Följ hunden!

Höjdpunkten på dOCUMENTA (13) är filmverket Between the Waves (2012) av Tejal Shah, en queer utopi där människan är en hon.

Med dagens blick har museerna genom historien många gånger varit rörande naiva och brutalt etnocentriska till sin utformning, men under senare decennier har de finslipat instrumenten. Många konstnärer närmar sig idag det museologiska värvet inom ramen för sitt konstnärliga uttryck. Metoden påminner om den konstnärliga forskningens och resultaten skiljer sig åt, men liknar påfallande ofta museala samlingar, mer eller mindre pedagogiskt eller kreativt presenterade. Somliga återknyter till dåtidens skräckkabinett eller sentimentala samlarlusta, andra anlägger maktkritiska perspektiv likt dagens museipedagogik.

Kunsthalle Fridericianum i Kassel, som var ett av Europas allra första museer (daterat 1779), inrymmer den så kallade ”hjärnan” av den enorma och geografiskt utspridda dOCUMENTA (13) i sin rotunda. Det tätt packade, eklektiska urvalet presenterar utställningens olika strategier och estetiska uttryck. Här uppmanas besökaren att börja sin utforskning. Utöver ”hjärnan” inrymmer huset utställningsytor i flera våningsplan och flyglar, och de första salarna man möter är minimalistiskt arrangerade – man frestas att säga tomma, men det är de naturligtvis inte mer än i en krasst bokstavlig bemärkelse, det vill säga, de är närapå tomma på objekt. Direkt till vänster en jättesal med enbart en monter med konstnären Kai Althoffs handskrivna beslut att inte delta i dOCUMENTA (13). Det är ett känslosamt brev på flera sidor, där han ångerfull förklarar att han av personliga skäl inte förmår leva upp till kuratorns förväntningar. Hans medverkan finns heller inte listad i verkkatalogen till dOCUMENTA. Därefter följer ännu en vit sal med enbart en konstruerad bris som får de anhopade dammråttorna att dansa i hörnen, signerad Ryan Gander, betitlad I Need Some Meaning I Can Memorise (The Invisible Pull) (2012) – någonting som knappast serveras besökaren (det vill säga en ’mening’ i lättsmält bemärkelse). Förmodligen kommer hans verk vara svårt att utplåna ur minnet. I vestibulen blåser det med exakt samma intensitet, till synes från husets entrédörrar. Är det också Ganders verk, eller är det en vindpust? Konsten lika förgänglig som tårar i regnet, för att parafrasera sf-klassikern Blade Runner (Ridley Scott, 1982). Så ett litet rum med en ljudloop av Ceal Floyer (’Til I Get It Right (amended), 2012) som liksom vindpusten läcker ut i kringliggande utrymmen. Det är ett manipulerat citat ur en låt med Tammy Wynette som förföriskt och poserande upprepar ”I’ll just keep on… ’til I get it right” (däremellan fanns i förlagan ett ”falling in love” som Floyer har klippt bort). Det uppstår en kortslutning i det att den mening sångerskans inlevelse ger uttryck för har berövats henne. Resultatet är närapå ett nonsensspråk med engelsk diktion. Den första frågan verket ställer rör äkthet, originalitet och Sisyfos evighetsarbete, det vill säga en metafor för människolivets brist på mening. Samtidigt framstår det som en ironiskt men kärleksfullt utformad kritik av en nivellerande (populär)kulturimperialism – från väst, dristar jag mig att tillägga.

Med den fenomenologiskt betonade öppningen går det inte att undgå att reflektera över vad frånvaron av objekt väcker för egna tankar om konstens vara och sitt personliga förhållningssätt till bristen på trygga ramar, innan man beger sig vidare till de fysiska objekten.

