Hur göra en sant eskapistisk läsning av Levanten?

Tidligere publisert i Vagant 1/2016.

Mircea Cărtărescu
Levanten – Österlandet
Översättning från rumänska av Inger Johansson
Albert Bonniers, 2015

Och mörkret föll uti arkipelagen, tusen rökgrå öar stack upp huvudet ur vattnet. I nästa nu sköt roderkultens släta trä ett skott, ur skottet kom en stängel blek och taggig med rubinröd knopp högst upp, och så slog aftonrosen ut högt ovanför Levanten. Dess purpurröda kronblad bredde ut sig över himlens strålglans, skuggade med ambrafärgad brand det blanka vattnet, ingöt i var själ en längtan utan gräns: en längtan efter uppbrott, efter strid och hav och kärlek.

Mircea Cărtărescus Levanten – Österlandet (Albert Bonniers, 2015).

Mircea Cărtărescus Levanten – Österlandet (Albert Bonniers, 2015).

Vi tänker oftast att litterär eskapism handlar om att låta sig uppslukas av en berättelse: ett identifikatoriskt »reading for the plot« som helst inte ska bromsas upp av en alltför originell stilistiks distanserande effekter. Och det saknas förvisso inte äventyr och kärlek i eposet Levanten (ursprungligen utgiven 1990), där den unge poeten Manoíl i piraters och fagra kvinnors sällskap först till havs och sedan i ett luftskepp färdas mot Bukarest för att befria rumänerna under det grekiska frihetskrigets år på 1820-talet. Men ändå: när Mircea Cărtărescu iscensätter sin ikariska flykt bort från vardagliga vedermödor och politiska labyrinter i »en tid utan vingar« (närmare bestämt den rumänska diktaturens sista år) och in i fantastiken, då tar sig själva den eskapistiska impulsen framför allt uttryck i de lyrisk-deskriptiva utvikningarna: en dröm om ett ornamentalt överdåd i ett romantiskt och orientaliskt förflutet, en rikedom av ting och färger frambesvärjd av en motsvarande rikedom av ord och metaforer. Sådana digressioner fulla av guldglänsande överdrifter hör till den episka konventionen sedan Homeros dagar, men mer specifikt knyter Cărtărescu an till romantikens orientalistiska epik – Byron är en given referens. Till den mer sofistikerade romantiken hör nu också ett visst mått av ironi, en relativisering av anspråken som blir en förutsättning för samma anspråk:

Och det jag har bestämt mig för att skriva är ett epos, döda glömda ord ska bli en blomma som slår ut. Om så det bara blir en syn i siarns kula av kristall vill jag nu forma en skulptur av evig honungsdiger helva. Så Manoíl, sätt fart! Vad tvekar du inför, vad är du för en blek aktör? Det blir ju ingen story om man inte tror på den.

Inte bara är »evig helva« en självironisk oxymoron; den viktigaste paradoxen här
är att författaren, när han överger den högstämda stilen och apostroferar sin huvudperson, bryter illusionen just i det ögonblick då han avkräver Manoíl tro på illusionen. Att författaren så genom självmedvetna stilbrott drar uppmärksamheten till sig själv och sitt hantverk är i byronsk anda; upphävandet av gränsen mellan fiktionens och författarens verklighet är också den ett arv från romantiken, även om vi, likt bokens berättare, kanske snarare ser det som hans »postmoderna skrivsätt«. Hur som helst utforskar Cărtărescu i Levanten, liksom i sina senare prosaböcker, förhållandet mellan skaparen och skapelsen, det vill säga författaren och texten. Poeten Mircea dras in i det färgsprakande äventyret, men äventyrarskaran kommer även att bli bjudna på det sista sparade Néscafét i författarens torftiga lägenhet, osv, osv. Sådant är nu inget ovanligt i nittonhundratalets litteratur; det ovanliga är snarare att Cărtărescu lyckas bevara den språkliga glädje och gränslösa frihetskänsla som upptäckten av dessa flyktvägar en gång ingav romantikerna. Ett förvaltande av inte bara romantikens ironiska distans, utan också dess eskapistiska brist på distans.

Men vad jag undrar nu är: om författaren kan lösa upp gränsen mellan sin egen och fiktionens värld, hur kan motsvarande läckor mellan läsarens värld och det lästa se ut? En eskapism à la Quijote eller Bovary? Fan fiction? När jag läser om min essä om Cărtărescu Orbitor (»Skaparens skapelse!«, Vagant 2/2006) ser jag att jag just ville bejaka möjligheten till sådana öppningar: att försöka ta bokens metafysik på allvar, att osmotiskt låta bokens stil påverka essäns stil, så att jag kom att skriva meningar som dessa: »Jag tillfogar endast mina egna överflödiga fingeravtryck i marginalen till denna bok som oupphörligen beskriver sig själv. Mina egna fingeravtrycks virvlar som turbulensen i luften efter en fjärils vingslag: sådana som i kaosteorins mest bekanta metafor orsakar orkaner på andra sidan jorden: en oförutsägbar receptionshistoria.«

En av de centrala tankefigurerna hos »han Borges« (som åberopas i sång två av Levanten) är att varje läsare är en författare och att läsande och skrivande är två aspekter av samma sak – en aktivitet som man för enkelhetens skull kan kalla översättning. Den Levanten som jag läser är redan i ovanligt hög grad en översättning: av en »oöversättbar« rimmad episk dikt på dialekt har Cărtărescu gjort en prosaversion specifikt för sina översättare. Översättaren-läsaren-medskaparen Inger Johansson har sedan delvis återpoetiserat texten genom att göra prosan regelbundet rytmisk. Det är en bedrift, även om läsaren-jag upplever en viss fantomsmärta när jag fantiserar om det för mig oläsbara originalet. Kan jag bejaka denna fantasi?

