Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

»Jag vill inte måla fler judar«

KOMMENTAR. Synen på Emil Nolde som den förföljda konstnären har fått sig en törn. En ny utställning på Hamburger Bahnhof visar att han var glödande antisemit ända fram till krigsslutet.

Blumengarten – Thersens Haus. Foto: Nationalgalerie, SMB

Den ser inte mycket ut för världen, den lilla måleriska, färgstarka och dekorativa målningen från 1915. I dess högra hörn ett knippe fylliga mörkröda rosor, till vänster vad som ser ut som ett gäng oansenliga kålplantor mot den dunkelbruna jorden. Bakom sträcker sig blå tulpaner i en rad snett uppåt vänster och ovanför rabatten antyds en gräsmatta. Tre figurer, en man och två kvinnor, är på väg från trädgården till ett vitkalkat, men i skymningen nästan blånat, envåningshus. Det intryck verket ger är framförallt ett stilla lugn, inget som händer i världen kan röra denna plats. Har den inte något icke-världsligt över sig? 

Trots det har målningen befunnit sig i världspolitikens centrum ända sedan Angela Merkel hämtade Emil Noldes Blumengarten – Thersens Haus ur Berlins konstsamlingar och hängde den i sitt arbetsrum tillsammans med ett annat av den tyska konstnärens verk, Brecher från 1936. Nu har båda tagits ner och lämnat maktens rum. Ingen mer Emil Nolde hos förbundskanslern, alltså. Varför, kan man undra. För det första så finns det en rätt så prosaisk anledning. Brecher ingår i den stora Nolde-utställningen som i april öppnade på Berlins museum för samtidskonst, Hamburger Bahnhof. Men att Merkel även lämnar tillbaka Blumengarten till Berlins konstsamlingar har andra orsaker. Den tyska expressionismens stora namn har blivit allt för komprometterande i takt med att forskningen blivit tydligare på en punkt i konstnärens biografi: Emil Nolde var inte ett offer för nationalsocialismen, men förblev glödande antisemit och anhängare till Hitler ända fram till krigsslutet. 

Det är denna historia som utställningen »Emil Nolde – en tysk legend. Konstnären i nationalsocialismen« som pågår fram till september vill berätta. Med hjälp av arkivmaterial, brev, tidningsurklipp och pedagogiska faktatexter slår utställningen övertygande hål i myten om Emil Nolde som förföljd av nationalsocialismen och visar upp en konstnär som i motvind kämpade för att visa vad han var: Den stora germanska konstnären, värdig det Tredje riket.  

Den som vill lära sig något om konstförståelse bör gå till Nolde-utställningen på Hamburger Bahnhof. Vad är konstnärlig kvalitet, vad är så kallad god konst, vilken konst är det som bör, eller inte bör visas på de statliga museerna? Att detta är frågor som diskuteras flitigt idag vet vi. Men under hela 30-talet fördes samma diskussion kring Nolde. Han befann sig i centrum av en kulturstrid om vilken konst som var passande för det kommande tyska riket.  

»Först med Emil Nolde ansluter sig den tyska konsten till sitt germansk-nordiska arv« slog en hyllande festskrift till konstnären fast 1927. Det kristet-orientaliska – det vill säga det judiska – arvet i den tyska konsten var med Nolde avslutat. I hans konst fördes det gotiska in i modernismens formspråk. När det tyska nationalmuseets permanenta utställningar gjordes om 1933 presenterades expressionismen som den germanska konstens teleologiska slutstation, och Nolde fick två rum vigda åt sin konst. Men under de kommande åren skedde en glidning. Efter påtryckningar från reaktionära kritiker började målningar bytas ut. Föreställande verk som Die Sünderin och Familie ersattes av mer abstrakta landskap och stilleben. I avhandlingar började det talas om Noldes konst som degenererad, och hans porträtt jämfördes med fotografier på människor med förståndshandikapp. Reaktionära kritiker krävde att Nationalmuseum skulle »tvättas rent«. Bort med expressionismen. Bort med Nolde. 

I den nationalistiska dagstidningen Völkischer Beobachter skriver den nazistiska ideologen Alfred Rosenberg: 

Kring män som Nolde och [Ernst] Barlach flammar en temperamentsfull konflikt. En grupp nationalsocialistiska konstnärer vill rensa bort dem från den kommande konsten, en annan, som kallar sig själv revolutionär, höjer dem till hjältar.

