Frihet bortom gott och ont?

ENQUÊTE (1). Vad gör Expos avslöjande med Nikanor Teratologens författarskap?

web buttons logos 2016 c auswahl-07I mitten av juni avslöjade en artikel i den antirasistiska tidskriften Expo att aliaset Ezzelino, med över 27 000 inlägg på internetforumet Flashback, tillhör Niclas Lundkvist, författaren bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Flera av Ezzelinos politiska uttalanden ger uttryck för antisemitism och rasistiska konspirationsteorier, varvat med sportkommentarer och litteraturdiskussioner. Expos artikelrubrik »Rasideologen i övre Kågedalen?« syftade till Teratologens skandaldebut Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992), en roman skriven på Skelleftemål och ämne för allehanda spekulationer om vem som låg bakom den märkliga pseudonymen, som visade sig vara en medieskygg man uppvuxen i norra Västerbotten. Många recensenter fascinerades av författarens stilistiska infallsrikedom och demonstrativa bildning, medan andra kände avsmak inför berättelsen om morfar och pyret, duon som super, mördar och filosoferar sig igenom västerlandets förestående slut.

aldreforens_framsida
Nikanor Teratologen, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen & Förensligandet i det egentliga Västerbotten (2012, Vertigo förlag)

Diskussionsforumet Flashback Forum har sin upprinnelse i punktidningen Dead or Alive, vars första nummer utkom 1983. Forumet som lanserades 2000 var redan från början avsedd som en frizon där avvikande åsikter gavs spelrum. Här startade Ezzelino åtskilliga antisemitiska diskussionstrådar: »’Förintade’ judar vid makten i stalinistiska marionettstater«, »’Israeliska’ och ‘diasporajudiska’ hatkampanjer mot de skandinaviska folken«, »Den rasist-judiska lusten att förinta«, »Judar och knarksmuggling«, »Judar och vapensmuggling«, »Jude-bolsjevikiska statskupper år 1919«, »Judisk-sionistiska ’intellektuella’«.

Reaktionerna har varit upprörda och uppgivna. Trots att det länge florerat rykten om att Lundkvist ligger bakom Ezzelino, innebar Expos avslöjande ett brott med »en outtalad överenskommelse«: att det gränsöverskridande i Teratologens litteratur bara var litteratur, menade Martina Montelius i Expressen. Efter att ha avfärdat sammankopplingar mellan författaren och romandebuten som enfaldiga, tycks författaren själv nu bejaka enfalden, hävdade Per Svensson i Sydsvenskan. Huruvida Lundkvist står för de antisemitiska uttalandena kan troligen endast skribenten svara på. »Men i ögonblicket då man står öga mot öga med det högst verkliga hatet (”…bara en judeflicka som dog av tyfus. Shit happens.”) så blir den diskussionen märklig[t] tom, och himlen svart«, skrev Kristina Lindquist i Dagens Nyheter.

Vagant har frågat Teratologens läsare om deras reaktioner på avslöjandet. Författarens före detta förläggare Carl-Michael Edenborg, som drev Vertigo förlag mellan åren 1992 och 2015, vill påpeka det följande innan läsaren ställs inför hans syn på saken: »Decenniet som förflöt mellan 2003 och 2013 drev jag två caféer, ett bokförlag, undervisade på universitet, skrev några romaner och novellsamlingar, översatte ett antal böcker, drev i ett par år en dvd-butik, skrev kritik på Aftonbladet, tog varannan vecka hand om mina döttrar, m. m.. Detta »m. m.« syftar på att jag glömt mycket som hände under den här tiden. Den höga stressen påverkade mitt nervsystem kraftigt, inte minst sömnen, och därmed mitt långtidsminne. Kort sagt: jag kommer inte ihåg så mycket. (Textens disposition beror på att den ursprungligen i tur och ordning besvarade ett antal frågor från Vagant.)«

Carl-Michael Edenborg: Den första nyskrivna text av Nikanor Teratologen som Vertigo förlag publicerade var Förensligandet i det egentliga Västerbotten, som kom 1998. Den sista var en novell i antologin Perversioner som utkom 2003. Sedan dess har författaren utgivits på h:ströms förlag. 2012 gjorde Vertigo dock ett nytryck av de båda 90-talsromanerna.

