Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

En maskin riktad ingenstans

Hela den här politisk-teoretiska arsenalen är såväl en styrka i Johan Jönsons poesi, som dess största svaghet.

Tidligere publisert i Vagant 3/2008

Johan Jönson: Efter arbetsschema Albert Bonniers Förlag, 2008

Johan Jönson:
Efter arbetsschema
Albert Bonniers Förlag, 2008

Som det konsekventa byggets strålande systematik och det blotta formatet på åttahundra sidor omvittnar: Johan Jönsons nya Efter arbetsschema är en lycklig bok.

Den är en språklycka på rätt sida om ”moderatstaden”:

… ett berg, och vatten. borgar, och löneanställda vakter. det bekräftas. de med det vita, det idisslande. med maskinblicken, sammanstrålade, utspärrande. tomrumsmun, stängda stängande stad

… med dess ”maskinblick”. Det är en språklycka på rätt sida om ”klassfonfrontationsdynamiken”; på rätt sida om ”b i o m a s k i n e r n a” som ”g ö r m o r a l”. På rätt sida om pressen från den stora ”maskinen”, som skriver oss. För som egentligen är fallet: ”v i ä r u t a n n a m n”.

Johan Jönsons poesi har, som jag ser det, två huvudteman, som löper in varandra: legitimitet och sanning: Vad gör hans jag legitimt att framföras i en dikt såsom jag? Hans dikt att tala såsom dikt? Hans författarsignatur att existera såsom författarsignatur? Med vilken rätt produceras poesi och med vilken rätt njuter vi av den?

Frågan om poesins legitimitet slutar hans dikt aldrig med att, inte besvara (för det menar den sig inte kunna), och inte heller ställa, för att ställa frågor kring diktens legitimitet är lika löjligt enkelt som meningslöst; det är ungefär vad jag gör här.

Det är vad den aldrig slutar med, snarare än vad den gör, som är det väsentliga: Jönson försöker finna språkliga praktiker som implicerar frågan om diktens legitimitet, i det sätt de handlar om annat. Han försöker hitta språkliga praktiker som når före frågan om diktens legitimitet och på förhand tynger den med mer indicia än den kan bära. Det är det aktiva tyngandet av frågan som är den relevanta hanteringen av den.

Johan Jönsons arbete som vårdare i Örnsberg, en närförort söder om Stockholm, spelar en väsentlig roll i hans diktning. Det är ett svar på vad följande rader på sida 28, tidigt i boken, beskriver:

… läs tunnelbanekartan
– skriv in oönskade platser; där måste du gå av.
dessa är stockholmslungorna.

Liknande funktion har skammen över skrivandet som tema:

… sitter i min bunker och låtsas skriva. Jag sitter kvar här. Läser, sover, lyssnar på cd-skivor, sover, slumrar, stirrar. Att gå ut och promenera vore att håna de som skitjobbar.

Samt skammen över en oförmåga till empati med patienterna, och över ett ”radikalt beroende av dessa förtvinade kroppar och själar för min överlevnad, min ekonomiska överlevnad”.

Skitjobbandet: att göra det som de flesta vill slippa och som därför bara utförs av den som tvingas till det för sin överlevnad.

Att misslyckas med att försöka skriva något som inte fungerar som ett medel i riktning att frigöra slaven, och samtidigt inte själv sätta sig i slavens ställe, är omoraliskt, enligt Jönsons poesis logik. Läsaren ska i största möjliga mån med dit. Beskrivningarna av både livsvillkoren för patienterna på sjukhemmet och av de obekvämaste jobben, är explicita. En sorts text som sällan recenseras i en lyrikrecension, men som (och inte minst just därför) fyller en viktig funktion i boken:

Man har suttit och väntat på att nån som fått laxermedel ska skita klart. Jag menar att man väntat på att avföringen ska rinna ut ur nån. Man skiter inte så att säga själv om man får laxerande preparat. De tarmfunktionerna är då inte i gång.
— — — — — — — —
Nej.
— — — — — — — —
Avföringen måste ut. Det finns bara två öppningar för det på en människokropp, likväl som på en djurkropp.
— — — — — — — —
Nödutgången är munnen.
— — — — — — — —
Det är svalget. Men i den andra riktningen.
— — — — — — — —
Är det ett hårt och oupplösligt stopp rektalt och i tarmarna, så kan avföringen komma ut genom munnen.
— — — — — — — —
Man kräks upp.
— — — — — — — —
Dels kan det spruta ut, en plötslig och våldsam uppkastning, dels kan det rinna ut långsamt. Det är de två varianter jag har erfarit.
— — — — — — — —
Man ser att personen har något mörkt och trögflytande i munnen, som kanske rinner ut på hakan och i mungiporna. Det kan se ut som chokladmousse, fast mörkare, svartare. Går man närmare känner man hur illa det luktar, trots att ens luktsinne sedan länge är som avslaget, bortkopplat. Då förstår man.
— — — — — — — —
Och så kan det alltså komma en plötslig, sprutande uppkastning.
— — — — — — — —
Ja. Då har förstoppningen varat en längre tid. Så har jag förstått det. Uppkastningen är då svart.
— — — — — — — —
Mörk. Ett grynigt, mörkt, trögflytande slem. Som är svårt att tvätta och skura bort. Jag har en gång blivit nerspydd av det. Jag skulle ge medicin. Hon låg i sängen, i sjukhussängen, i så kallad hjärtställning. Jag satt på sängkanten och försökte få i henne alla tabletter. Och så plötsligt kom det. Jag fick det på bröstkorgen och på magen och på ena sidan av ansiktet, över ena örat.
— — — — — — — —
Jag fällde upp grinden för sängen och skyndade mig att hämta min arbetskamrat. På vägen ut spydde jag själv, i dagrummet. På golvet i dagrummet, bredvid teven.

