Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirtutgaver i året

Fake fiction om förintelsen

KOMMENTAR. Sex, droger, nazism och en judisk femme fatale. Det är några ingredienser i vårens tyska skandalroman.

I den italienska regissören Gillo Pontecorvos film Kapò från 1960 finns det en beryktad scen. Den politiska fången Teresa, spelad av Emmanuelle Riva, har av arbetslägrets brutala villkor drivits till utplåningens rand, i en sista kraftansamling slänger hon sig mot ett elstängsel. Scenen är känslomässig, musiken laddad, det är en av filmens melodramatiska höjdpunkter. Pontecorvo visar Teresas dödsögonblick närgånget, kameran rör sig in mot kroppen som skälver när elektriciteten genomströmmar henne, och han klipper till en närbild, sen till en tredje bild, där kroppens förvridning i dödsögonblicket accentueras. Filmkritikern och regissören Jacques Rivette dömde ut scenen i sin recension i Cahiers du Cinéma 1961:

Titta för övrigt på scenen i Kapò där Riva begår självmord genom att slänga sig på den elektriska taggtråden: mannen som i detta ögonblick väljer att föra kameran framåt och rama om den döda kroppen – varsamt placera den höjda handen till hörnet av den sista bilden – förtjänar det djupaste förakt.

Rivette reagerade på en banalisering av ögonblicket. Scenen var för honom djupt omoralisk för den gjorde filmen till en känslomaskin som använde historiens skändligheter som en buffé.

Det är svårt att inte tänka på Pontecorvos film, och Rivettes ord, när man läser den 33-åriga Der Spiegel-journalisten Takis Würgers andra roman Stella (Hanser Verlag, 2019), ett samband som också Süddeutsche Zeitungs recensent Fabian Wulff såg. Boken, som snabbt har blivit till ett hett samtalsämne i de litterära miljöerna, bygger på den historiska personen Stella Goldschlags liv – en ung, blond och vacker judisk kvinna som under 40-talet pressades till att samarbeta med Gestapo för att rädda sina föräldrars liv, och fick i uppdrag att leta upp judar som levde under falsk identitet. Man vet inte exakt hur många Stella Goldschlag förrådde, men det är åtminstone ett hundratal som efter hennes uppgifter skickades till koncentrationslägren och döden. Extra känsligt är att Stella fortsatte samarbeta med Gestapo även efter att föräldrarna hade deporterats.

Det är milt uttryckt en prekär historia – inte minst för de historie- och skuldmedvetna tyskarna – och det är kanske inte märkligt att Stella blivit till vårens stora skandalbok. Hatad av kritikerna, men högt upp på bästsäljarlistorna – man vill ju veta what’s the fuzz is about.

Det finns flera uppenbara likheter mellan Stella och Pontecorvos Kapò. Båda kretsar kring judiska karaktärer som lär sig förneka sin judendom för att överleva, med följden att de två offren blir till förövare. Men de skiljer sig också åt. Kapòs huvudperson Nicole, som egentligen heter Edith, offrar sig i slutet för att möjliggöra ett flyktförsök från arbetslägret; hon dör på kuppen, men erkänner sitt ursprung i armarna på den tyska officer som fattat tycke för henne, och mumlar en judisk bön.

Takis Würgers roman lämnar Stella vid höjden av hennes förräderi, när berättaren – den unge och mycket naive schweizaren Friedrich – förstår vilka brott hans älskade begår, och tar tåget tillbaka hem till det lilla neutrala landet i syd. Varför Friedrich ens reser till Berlin förblir oklart, men han har hört talas om den tyska huvudstadens jazz, om nattlivet med »manliga horor, kokain … och en sjungande negerflicka«. Men också om judar som hämtas upp av transportbilar och aldrig mer kommer tillbaka. Han reser dit för att få reda på sanningen, för att skilja verklighet från rykte.

Det är ett nobelt syfte, och det dröjer inte länge innan han träffar Kristin, som alltså egentligen heter Stella, när hon står modell i en teckningskurs. Inte många sidor därefter är de ett par. Takis Würger går snabbt fram utan att slösa för mycket tid på gestaltningen. Han litar på sitt kondenserade, poetiska språk, fyllt av bilder man sett tusen gånger förut. Klichéer kallar man det visst.

Friedrich har schweiziskt pass och är ekonomiskt oberoende. Det ger honom vissa friheter. Han kan till exempel ta in på Grand Hotell, dricka bönkaffe, och äta vad han vill trots att det är krigsår. Han kan vandra runt fritt i staden utan rädsla, besöka förbjudna jazzklubbar och umgås med den charmante och godmodiga adelsmannen Tristan von Appen som till en början verkar driva med de nationalsocialistiska maneren men som slutligen visar sig vara en högt uppsatt SS-officer. Eftersom Friedrich kommer utifrån kan han leva som man levde i Berlin på 20-talet, den Weimar-period vi alla älskar, fascineras och lockas av. Extra spännande blir det när nazister sitter vid makten och bomber faller över staden.

