Framtiden kommer alltid att inträffa om inte allt för länge – om JG Ballard (1930-2009)

Hur hantera en värld som antingen expanderar tills den går helt i upplösning, eller motsatt: kondenseras ned till ett begränsat utrymme som blir allt mindre?

Tidligere publisert i Vagant 3/2009

BALLARDIAN: (adj) 1. of James Graham Ballard (J.G. Ballard: born 1930), the British novelist, or his works. (2) resembling or suggestive of the conditions described in Ballard’s novels & stories, esp. dystopian modernity, bleak manmade landscapes & the psychological effects of technological, social or environmental developments. – Collins English Dictionary

Det är lite speciellt när en författares arbete bryter sig in i språket med en egen term, på det viset som har hänt med JG Ballard. Särskilt när det är en ganska exakt beskrivning och sammanfattning av något vi inte har något bättre ord för, och som jag för övrigt aldrig är helt säker på om jag helt förstår vidden av. Eller rättare sagt, jag är fullständigt övertygad om att absolut ingen helt förstår vidden av det, inklusive författaren själv. Men hans böcker kan läsas som en fortlöpande kartläggning av det dunkla ingenmansland där det yttre landskapet glider samman med det inre, och ett försök att mäta hur långt ut, och inte minst hur långt in, bägge dessa landskap sträcker sig. Dom kallade det för science fiction förr i tiden, något som fick författaren till att formulera ett program runt begreppet »inner space«. Ballard såg till att börja med ut som en, möjligen något okonventionell, författare av berättelser i tid och rum bland raketer och planeter.

Hans tidigaste noveller är, per definition, science fiction. Men avståndet till vår egen värld blev stadigt mindre; en typisk, standardiserad beskrivning av Ballards förhållande till science fiction är att det för all del är framtiden han opererar med, men inte om tusen år i en annan galax, men om tio minuter rätt runt hörnet. Och där han i novellerna från 1950-talet gott kunde uppehålla sig på Venus, gick han med sina första romaner lös på våra nära omgivningar med en provkarta av tänkbara och otänkbara naturkatastrofer:The Drowned World (1962), The Drought (1965), The Crystal World (1966). Scenarier för överlevnadsstrategiska handlingar, där perspektivet hela tiden vrängs ut och in i takt med att också det psykologiska immunförsvaret börjar göra sig gällande; karaktärerna inte bara anpassar sig till det radikalt förändrade landskapet, dom uppskattar det, och ger ofta sken av att inte vilja ha det annorlunda:

These people were the first to master a new kind of late twentieth-century life. They thrived on the rapid turnover of acquaintances, the lack of involvement with others, and the total self-sufficiency of lives which, needing nothing, were never disappointed. Alternatively, their real needs might emerge later. The more arid and affectless life became in the high-rise, the greater the possibilities it offered. By its very efficiency, the high-rise took over the task of maintaining the soial structure that supported them all. For the first time it removed the need to repress every kind of anti-social behaviour, and left them free to explore any deviant or wayward impulses. It was precisely in these areas that the most important and most interesting aspects of their lives would take place. (High-rise, 1975)

Författarskapet är fullt av exempel på hur man hanterar en värld som antingen expanderar tills den går helt i upplösning, eller motsatt: kondenseras ned till ett begränsat utrymme som blir allt mindre. Vid ett tillfälle, The Atrocity Exhibition (1970), har det drabbat själva texten, som tål att läsas flera gånger i loppet av en livstid. Läst på nytt i 2009 är det – som alltid, faktiskt – som att förhålla sig till ett kryoniserat 1960-tal, nedfryst i en syrgastank och upptinat i skenet av tusenwattare, plötsligt placerat lite för nära för att det ska vara särskilt bekvämt. Boken har, i likhet med det mesta Ballard har skrivit, trots allt visat sig ha en viss profetisk kvalitet.

Det psykopatologiska landskap han här skisserar är närmast synonymt med den världen vi befinner oss i per i dag; ett nästan hundraprocentigt medielandskap, med kommunikationsmöjligheter som när boken skrevs var att anse som … well, science fiction. Internet har på sätt och vis möblerat om det kollektivt omedvetna i en grad som liknar den transformation som äger rum här, där medvetandet expanderar i alla riktningar och fokuserar på enskilda fakta med en sådan intensitet att en manual för hur mycket yttre tryck ett ansikte tål vid en fordonskollision framstår som något med pornografiska kvaliteter. Den flytande identiteten till huvudpersonen som byter namn för varje nytt kapitel står här i perfekt harmoniskt förhållande till dom stadigt skiftande omständigheter han lever under. Gång på gång återvänder han till tankar och reflektioner runt mordet på John F Kennedy som något som väcker olika typer av sexuella associationer, och lika ofta läser han in en geometrisk ekvation i Marilyn Monroe – antingen det handlar om hennes död eller hennes ständiga närvaro som larger than life ikon.