Spelet om legitimiteten ställs fram som ett jagdrama, där den citerade ”bunkern” är platsen för själva framkallandet av texten vi läser: där ”jag” produceras – rekonstrueringen av erfarenheten och realtänkandet. Ett tidsschema, en tidsrapportering, med veckodagar och klockslag, fungerar som ytterligare autenticitetsmarkörer.

Det är inte den specifika arbetsplatsen, sjukhemmet, och tvånget att vistas just där, utan tvånget att befinna sig på en plats just som den, som är viktigt. Vilket understryks med påfyllning av perifera, liknande exempel:

Söndag 07.00-12.30nattlös. centrala randzoner. orbitala satellitberättelser. rökande och nagelbitande vårdbiträden. tunnelbanans bipolära fraktgods tidigt om morgonen. chilenska städare. smutsen ska bort. personliga grönsaksassistenter från somalia, angola, etiopien. klammersystem. expansion och krossande. stumhet och rumsackumulering.

Man kan ställa sig frågande till jagets fixering vid politisk-teoretiska formuleringar om just staden Stockholm. Men här har biografin en funktion som motsvarar arbetsbeskrivningen –

… en uppväxt i den västernorrländska landsbygden, i ett villaområde som låg som en öppen kista mellan åkrarna och älven. Man var tvungen att lära sig också andra tecken för överföring, tidslighet och positionering än tal- och skriftspråkliga tecken. Senare, kanske sen jag blivit mantalsskriven i Stockholmstrakten, kom jag ofrånkomligt att jämföra med stadsborna som p r a t a d e så mycket, så oavbrutet, så flytande, som ett duggregn av tal – som om det inte betydde något.

Återigen är det viktiga inte just den specifika biografin, utan det exempel som den – och dess språk – utgör. Bland: ”exiltungomålen ryska, vitryska, chilenska, småländska, norrländska, finska, tigrinja, wolof, angolanska”. Temana arbete, språk och klass koncentreras här och var med bittert lakoniska ordlekar, som den om att ”be-tala, be din ingenstansplats, gör lönehandlingen, som göra organbanken, svenskaspråkradera”.

Texten på den här nivån (som vi kan kalla arbetsbeskrivningen) är uppdelad i olika avdelningar som alterneras. Här förekommer dikter med varianter på titeln ”Jag minns honom/henne/dem/inte”; minne eller glömska associerade med gamla arbetskamrater. Här förekommer även en kursiv text som har karaktären av intervju- alternativt förhörssvar; även den starkt relaterad till lönearbetet.

Den tids- och dagsmarkerade rapporten, till sist (som gett boken dess titel), är ofta, rent grafiskt, spridd som ordöar på pappret och blir till poesi i en abstrakt tonart: Båda de sistnämnda avdelningarna, men särskilt den sista, blandar erfarenhetsdelgivning med fragment av politisk-teoretiska resonemang.

Det är här vi kommer till det andra stora temat i Jönsons dikt: sanningen. I de teoretiska resonemangen byts frågan om talets legitimitet ut mot frågan om dess möjlighet överhuvudtaget. Frågan om sanning är här, med rötter i framför allt poststrukturalistisk, kontinental filosofi men även tysk mediekritik, ytterst en fråga om språk, och i dess omedelbara förlängning en fråga om jagdiskurser.

Enligt Jönsons sätt att se är människan ett offer för jagdiskursernas tvång. Det är själva teorin för det, samt jagdiskursernas politiska spel (vilket sammanknyter de två olika textnivåerna med varandra), som Jönsons dikt genomgående sysselsätter sig med.