Friedrich har dessutom det egendomliga draget – hälften superkraft, hälften förbannelse – att han inte kan ljuga, han säger alltid sanningen och i nödfall tiger han. Till skillnad från Stella då som ständigt ljuger, vars liv ter sig som en enda stor lögn. Friedrich är fullkomligt genomgod, utan ett enda nyanserande drag. I slutändan gör det honom till pappfigur som Takis Würger har klippt ut och stoppat in i en pappvärld där Friedrich vandrar runt med naiv blick. Det är som om han upptäcker allt för första gången, oförstående inför allt från moderns alkoholism till varför jazz är förbjudet, allra minst verkar han förstå sin tids antisemitism. Han äcklas av den, och tvingas spy när han möter en SS-soldat, men gestaltningen stannar där, vid magkänslan. Det romanen ger uttryck för är den ideologiska föreställningen att antisemitism (och annan rasism) handlar om gott och ont, om moral. Det är möjligen en läxa att lära ut till skolbarn, men som vuxen förväntar man sig något mer.

Men vad? En mer kritisk medvetenhet om historiens komplexitet kanske? I Stella blandas fakta och fiktion, berättaren Friedrich möter historiska personer och varje kort kapitel inleds dessutom med impressionistiska tidsmarkörer: »Februari 1942 … Judarna i det Tyska riket förbjuds ha husdjur. Glenn Miller får musikhistoriens första guldplatta för sången Chattanooga Choo Choo. I Biltmore Hotel, Los Angeles delas Oscarstatyetter ut.« Och så vidare. Takis Würger inlemmar också arkivmaterial från den sovjetiska krigsdomstol den historiska Stella Goldschlag ställdes inför. Målet verkar vara autenticitet, men som flera kritiker påpekat, föder det ett ansvar inför det material man använder, inför de verkliga liv som förintats under nationalsocialismen. Litteraturkritikern Lothar Müller menar i Süddeutsche Zeitung att inget mindre än framtiden för den tyska minneskulturen står på spel, vad det enligt Müller är frågan om är litteraturens förhållande till arkiven, där historien om förintelse och förräderi, offer och förövare, medhjälpare och motståndare finns bevarade. Takis Würger har i sin kärleksroman monterat in akter från processen … En svärm av deporterade, mördade och rymda står i kärleksromanens bakgrund som en stum kör.

Vi är långt från den franske filmskaparens Claude Lanzmanns långtgående och moraliskt anspråksfulla avståndstagande från arkivmaterial.

Det är som om Takis Würger inte kunde värja sig från att använda detta chockerande grepp. För journalisten Würger är detta en historia som är, så att säga, för bra för att inte berättas. Varje tanke, varje nyansering som hindrar berättelsens flyt måste lämnas ute. Och om det innebär att man måste skarva lite på sanningen, så skarvar man på sanningen. Om man vill vara elak skulle man kunna poängtera att Würger på Der Spiegel är kollega med den nu ökända Claas Relotius. Huvudsaken verkar vara, som Thomas Assheuer påpekade i en kommentar, att bilderna är starka.

Det journalistiska språket syns i de kort meningarna som, anmärker Die Zeits kritiker Antonia Baum i sin elaka sågning, har något högdraget ödesmättat över sig, men det skapar »inte öppenhet, tolkningsmöjligheter eller litteraritet, men motsatsen, nämligen minskad komplexitet«. Banalt är ett ord som kommer till en under läsningen. »Denna text har inget ärende, förutom viljan till storhet«, fortsätter Baum, den vill inget annat än uppröra och därför tar den till de mest magstarka tillsatserna: »Nazister, SS-uniformer, en vacker judinna som förråder andra judar, droger, löften om sex, Grand Hotell, Berlin i krig – coolt.«

Utanför Tyskland ser man roat på den vrede som Takis Würgers roman har mött. Kom igen, det är ju bara en roman, ska man inte få skriva om vad man vill? Eller så argumenterar man för att litteraturen kan skapa förståelse för det oförståeliga. Men vad är det egentligen för förståelse vi får av Stella? Att även judar kan begå onda handlingar? Om vi ska tro författaren själv, så visar Stellas öde att tiden gjorde alla till förlorare: »Det fanns helt enkelt inga vinnare. När man mördar människor, förlorar man.«

En mer naiv lärdom får man leta länge efter. Tysk efterkrigshistoria visade ju tvärt om att många av dem som var aktiva nazister, och höga funktionärer inom det Nationalsocialistiska partiet, fortsatte sina liv och karriärer även efter kriget. Inte heller kommer vi den historiska personen Stella närmare genom fiktionen. Hon är invirad i ett fördunklande, mystiskt skimmer. Vacker, liten och hjälplös, men också sexig, fräck, och utmanande. En manlig fantasi som älskar att stå på scen, oavsett om hon sjunger amerikanska jazz-sånger eller nationalsocialistiska hymner. Hon förblir romanen igenom ett mysterium. God litteratur förlåter man mycket. Med dålig däremot är tålamodet litet, och Stella är definitivt inte mycket mer än ett pekoral.

Stella är en fingervisning om att förhållandet till Auschwitz och förintelsen håller på att genomgå ett skifte. När de sista överlevarna dör försvinner kopplingen mellan levd erfarenhet och historien. Gapet vidgas, och i det tomrummet träder underhållningsromanen in. Takis Würgers roman Stella är inte den första seriösa fiktionen som gör 1900-talets stora trauma till underhållning, men det är en av de mest anmärkningsvärda, därför den är skriven i den tyska kulturens centrum, av en succéförfattare utgiven på ärevördiga Hanser Verlag. Förlaget som en gång i tiden gav ut Primo Levi och W.G. Sebald. Det är andra tider nu.

Enligt Hanser förlags pressavdelning har översättningsrättigheterna inte sålts till något av de nordiska länderna. 

Mats O. Svensson

Mats O. Svensson

Kritiker och skribent, medredaktör i Vagant. Bosatt i Berlin. Född 1987.