var denne måten det gjøres på.« Det finns några ställen i Historie om et ekteskap där Gulliksen omger ett barn med liknande utstrålning och poetisk skönhet. En av pojkarna i huset utanför Oslo föreställer sig sin mors otrohet som att hon får besök av en liten häst. Den andre pojken fantiserar när katastrofen är ett faktum om att faderns hastiga viktnedgång beror på att han ätit en gammal risotto som börjar skjuta skott i tarmarna hos honom.

Men scenen med den bläddrande, leende pojken i Bøyde knær är ett undantag. Här är grundstämningen nästan genomgående mer tryckande, som om vars och ens dröm om befrielse strax skulle svepas bort, vilket ju på sätt och vis också sker.

Ett återkommande tema i båda dessa romaner, vid sidan av det stora frågekomplexet som gäller mellanmänskligt beroende och rolltagande, är mannens inställning till sin egen manlighet. Gulliksens självrannsakande man är nog så långt man kan komma från Achebes oböjliga och just därför bräckliga krigarman Okonkwo. Reportern i den afrikanska byn säger sig inte vilja vara man på det sätt tidigare generationer fått rollen dikterad för sig, och han attraheras av en annan, mer maskulin man som tar sig fysiska friheter med honom utan att det blir sex av det.

En övermodig omprövning av nedärvda roller medför likväl alltid risker. I det olycksaliga familjehuset i Norge, i Historie om et ekteskap, har mannen arbetat upp en form av toleranspanik i äktenskapet. Gång efter annan bedyrar han att hustrun mycket väl kan ha en annan man, att deras relation måste tåla det eftersom den är så högt utvecklad och inte längre sitter fast i det avskydda femtiotalets mönster. I själva verket bidrar han med detta toleransältande till att stöta bort sin älskade hustru.

Om en uppenbar föregångare som Tarjei Vesaas är en örats och lyssnandets författare, så är Gulliksen en ögats och tittandets. Det tecken som förmedlar mellan själarna är det mänskliga ansiktet, vars föränderliga mimik skildras med suggestiv nyansrikedom. Resultatet är att ickeeuropéerna i Bøyde knær blir trovärdigt individualiserade, medan en ordinär norsk medelklassman i Historie om et ekteskap ibland kan förvandlas till en hemlighetsfull, nästan övernaturlig varelse, och man tror på det också: »Ansiktet lukket seg, alt som var levende i meg forsvant, det trakk seg langt inn i kroppen og ble usynlig for alle.«

Ansiktet dyker också upp i scener där författaren tycks genomföra en självkritisk prövning av de egna metoderna och kanske av litteratur, fiktion och fantasi i stort. I Bøyde knær råkar en av massajerna falla så illa att han blir liggande ute i landskapet och inte kan värja sig när en leopard kommer och äter upp hans ansikte. Endast ett annat parti i romanen har samma chockverkan som denna plötsliga skildring av ansiktsförlust. Det är när reportern funderar över en finsk kollega som i ett reportage om könsstympning har skrivit att den gamla kvinnan fortsatte att skära i den unga kvinnans kön tills hon hade nått ända in till benet. Den norske reportern inser att han inte tror på denna ohygglighet, att hans kollega måste ha fabricerat detta, och han får senare också reda på att mannen har anklagats för liknande fusk vid flera tillfällen. Det uppstår en form av samklang mellan den råa fantasin om könsstympningen och det tillkämpat sakliga konstaterandet att en man fick ansiktet uppätet medan han ännu var levande. Den finske journalisten har förlorat ansiktet, men den norske författaren som inte kan låta bli att skildra hur just ett ansikte äts upp ger sig motståndslöst hän åt samma gruvlighetsiver, väl medveten om att det som förstörs av leoparden inte är en fattig kvinnas kön, utan den rike norske berättarens älsklingsemblem för sanning och intimitet: ett ansikte.

