Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Ett noga utarbetat tvivel

I Kristine Næss nya roman ter massmedia och samhälle sig som något flyktigt och litet, medan jagets sinne antar överväldigande proportioner.

Kristine Næss
Bare et menneske
Oktober 2014

Redan på första sidan i Kristine Næss nya roman möter läsaren den fördubbling av uppmärksamheten som författarskapet hämtar så mycket av sin energi ur. Jagberättaren Bea Britt som bor ensam i ett stort hus i ett av Oslos mer burgna villaområden, sätter på TV:n och låter den stå påslagen medan hon går ut i trädgården. När hon genom fönstret hör TV:ns ljud, konstaterar hon att det uppstår »to strømmer: en som går fort, som er tv-ens, med brå kast og sterkt lys, og den andre. Som er her ute. Som er seig, tung og udefinerbar.«

vagant - Kristine Næss

Kristine Næss’ Bare et menneske.

TV:n ger senaste nytt om en försvunnen flicka, Emilie. Sökandet efter henne utgör en hotande tragedi som fungerar som en spänningsskapande bordun i denna berättelse om två kvinnors världar: författaren Bea Britt och hennes farmor Cessi. Den historiskt och socialt rika och nyanserade skildringen har ett brett register, från ytterst känsliga inre monologer till kräset iscensatt situationskomik och däremellan gedigen, effektiv och inlevande tankeredovisning. Ett viktigt, genomgående tema är hur samhället, inte minst media tornar upp sig omkring oss och hotar att förlama oss i våra försök att iscensätta och genomleva vår egen unika utopi, vars ofrånkomliga ofullbordan är den enda frihet vi har.

Men på romanens tröskel ter sig massmedia och samhälle som något flyktigt och litet, medan jagets sinne, liksom upplevelsen av det yttre rummet antar överväldigande proportioner. Nyckelfrasen är de två orden »her ute«. Det intima och närvarande (»her«) är samtidigt externt, omöjligt att omfatta (»ute«). Människor och fenomen som kommer in i det ambivalensens kraftfält som fördubblingen skapar, får i denna roman en laddning som man sällan möter i dagens romankonst. Författaren upprättar inget artistiskt avstånd till sin fiktion och sina motiv, utan formar sitt berättande kring en verklighet som alltid också handlar om att den just nu blir berättad. Hon skriver i en avgörandets zon där läsaren blir delaktig.

Bea Britt är ett författar-alter ego som gärna rannsakar sig själv och förebrår sig både det ena och det andra. Hon är asocial, privilegierad, misantropisk, lat, njutningslysten och feg – om hon själv får formulera sig, vilket hon ju oinskränkt får, eftersom en del tyder på att det är hon som skriver den roman vi läser. Likväl förebådar den invertering av styrkeförhållandet mellan systemvärld och livsvärld som genomförs i passagen där hon slår på TV:n och går ut i trädgården inte någon regressiv livsattityd. Hela romanen igenom behåller berättaren kontakten med den verklighet där samhällssystemet dikterar villkoren för det tänkbara och det rimliga sociala beteendet. Det är bara det att hon samtidigt upplever tillvaron på motsatt sätt: konsensusverkligheten råder över oss, men den ter sig godtycklig, efemär och absurd i jämförelse med den egna uppmärksamhetens dager över tingen, och den egna längtans djup och intensitet.

I spänningsfältet mellan dessa båda tillstånd blir det möjligt för henne att skapa, och det som då växer fram är en roman om de avgörande skillnaderna mellan människor som har nekats tillgång till skapandet och de som på något sätt har lyckats ta sig in i den zon där flera verkligheter kan samexistera.

Illustrasjon: Andreas Töpfer

Illustrasjon: Andreas Töpfer

Romanen rör sig i två biografiska tider. Bea Britts tid omfattar några dramatiska dagar nära vår nutid. Hon följer Emiliedramat, hon dricker rödvin, reflekterar, går ut på stan, pratar med en ung väninna, och hon förälskar sig i en man från Röda korset som deltar i sökandet efter den försvunna flickan. Hennes farmor Cessis tid omfattar inte några få dagar, utan ett helt liv. Vi får följa henne glimtvis, från barndomen i USA där en alkoholiserad far terroriserar både henne och hennes mor, till efterkrigsdecennierna i Oslo och ett äktenskap som stänger henne inne i en oerhörd ensamhet.