Språket pendlar mellan statistisk registrering och fåordig läkarjournal, men detta är också den roman (eller novellsamling – boken blir gärna katalogiserad som det ena eller det andra helt godtyckligt beroende på vilken källa man förhåller sig till), som tydligast bär spår av en annan författares influens: William S Burroughs, som också skrev förordet till den amerikanska utgåvan. The Atrocity Exhibition har den nästan anti-associativa, distanserat registrerande tonen redan från början, men långa partier ser ut att ha varit igenom en variant av sistnämndes cut-upmetod, som väl kanske hellre ska beskrivas som cut-awaymetod i detta tillfället. The Atrocity Exhibition utesluter redan från början alla former för linjär progression. Det är värt att uppehålla sig här en stund, eftersom det är en exceptionell liten bok. Den liknar ingenting av vad Ballard hade skrivit tidigare, och till formen heller ingenting av vad han skrivit efter. Men den avföder otroligt mycket; idéer som först prövas ut här fortsätter att dyka upp fram till författaren avlider. I första hand den närmast påföljande roman som direkt kan associeras till ett av kapitlen här; den för all framtid kontroversiella Crash (1973, filmatiserad av David Cronenberg i 1996), där den erotiserade bilens potential som sexuellt instrument utforskas nära nog fullständigt, främst genom den drivande karaktären Vaughan, vars ultimata mål och ambition är att kollidera i hög hastighet med Elizabeth Taylor på motorvägen med dödlig utgång för alla parter.

Det är framför allt dessa två böcker som utgör fundamentet för den officiella bilden av JG Ballard som en »kontroversiell« författare. I det första fallet är det främst kapitlet »Why I want to fuck Ronald Reagan« – publicerad som fristående text i flera sammanhang utanför romanens kontext, särskilt efter att Reagan insattes som president 1980 – som ställt till problem. Texten, som är skriven i 1968, förutser Reagan – vid den tiden en hippiefientlig och überkonservativ guvernör i California – som president i en inte alltför avlägsen framtid, och undersöker förhållandet mellan avsändare och mottagare i det politiska spel som främst avgörs i media. Också detta något som sedan dess inte bara visat sig vara en realitet, men dessutom något alla vet och förhåller sig till. Mer direkt handlar detta om den grad av sexuell respons som avgör om du vinner eller försvinner i den kontexten, och textens monotona genomgång av testresultat i olika försöksgrupper av kvinnor har den samma hypnotiska effekten som utmärker all profetisk text, och har så sett vissa beröringspunkter med partier ur det Gamla Testamentet.

The Atrocity Exhibition är det ena epicentret i författarskapet. Det andra är den självbiografiska Empire of the Sun (1984), också den filmatiserad – av Steven Spielberg 1989 – och uppföljaren till denna, The Kindness of Women (1991). Böcker som fungerar som en slags instruktionsmanual för hur man ska förstå författarskapet, men också som en redogörelse för dom extraordinära förhållanden som utmärker författarens egen biografi. Född i Shanghai 1930 av engelska föräldrar, internerad i japanskt fångläger under andra världskriget, flyttade till England 1946, studerade medicin i Cambridge och satt plötsligt och skrev intrikata noveller om nätterna. Gift med Helen 1954, tre barn, flyttade till Londonförorten Shepperton 1960. Helen avlider 1964. Ballard flyttar aldrig, men blir i Shepperton fram tills han dör av prostatacancer våren 2009.

Det är relativt lätt att se vad som ligger bakom den besatthet med vilken han kliniskt attackerar vår kollektiva illusion av trygghet och tanken om det bestående i bok efter bok. Och på ett mellanmänskligt nivå; varför han inte flyttar på nästan 50 år. Det låter sig också göras att lokalisera det utpräglat »ballardianska« i denna utposten av London, mest känd för sin filmstudio – en funktionell förort i det nätverk som utgör trafikmaskinen in och ut av metropolen. Du anar inte hur fascinerande så strömlinjeformade, delvis blygrå, delvis förkromade, omgivningar är förrän du har läst Ballard. Om han väljer att koncentrera sig på höghuset (High Rise), eller vägrondellen (Concrete Island), eller som i några av de sista böckerna: avspärrade rekreationsorter för högavlönad upper middle-class, så är resultatet alltid en bister dystopi, full av latent våld som förr eller senare bryter ut, oftast med en oproportionerligt förlösande effekt – och denna märkliga paradoxen som alltid understryks; en nyfiken optimism i förhållande till omgivningarna, som uppstår efter en större eller mindre katastrof som helt har möblerat om förutsättningarna för hur man förhåller sig till omvärlden.

