En bok som är större

Hur förena människa och djur? Med sina dikter visar Agnes Gerner vägen genom evolutionen.

En grupp skyr det, slår dövörat till. Tyst hålls det i schack, det är för högljutt, fientligt, animaliskt. Och under evolutionens ordnade yta döljer det sig, svagt, oförändrat, förtryckt, hotar att upplösa språket i det irrationella sorl samhället själv pekar ut. Inte har det för den skull mycket att säga, eller kanske är det för mycket. Vad det än är, så är det alltid större.

Agnes Gerner, Skall (Albert Bonniers Förlag, 2014).

Skall har ett elegant omslag. Den avlånga röda boken ligger lätt i handen, utan att dess 70 sidor känns som en folder, dess formgivning drar liksom ut boksidan samtidigt som texten tycks föras närmare läsaren. En väderbiten räv ur Conrad Gesners zoologiska fembandsverk Historiae Animalium (1551-1587) blickar ut ur omslaget. Ett antikvariskt, smått gäckande innehåll förbereds. Och om Bonniers har successivt dragit ner på poesiutgivningen under de senaste åren, så vägs det kanske upp av omsorgsfullt formgivna diktsamlingar med distinkta uttryck – som Anna Hallbergs Ljusgrönt och aska (2014) eller Athena Farrokhzads Vitsvit (2013). Risken är att också poesin rätar ut sig i ett tydligt läsbart stoff.

Dikterna i Agnes Gerners debutbok Skall är korta, lättlästa och drivs av en klar berättarvilja. Men dess teman, enligt förlagets beskrivning »en bok om djurblivande och människoblivande«, bjuder på någonting som helst vill fly en bestämd mening.

»Jag kände igen vattnet, när jag föddes / låg det på samma plats«, lyder första raden. Därpå introduceras en av många överlappningar med det icke-mänskliga. I skärningspunkten framkallas den mindre förvirring som här görs till resurs: »Flöt, flöt / ett djur som kastats i och upptäckt / att kroppen bar«. Födelsescenen drar åt det mytologiska, en urtid, en skapelseberättelse vars antropomorfa drag ger form åt det formlösa, tidlösa, den obeskrivbara början. »När jag namngett gudarna / steg de utanför mitt huvud, blev till kött«, står det lite längre fram. Djur utanför mytologin är uppenbarligen av sällsynt art.

Ändå är den ordinär, början. En räv möter sitt öde framför en bil. Diktjaget träder fram som en medlare, någon som håller den döde vid liv: »Du dog inte så, du var inte ens nära / Inte i något avseende / slutade du för en sekund att leva«. Det är den efterlevandes motsägelsefulla ord lika mycket som den döendes uttalade förtvivlan, en tveeggad förlust som genomsyrar dikterna, löper jämsides med det drömska djur- och människoblivande vars fantasifulla värld bildar en slags parallell till dikten själv, medlaren som bringar den döde samman med de efterlevande. »Jag drivs framåt, bort / från igentäppta gryt, fyra ben / trummar snabbare, närmas / ett crescendo«. Så beskrivs det blivande som också gäller dikten. Se hur jag springer, och hur dikten samtidigt läggs i dagen.

Djurblivandet är mer oredigt. Om vi rör oss i tvära kast mellan födsel och död verkar inte heller naturen given. En prosaisk miljö (en kontaktlins, Konsumkassar eller tunnelbanan) bryter av mot den återkommande bilden av strandkanten, vattnet eller födseln, även om alla scendetaljer är så pass anonyma att de snarare förstärker den mytologiska tidlöshet som frammanas. Vardagen är jämställd med djurets värld. Likväl är problemet av just berättartekniskt slag.

Diktjaget pendlar oupphörligen mellan ett jag, du och vi. Alla är jämställda. Vad de säger förlorar därmed i individuell vikt. »Var jag där? Kan jag inte fråga, för du / är inte här«. Detta något tröttsamma spel med positioner står ofta i ljuset för dikterna själva, påminnande om de något spänningslösa berättarperspektiven hos Helena Bobergs Repuls (2011), vars grafomana lek så ofta slutar i en förtrollning vid skriften. De olika tilltalen i Skall får dock en viktig adressat hos djuret, de varelser som alltid tycks vara på väg att säga någonting, att svara, och vars position underordnats människans språkspel, där alla icke-mänskliga djur utesluts från att komma till tals. Hos Agnes Gerner bryter ett sorl alltid igenom språket.

Skall, det står både för det som komma skall och för ett icke-mänskligt läte. Någonting som föregår eller förebådar; ett hot. I ordet kan också konturerna anas av det dolda, den frånvarande detaljen: skallen. Det är den slutgiltiga formen, både ett förebådande löfte och en dödens signatur. »Jag ska svullna tills min hjärna / inte ryms, det är ett löfte«, försäkrar diktjaget. Vi varslas om någonting, det är uttrycket lika mycket som innehållet, det som sväller över alla gränser, en emanciperad diktvärld där varje mänsklig identifikation också inrymmer det icke-mänskliga: »Evolutionen har förvandlat / min näbb till käkben, mitt pickande / misslyckas ständigt«.