Cessi gifter sig med advokaten Hartvig som hon snart börjar avsky. Den krävande pojken Finn, Bea Britts far, suger musten ur hemmafrun Cessi och hon söker regelbundet stöd hos en läkare med drag av terapeut. Hon drömmer om en egen syateljé och hon svärmar för sin läkare, men hon tar aldrig steget och bejakar sin konstnärliga och erotiska längtan. Gestaltningen av Cessis på samma gång paniska och förlamade inre är långa stycken mästerlig i sitt avlyssnande av en malande livslögn där det kränkta subjektet strider på liv och död för att behålla illusionen av att vara den som tolkar världen riktigt. Det gripande porträttet flätas samman med det självporträtt av hennes barnbarn Bea Britt som växer fram i de kapitel där den senare för ordet.

Ty det finns, å ena sidan, en tydlig likhet mellan Bea Britt och hennes farmor, i det att båda får svårt att klara av tillvaron när den blir verklig och ovillkorlig, när undanflykter och skönmålning inte fungerar. I Cessis fall handlar det om att världen måste förbli potentiell, preliminär, efterlängtad, ofullbordad – bara inte förhandenvarande, rådande. Då blir den outhärdlig, kränkande, till och med irreell:

Det gikk bra så lenge de holdt på å bygge opp hjemmet sitt, de innredet rommene, planerte og sådde plen utenfor. Gud vet hvor mange arbeidstimer hun la ned i innredning og søm. Hun var god, rett og slett, det var sannheten, hun var god til slikt. Men hun ville ikke egentlig ha huset. Da det ble en realitet.

Å andra sidan skiljer en avgrund dessa båda kvinnor åt, och det har inte bara att göra med samhällsutvecklingen och kvinnorollens ökade möjligheter. Skillnaden har djupare sett att göra med den nämnda tillgången till skapandets dubbla fokus, till den ambivalens som är romanens själva andning. Ambivalensen tematiseras som exempelvis beslutsångest eller främlingars tvetydighet i Bea Britts ögon. Den gestaltas i det berättande medvetandets fluktuation mellan förgrund (bråten på Bea Britts tomt) och bakgrund (medias rapporter om polisutredningen), liksom fokus hela tiden skiftar mellan yttre determination och inre frihetslängtan.

Bea Britt må vara depressiv och utsatt, ibland självömkande och eländig, men hon är samtidigt vaken och genomskådande. I hennes gestalt tänker Næss författarskap över sig självt, sina teman och sina formler. Det handlar inte om någon lättköpt metanivå, utan om en mobilisering av tidigare motiv för delvis nya syften, liksom en infogning av nya tankeförsök i mönster som författarskapet redan har etablerat.

En text som genljuder i denna roman är den kondenserade poetiken Vanlig (H Press, 2005). Dess mäktiga upptakt lyder: Ingen døde, ingen forlot meg, jeg bare var, og det var ikke nok.« Raderna ekar i början av Bare et menneske, när en på grund av sin kåpa, misstänkt munk inte bara förhörs av polisen om Emilie, utan också intervjuas i TV om sin fromma livsföring. Hur kan han gi avkall på familie og barn og et vanlig kjærlighetsliv, undrar intervjuaren. Varvid han orakelmässigt svarar: Kjærlighet er ikke vanlig… det er ikke nok.« Jag läser denna tydliga allusion till poetiken både som en uppmaning – läs min poetik så förstår ni Bea Britt bättre – och som en varning: poetiken var inte nog, nu går vi vidare.

En annan tidigare text som aktiveras i den nya romanen är dikterna i samlingen Se hva som skjer, från 2010. Här möter man olika variationer på en insikt som framstår som avgörande för personteckningen i Bare et menneske, nämligen att den som är (eller tror sig vara) identisk med sig själv, ett väsen utan sprickor, inte kan tala till sig själv. Kristine Næss dikter bedriver en intim självadressering och -reflexion där det som står på spel är något man kunde kalla intra-identitet, nämligen känslan av att man har någonting att säga sig själv. När detta behov hävdas som ett krav på positivt förfogande, exempelvis i form av den mer eller mindre triumfatoriska omsättningen av begär i konsumtionens och karriärens viljeutveckling, glider det verkligt väsentliga undan. Ty känslan av att man har något att säga sig själv måste också vara en inövning i tomhet, och inte en tomhet som endast är brist, utan en tomhet som är en hemlig rikedom. Om denna rika tomhet handlar många av dikterna i Se hva som skjer, där saknaden efter något försvunnet uppreser sig kring diktjaget i form av ett den ensamma blickens rum. Det är detta rum som gör saknaden konkret:

lyktene tennes

dypt inne i en dal en vinter

jeg vil noe jeg ikke kan

Strofen tycks omsluta ett minne och frammana ett landskap. Men saknaden projiceras inte endast på det förflutna och ut i nuets landskap. Dess tredje resonans är skriften själv:»jeg vil noe jeg ikke kan«. Också här hör man den både intima och ödsliga rösten i Vanlig, där det heter: »De tingene jeg virkelig vil ha er ikke mulig å få. Jeg kan ikke få det som motiverer meg. Det er det som er motivasjonen.«

