Den konservativa revolutionen

Illustration: Andreas Töpfer

KOMMENTAR. I Tyskland angriper en företrädare för de bayerska kristdemokraterna den vänsterliberala pressen. Han kräver en konservativ vändning.

Det tyska 50-årsjubileet för studentupproret 1968 började med ett frontalangrepp på hela dess arv. I ett stort uppslaget manifest i Die Welt i januari menade generalsekreteraren för Christlich-Soziale Union (CSU), Alexander Dobrindt, att det behövs en borgerlig-konservativ vändning i det tyska ordskiftet. Med andra ord: en revolution för att äntligen kunna kasta av sig ett halvt sekel av förhärskande vänsterideologi.

En »konservativ revolution« måste nu följa på vänsterns elitära 68-revolt då »aktivister och tänkare från vänster började sin marsch genom institutionerna och säkrade nyckelpositioner inom konst, kultur, media och politik« och gjorde sig till självutnämnda språkrör för det tyska folket. Men Tyskland är ett borgerligt land, med en borgerlig majoritet, insisterar Dobrindt. Därför måste det bli ett slut på den vänsterliberala åsiktsdominansen, »Tyskland är inte Prenzlauer Berg, men debatten styrs av Prenzlauer Berg«.

I det nya borgerliga Tyskland ska inte endast den välbärgade, politiskt korrekta befolkningen i berlindistriktet känna sig hemma i det offentliga samtalet. I sju teser presenterar Dobrindt sin vision för förbundslandet. För fosterlandet. Teserna kan sammanfattas med att värden som familj, hembygd och kristendom ska uppvärderas, och allt som hotar detta ska bekämpas (vänstern, islamister, miljöpartister).

I Dobrindts Tyskland är man »tyska patrioter« och skäms inte för det. Man bekänner sig till Europa och demokrati och mänskliga rättigheter samt till den judiskt-kristna tradition som formerar en »aftonlandets värdegemenskap«. Formuleringen påminner om Konrad Adenauers första regeringsdeklaration där han bekände sig till det »kristna aftonlandets kultur«, en tysk kultur innan nationalsocialism, nihilism och sovjetiskt inflytande. Men idag går tankarna snarare till PEGIDA-rörelsen vars fullständiga namn lyder »Patriotiska européer mot islamiseringen av Aftonlandet«.

Dobrindts manifest retade snabbt upp en rad skribenter. I Die Zeit skrev Robin Detje ett raljerande, men skarpt svar på Dobrindts vision av Tyskland, som ett land för

alla som är som »vi«. »Vi« som har krucifix i klassrummet och räcker kvinnor handen. Allt annat är ett angrepp på »Vi«, »Heimat«, »Leitkultur«, och därmed »Sharia« och kommunistisk eller islamistisk kollektivism.

Nej, Tyskland är inte Prenzlauer Berg, medger Detje. Men Tyskland är inte heller det av tradition konservativa Bayern, utan betydligt mer pluralistiskt än vad Dobrindt verkar vilja låtsas om. Motivet för pamfletten är naturligtvis att sätta agendan för det kommande regionvalet i Bayern. I förbundsvalet 2017 tappade CSU över 10% av de bayerska väljarna och gick från nästan 50% i 2013 till dryga 38%. Det var det näst sämsta valet sedan 1949. Det högerpopulistiska AfD (Alternative für Deutschland) däremot fick oväntat 12,4% av rösterna. Vinden blåser från höger, då är det dags att vända kappan. Rösterna ska vinnas åter, men hur? Jo, genom att göra AfD överflödiga.

Det stora hotet mot det öppna Tyskland är inte en majoritet för AfD – väljarunderlaget är helt enkelt för litet – utan att den högerextrema världsbilden bryter sig in i den politiska mitten, menar Christian Bangel i Die Zeit. Då spelar det ingen roll om Dobrindt kallar sin »berättelse för borgerlig, eller Alternativ för Tyskland«, skriver Bangel, innehållet är detsamma.

Att kravet på en konservativ revolution kommer nu är ingen slump. Angela Merkel, som under sina år som förbundskansler gjort unionen CDU/CSU till ett mittenprojekt som också attraherat väljare till vänster, är sedan valet 2017 försvagad. De haltande försöken att bilda regering under hösten och vintern har underminerat hennes ställning, och även om Unionen och Socialdemokraterna nu lyckats med att enas, ser allt fler ett slut på »eran Merkel«.

