En ordinär högerextrem

ENQUÊTE (3). Vad gör Expos avslöjande med Nikanor Teratologens författarskap?

web buttons logos 2016 c auswahl-07I mitten av juni avslöjade en artikel i den antirasistiska tidskriften Expo att aliaset Ezzelino, med över 27 000 inlägg på internetforumet Flashback, tillhör Niclas Lundkvist, författaren bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Flera av Ezzelinos politiska uttalanden ger uttryck för antisemitism och rasistiska konspirationsteorier, varvat med sportkommentarer och litteraturdiskussioner. Vagant har frågat Teratologens läsare om deras reaktioner på avslöjandet.

Charlotte Wiberg var en av tre som skrev artikeln i Expo, och vill påpeka det följande innan läsaren ställs inför hennes syn på saken: »Jag är frilansskribent och alltså inte formellt knuten till Expo. Bortsett från den första frågan svarar jag för mig själv, inte som representant för Expo. Jag har valt att skriva direkta svar på de frågor Vagant skickat, snarare än att författa en fri reflektion, eftersom jag tycker frågorna är värda att uppmärksamma.«

ExpoRundt 2011 lot det til å være kjent i store deler av den alternative nettoffentligheten at Ezzelino var Niclas Lundkvist. Når fikk Expo nyss om dette? Ble dere overrasket da det viste seg at en kjent forfatter hadde et så aktivt alter ego på Flashback?

Det har varit en öppen hemlighet ännu längre bakåt i tiden än så. Vi tyckte tiden var mogen att lyfta på det fikonlövet, och vi hade nu tillräckligt med bevis. Det uppseendeväckande är inte att Lundkvist skriver på Flashback utan de uppfattningar han uttrycker.

Det siste året har det vært mye diskusjon om hvorvidt det har eksistert en «åsiktskorridor» i svensk offentlighet om en rekke grunnleggende politiske spørsmål, ikke minst innvandring. Mange hevder at ostrakisering og karakteristikker har vært utbredte midler mot dem som ikke har tilpasset seg den påståtte åsiktskorridoren. Tiltrekningskraften til et forum som Flashback synes i seg selv å vitne om at mange har følt behovet for alternative steder for meningsbrytning. Har tesen om den smale svenske åsiktskorridoren noe for seg, i din vurdering?

De som främst talar om åsiktskorridorer är högerskribenter som har gott om eget utrymme men ändå känner sig utanför. Vad gäller invandring så visst, det råder en annan ton i Sverige än exempelvis Danmark, eller för den delen England. Vad gäller medial bredd kan man samtidigt peka på att den högerextremistiska tidningen Nationell Idag erhöll presstöd – vilket förlorades på grund av oegentligheter i bokföringen, inte av politiska skäl. Tonlägen kan dock skifta snabbt, och jag undrar om skillnaden mellan Danmark och Sverige verkligen är att korridoren är smalare här. Medan Sverige ständigt beskylls för påbud om »politisk korrekthet« verkar just denna så kallade korrekthet inte ha någon plats i den danska debatten. Flashback är hur som helst ett forum för diskussioner som ligger utanför den offentliga debatten i samtliga europeiska länder, som exempelvis den om huruvida judar styr världen eller inte, eller om huruvida SSRI-medel funkar bra tillsammans med heroin. Jag ser Flashback som ett symptom på Internets förändring av de sociala spelreglerna, liksom på samhällets ökade fragmentering i stort. På gott och på ont. Alternativa fora finns ju all over the place på nätet. Rasister, så kallade »truthers« och IS-jihadister tillsammans med gulliga kattungar och udda religioner i en enda röra. Flashback är som en stor galleria vilka erbjuder många av de här sakerna.

Kan det være at det er noe i selve anonymitetskulturen på nettet Ezzelino/Lundkvists har latt seg fange av, en «spillet fanger»-logikk som har fått ham til å gå lenger og lenger, og der målet har blitt å si, så ofte som mulig, «det man ikke skal si», «det åsiktskorridoren ikke tillater at man sier»? 