Det var den första gruppen, icke-revolutionärerna, som vann och 1937 ställdes ett antal av Noldes verk ut, inte minst den stora målningen av Jesus på korset, på utställningen för »Degenererad konst« i München. Till Noldes stora förvåning och förtvivlan! Han skriver till Joseph Goebbels att det hela är ett stort missförstånd – han har ju alltid kämpat för det tyska. Han ifrågasätter hur man kan inlemma honom – trogen partimedlem och i årtionden motarbetad av den judiskt dominerande konstkritiken – i en utställning som visar upp icke-nazistisk konst. Med hjälp av sin fru, danskan Ada Vilstrup, lyckas han till slut få bort verken, och när utställningen för degenererad konst vandrar vidare (i över fem år varar utställningen) var Noldes verk borttagna.

Hängning av hans målningar bredvid judiska konstnärers verk var ett bakslag för konstnären från Schleswig vid den tysk-danska gränsen, men det gav honom också en anledning att förnya sig. Efter 1937 målade Nolde en serie vikinga-akvareller (vilka vid krigsslutet användes som kaffeved av sovjetiska soldater) och en serie motiv från den nordiska mytologin och de isländska sagorna, innan nästa bakslag kom och konstnären år 1941 belades med utställnings- och försäljningsförbud. 

Det är då Nolde går i sin »inre exil«, isolerar sig från konstvärlden och slår sig ned i sin ateljé i nordtyska Seebüll. Men han ger inte upp kampen om att än en gång få tillhöra det tyska centrumet, och han och hans hustru driver en kamp för att göra Nolde nationalsocialistisk igen. I ett brev skriver hon upprört om motståndet hennes make möter:   

Den konstnär som är mest trogen det tyska och germanska är utesluten. Det är tacken för hans kamp mot utländsk infiltration och judarna, det är tacken för hans stora kärlek till Tyskland … Det är tacken för hans tillhörighet till partiet som han, trots sina många fel, ser som lösningen på folkproblemet.

Men yrkesförbudet består och i Seebüll fortsätter han måla små akvareller av blommor vilka han efter kriget, när färg finns att köpa igen, planlägger att göra om till oljemålningar. Han kallar dem de »Omålade bilderna«, eftersom de bara är skisser till större verk. Men efter 1941 får begreppet »omålade« en förnyad betydelse (som målade under förbud och i hemlighet) och det dessa akvareller gör honom vid krigsslutet till en konstnärsmartyr. Bilden av Nolde som den förföljda konstnären med arbetsförbud uppstår. 

Att han under kriget i brev och anteckningar fortsatte att hetsa mot den »judiska världskonspirationen« ignorerades. Han lyckades övertyga den tyska offentligheten om att han bara för en kort stund förfördes av nationalsocialismen innan han tog avstånd och bannlystes. 1945 var År 0 och gamla försyndelser glömdes snabbt bort. Att Nolde fortfarande var partimedlem tycktes inte bekomma någon. Avnazifieringen av det tyska samhället kom av sig, tidigare nationalsocialistiska funktionärer kunde fortsätta tjäna staten. 

Det finns inte mycket att uppröras över i Emil Noldes tomma, arkaiska landskap med höga, dramatiska himlar, bilder på nordtyska sanddyner, och våldsamma hav, stilla kvällslandskap utan synbart liv, tidlösa lantbruks- och blommålningar. Det är snarare frånvaron som blir uppenbar. Som den att de bibliska motiven efter 1933 plötsligt upphör. Han ville inte längre, förklarar han i ett brev, måla judar. 

Men ska man därför gömma undan Nolde i arkiven? Eller för den delen, sluta läsa Gottfried Benn, Stefan George eller Martin Heidegger? Det undrar författaren Florian Illies i Die Zeit, som ser Merkels beslut att ta ned Nolde från sitt kontor som ännu ett tecken på tendensen att befria det offentliga från obehagliga åsikter. På samma sätt som nationalsocialismen krävde att kulturen skulle »tvättas ren« från det icke-tyska, ska konstmuseerna idag befrias från nakna kvinnokroppar och Amazon från Woody Allen. 

Få ifrågasätter Noldes plats på museerna, men däremot på regeringskansliet – man ska inte ge plats åt antisemiter i maktens centrum. Men hade det inte varit ärligare av Merkel att stå fast vid sin smak, trots att det blåser, och fortsatt representera Tyskland med Nolde och därmed också med landets komplicerade förflutna? Och att med den gesten säga: Det här är också Tyskland, en stor konstnär som hatade judar, brann för ett storslaget Germanien, men av makten ansågs för otysk och degenererad – en konstnär som föll och i efterkrigstidens kalhygge kunde återuppstå.

Mats O. Svensson

Mats O. Svensson

Kritiker och skribent, medredaktör i Vagant. Bosatt i Berlin. Född 1987.

Abonnér på Vagant!Og få bladet sendt rett hjem til deg

Prisene gjelder for ett års abonnement, fire utgaver, og inkluderer porto. 

Les mer