Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirtutgaver i året

Ett väntat oväntat val

LITTERATUR. Författarskapet har förnyat det litterära reportaget och skapat en angelägen berättelse om den lilla människan i diktaturen, menar en enad kritikerkår efter torsdagens meddelande att Svetlana Aleksijevitj tilldelas Nobelpriset i litteratur 2015.

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj (f. 1948) tilldelas Nobelpriset i litteratur 2015 »för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid«. Det annonserade Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius i Börshuset, torsdag 8/10. Aleksijevitj stora svit Utopins röster om homo sovjeticus, den sovjetiska människan, avslutades 2013 med den femte boken Tiden second hand, och inleddes nästan tjugo år tidigare med Kriget har inget kvinnligt ansikte. I Sverige har alla fem böcker publicerats på Ersatz förlag. I Norge har tre böcker publicerats: Bønn for Tsjernobyl (2014) på Solum, samt Krigen har intet kvinnelig ansikt (2014) och Slutten for det røde mennesket. Tiden second hand (2015) på Kagge. I Danmark väntas den första översättningen komma i slutet av 2015.

Jens Liljestrand skrev i Expressen att priset är en »lysande seger för den berättande journalistiken«. Andra kritiker instämmer i att hon är en nydanare av det litterära reportaget: Aleksijevitj söker efter sanningen genom att samla in tusentals timmar av bandade intervjuer, vilka kondenseras till »stemmer på stemmer på stemmer som synger ut sine personlige minner og erfaringer«, som Olaf Haagensen beskriver hennes författarskap i sin Vagant-anmälan av debuten Krigen har intet kvinnelig ansikt. Inga-Lina Lindqvist hävdar i Aftonbladet (9/10) att «Svenska Akademins pris går […] inte bara till Svetlana Aleksijevitj utan även till en hel genre – reportaget», och vidare att Aleksijevitj är både en arvtagare till och en förnyare av genren«, inspirerad av Ales Adamovitj, som hon kallar »sin läromästare«. I Aftenposten menar Erika Fatland att Aleksijevitj »helt på egen hånd [har] fornyet sakprosaen«.

Foto: Margarita Kabakova.

Foto: Margarita Kabakova.

 

En av få som ställt sig något ifrågasättande i den nordiska offentligheten till valet av pristagare är Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg. I en kort kommentar frågar hon (efter att ha konstaterat att Aleksijevitj skriver världslitteratur): »[Ä]r det Nobelprislitteratur?«. Lindeborg saknar hos Aleksijevitj en författarröst och menar att kvaliteten ligger i att det som står i böckerna är sant. Men, undrar Lindeborg, om Aleksijevitj skrivit fiktion, om Utopins röster skulle vara uppdiktad, skulle sviten hållas lika högt?

»Frågorna man ställer påverkar de berättelser man får höra« påpekar Håkan Lindgren i sin Vagant-anmälan av Tiden second hand – han kritiserar Aleksijevitj estetiska val att klippa bort frågorna ur den färdiga texten. Men, menar Lindgren, genom att låta talet fortsätta, utan att ge de intervjuade möjlighet att komma med generaliserande slutsatser bevaras livets och erfarenhetens mångtydighet.

Att Svetlana Aleksijevitj är en skicklig och viktig författare samt en värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur verkar de flesta nordiska bedömare vara eniga om. Redan förra året, när priset gick till Patrick Modiano var hon mångas favorit och stod högt på vadslagningsfirmornas listor. »Ibland gör vi som ni säger« kommenterade Akademiledamoten Per Wästberg valet av Aleksijevitj, skämtsamt till Björn Wiman (Dagen Nyheter (9/10). Ett samtidigt väntat som oväntat val.

Några timmar före tillkännagivandet skrev Svenska Dagbladets litteraturredaktör Madelaine Levy att Svetlana Aleksijevitj internationellt är mindre välkänd än man kan få intrycket av i Sverige och Norge. Hennes samlade produktion finns endast utgivna på svenska, tyska och franska, endast ett fåtal böcker är översatta till världens tre största språk engelska, mandarin och spanska.