Niclas Lundkvist är en vuxen man som själv har ansvar för vad han skriver.

I en Facebook-tråd om en kommentar av Kaj Schueler om Teratologen og Lars Vilks skriver Carl-Michael Edenborg 3. september 2012: «Med tanke på hur Teratologens romaner ser ut borde Schueler naturligtvis istället ha skrivit: ‹… för om det nu visar sig att författaren faktiskt är nazist, stalinist, maoist, fascist, kvinnohatare, människohatare, böghatare, bög, barnknullare och antisemit, vad är det då vi läser?›» Nå hevder dere at Ezzelino/Lundkvist i det minste er antisemitt. Hva er det da vi leser? Er det likevel slik Schueler skrev, at «[s]teget från provokatör till propagandist kan vara kort»?

Nikaon Teratologen, Att hata allt mänskligt liv (2009)
Nikanor Teratologen, Att hata allt mänskligt liv (2009)

Jag för min del kan inte med bästa vilja i världen se Äldreomsorgn i Kågedalen som propaganda. Den är alldeles för skev och yvig. Propaganda är rätvinklig och fastgjuten i ett stabilt fuskverk. Den brukar också sakna humor. Vi har alla våra läsarter, och det är ofrånkomligt. Kännedom om författarens åsikter kommer färga av sig på många läsningar, oavsett vad man anser om det. Men det är en sak att en text förmedlar, bär på, eller talar till vissa värderingar och uppfattningar – propaganda är något annat än detta, propaganda är något som gjorts i ett specifikt syfte att övertyga. Om Äldreomsorgen skulle vara propaganda missar den kraftigt målet. För egen del läste jag boken varken som fascistoid eller som propaganda. Jag suckade kanske lite extra vid ordkombinationer där »sionist« ingår. Men varje läsare är fri att göra sin egen läsning. Kanske finns de som tycker det är ansvarslöst att koppla texten fri från författarens idévärld; jag för min del tycker att jag räddar kvar den i groteskens form och undan groteska idéer. Det är bisarrt, en absurd sanning att personen bakom Teratologen faktiskt delar en del av de uppfattningar antihjälten Morfar ger uttryck för. Eventuellt kan Lundkvists utveckling tolkas som att han först presenterar dessa uppfattningar genom en narrspegel, vilken han sedan kastar bort. Jag kan inte hela Teratologens författarskap, men det såvitt jag vet senaste verket, Att hata allt mänskligt liv (2009), tycker jag mer direkt avspeglar en fascistoid världsbild med förakt, avsky och äckel inför sådant som är mjukt, »vekt«, behagsjukt – sådant som klassiskt förknippats med femininitet.

Vad den som vill göra Ezzelino till ett slags litterärt projekt, eller en slags avgränsbar persona bortser ifrån är att Niclas Lundkvist uttryckt samma högerextrema tankegods i egenskap av kulturskribent. 2007 skrev han i Tidningen Kulturen, där han återkommande uppträtt med egen bylinebild, exempelvis om Ezra Pound att denne »dristat sig att med ord försvara det gamla Europa mot de krigshetsande anglo-amerikanska och med bolsjevikerna lierade ockrarna«. Det är rena nazispråket. Men de grövre utfallen görs på Flashback, som Ezzelino. Det är som att Lundkvist/Teratologen är skribent/författar-jaget medan Ezzelino är det ocensurerade detet. Mer djupgående analyser av relationerna Lundkvist/Teratologen/Ezzelino kanske är en kommande uppgift för litteraturvetare.