Mitt övergripande intryck är att dOCUMENTA (13) är en påfallande civilisationskritisk skapelse, vilket uttrycks såväl i utställningsformen som i många enskilda verk. Direktionen har dessutom välkomnat performances, konstverk och manifestationer på utställningsområdet som inte är producerat av dOCUMENTA (13), någonting som inte har setts med blida ögon vid tidigare upplagor. Mest uppmärksammat är det stora lägret Occupy Kassel, direkt utanför Fridericianum. Därtill har man vidgat Documenta geografiskt, med satellitutställningar posterade i Kabul, Alexandria, Kairo respektive Banff, och på så vis decentraliserat väst som centrum för en av världens största konsthändelser. I Kassel är det stort fokus på mellanöstern och den västerländska, normativa blicken. Den infallsvinkeln kan sägas ha sin egen ”hjärna” på Fridericianum i verket The Repair from Occident to Extra-Occidental Cultures av Kader Attia (2012). Ett musealt arkiv av skulptur, bruksföremål, fotografi och inte minst böcker med anknytning till arabvärlden och den afrikanska kontinenten. Därtill ”etniska” konstföremål, reparerade med vad han kallar ”koloniala” material (gamla knappar, franska tygstycken, spegelskärvor o.s.v.), i syfte inte att återställa, utan att skapa nya objekt. Objekt som av västerländska kulturinstitutioner snarare uppfattats som abjekt, i bemärkelsen ovälkomna, tvetydiga gränsobjekt, och därmed avvisats så som icke ursprungliga ”etniska” verk. I Attias arkiv visas de upp i ett dunkelt rum, parallellt med bilder på i Första Världskriget skadade och deformerade respektive plastiskt ”reparerade” soldatansikten, varvat med bilder på afrikansk kroppskonst, exempelvis konformade bakhuvuden (hårt lindade vid späd ålder, varefter kraniet anpassat sig) och uppseendeväckande typer av piercing. Därtill har han låtit samtida afrikanska skulptörer avbilda de saboterade soldatansiktena i trä. Rent visuellt är det morbitt, förföriskt exotiskt och förfärande på samma gång. Attia vill visa oss hur de tuktade afrikanska kropparna ur ett kolonialt perspektiv uppfattas som exponenter för ”ursprung”, trots att de är förädlade, medan soldatkropparna ur samma perspektiv uppfattas vara märkta av ”civilisationen” (vilket naturligtvis får en extra skruv mot bakgrund av att det är krigsskador det är fråga om). The Bidoun Library (2009) av Bidoun Projects (ej representerade på dOCUMENTA (13)) är ett liknande ”readymade” arkivkoncept i mindre skala, som turnerar på utställningar världen över och konfronterar besökaren med den västerländska blicken på orienten. Till skillnad från Attias verk består det dock enbart av böcker i vilt blandade genrer med det arabiska språket och kulturen som minsta gemensamma nämnare. Vad Bidoun och Attia framför allt har gemensamt är en extrem känslighet för i vilken kontext de visas och vem som ser. Den som betraktar, tolkar och förklarar riskerar att avslöja, eller anklagas för att avslöja, egna fördomar, eller åtminstone den personliga förförståelsen: sin egen blick. Det är en obekväm, intressant och viktig risk.

En bit ifrån Fridericianum, i den enorma parken Karlsaue, väntar en sagolik upplevelse med den omskrivna vita hunden med rosamålat ben i Pierre Huyghes installation Untilled (2012) som lockar och gäckar liksom kaninen som ledde Alice in i Underlandet, med fickuret i hand och tiden jagande i hälarna. Även klockan finns här i parken, signerad Anri Sala (Clocked Perspective, 2012). Den tronar vid kanalen i jättelikt format, utformad som en optisk gåta med sin skevande urtavla. I parken träffar man på Anna Maria Maiolinos egensinniga stuga i verket HERE & THERE (2012), kanske en hälsning till Freuds analogi för det mänskliga psyket som hus. Entrévåningen är inrättad som en liten bostad, överbelamrad av nonfigurativa objekt i vad som ser ut att vara obränd lera (varför de i så fall med tiden kommer att torka och vittra sönder), prydligt sorterade efter form och lertyp, utplacerade i perfekta, överdådiga travar i och under sängen, stolar, bordsytor, fåtöljer, på hyllor, i skåp, diskställ, kökslådor o.s.v. som hushållsföremål eller materialiserade psykologiska rester – hemmets och livssfärens je ne sais quoi. Av övervåningen ser vi bara en trappavsats och ett antal dörrar blockerade av ogenomtränglig växtlighet. Överjaget är oåtkomligt! Det finns en källare också, bestående av flera kallfuktiga, dunkla, labyrintiskt sammanfogade rum, som inrymmer lågmälda ljudverk och en bildskärm med rullande text (poesi och kulturkritik), som formar ett slags artikulerat ”omedvetet” utan behov av sublimering. Underlandets upp- och nedvända värden råder, med andra ord. I skogsträdgården som omger huset döljs högtalare som sänder ut trolska fågelläten, som om skogen lockar till att gå vilse.

Andra världskriget är ständigt närvarande i det tyska medvetandet. Alla medverkande i dOCUMENTA (13) har som utgångspunkt för sina utforskningar av Kassel och utställningsområdet fått besöka det medeltida klostret Breitenau, en fixpunkt för institutionellt förtryck, tillika Kassels ”undermedvetna”: klostret har tjänat såväl som kriminalvårdsanstalt som koncentrationsläger och arbetsläger under andra världskriget. Därefter tjänade det som uppfostringsanstalt för flickor, vars missförhållanden Ulrike Meinhof avslöjade i sitt värv som journalist, innan hon anslöt sig till RAF. Idag är det både en minnesplats för kriget och psykiatrisk klinik.