Den återkommande bilden – i alla böckerna – för den ofrivilliga jagkonstitutionen är en ”maskin”. Även försöken till motstånd talas om i maskinella termer: ”omkodnings- / programmering detta / taktila minnesopererande”, eller som att: ”att / r-ad-d / dera ingåendet”, eller, mindre hoppfullt, om ”… ännu en ny / dag som oscillerar / från det-näst-intill-identiska”. Hela tillvaron är:

Kreatur. Konkurrens mellan maskiner. Symbioser.
Njutningar. Konkurrens mellan maskindelar. Nya existensformeringar.
Nya överlevnadsstrategier. Nya dödar
— — — — — — — —
och vad hände i Göteborg sommaren 2001? Tre drömmar materialiserades:
1) för ordningsmakten den gamla mardrömmen om en större mängd av kroppar i häftig fysisk rörelse på gator och torg
2) för identitetsvänstern den våta om att äntligen bli attackerad
av en ”förtryckare” man känner igen från förnuftsvidriga pamfletter som vill inge ”hopp” och från en journalistisk logik
som är slav under realtidsdramaturgin
3) för den orbital-leviathanska visionsmaskinen en ytterligare permutation av de egna drömbilderna (varför det också är irrelevant att anklaga ”medierna” för ”bristande objektivitet” eller ”sensationssökeri” eller någon annan
moralisk dom som först och främst ska förhärliga utfärdaren)

Ett ord som just ”förnuftsvidrig” återkommer ofta även när Jönson debatterar.

Hela den här politisk-teoretiska arsenalen är såväl en styrka i Jönsons poesi, som dess största svaghet. Det är dess utstuderat garderade maskineri man kan irritera sig på – och är anledningen till varför jag inledningsvis lockades tala om boken som en lycklig bok; sorglöst svävande i sin form.

En kritik av själva maskinmetaforen som sådan har jag skrivit förut (seVagant 1/08). Men mer överlag: När alla är överens om att det inte är möjligt att träda ut ur diskursernas spel, ska litteraturen sedan meditera över denna teoretiska omöjlighet, dväljas i sofismer om tystnadens omöjlighet, i all oändlighet? Är det dess sista, enda uppgift? ”Det finns ingenting relevant att avslöja. avslöjandets estetik är obsolet. liksom in- och uttrycksmaskinerna.” Vad kommer efter en åttahundrasidors volym på temat, utgiven av Sveriges största förlag? Ju svartsyntare desto mer kredibilitet (det går fortfarande utmärkt att tala om ”själar” – men i så fall bara om de hjälplösa, förtvinande ”kreaturens”). I slutändan strandar åskådningen ändå i en dualism, mellan diskursernas stora onda maskin och det där när allt kommer omkring ofrånkomliga subjektet. Frågan om förändring kan till slut inte undvikas.

Varför upplever jag ändå den här som Johan Jönsons starkaste bok, i sina hänsynslösa smädelser, och ännu hänsynslösare självsmädelser? Dels för att maskinmetaforen tröttnat på sin allra mest självgoda självglädje. Men mest för att de två övergripande temana som jag här har diskuterat härbärgeras mer samlat än någonsin. Och för att de expressionistiska formerna är fler än utsagornas.

Här insisteras också på att hans text inte är fiktion (”de här raderna är inte fiktiva”), men likaväl blir bunkern plötsligt Hitlers bunker i ett svartkomiska rollspel, och lika plötsligt åter i en ”jag”-fiktion som tycks peka mot det autentiska författarjaget:

… kunde inte invänta brevet – ringde författarfonden idag, den åttonde december 2005, som för att påskynda det, få det överstökat, dessutom i en maniskt tom depressivitet efter att ha misshandlat barnen, spottat dem i ansiktet, då de skrek så att det tjöt i huvudet på mig. Darrade, hade svårt att hålla luren stilla. Sa mitt namn, mitt födelseår. Kvinnan i luren dröjde ett tag, bläddrade i papper eller på datorn och sa sen: Grattis, du har fått femårigt arbetsstipendium. Fick inte fram något, inte ens tack.
Började gråta, gick ut till C., som var hemma, sjukskriven, som satt och rökte och stirrade på bunten med räkningar, berättade för henne, höll om henne, höll om varann, grät ihop. Snörvlade fram att anspänningen nu släpper, att mitt vidriga beteende nu är över. Sa inte att dödstramset omedelbart blivit bortblåst, men jag tror hon förstod, att hon hela tiden förstått. Hur som helst så är den här löjliga skiten äntligen över.

Mellan de redan nämnda avdelningarna i boken förekommer också s p ä r r a d e korta avsnitt, som både är de mest lyriska i boken, och de mest abstrakta; genomgående varierar de temat övertäckande (fallande regn, snö, ögon som sluts – saker som stängs, släcks, sväljs, men också läks, förbinds). Det vidgande a v s t å n d e t mellan orden saknar inte mening, om vad som täcks: där under ordmassan andas (ännu) något obestämt. Hans poesi må spegla, och även i sig vara – ”en maskin riktad ingenstans”. Men den svänger, ohyggligt.

Avatar

Henrik Petersen