Jag har under alla mina år som ilsken kritiker av Bonnier-koncernens unika och fortsatt växande dominans i den svenska offentligheten (jämförelsevis större än Berlusconis i Italien) då och då stött på människor som hävdat att Bonnier-familjens judiskhet är en relevant sak. Jag anser att det är föraktligt att ens tänka tanken.

Jag antar att det var Turteaterns underbara och hyllade iscensättning av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen som hade premiär i december 2015 som återuppväckte intresset för att avslöja författarens framfart på Flashback. Turteaterns tydliga position på den politiska vänsterkanten skapade dessutom en särskilt intressant och provocerande krock.

För kanske drygt tio år sedan fick jag veta att människan som bland annat har använt sig av pseudonymen Nikanor Teratologen använde sig av Flashbacks jävla forum som en sorts smutsig, halvoffentlig lekplats: han berättade det för mig, han berättade det för vår gemensamma vän Stig Sæterbakken. Det väckte dock inte mitt intresse. Jag försökte aldrig leta upp inläggen. Jag minns inte om jag kände till pseudonymen »Ezzelino«. Men jag är inte förvånad.

Jag har en gammaldags kantiansk bild av offentligheten som en plats där människor oavsett grupptillhörighet, det vill säga som medborgare och individer, skall få tala fritt med varandra om allting. Jag har därför själv undvikit att under ett eller annat alias delta i nätets forum och kommentarspår. Jag tycker inte om det. Det förefaller gränspsykotiskt, olustigt.

Eldeomsorgen
Nikanor Teratologen, Eldreomsorgen i Øvre Kågedalen (övers. till norska av Stig Sæterbakken, 2007).

Eftersom jag själv lider av en mildare variant av multipel personlighetsstörning förstår jag besattheten av pseudonymer och att spela upp olika roller och anta olika röster. Jag har haft en mängd namn – mest känt är väl »Gunnar Blå«. I likhet med Pessoa betraktar jag dessa numera snarare som »heteronymer« och försöker att integrera dem. Vanvettet är reellt och otäckt, världen en mardröm.

Givetvis är den kantianska offentligheten strikt sett en utopi. Makt utövas på alla tänkbara sätt i detta demokratiska rum: av exempelvis distributörer, ägare, redaktörer, annonsörer, ansvariga utgivare, oansvariga utgivare. Det räcker inte att vara ett kulturelit-rasdjur för att få skriva för Aftonbladet kultur (jag är uppvuxen i arbetarklassen), men nätverk och kulturellt kapital spelar en stor roll.

Att vissa individer genom sin härstamning och skolgång gynnas, är en av orsakerna till att internets anonyma halvoffentlighet utgör en enorm frestelse. Där kan exempelvis den som tänker och formulerar sig bättre än andra (eller, för all del, skriker mer och högre än andra) få leva ett intellektuellt liv trots att den aldrig minglat på Parks hotellbar under bokmässan i Göteborg.

Vertigo var nog ett av de första svenska bokförlagen som hade en hemsida (redan 1994 tror jag) och i allmänhet började använda internets möjligheter till distribution utan budget.

Jag umgicks och kommunicerade med Niclas Lundkvist en hel del från slutet av 90-talet och ett tiotal år framåt, men det senaste decenniet inte mycket. Den sista gången vi talades vid var i telefon den 25 januari 2012, när vi båda befann oss i chockslagen förtvivlan över Stig Sæterbakkens självmord.