Någon vill kalla han depraverad, andra för saklig. I den lilla, relativt tunna romanen (eller långa novellen) Running Wild (1988) påbörjas den undersökning av avspärrade rekreations- och bostadsområden för de priviligierade som slår ut i full styrka i senare romaner, som Cocaine Nights(1996), och Super-Cannes (2000). Skriven som en dagbok av en kriminolog, som förhåller sig till en sak där alla vuxna är mördade och alla barn och ungdomar spårlöst försvunna, liknar den både på en hårdkokt detektiv-noir och plotten för ett bättre avsnitt av X-Files. Allt eftersom anteckningarna fortskrider ser det mer och mer ut som barnen kollektivt har mördat sina föräldrar och flytt, men vi får aldrig veta mer än den som i romanen skriver ned sina reflektioner after the fact. Men det är inte heller det som är författarens prioritet. Med Ballard är det sällan det yttre ramverket för en historia – eller ens historien själv – som är det väsentliga, men hellre den problematik han artikulerade som ett försök på att förstå världen i plus-minus 50 år. Ballards karaktärer är inte placerade där dom befinner sig på grund av sin personlighet, men som instrument för att registrera en pågående förändring, och så sett är Running Wild att anse som hardcore Ballard; den som skriver dagboken är en person så distanserad från det han skriver om att vi strängt taget inte saknar det faktum att vi vet väldigt lite om honom. Och perspektivet – noteringar nedskrivna länge efter, av någon som inte var där och nu bara lägger pussel med den information som är tillgänglig – gör det hela öppet för spekulation. Det ger lite av den samma känslan som uppstår när man loggar sig in på youtube och ser CCTV-kameran från Columbine Highschool April 20 1999 när Harris och Klebold går förbi, beväpnade till tänderna – mer än 10 år efter att Running Wildskrevs.

Våldet kommer alltid i en eller annan form hos Ballard, nästan som en ersättning för sex. Inte för att det saknas sex i hans böcker – nej, nej, tvärtom, det ligger alltid ett knull eller två nedfällt någonstans i mitten – men för att det ofta ser ut till att ha övertagit flera av sexualitetens funktioner. I Crash, som ett av många exempel, är det heller inte alltid lätt att skilja det ena från det andra i sammansmältningen mellan människa och maskin. Men när Ballards karaktärer ligger med varandra är det nästan demonstrativt odramatiskt: sex-scenerna återges alltid i saklig, nykter prosa utan några som helst överdrifter. T o m när deltagarna är mer än lovligt kinky och ger uttryck för mer speciella behov presenteras det som den mest vardagliga ting i världen. Den förlösning man ser efter i orgasmen låter sig här hellre lokaliseras i det oprovocerade våldet, och ofta med katastrofala konsekvenser. Och det sker alltid förr eller senare här, på den planet Ballard beskrev som den enda verkligt främmande. I den kliniskt funktionella flygplatskulturen, registrerat av övervakningskamerorna på ett shoppingcenter, på transportbandet, motorvägen; det är inte mycket i Ballardland som skiljer sig från vårt eget dystopia, men de flesta av oss gör inte den ansträngningen det innebär att reflektera för länge över vad västvärldens bekvämlighets- och upplevelseskultur döljer av potentiella mardrömmar. Det kan faktiskt se ut som perversionerna eskalerar i takt med högre levnadsstandard, och att den sexuellt motiverade seriemördaren alltid är outhärdligt uttråkad av existensens grundvillkår. I Cocaine Nights är däremot alla primitiva impulser satt i system; planlös vandalism, rituella våldtäkter och kriminalitet uteslutande för adrenalinkicken, med absolut noll intresse för egen vinning, visar sig vara vad som håller ett litet samhälle aktivt och engagerat, med ett tyst medgivande från alla berörda. Alternativet är värre: en nästan hundraprocentig apati och långsam död i inaktiv isolation framför en TV med volymen nedskruvad. Effekten av total trygghet. Här skriver han närmast kirurgiskt i förhållande till analysen, vilket väl kanske är naturligt för någon som har studerat medicin. Jag kunde också ha sagt »kliniskt« – Ballards språk är med få undantag väldigt rent, särskilt svårläst är han inte. Dessa senare romaner är till det yttre också mer crime fiction än science fiction, och typiska pageturners.

