Död eller levande: informationskrig på nätet

ENQUÊTE (2). Vad gör Expos avslöjande med Nikanor Teratologens författarskap?

web buttons logos 2016 c auswahl-07I mitten av juni avslöjade en artikel i den antirasistiska tidskriften Expo att aliaset Ezzelino, med över 27 000 inlägg på internetforumet Flashback, tillhör Niclas Lundkvist, författaren bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Flera av Ezzelinos politiska uttalanden ger uttryck för antisemitism och rasistiska konspirationsteorier, varvat med sportkommentarer och litteraturdiskussioner. Vagant har frågat Teratologens läsare om deras reaktioner på avslöjandet.

Joni Hyvönen: Vad har vi här då? Ett nytt nummer av Expo och den charmiga omslagsrubriken: »Nikanor Teratologen. Kultförfattarens okända nazikoppling avslöjad.« Visserligen hör det till Expos agenda att rikta ljus på högerextremismen i Sverige, men hur de kommit över informationen i deras kartläggningar ter sig tidvis höljt i dunkel. De har råkat på »en databas«, kungör artikelskribenterna i Expo, och har nu lyckats koppla ihop Flashbackanvändaren vid namn Ezzelino med författaren Niclas Lundkvist, mer känd under pseudonymen Nikanor Teratologen. Inte för att ta karln i försvar, men några organisationsmässiga nazistförbindelser är det väl inte tal om? Bläddra fram till artikeln och det visar sig att Ezzelino i sina Flashbackinlägg inte bekänner sig till nazismen, utan betecknar sig som »radikalkonservativ«. Varför då rubriken?

Expo
Expo (2/2016).

Researchgruppen har sannolikt en bricka med i spelet. När frilansgruppen uppmärksammades för samarbetet med Aftonbladet förra året, då ett antal Flashbackanvändare hängdes ut i ett försök att motarbeta »näthatet«, var det en tydlig offensiv mot anonymitetskulturen. Även den gången påstods uppgifterna komma från en odefinierad databas. Samtidigt har de två grundarna av gruppen uppmärksammats för digra brottsregister och för att de själva glorifierat våld på Flashback, skickat mindre smickrande mejl till journalister och paraderat på Twitter med databasinformationen som indirekta hot. Nyligen avslöjade medgrundaren till Researchgruppen att han varit avlönad Säpo-informator, vilket gör det hela mer rafflande. Men ingenting hos de som säger sig vilja avslöja näthatet väcker förtroende.

Det är samma historia som utspelats sedan Flashback etablerade sig på internet, de tycks ha funnits där sedan internet tog sina första andetag, alltid i blåsväder, alltid utom räckhåll. Flashback har från början gått i bräschen för möjligheten att uttrycka sig utan censur och med hjälp av anonymitet: absolut yttrandefrihet. Eftersom hemsidan är registrerad på utländsk adress och forumets servrar numera befinner sig utomlands, har de kringgått svensk lagstiftning, inte minst genom att vägra lämna ut användaruppgifter.

Diskussionsforumet har sin upprinnelse i punktidningen Dead or Alive, vars första nummer utkom februari 1983, och startades av den 14-åriga Jan Axelsson, som senare gav sig i kast med mängder av sidoprojekt: fanzines, kassettbolag, piratradiokanaler och tv-program. Alla projekt samlades 1987 under paraplynamnet Flashback, och under 90-talet expanderar entreprenörskapet ytterligare, till webbhotell, internetleverantör, mobiloperatör, skivbolag, bokförlag och framför allt alternativ nyhetskanal.

Flashbacklogo
Flashback-logon.

Redan tidigt blev tidningen Flashback Magazine anmäld till Pressombudsmannen och Justitiekanslern, efter att bland annat ha hängt ut dömda sexbrottslingar i Sverige. Hemsidan har vid flera tillfällen stängts ner eller tilldelats vite, för att Flashback tillhandahöll den nazistiska organisationen Nationalsocialistisk Front med webbplats, eller för att Flashback länkat till hemsidor som sålde olovlig avkodningsutrustning för tv. Men med över en miljon registrerade användare är det Flashback Forum, lanserad maj 2000, som haft störst genomslag.

I likhet med övriga projekt var forumet tänkt att låta udda fakta och kontroversiella åsikter samlas under ett tak – givetvis en guldgruva för extremism, från konspirationsteoretiker till Förintelseförnekare. Forumets löften om anonymitet har därför lockat till sig en motståndsgruppering i linje med Wikileaks, där strävan efter transparens ger näring åt en annan doktrin: absolut fri informationsflöde. I likhet med Researchgruppen har Expo låtit sig utsättas för frestelsen att outa användarna, en efter en, vilket givit orsak till oro bland olika kretsar i ytterkanterna, även sådana som utnyttjar forumet för grävande journalistik. När yttrandefrihetsfundamentalismen krockar med informationsflödesfundamentalismen får alla paranoiker vatten på sin kvarn.