Jag fick under vårt umgänge intrycket av en smått paranoid föreställning om den svenska offentligheten: som ett trångt litet rum för en inavlad elit. Denna känsla är påfallande vanlig, särskilt hos begåvade människor från arbetarklassen som vuxit upp i mindre städer. Jag gjorde mitt bästa för att – inte minst med mig själv som exempel – hävda att känslan inte utgör en stor och slutgiltig sanning, även om den delvis har sin riktighet. Jag har haft liknande samtal med alldeles för många människor under åren. Föreställningen om kulturlivet som en sorts konspiration är mycket stark. Och den kan i värsta fall leda till gravt ressentiment.

Det är bland annat detta som gör att anhängare till ett av de största svenska riksdagspartierna, det fascistiska SD, likväl betraktar sig som outsiders. Paradoxalt nog röjer denna paranoida hållning, liksom alla former av konspirationsdrömmar, ett djupt, starkt, barnsligt hopp om att det faktiskt skall finnas verkliga ledare, en plan, att det skall finnas konkret, omedelbar, ändlös makt, att världen inte är kaotisk, utan rationell, organiserad och inte kontingent. Att världens mäktigaste man faktiskt har makt och vet vad han gör.

Turteatern Foto Klara G
Ur Turteaterns uppsättning av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (2015). Foto: Klara G.

Jacques Lacan skulle lakoniskt kommentera: »Pappa finns inte.« Men denna tanke är svår att bära för många.

I sina båda första romaner visar Nikanor Teratologen att han har en djup fascination för totalitarism, både nazistisk och stalinistisk. Det råder inget tvivel om att författaren till de litterärt högtstående och mäktiga verken har ägnat stora delar av sitt liv åt att lära sig om rasbiologi och seriemördare, även om han tycks ha ägnat betydligt mer uppmärksamhet åt alla former av filosofi, litteratur, religion, historia. Och det är vidare uppenbart att antifeminism och böghat är passioner. För att inte tala om våldsamma kvinnor och bögporr.

De båda romanerna uppvisar tydligt en humoristisk och plågad distans till dessa positioner. Paranoia, multipla personligheter, konspirationstankar och i allmänhet en pervers hatkärlek till alla former av ondska och vidrighet är ett av de ben som Teratologens konstnärskap vilar på. Det andra benet är dessa sakers motsats: ömhet, lyhördhet, poesi, kärlekstörst, kommunikation, kosmisk sorg. Det som saknas är den medelmåttigt, snusförnuftigt, nyttigt borgerliga överbyggnaden.

Jag såg som förläggare en långsam skiftning bort från denna etiskt och estetiskt fruktbara kamp hos Teratologen. I Apsefiston (2002) och Hebbershålsapokryferna (2003) började det självkritiska modet att leva med och erkänna självmotsägelserna att vackla. Samarbetet mellan förlaget och författaren avslutades efter 2003, och han gick över till h:ströms förlag. Det var ingen direkt brytning, men processen hade helt klart att göra med mina och författarens skilda politiska och filosofiska perspektiv.

Uttryck som »det svenska folket« eller för all del »västerlandet« (med början hos de gamla grekerna) utgår från rasistiska idéer. Jag undervisar då och då själv på universitetskurser som enligt kursplanen handlar om »västerländska idéer« och känner mig varje gång tvingad att be studenterna om ursäkt.

Som jag minns det framställde Niclas sitt deltagande under pseudonym på Flashback som en litterär praktik, alltså åtminstone till att börja med som ett »experiment«. Jag ansåg redan då att detta var djupt problematiskt eftersom detta prövande projekt inte skedde inom en konstnärlig kontext.

För att dra en självklar parallell: Louis Ferdinand Célines tre antisemitiska pamfletter håller lika hög litterär klass som hans romaner. Men de är publicerade i egenskap av antisemitiska pamfletter under 1930 och som sådana oacceptabla. När de däremot ges ut inom kontexten för Célines samlade litterära verk får de en annan betydelse.

Lagstiftning om »hets mot folkgrupp« är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Skillnaden mellan om en karaktär i en roman eller en människa i eget namn (eller anonymt, fast i en förförståelse av att »vara sig själv«) hyllar Auschwitz eller eldar på hat mot grupper av människor, är i mina ögon monumental. Det förra fallet är oproblematiskt: Konsten är den enda platsen där total frihet bortom gott och ont skall råda. I det andra skall snuten rycka in.