Men en »konservativ revolution«? Var inte konservatismen en reaktion på den franska revolutionen? Kanske var det ett olyckligt ordval. Kanske ren okunskap. Begreppet konservativ revolution har nämligen en mycket specifik betydelse i Tyskland. Något som flera kommentatorer har påpekat, främst Silvia Stöber som reder ut begreppet i Tagesschau. Det uppstod under Weimarrepubliken som ett politiskt slagord mot elitära och icke-tyska företeelser som »parlamentarism« och »liberalism«. Begreppet plockades upp av schweizaren Armin Mohler efter andra världskriget. Med sin doktorsavhandling Die Konservative Revolution in Deutschland 1918 – 1932 (1949), blev han en förgrundsfigur för »Den nya högern«, en intellektuellt orienterad, europeisk högerrörelse med målet att skapa band och samhörighet mellan demokratisk konservatism och högerextremism genom att betona likheterna och relativisera skillnaderna.

Begreppet har plockats upp flera gånger efter Mohler, bland annat av den kontroversiella historikern Rolf-Peter Sieferle som i boken Die konservative Revolution (1995) tecknade fem biografiska skisser över anti-moderna, nationalkonservativa tänkare och författare.

Armin Mohler var själv ett exempel på en person som gled mellan den demokratiska och antidemokratiska högern. 1942 försökte han anmäla sig som frivillig för att i tysk uniform bekämpa Sovjetunionen, och i sin avhandling utvecklade han en fristående radikalkonservativ ideologi som var obesudlad av nationalsocialismens skändligheter. Under 70-talet kom Mohler att göra politisk karriär, inte minst som rådgivare åt CSU-politikern Franz Josef Strauß, samtidigt som han samlade unga författare kring sig för att bygga upp en »nationell opposition« i Tyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike.

Frågan är om Alexander Dobrindt verkligen vill ansluta sig till denna tradition, eller om han helt enkelt inte känner till den? Man kan också undra om Dobrindts artikel har ett annat, långt mer problematiskt syfte än att föra Unionen mot höger, och ta tillbaka röster från AfD.

Manifestets verkliga mål tycks vara att vinna det som den marxistiske filosofen Antonio Gramsci kallade för hegemoni – ett begrepp som under de senaste åren vunnit stort inflytande hos högerradikala. Hegemoni innebär att man äger såväl den reella makten som kontrollen över hur befolkningen tänker, vad som anses som »sunt förnuft«. Ett Tyskland som röstar borgerligt, bör också offentligt resonera borgerligt. En borgerlig majoritet, märk väl, som bara är möjlig om man räknar in AfD, ett parti som härbärgerar främlingsfientliga, konservativa, EU-motståndare och antisemiter, bland de borgerliga. Dobrindts artikel banar vägen för ett samarbete högerut. Troligen inte nu, men om fyra år?

Ungefär samtidigt som vågen av svar på Dobrindts manifest började ebba ut, publicerade Svenska Dagbladet Malena Rydells reportage om hur en ung generation konservativa, framförallt i universitetsstaden Uppsala, mer och mer börjar röra sig mot Sverigedemokraterna.

Unga svenska konservativa har inga problem med SD, ett parti som länge kämpat med en bonnläppstämpel. Man tycker att de kanske skulle tala lite mer om socialkonservativa värderingar, ha en lite mer intellektuell framtoning, men skriver under på själva politiken. Man läser den högerextrema, identitära sidan Motpol, men anser den vara »lite väl radikal«. Man äter prinsesstårta på det anrika Ofvandahls café och talar om »historiska ödesgemenskaper«, hur invandringen »skapar ren anarki« och hotar kristendomen, språket och kulturen. Att caféets grundare, Erik Ofvandahl (den misslyckade poeten som gjorde pekoralet till sin genre och blev konditor istället), på sin tid var aktiv i den liberala studentföreningen Verdandi, tycks inte bekomma dem. Och helt ogenerat använder de unga konservativa identitära kodord som »metapolitik« och »globalistiska krafter«. Det senare med en stark antisemitisk anstrykning.

Historien upprepar sig, först som tragedi, sen som fars, därefter som tragedi igen. Allt medan solen går ner i aftonlandet, om och om igen.

Mats O. Svensson

Mats O. Svensson

Kritiker och skribent, medredaktör i Vagant. Bosatt i Berlin. Född 1987.

Facebook

Twitter