Jag tänker mig att en sant eskapistisk läsning av Levanten måste vara lika lustfylld, respektlös och gränslös som texten / översättningen själv är i både sin perfektion och imperfektion. Manoíl är drabbad av det hårda ödet att vara rumän; själv är jag svensk, och därmed dömd att varken få åtnjuta originaltextens rim eller förstå författarens alla referenser till rumänsk litteraturhistoria. Men kanske kan jag snickra mina egna referensramar? Kanske kan jag (i Borges anda) tänka mig att Cărtărescu delar min entusiasm för den metalitterära språkglädjen hos den unge Almqvist och Claes Livijn (de mest vildvuxet grönskande svenska skotten på Hoffmann-Jean Paul- grenen av romantiken)? Att han inte bara läst Atterboms Lycksalighetens ö, utan även Stagnelius episka dikt Wladimir den store (»Över de östliga klippornas topp Fullmånen sig höjde / log bland silvrade moln och beglänste med darrande strålar / Theodosias stad …«)? Utan tvivel är det ett rent förbiseende att han ingenstans anspelar på en annan flygande eskapistisk diktfarkost, nämligen Tegnérs »Skidbladner« med sitt blanka silverdäck för en Schiller- skimrande idealism att spegla sig i:

Därför längta icke mer från Norden,
skönheten är vansklig uppå jorden,
endast dikten hör hon evigt till.
Var som helst du må av ödet ställas
finns Hesperien, finns Hellas
för din syn, så snart du vill.

Och kanske kan jag göra mina egna rim? Se hur ringarna på textens vatten interfererar med mina egna? Lägga bort reservationer och tolkningar som fjärmar lika mycket som de förklarar, och på så vis försöka upphäva den distans som även präglade min något oinspirerade recension av boken i Expressen (07.12.2015) – ty –

… fjärran ifrån Hellesponten
förberedde sig recensenten,
en seriös och sval person,
med penna och med post-it-block
för en yttre inspektion
(alltså ingen »intro-«) och,
låt se – är detta fartyg färdigt
och för dagens sjögång värdigt?
Ja, vad mäster Cărtărescu
inspirerat gjort al fresco
ska kritikern, composis mente,
utlägga, värdera ord för ord –
Nej! bländad av ljus ex oriente
snubblar jag … man över bord!
ropar en sjöman, och konstaterar
att den opraktiske passagerar-
en inte höll sig fast i räcket –
kritikern släppte teorin
och halkade på silverdäcket …
Berusad av Homeros vin-
färgade hav som även Byron i
Don Juan seglat på (the irony!)
klamrar jag mig vid ett fragment,
ett lösryckt guldtäckt ornament
gjort av lånord och adjektiv,
bildspråk suggestivt på driv,
och likt Orfeus huvud vänt
mot öster flyter jag på vågor
glödgade av gryningsolens lågor,
shanghajad som galjonsfigur
för en fribytarlitteratur,
förd av medvetandeströmmen,
bokfloden, den våta drömmen …
Vem ska rädda mig? Pirater?
Vart går min färd? Till vilka stater?
Det här, detta purpurgjutna
fantiserade förflutna,
idén om alla hjältedåd
som ryms i ett plundrat ordförråd,
är ju inte verkligheten,
den trasiga och mindre ljusa,
där flyktingar vid Lampedusa
offras för stabiliteten
i den europeiska fiktionen –
obesjunget övergivna
drunknade till kusten drivna …
irrande i buffertzonen …
Navigare necesse est.
Men även solen flyr till väst
och när den ignoranta natten
sväljer ord som skrevs i vatten
kan jag bara navigera
efter himlens mest postmoderna
litterära superstjärna
(det är nödvändigt att imitera)
och under den osmanska månen
fylls den vane epigonen
av metafysisk nostalgi
utan nostos, à la Camus –
tills en ny prosaisk dag
kommer färsk från tidningspressen
sammanfattad i ingressen:
hundra döda, hårda slag …
Och jag stöter med min fot mot
verklighet … en drivande fotnot
har snärjt mig som en annan hummer …
Tritoner ropar ur djupet: »Fly, fisk,
annars blir du apokryfisk!« –
Och jag vaknar ur min slummer –
här är jag, kritikern med boken,
den ofulländade eskapisten
sprattlande på den fiktiva kroken,
den misslyckade flyktartisten,
en Houdini-wannabe
en vinterdag i Schöneberg,
fast mellan värld och poesi,
mellan färglöshet och färg,
kolstiftet och diamanten,
mellan basen och diskanten
med astrolabiet och sextanten
längs den hypnagoga kanten –
den professionella dilettanten,
den stillastående migranten
och vilsegående vaganten
kvar i drömmen om Levanten …

Facebook

Twitter