Hauptbahnhof var tidigare Kassels centrala järnvägsstation. Härifrån gick under kriget tre deportationstransporter med judiska invånare till arbets- och dödslägren i öst. Följer man sista plattformen till dess slut, kan man med utsikt över spåren som leder bort i fjärran, lyssna till fragment av Pavel Haas stråkkonsert Study for Strings (1943), komponerad under tvång i koncentrationslägret Theresienstadt och framförd som soundtrack till nazisternas propagandafilm för lägret 1944, kort innan Haas avrättades i Auschwitz. Det är ljudkonstnären Susan Philipsz (2011) som har plockat ut och placerat tre av konsertens stämmor på olika ljudspår och låtit sju högtalare, fästa över spåren på Hauptbahnhof, förmedla verket varje halvtimme. (Utställningsvakten satt med huvudet mot knäna och ansiktet dolt i händerna när jag närmade mig – var han utled på sin postering eller djupt gripen?) Verket förkroppsligar den fasa, ödslighet och sorg som förnimmelsen av förintelsen väcker, och är kongenialt placerad. Från den stillsamma punkt där musiken hörs (beblandat med ljuden från någon enstaka, långsamt malande tågvagn) har man även utsikt över firman Henschel & Sohns gamla fabrikslokaler, där lok och militär utrustning tillverkades vid tiden för de båda världskrigen. Paul Celans rader ur ”Todesfuge” (1944-1945) är inte långt borta: ”Han ropar spela ljuvare döden döden är en mästare från Tyskland/ han ropar stryk mörkare fiolerna då stiger ni som rök i luften” (i svensk översättning av Lars-Inge Nilsson, 1999).

I en av de angränsande hangarer (som tidigare inhyst Henschel & Sohn) trycker Sydafrikas mörka (när)historia mot ytan, i William Kentridges multimediala verk The Refusal of Time (2012). Projektioner direkt på väggarna visar ett rapsodiskt filmkollage av komedier i kammarspelsformat med afrostereotyper och industrisamhällets utveckling av koordinerad världstid, sannolikt GMT, med engelska Greenwich som världens centrum. Filmerna ackompanjeras av burlesk cirkusmusik och stora, mekaniskt konstruerade metronomer i trä kastar modernitetens skugga över bildspelet med sina yviga rörelser.

dOCUMENTA (13) är dirigerat av kuratorn Carolyn Christov-Bakargiev som liksom en stilsäker, radikal, anarkistisk och eklektisk Vivienne Westwood förverkligat sina idéer eller – för att följa hennes egen retoriska figur i pressmaterialet – misslyckats med att förverkliga eller lyckats med att inte förverkliga dem. Det är ett inkluderande projekt, humant och stilsäkert i sin spretighet, och rymmer ett omfattande idébygge som motsätter sig kapitalistisk tillväxt, exploatering av ekosystem, fauna och människor. Hon propagerar, via Donald Winnicotts objektsteori, för ett bokstavligen relativt förhållningssätt till utställningen. Dess objekt är att betrakta som transitobjekt, varmed relationen (förslagsvis människa – konst – värld) lyfts fram till förmån för att manifestera smakriktningar eller skapa nya kanon. Naturligtvis är det här man ska söka nyckeln till Kai Althoffs handskrivna brev som inleder dOCUMENTA (13). ’Brevet’ är ju själva sinnebilden för korrespondens. Att detta brev inte finns listat som utställt verk, troligtvis läses av få (det är långt, man ’vet ju vad det handlar om’, vill vidare och orkar inte tyda en främmande människas handstil) och därtill handlar om en enskild människas relation till konsten och världen, gör det kongenialt.

På dOCUMENTA (13) finns det flera exempel på konstnärer som verkar i traditionen av konstnärlig forskning, t.ex. ovan nämnde Attia. Metoden för med sig ett förvaltande och redovisande uppdrag och resultaten kan bli både intressanta, produktiva och sensuellt appellerande verk. Men metoden spelar också en akademisering av konstvärlden i händerna, som delvis är ett svar på krav ställda från finansiellt håll. Bolognaprocessens standardiseringsnorm inom den europeiska akademiska världen är ett konkret exempel, som drabbar de konstnärliga disciplinerna genom att utkräva transparens; krav som egentligen är utformade efter teoretiska discipliner, men passar utmärkt som kontrollinstrument för att konstinstitutionerna ska förhindras ägna sig åt obegripligheter, utan istället göras tam och begriplig även för ekonomiska administratörer som annars stänger igen plånboken. Konst på marknadens villkor, krasst sett. En strategi som förutom att domesticera konstnärliga uttryck, utestänger de konstnärligt begåvade som inte besitter (skrift)språklig talang. Anpassningen skapar en redovisande form av konst som praktiserar en museal pedagogik, och därmed har en ändamålsenlighet som den kan lyckas eller misslyckas med att uppfylla. Det är störande och sorgligt. Konsten har rätt att vara obegriplig.