Skall har också en encyklopedisk sida. Bilder av trampdynor inleder varje separat avdelning, hämtad ur en kuriös bok av Eugen Hemberg, betitlad så vackert Skandinaviska däggdjurs trampsulor (1897). Till bilderna hör även citat, i sin tur hämtade ur Carl Peter Thunbergs Beskrifning på svenske djur. Första classen, om mammalia eller däggande djuren (1798). Referenserna har vid första anblick lite eller ingen förankring i dikterna. Men den frigjorda världen tycks ta sin början där, inuti biblioteket.

»Jag är större«, står det i vad som kan ses som en central text för Skall. Här träder en varelse fram vars »ljud / studsar mot hyllorna på biblioteket« och som inte kan stå upprätt inuti dess rum och alltför låga tak. Bilden är som hämtad ur Franz Kafka. Hans beskrivningar av huvuden som höjs eller tränger igenom rum var också ett exempel på vad Gilles Deleuze & Félix Guattari kallade för flyktlinje, ett till lika delar djur- och människoblivande vars begär saknar början eller slut, syfte eller ursprung, det som inte handlar om frihet kontra förtryck, snarare om att göra sig större på stället (»Jag trampar på stället, vevar / upp en motor«, skriver Gerner). Ett skall binds av exegesen, hämtar andan hos boksidan och lyfts så upp av att slösas bort.

Vad visar sig? I motsats till Kafkas pedantiska prosa är det inte samma stränga logik, samma uppsluppet svarta skratt, som driver förvandlingen i Skall. Gerner är förvånansvärt återhållsam, också i jämförelse med Jonas Grens diktsamling Lantmäteriet (2014), en likaledes myllrande och ekologiskt färgad debut där absurda analogier görs mellan hajar och kärnkraftverk eller mellan albatrosser och tändare. Mer påminner Skall om Linus Gårdfeldts Gråbergsång (2012), korta diktfragment med bisarra växlingar mellan inre och yttre, natur och bebyggelse, mytologiska och postapokalyptiska tongångar, allt ledsagat av en gäckande berättarröst. De smått lekfulla försöken att närma sig den fysiska omgivningen, hos Gerner lika mycket som hos Gren och Gårdfeldt, står enligt litteraturvetaren Joseph W. Meeker närmast naturens och djurens kynne; leken och komedin strävar efter att utvinna socialt och ekologiskt anpassningsbara förhållningssätt, till skillnad från tragikens antropocentriska ideal.

Inte heller ett skall har någon given gemenskap. Hos Gerner är det alltigenom eventualitet. Ett föregripande av det som kanske eller kanske inte ska höljas av mening, »för / att du ska fortsätta vara försvunnen«. In i den beskrivna förlusten sugs däribland också dikten. De olika berättarperspektiven har en benägenhet för att reduceras i mångfalden, att tappa i förtroende. »Vad är väl ett skrik som gjort sig oberoende av den befolkning som det vädjar till eller vill ha som vittne?« frågar sig Deleuze & Guattari i Mille Plateaux (1980). Djurblivanden, som hos Gerner, nästlar sig visserligen in hos befolkningen, hos läsaren, genom att förbigå de hävdvunna relationerna. »Nerverna växer som rhizomer, underjordiska lianer / främlingar svingar sig i«, skriver Gerner. På detta sätt sprids referenser och perspektiv, en något förväntad mytologisk eller deleuziansk underjord, i vars oförtäckta metaforer dikten klänger fast ovan marken, en samstämmighet som Skall samtidigt söker att bryta ner.

Den ska lyckas, det är en svårutplånlig illusion som omger den flyende varelsen som gjort sig oberoende av människan. »Att krypa ner i äggsäcken, att bli / ofödd, att förlåtas / det som hunnit ske«, skriver Gerner i en av de glimtar vari försoningen tycks dra tillbaka flykten på stället. Då ges boken en något rapsodisk karaktär. Dikten förlitar sig på en symbolmättad mylla, de mytologiska detaljerna belastade än mer med ett inåtvänt tonläge, utan att för den skull dra fördel av en syntaktisk eller typografisk otillgänglighet. Oftare finns dock ett försvar som nöts bort, pälsen skavs ner, huden slipas av, det ljusa fjunet på skallen äts upp och sprickorna i jorden tar över. »Civilisationen har kämpat förgäves«, som det så programmatiskt uttrycks. Något växer sig alltid större. Elden, exempelvis. Snabbt rotar sig dock en ny koloni av liv.

Mer konvention än skall, men också mer likgiltig än dikt. Boken brer ut sig lite för mycket, både personligt och allmänt, detaljrikt och encyklopediskt, mytologiskt och ordinärt, istället för att enskilda perspektiv eller motiv bereds andrum, för att göra sig större på stället. Skall är ändå en debut som på ett stillsamt sätt sliter sig ifrån den högljudda profil som utmärker vissa nyare diktsamlingar, den är ett skall utan hemort, besjälad tröghet eller tinnitus, ett ihärdigt genljud som långsamt ger en nyans åt den kropp, läsarens eller boksidans tillfälliga yta, den skara som är bara ett hinder på vägen.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.