Kristine Næss berättande utforskar ett känslornas och uppmärksamhetens mellanområde av stort intresse: man kan kalla det ambivalensens tillstånd, men lika gärna tvekans, eller tvetydighetens, eller väntans. Detta tillstånd fordrar och främjar koncentration, men det lovar inte att något blir avgjort eller förlöst. Resultatet är en med persongestaltningen sammanvävd kritik av den instrumentella tidsanda som vill göra allt i livet till föremål för åtgärder. För den läsare av Bare et menneske som känner Næss tidigare arbeten, ter det sig högst troligt att Bea Britt kunde ha skrivit exempelvis Se hva som skjer och Vanlig. Ambivalensens och tomhetsutforskningens poetik är inte bara av filosofiskt och metanarrativt intresse. Den möjliggör också två sätt att tolka porträttet av Cessi, något som gör det levande.

Den djupa otillfredsställelsen kan ibland rymma en överraskande utopi: möjligheten att hylla livet i dess ohjälpliga ofullkomlighet. Därför är det bara halva sanningen om Cessi att hon förkroppsligar frustrationen i en kvinnoförtryckande borgerlig miljö. Hon ger oss också en vältalig och minnesvärd bild av den utopiska fordran som människan ställs inför av sin egen längtan. På ett berättarplan rapporterar berättelsen om en existentiell och social vånda som Bea Britt delvis ärver av Cessi. På ett estetiskt plan framträder Cessi som en av alla de möjliga själar som befolkar Kristine Næss moraliska radar.

Ensamheten, tomheten, utsattheten och mörkret i denna roman får inte skymma dess grace och de fina stråken av självironi och humor. Den ständigt pågående självreflexionen med sina fokusskiften och sitt noga utarbetade tvivel över stort och smått är dels plågsam, dels skapande. Den står för både en konstnärligt uppoffring och ett kulturellt och samhälleligt värde som är utsatt för många hot i dag. Men självreflexionen är också komisk, eftersom den ofrånkomligen porträtterar sin egen tragedi utifrån, som här i ett virtuost avsnitt:

Jeg er ingenting annet enn kjærligheten til barna. Likevel fortsetter jeg å eksistere for meg selv. Jeg kjenner et sug i mellomgulvet, og finner fram knekkebrødpakken fra skapet, teller opp fem stykker og legger gulost på alle. De smaker tørt og kjedelig alene, men sammen med vin og noen eplebiter blir det noe annet. Jeg vet ikke om jeg spiser for å orke drikke vin, eller drikker vin for å orke spise. Tennene verker, det vil si, det er vel ikke tennene, men heller tannkjøttet, som må være betent. Jeg må ringe tannlegen, men liker ikke å ringe lenger, ikke etter at jeg fikk mobil.

Roande utan att tappa kontakten med de existentiella djupen och den ursinniga kritiken av konsumtionssamhället, är också de partier som skildrar Bea Britts förälskelse i mannen från Röda Korset. Hennes irrande i närheten av hans arbetsplats avbildar med andra förtecken och proportioner polisens och massmedias sökande efter den försvunna flickan. I sin hjälplösa egenmäktighet ligger förälskelsen nära erfarenheten av att skriva, då kontrollen över de egna orden både måste och absolut inte får gå förlorad. Detta understryks också när historien med mannen från Röda korset får ett (tillfälligt) slut i och med att Bea Britt bestämmer sig för att trots allt inte kontakta honom, eftersom hon ju är författare och behöver ouppnåeliga världar. Varvid hon konstaterar, om den skildring vi nyss har läst: »denne historien kunne sikkert brukes til noe. Om ikke annet, så skrift. Bortsett fra at jeg ikke skrev lenger.«

Lätt är det dock inte att sluta skriva när man har så mycket att säga till sig själv och andra. Bare et menneske är en mörk, gripande, oroande och roande roman som med konsekvens vidgar ett redan rikt författarskap ytterligare. Ofta under läsningen tänker jag att den här författaren visserligen råder oss att leta i mörkret efter drömmarna, men att hennes gestaltning av detta sökande måste förstås som en form av ljus.

Ulf Eriksson