Aleksijevitjs berättelser, menar Kaj Schueler i Svenska Dagbladet, »ger röst, inte bara åt det som skett, utan framför allt åt alla som tystats, åt offren som inte kan föra sin egen talan«. Hon följer en tradition av vittneslitteratur som Svenska Akademien det senaste decenniet premierat, exempelvis med Imre Kertész och Herta Müller. Genom att använda sig av andras röster och forma ett slags körverk av sorg har Aleksijevitj skapat, menar Schueler, en egen genre, som varken är reportage eller dokumentärroman; hon har skrivit fram en svit över ett samhällssystem som försvunnit men fortfarande lever kvar i människorna som vuxit upp där. Begreppet vittneslitteratur myntades av Elie Wiesel för att beteckna den litteratur som skrevs av koncentrationslägrens överlevare. Wiesel som själv överlevde förintelsen mottog Nobels Fredspris 1986. I anslutning till begreppet vittneslitteratur föreslår Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman att Aleksijevitj skriver minneslitteratur, hennes ansats är, framhåller Wiman, att gestalta det som inte går att gestalta, att göra litteratur av det som »skyr all litterär avbildning« genom att »låta människor minnas«, att fånga alla dessa röster och låta dem oavbrutet tala, nästan monomant.

Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj (Ersatz, 2014).

Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj (Ersatz, 2014).

Men vad Aleksijevitj gör är inte bara att fånga röster, hon destillerar, väljer ut och presenterar dem. Sviten Utopins röster är ett magnum opus, ett litterärt testamente över den sovjetiska människan och över diktaturen, vilket Hynek Pallas i en kommentar i Expressen hoppas ska få fler att förstå vad den gjorde mot människor, eftersom »inte så få svenska intellektuella fortfarande envisas med« att blunda. I samma tidning skriver den vitryske översättaren Dmitri Plax ett tackbrev: »Tack Svetlana, tack för ditt mod, för din stora integritet, för det arbetet som inte någon annan gjort eller ens kan tänkas göra.« Och i Information slår Mustafa Ismail fast att valet är en seger för alla de som fått sina liv ödelagda av totalitära regimer, inte bara i före detta Sovjetunionen utan »overalt hvor diktatur og undertrykkelse hersker«, medan Morten Strand i Dagbladet utropar att valet är en litterär »knock-out på Vladimir Putin«.

Tiden second hand: slutet för den röda människan av Svetlana Aleksijevitj (Ersatz, 2013).

Tiden second hand: Slutet för den röda människan av Svetlana Aleksijevitj (Ersatz, 2013).

I Ryssland skriver litteraturvetaren Dmitrij Bykov på sin blogg att priset går till den ryska värld som kämpar för sanningen och det goda. Men uttryckte samtidigt på nyhetssidan gazeta.ru att priset snarare är politiskt, än estetiskt grundat. »Det var väntat att när Nobelkommittén väljer en [rysk] författare, så väljer man framför allt en författare som kritiserar makten« sade Michail Butov som är med och utser det ryska litteraturpriset Den stora boken. Svenska Dagbladets Anna-Lena Laurén rapporterar vidare att Aleksandr Lukasjenko, Europas sista diktator, gratulerade Aleksijevitj på sin hemsida: »Era verk lämnar varken vitryssar eller läsare i andra länder likgiltiga. Jag är uppriktigt glad över Era framgångar. Jag hoppas att Ert pris kommer att tjäna vår stat och det vitryska folket.« Aleksijevitjs böcker har ännu inte kommit ut i Vitryssland.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj (Ersatz, 2012).

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj (Ersatz, 2012).

Olaf Haagensen skriver att Krigen har intet kvinnelig ansikt är en av »ytterst få bøkene som flytter grensestolpene for hva litteratur kan være og samtidig synes å omrokkere noe inni en på en slik måte at det aldri vil være mulig å legge det tilbake sånn det en gang lå«. Han menar att det Aleksijevitj skapat är ett helt och hållet nödvändigt korrektiv till en utpräglad manlig berättelse om krig och historien, vilket också är en anledning till att hon varit så kontroversiell. Hon blir den 14:e kvinnan att motta priset som först delades ut 1901, och den 6:e som skriver på ryska. Männen har länge dominerat liksom författare från Västeuropa. Politikens litteraturredaktör Jes Stein Pedersen tar fasta på detta när han i en kommentar skriver att valet innebär en justering av snedfördelningen »både hvad angår køn og geografi« för ett pris som både varit ett hån mot kvinnor som den icke-västliga världen.

Den Svenska Akademien nekar som vanligt all form av hänsyn förutom litterär. Priset ges inte till Aleksijevitj för att hon är kvinna, bor i Vitryssland eller fördömer Putin utan helt enkelt för att hennes svit är ett polyfont och monumentalt verk om »lidande och mod i vår tid«. Att inta en sådan konsekvent hållning ger Svenska Akademien svängrum att dela ut priset till vem de vill. Hur de verkligen resonerade får vi först veta om 50 år när arkivet för årets pris öppnas.

Mats O. Svensson

Mats O. Svensson

Kritiker och skribent, medredaktör i Vagant. Bosatt i Berlin. Född 1987.