Vi har med artikeln inte haft för avsikt att giftstämpla Teratologens romaner. För mig är det inte intressant. Däremot slår exemplet Teratologen/Ezzelino mot föreställningen att geniala författare – om han nu är genial, ett språkgeni skulle jag kanske säga – är höjda över anti-humanistiskt, primitivt tänkande. I artikeln gestaltar Aase Berg den hållningen, vilket kan vara orättvist eftersom det bara handlar om ett lite naivt uttalande. Det finns också en fördom, som jag har stött på flera gånger i sociala sammanhang, om att nazism/rasism är något för illiterata, obildade människor. I själva verket kan den naturligtvis finnas överallt.

Artikkelen hevder at følgende tendens finnes i Lundkvists innlegg: «Här uttrycks en öppen, mycket grov antisemitism. Förintelsesförnekande samsas med negativa föreställningar om judendomen som religion, judisk karaktär och judisk makt.» Men artikkelen inneholder ingen eksempler på Holocaust-fornektelse. Kunne dere ha gitt et slikt? Dere hevder at Ezzelino uttrykker ikke bare antisemittisme, men også andre former for rasisme. Kunne du ha gitt et eksempel eller to?

Ett exempel på annan rasism kan vara följande ur tråden »Judar vill leda det mångkulturella samhället«: »Massinvandringskatastrofen är ett rasproblem och en fråga om etnisk överlevnad för de folk som mot sin vilja och sina väsentliga intressen översvämmas av mindervärdiga främlingshorder.« Detta är ju ett skolboksexempel på rasism. Samtidigt är den fortfarande underordnad antisemitismen eftersom det i tråden är judar som beskylls för att ligga bakom »massinvandrings«-politiken.

Skjermdump fra en av Ezzelinos tråder på Flashback-forumet.
Skjermdump av en av Ezzelinos tråder på Flashback-forumet.

Vad gäller förintelseförnekande så finns det exemplifierat i det citat vi återgav i artikeln. »Ingen jävel har rätten att begränsa individens rätt till informationsinhämtande eller opinionsbildande. Anne Frank kan möjligen fortfarande få patetiska käringar av båda könen att grina och underkasta sig de salvelsefulla lögnerna … för en god hednisk europé var hon bara en judeflicka som dog av tyfus.« Vad skulle »de salvelsefulla lögnerna« syfta på om inte Förintelsen? För förintelseförnekare är oftast Förintelsen som en slags religion som inympats folk i syfte att hålla dem nere, under makten, som man menar är helt eller delvis judisk. Exemplet Anne Frank är tacksamt för dem, eftersom hon, precis som Ezzelino skriver, dog av tyfus och inte blev gasad till döds. Här passar författaren också på att håna henne – »bara en judeflicka« –, eftersom hon är en av de många ikoniska figurer som förknippas med Förintelsen som historiskt skeende i stort. Och rätten »till informationsinhämtande eller opinionsbildande« syftar på vad som ses som de förföljda sanningssökarna kontra de judiska lögnerna. I artikeln nämns också att Ezzelino startat en tråd med titeln »›Förintade‹ judar vid makten i stalinistiska marionettstater«. Ordet förintade inom citattecken visar tydligt på Ezzelinos syn på Förintelsen.

I Sverige är det för övrigt inte förbjudet att förneka Förintelsen. Lundkvist kan »informationsinhämta« på – ingen hindrar honom. Men det handlar naturligtvis inte om ett neutralt »sanningssökande«.

Ezzelino/Lundkvist er gjennomgående opptatt av at han er «oliktänkande» og «anti-etablissemang». Han skriver at det finnes «en förljugen och kvasimoraliskt självgod intolerans gentemot oliktänkande i krampaktigt politiskt korrekta kulturkoftekretsar». Per 2016 inngår gjerne ytringsfrihetsargumentet, anti-establishment-holdninger og kritikk av såkalte mainstream-media i en meningspakke høyreorienterte krefter tilbyr, for eksempel i Pegida eller UKIP. Er Ezzelino/Lundkvist et helt egenrådig sinn, eller føyer han seg restløst inn i disse samtidige bevegelsene?