Mystiskt nog har det ur den här omfattande produktionen bara kommit två filmer. Jag räknar då naturligtvis inte med alla experimentella filmskolefilmer som möjligen har varit en effekt av ett möte med det här författarskapet; Ballard är inspirerande, och det är antagligen en veritabel djungel av egenproducerade korta och långa filmer utan distribution där ute.Empire of the Sun, i Spielbergs version, kom 1989, och gjorde författaren ekonomiskt oberoende i en ålder av 57. Jag tippar att många i en sådan situation momentant skulle slå av sin dator, dra en lättnadens suck och lova sig själv att aldrig mer skriva ett ord – det är i alla fall vad jag hade gjort. Men i stället fortsatte han som vanligt, och skrev runt 10 böcker till. Och tack och lov för det; detta var en man med en mission, med böcker som nödvändigtvis måste skrivas – ingen annan hade gjort det. Cronenbergs take på Crash är något ganska annat, naturligt nog när böckerna redan från början utgör ett slags diametrala ytterpunkter i författarskapet. En av de myter som hänger vid romanen – och det kan gott tänkas att det faktiskt är sant – är att manuskriptet ska ha kommit i retur till förlaget från en konsulent med noteringen »Author is beyond psychiatric help – do not publish«. Det är också den enda roman där huvudpersonen bär namnet »Ballard« – om man nu har lust att spekulera i grunderna till det.

Men filmen skapade sina egna problem, och blev mer än lovligt omdiskuterad. På den tiden jobbade jag i en fetishbutik i Oslo, och mitt i censurdebatten skulle filmen visas på Rockefeller. Jag var där med en väninna från den värld av regnkläder och högklackade skor jag på den tiden levde och verkade i, som inte hade någon förkunskap om varken boken eller filmen, men som uppenbart genomlevde ett avgörande ögonblick den här kvällen. Kort sagt: hon blev besatt, och var där igen kvällen efter, och kvällen efter. Uppenbart träffade problemställningen något fundamentalt; ett halvår senare hade hon inte bara läst boken, men sett filmen ett hundratal gånger. Nu har jag inte hört från henne på några år, men jag är relativt säker på att hon har en de luxe dubbel dvd-utgivning med kommentarspår och bortklippta scener som bonusmaterial hon regelmässigt ser igenom. När jag återser filmen nu slås jag främst av hur mycket Ballard och hur lite Cronenberg det faktiskt är i den. Den direkt fysiska upplevelsen man förbinder med denne filmskaparen, är här – materialet till trots – muterat in i ett halvt frånvarande, drömskt landskap. En värld där allt det huvudsakliga föregår i en bil, och där transportsträckan är det väsentliga området mellan två likgiltiga geografiska punkter. Filmen följer orginaltexten i påfallande hög grad; Cronenberg hade ett par år tidigare filmatiserat Burrough’s Naked Lunch med ett resultat som mer liknade en kommentar till den litterära förlagan. (Frågan är ju om något annat ens är tänkbart, egentligen. Jag menar: hur gör man film av den boken, utan att göra en film om boken? Nej, just det, var det inte det jag tänkte?)

Och … ok, det finns en film till; Jonathan Weiss presterade en filmatisering av The Atrocity Exhibition i slutet av 1990-talet, men den har varit otillgänglig fram till den släpptes på dvd 2006. I skrivande stund har jag inte klarat att lokalisera den – jag visste inte ens att den existerade när jag satte mig ned här. Ärligt talat finner jag det lite obehagligt att någon ens försöker: om det finns en enda bok av JG Ballard som utesluter möjligheten för att låta sig översättas till ett annat medium så är det den, men jag kan så klart ha fel, och har det också regelbundet.

Den eminenta publikationen RE/Search gav 1984 ut ett temanummer som vigdes helt till JG Ballards författarskap. Närmare 170 sidor intervjuer, kritiska essays, opublicerade texter och utvalda nedslag i publicerade texter. Och det du inte finner någon annanstans – kanske det jag som ung konststudent blev mest tagen av när jag införskaffade boken i mitten av 1980-talet – här finns också collager utförda av Ballard: textbildkompositioner som publicerades i tidsskriften Ambit i perioden 1967 – 1971 som en form av konceptuell reklamkampanj från författarens sida. Det är på en av dessa jag finner den här programförklaringen: »Fiction is a branch of neurology: the scenarios of nerve and blood vessel are the written mythologies of memory and desire. Sex: Inner space: JG Ballard«. Det påminner mig om i vilken oöverskådlig grad jag har formats av att läsa honom i tidig ålder, och i vilken lika oöverskådlig grad jag fortfarande förhåller mig till det, och fortsätter att förhålla mig till det. All respekt till denne gigant. Ett liv väl levt, och ett arbete som aldrig kan avslutas. Framtiden har trots allt inte inträffat ännu. Och det kommer den heller aldrig att göra.

Tommy Olsson

Facebook

Twitter