I skildringarna av attraktion och sex i Historie om et ekteskap är Gulliksen detaljerad och subtil och skoningslöst oförtäckt, dock utan att bli obscen. Han månar om de själar som kämpar för att hålla masken och inte förlora ansiktet, sprattlande i urgamla nät av konventioner, drifter och behov av närhet. De båda här behandlade romanerna bildar i detta avseende en diptyk, där de i vissa avseenden är varandras negativ.

Frånvaron av samhälle i den nya boken har sin motbild i en kvävande social verklighet i den tidigare; familjens isolering i villan har sin motbild i den ständiga sociala kontrollen i den afrikanska byn. Kontinuitet markeras också: Historie om et ekteskap vidareutvecklar den historia om det söndrade äktenskapet som i Afrikaboken är en episod på ett par sidor där den norske reportern ser tillbaka på sitt liv.

Ett återkommande motiv i den nya romanen är kärlekens bräcklighet som en aspekt av förgängelsen i stort. Vid flera tillfällen konstaterar berättaren att när kärleken upphör är det som om den aldrig hade funnits. På ett ställe länkas denna tanke till ett antytt resonemang om en kategori som godhet:

Og likevel var det over på et øyeblikk, og da var det som om fortroligheten og tilliten og godheten aldri hadde vært der. For er det egentlig mulig å tenke seg en godhet som ikke varer? Kan det ha vært godhet når den ikke varte?

Med detta frågande om känslors varaktighet öppnar romanen helt kort ett litet fönster mot vissa delvis realistiska former av tidig- och högmodernistisk litteratur, där sedeskildringen och den moraliska prövningen flätades in i ett kulturellt och historiskt kontinuum. Hos exempelvis Marcel Proust, Henry James eller E.M. Forster äger skildringen av individens utveckling, generationernas växling och kulturernas inbördes påverkan en närmast organiskt växande nyansrikedom. (Detta till skillnad mot diskontinuitetens och stiliseringens formvärldar i sen- eller postmodernistiska prosaverk av Samuel Beckett, Claude Simon eller Nathalie Sarraute: upprepningar och glapp mellan scener och tidsplan, respektive döda vinklar i ett icke allvetande berättarperspektiv.)

Men frågan om godhetens varaktighet blir hängande, och måste det i en bok av detta slag eftersom dess instrumentarium inte räcker för att behandla frågeställningen. I jämförelse med den sammanhängande livsberättelsens modernister är Gulliksens register asketiskt på ett tidstypiskt sätt. Hans karaktärer avtecknar sig mot en fond där kultur har blivit psykologi och historia manifesterar sig, inte i stora berättelser om ideal och öde, utan i lokala eller privata maktförhållanden. Detta slags roman – som kanske kunde kallas den sekulariserade medelklassmelodramen – är ett av vår tids mest frekventa litterära ansikten, och man kan ibland undra vad som finns bakom dess mask.

Om jag skulle pröva en orättvis betraktelse, så skulle min gissning bli att där i den litterära maskens hålrum finns, likt en kall kondens, ett obearbetat överskott på trivialiserande energi eller »avförtrollning« i den mening Max Weber gav ordet för snart hundra år sedan. I en värld utan gåtor där människan är isolerad och styrd förblir nakenheten ett suggestivt löfte om äkthet. Problemet är att nakenhet som sådan (till skillnad mot ensamhet, ärlighet eller förundran) inte kan tolkas, bara observeras. I Gulliksens nya roman kan man härvidlag ibland förnimma en intimiserande determinism – en sorts passiv skådelystnad inför det ohjälpliga i förälskelsens, begärets, beroendets blotta koreografier – där iakttagelseförmågan så att säga klär av sig själv och framstår som en otillräcklig ersättning för ett fantasirikare motstånd mot den sociala alternativlösheten. Man kan kort sagt stundtals sakna det större språk som arbetar i en ambitiös idéroman som Tjuendedagen. Men läser man Historie om et ekteskap parallellt med Afrikaromanen djupnar scenen: de universella, epoköverskridande aspekterna av mellanmänsklighetens drama framträder då mer mångstämmigt och engagerande.

Avatar

Ulf Eriksson