Det är en intressant fråga. Om Ezzelino kunde transporteras bak till 1960- eller 70-talet, hade han då i stället varit en vänsterextremist? Helt klart är han en del av det allmänna högerskredet. Men han är alltså en extremist. Det som främst utmärker honom är det monumentala intresset för judar. Varken Pegida eller UKIP kännetecknas av antisemitism, såvitt jag känner till.

Han är inte på något sätt extraordinär i sin högerextremism, han är en av de som tror på en judisk makt, och att den för oss bakom ljuset och ligger bakom den för nationella så förhatliga mångkulturen. Naturligtvis har han individuella särdrag, men inte heller i det är han särskilt unik som antisemitisk nationalist betraktad. Hans skrivande hör hemma in i en rasideologisk miljö. Ezzelino är en brinnande antisemit som i sina inlägg ger uttryck för en starkt pro-nazistisk syn på andra världskriget. Men han uttrycker också sympatier för den nyfascistiska franska »Nya högern«.

Tobias Hubinette hevdet på sin Facebook-side 15. februar i år at Tidningen Kulturen «som åtminstone jag tolkade som vänster när den började utkomma blir alltmer högerextrem». Deler dere Hubinettes tolkning av Tidningen Kulturens utvikling?

Tidningen kulturen
Tidningen Kulturen

Ja, Tidningen Kulturen har visserligen en ideologisk bredd, men det högerextrema inslaget har blivit allt tydligare, även om det funnits där hela tiden med Niclas Lundkvist. En annan skribent som kan nämnas är Anton Stigermark, som också medverkar i Nya Tider, en annan publikation som får presstöd, apropå detta med korridorer och censur.

Bør antisemittisme forbys og alle som i en eller annen sammenheng kommer med antisemittiske uttalelser stenges ute fra det offentlig ordskiftet? Eller bør det offentlige ordskiftet være tolerant nok til å tåle alle slags utsagn, så lenge disse kan bli motsagt av andre?

– Antisemitism i sig kan lika lite förbjudas som sexism, homofobi, afrofobi et cetera. Vi har en lag om hets mot folkgrupp. Men ingen har ju blivit polisanmäld här – inte av mig och inte av Expo. Frågan är också om det offentliga samtalet orkar med en ton som denna: »En käring vid namn xx yrar… på ett obegåvat judepropagandistiskt sätt…«, eller: »Det är uppenbarligen helt omöjligt för denna parodi på journalist, detta maktservila Bonnierkreatur…« Hur diskuterar man med den här sortens hat och invektiv? Själv upptäckte jag under arbetet med artikeln att Ezzelino kallar mig den »fysiskt och mentalt motbjudande suggan« Charlotte Wiberg. Det är förstås komiskt och jag känner mig i sanning stolt över att ha lyckats reta upp den här mannen. Men hur skulle jag kunna (och varför skulle jag vilja) föra en meningsfull ordväxling med någon som sölar ner mig med den här typen av loskor? Detsamma gäller för en folkgrupp, fast där är hatet naturligtvis farligt på ett helt annat sätt. Det går liksom inte att resonera om huruvida judar är motbjudande, lögnaktiga och hatfulla eller inte. Kan sådana omdömen egentligen kallas åsikter? Det som går är att exponera hatet, visa det i rätt ljus – vilket är vad Expo ägnar sig åt.

Niclas Lundkvist har ägnat sig åt att sprida grovt hat och absurda lögner, och han har undandragit sig ansvar för det genom att dölja sig bakom en pseudonym. Är det synd om honom för att han inte »kunnat« publicera sin rasism och antisemitism under eget namn på DN Kultur? Jag tycker inte det. Men jag, eller Expo, har aldrig yrkat på att hans böcker skulle tas bort från biblioteket, eller att han skulle utsättas för någon annan slags diskriminering. Han ska omfattas av de demokratiska värderingar han själv inte hyser.

 

Abonnement

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.