När det blivit känt att författaren till den hyllade Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) inte var en kändis eller en etablerad författare som Stig Larsson eller Sara Lidman (!), utan en ganska vanlig ung man utan kulturellt kapital, blev plötsligt skandalen kring bokens kombination av sann litterär kommunikation och »äckel« ett problem för Norstedts förlag. Trots att romanen sålde i fantastiska 6,000 exemplar vågade inte förlaget ge ut en pocketupplaga. Man valde också att inte ge ut Teratologens andra roman om morfar och pyret, Förensligandet i det egentliga Västerbotten. Det var därför Teratologen hamnade på Vertigo.

Varje gång jag tänker på det rika, anrika Norstedts agerande får jag lust att ställa mig och pissa på fasaden till det tjusiga förlagshuset på Riddarholmen med dess tjusiga människor med sin tjusiga härkomst och sina tjusiga bostadsrätter. Vilka jävla rövhål. Ja, för 20 år sedan, alltså.

Norstedts har nu en unik chans att reparera denna pinsamma skandal i sitt förflutna. Jag uppmanar således: Ge ut Ezzelinos samlade Flashback-inlägg i några vackert inbundna volymer! Låt Expo/Researchgruppen få väl betalda redaktörslöner för att sköta insamlandet, de har ju redan kommit en bra bit på vägen genom sin volontärinsats!

Att hata
Nikanor Teratologen, Att hata allt mänskligt liv (h:ström, 2009).

Hur som helst. Jag tror inte att impulsen att bli socialist och impulsen att bli fascist är densamma. Exemplen på människor som växlat mellan högerextremism och vänsterextremism är förbluffande få genom historien, de framstår som undantag. Kärleken till idéer om demokrati, solidaritet och jämlikhet är väsensskild från kärleken till idéer om det egna folket, auktoritetsdyrkan och främlingars inbyggda underlägsenhet.

Däremot finns hos många människor på alla politiska kanter en allmän kärlek till extremism och våldsamhet, som är förknippad med ångest och utanförskap, och den är vanligast hos tonåringar i deras klassiska vandring från oansvarigt, lekande barn till rationella, vuxna medborgare vars rättigheter balanseras mot deras skyldigheter och risker. Men vi är också rätt många som förblir barn och extremister genom livet.

I tanken om medborgarskap finns tanken på likhet inför lagen. Där finns också tanken att det skall vara olagligt att hetsa till våld, övergrepp och förtryck eller att hota och mobba. Lagarna finns, den som bryter mot dem blir åtalad. Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan att låta karaktären i en roman eller en film skrika »mörda! våldta! judar är inte människor!« och att skriva det i en offentlig debatt eller vråla det på gatan.

På samma sätt finns en avgrundsdjup skillnad mellan att i en kommentar eller ett teveframträdande diskutera antisemitiska idéer och att propagera för dem. De allra flesta människor är inte så psykotiska att de inte kan se skillnaden.

Uppkomsten av en pseudooffentlighet via internet, mitt emellan det privata och det offentliga (ansvariga utgivare, redaktörer etc.) är omöjlig att omintetgöra, det skapar vackra ting (människor som aldrig annars fått chansen att förvalta sina gåvor ges en plats) och skändligheter (det kan döda). Vi kan sörja, vi kan jubla, men vi lever i denna gråzons helvete tills elen eller vi själva tar slut.

Jag har ingen aning om hur detta kommer att utvecklas. Tendenserna pekar mot allt mer av koncentrationssvårigheter, ytlighet, kortsiktighet, hela samhällen som lider av svåra dissociativa störningar, mer identitetspolitik och identitetsproblem, mer religion, mer krig.

Jag saknar hopp och är tröstlös. Men hjärnan vägrar sluta tänka.

Bildschirmfoto 2016-02-15 um 10.41.30

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.