Hunden med det rosamålade benet kan få representera ett begärligt (transit)objekt som (likt Alices kanin) lockar oss in i objektrelationernas värld. Huyghes installation (vars titel Untilled, är intill förväxling lik ”Untitled”) som är allt annat än transparent eller entydig, bestående av en oinbjudande, mysko, geggig terräng med växtbestånd, skulpturala staplar och högar i olika material, en liggande kvinnostaty med en bebodd bikupa över huvudet, träskmark, skogsmark, en myrstack, en grodyngelansamling. Och så den nämnda hunden, som för övrigt är en queer varelse med ett kroppsspråk påminnandes om katt eller kanin (plus en mer ”vanlig”, brun hund, kanske finns det fler?). Ett kultiverat okultiverat landskap med inplanterade kultiverat okultiverade element. Tamhunden är till exempel en framavlad produkt, utanför sitt naturliga habitat, här återförd till ”naturen” med ett av benen målat i rosa – en markör för det artificiella. En kontroversiell färg (i svensk media förs en lågintensiv debatt om färgen, till exempel kom genusforskaren Fanny Ambjörnsson nyligen ut med en bok i ämnet: Rosa. Den farliga färgen, Ordfront Förlag, 2011) som för associationerna dels till nazisternas märkning av gaypersoner (den rosa triangeln), dels till det vi kallar ”femininitet” och dagens hbtq-rörelser. Huyghe har konstruerat en egen(domlig) biotop, proppfull med kulturella och sexuella (bina, blommorna, grodynglen, djuren, obskyriteten) referenser. Terrängen är lockande, om än inte inbjudande. Är det en dystopi? Naturens och här även kulturens likgiltighet. Vad är människan i förhållande till detta?

Höjdpunkten på dOCUMENTA (13) är filmverket Between the Waves (2012) av Tejal Shah som visas på duk respektive bildskärm i ett mörkt rum i Hauptbahnhof. Här finns samma likgiltighet inför skillnaden natur/kultur som hos Huyghe, om än de konstnärliga strategierna är väsensskilda. Hos Shah tar det form i en queer utopi där människan är en hon. Gudinnelik i sin självfullkomlighet, samtidigt som hon är detroniserad från sin roll som skapelsens dominatrix genom att skildras på ett avpersonifierat sätt. Kroppen, görandet och arten står i centrum. Endast någon enstaka, förbiflimrande bildruta förmedlar ansiktsuttryck i närbild. Hon leker, simmar, sexar, äter och bara existerar tillsammans med sina artlikar, bortom civiliserade normer och koloniala skönhetsideal. Estetiken är naiv och kitschig. Människovarelserna smetar lystet in varandra med granatäppelkärnor, dricker champagne, simmar bland konstgjord undervattensväxtlighet bestående av gamla sladdar, färgglad bubbelplast, cd-skivor och annat kulört postmodernt avfall, de penetrerar varandra, paraderar bland ruiner och har sexlekar i klippskrevor. Iklädda endast gördlar med spegelmosaik, replikerande Frida Kahlos gördel i målningen Den brutna kolonnen (1944) och bärande en hög, hornliknande vit kon fäst på hjässan (bra sexleksak, framgår det av filmerna) är kvinnorna en förlängning, eller snarare invertering av Rebecca Horns feministiska performance Einhorn under 70-talet (presenterad på Documenta (5) i Kassel 1972). Där Horns enhörning är en blond, älvlik gestalt som avsagt sig sina begär för heteronormens krav på inrättning i ledet och är på väg till sitt bröllop, är Shahs enhörningar dels ett kollektiv, dels omedvetna om heteronormativa krav på kroppsestetik och begärsstyrning. Inte är de några ariska älvor heller. Kanske är de lyckliga hedonister, barbariska ”Andra”, skamlöst hängivna förbjuden frukt, obekymrade om normativa kategorier, rationella arkiv och katalogiseringens analpedanterier. Den förbjudna frukten är som bekant inte bara lust och sötma, den är dessutom närande kunskap; här står vi inför radikal civilisationskritik: jordens ekosystem är på väg att brytas ned, samhällets normer alienerar från begär och kreativitet och människoartens överlevnad är inte avhängig varelser av manligt kön. Människan är en lekfull, kreativ varelse. Varken mer eller mindre värd än andra organismer. Hennes begär och behov är inte förhandlingsbara. De är bara att bejaka.

 

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.