Så, vad hände med motkulturerna? De bunkrade sig bakom en skärm, måhända bemantlade, men på ett outgrundligt sätt mycket närmare varandra, förenade i en skuggsida omöjlig att tränga ut från medvetandet. Paranoikerna låter mycket och åstadkommer lite. Och vad säger det faktum att Flashbacks användare motsvarar omkring en tiondel av Sveriges befolkning? Forumet täcker en oöverskådlig mängd av områden, och den sensationalism som fortlever bland diskussionstrådarna har utvecklats till en viktig informationskanal för kvällstidningsmedier, inte minst efter att våldtäkterna i Bjästa 2010 uppmärksammades på forumet och när en anonym grupp avslöjade 2011 att Terje Hellesøs naturbilder var förfalskade. Hatet går hand i hand med forumets fria tyglar, till den grad att ingen kan säga vilka som styr skeppet eller i vilken hamn det står. Liksom mycket annat på nätet, såsom fildelningen och den digitala offshoreverksamheten, faller Flashback utanför hävdvunna gränser, och det samma tycks gälla de som försöker motarbeta den högröstade pöbeloffentligheten, som om det enda sättet står i att utnyttja samma medel: häng ut packet! Piratjournalisterna drar sitt strå till stacken. Den pornografiska djungeltelegrafen sjuder av liv.

Dead or Alive nr.1 1983
Dead or Alive (1/1983).

Men vem bryr sig om en isolerad »kultförfattare«? Hade det varit Per Wästberg, fine, då hade en och annan höjt på ögonbrynen: vafalls, en fiende mitt ibland oss? Men att någon vars pseudonym står för läran om missbildningar misstänks ligga bakom anonyma antisemitiska uttalanden, ja, det kunde nog läsarna av hans böcker åtminstone föreställa sig. Vinken från murvlarna lyder: Här får du vistas men blott i litteraturens sköna skrud. Av Expos artikel att döma verkar Teratologen ha gett uttryck för en del tveksamma åsikter som skribent även på Tidningen Kulturen, och möjligen går det att spåra hans utveckling från en litterär kamp, redo att erkänna motsägelserna, mot en alltmer grandios världsbild och kulturell svartsyn som lider brist på litterär självdistans. Men istället för att gå till roten med problemen, att försöka motverka de kryphål som tillåter näthatet och det psykotiska ställningskriget att breda ut sig, bidrar offentliggörandet av Flashbackanvändarna till att piska upp stämningen. Avslöjande? Mer en halmdocka.

I utkanterna av de politiska falangerna är de ideologiska skiljelinjerna ibland hårfina, inte minst i kretsen av de mest missförstådda, vars blick inte sällan styrs av den folkklunga där slagsmålet utspelar sig. Så även på Flashback.

Jan Axelsson, grundaren av Flashback, som själv lever under personskydd efter hot från Original Gangsters, säger sig värna om yttrande- och åsiktsfrihet. Enligt Aftonbladet har bolagets annonsintäkter omsatt omkring 40 miljoner kronor på åtta år. Den uppmärksammade granskningen av Flashbacks användare publicerades av Aftonbladet februari 2015, en undersökning gjord av journalisterna Karin Östman och Richard Aschberg i samarbete med Researchgruppen. Artikeln förklarade att journalistgruppen fått tillgång till ett nätverk som kopplade användarna till deras registrerade e-postadresser, och i efterföljande artiklar avslöjades ett antal utpekade »näthatare«. Artikelskribenterna gick hårt ut mot den anonymitet som gavs på Flashback, med hänvisning till förekomsten av mobbning och kränkning bland användarna, förutom trådarna om Förintelseförnekare och tips om hur du begår grova brott.

Avslöjandena har bemötts av hård kritik, då uppemot 100 000 oskyldiga riskerar att få sin anonymitet röjd. Enligt en granskning av Researchgruppen har kollektivets två grundare en bakgrund i den autonoma extremvänstern, med sabotageaktioner och våldsdåd på samvetet, och granskningen ifrågasätter hur pass försiktiga gruppen är med hanteringen av de känsliga personuppgifterna. Anna Troberg, Piratpartiets före detta partiledare, har också uttryckt oro över att Researchgruppen själva riktar hot till journalister, och kallar gruppen för ett »glorifierat medborgargarde«, som i strävan efter att avslöja de som sprider hat på nätet, tystar de röster som behöver höras: »Röster tystas nämligen inte när information publiceras. De tystas när de förstår att risken för publicering finns.«

Flashback Magazine nr.1 1993
Flashback Magazine (1/1993).

Motkulturen på nätet tycks ha blivit fånge i den mask den själv fantiserat ihop, hidden among the leaves. Är det så att Teratologen vänt ryggen åt den estetiska gränsgången? Om han på allvar trätt ur garderoben skulle det nog vara anmärkningsvärt, för hela den estetiska extremismen bygger på maskering: Allt kan betyda någonting annat. Du må vara på gränsen till att göras till åtlöje, omöjlig att hantera eller få grepp om, helt jävla skogstokig, men i slutändan kunde ju allt vara spel för gallerierna. Motsägelsefullhet är dogm. Kanske är det själva osäkerheten som vacklat hos Teratologen på senare år, tvivlet som ofta stärker orden som har fiktionen som ryggrad. Kvar står läsaren med blott besvikelse, ressentiment och glåpord, det slöa skriket som klibbar fast i alla de som mer än gärna fyller i, en förutsägbar svada utan sinne för gråzoner. Visst är det skönt att få ur sig allt?

Men nazist? Den som bemödar sig om att sätta sådana rubriker om Flashbackanvändare i en tidskrift, och vars metoder påminner alltför väl om Flashback själv, det speglar 2000-talets desperata medielogik. Därför framkallar publiceringar av det här slaget ett dilemma: Spelar uppmärksamheten fanatismen i händerna? Lägger ytterligare spekulationer sten på börda? Borde inte journalisterna behärska sig tills den verkliga Niclas Lundkvist träder fram, även om Ezzelino tillhör en av de mest produktiva användarna på Flashback och är föremål för antisemitiska beundrare på forumet, var och en helgad åt anonymiteten?

 

Bildschirmfoto 2016-02-15 um 10.41.19

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.