ESSAY. Fotboll är inte extas, såsom filosofen Simon Critchley vill få det till, utan ren och skär tur.

När man talar om fotbolls-VM så talar man gärna om individuella prestationer. Man talar om stjärnspelarna, om Messi, Neymar och Ronaldo. Mer sällan talar man om laget i sig, vilket inte är så konstigt då man svårligen kan analysera ett lag utan att nämna enskilda namn, men gör att man lätt stirrar sig blind på kvalitéerna hos specifika spelare. Han kommer att avgöra. Han är ett osäkert kort. Han måste göra det. Trots att fotboll i allra högsta grad är en lagsport, därtill ofta beroende av en publik som bygger upp stämningen kring matchen, så handlar medieuppbådet vanligen om vilken spelare som utförde den och den bragden, som misslyckades, som gjorde någonting värt löpsedlar. Alltsammans är ett skådespel. Vi väntar bara på att den store ska kliva upp på scenen och hänföra oss.

Varje fotbolls-VM sägs dra en tv-publik på omkring 3,5 miljarder människor. VM är ett kollektivt drama av globala mått, men också en tragedi regisserad av korrupta organisationer som FIFA, despotiska länder som Ryssland och oljeimperier som Gazprom, vilka tillsammans legat bakom den hopplösa härva som sträcker sig från vinter-OS i Sotji 2014 till årets fotbolls-VM i Ryssland, men även till nästa VM i Qatar 2022. Årets mästerskap utgör ett led i Putins försök att hävda sig som en rysk stormakt, samtidigt som de oblyga marknadsintressena ligger som en våt filt över tanken att på det hela taget »vinna« någonting i turneringen. Vem vill ta emot VM-bucklan av dessa blodsrentierer? Att prissumman ökar för varje turnering – med totalt 791 miljoner dollar i årets pott – är en påminnelse om att tävlingen inte bara rör äran.

Skådespelet pådrivs av medier som följer minsta lilla tilldragelse på och utanför planen, vilka bidrar till en outsläcklig törst efter underhållning. Fotboll ska ju vara kul. Få vill väl hålla på ett gäng som inte bjuder på mer spektakulärt än att ducka för skott? Spelare som inte gör allt för att anfalla, dribbla och leverera mål som ingen tidigare skådat vinner inte många likes. Det enda som gäller är full fart framåt. Allt annat är fegt. Så ansåg man när Grekland mot alla odds vann EM 2004. Till trots för att många gärna håller på lag som slår ur underläge möttes deras försvarsinriktade spel av ingenting annat än glåpord, ett lag som innan turneringen rankades som näst sämst. Grekland var, med sportjournalisten Barry Glendennings ord efter finalen, »de enda underdogs i historien som alla vill ska förlora«.

Ett lag som Grekland i EM 2004 går emot allt som mästerskapen står för. Det här var ju inte underhållning. (Målen under utslagsspelet – där grekerna vann alla tre matcher med 1–0 – gick ut på exakt samma sätt: via en nick efter inlägg från högerkanten.) Sett till deras knappa resurser var det ett smärre underverk att grekerna ens tog sig vidare från gruppspelet. Individuellt sett var de betydligt sämre än finalmotståndarna Portugal. Men Greklands spel under tysken Otto Rehhagels ledning handlade framför allt om att fungera som ett lag. Och det var så Sverige gjorde under VM 2018, ett anonymt manskap som i kvalet lyckades slå ut både Italien och Holland. Men att svenskarna genom idogt lagarbete vann sin grupp och tog sig till kvartsfinal i VM hade också med frånvaron av Zlatan Ibrahimović att göra.

Om det är någonting som Zlatan gjort klart för oss, så är det att vi ska vara glada över att han finns. Det berömda svar som han gav en reporter, som undrade vad den svenske fotbollsstjärnan gav sin nyblivna fru i bröllopsgåva, är talande: »Vad menar du? Hon fick ju Zlatan.« Han är mer än nog som present, den som det räcker med att nämna vid förnamn i medierna och som tilltalar sig själv i tredje person: han är »Zlatan« också med sig själv. Och han är mer än en fotbollsspelare, mer än ett brand, mer än sitt namn. Det produceras alltid en aura av förväntningar kring honom. »Fansen krävde någonting, så jag gav dem Zlatan«, sa han efter sina två mål i debutmatchen för LA Galaxy i våras. Har vi inte hört den visan förut?

Med Zlatan i gänget har det svenska landslaget uppnått föga. Sverige fick Zlatan, men hur blir de av med honom? Efter att han 2016 pensionerade sig från landslagsspelet har svenskarna mer och mer frigjort sig från Zlatans inflytelse och börjat fungera som ett sammansvetsat team, inte helt olikt de från början uträknade bronsmedaljörerna i VM 1994. För spelare av Zlatans typ riskerar att ge upphov till en passivitet bland resten av laget: vad ska kreatören hitta på nu, vad ska artisten säga härnäst? Det skapar en väntan på de sensationella bedrifterna, gör att man börjar hoppas på att individuella prestationer ska vinna matchen.

»Kvalité är någonting man föds med«, lyder ett av många Zlatan-citat som florerar på nätet. Utan Zlatan i landslaget tvingades Sverige att spela utan givna målgörare, utan spelare som stack ut, utan individuella kvalitéer, någonting som också stått lågt i kurs bland årets framgångsrika VM-lag: stjärnor som Messi, Neymar och Ronaldo har tågat ut, medan mindre fotbollsnationer som Belgien, Kroatien och Sverige tagit sig fram. Men fördömandet av det svenska spelet lät inte vänta på sig. »Det är effektivt, jag vill bara inte titta på det«, menade The Telegraph om Sveriges spel inför åttondelsfinalerna. Enligt Wall Street Journal bestod framgångsreceptet av att just spela tråkigt. Tidningen Bild konstaterade att elva Ikea-skåp stod i vägen för att Schweiz skulle ta sig till sin första kvartsfinal sedan 1954. Det svenska spelet var förvisso produktivt, men det innehöll inte direkt Zlatan.

Tendensen till zlatanisering handlar om att söka efter det dramatiska, även om det enbart uppstår i betraktarens öga, inte bara i form av spektakulära bedrifter utan som en sinnlig katharsis, bara en mycket mer oberäknelig sådan: en känslomässig belöning som är odefinierbar just för att man inte vet exakt vad man förväntar sig. Ögonblicket av rening ska bara vara häpnadsväckande. Matchen ska vara meningsfull. En liknande strävan efter hänförelse märks hos filosofen Simon Critchley, vars fotbollsbok från förra året nyligen översattes till norska av Audun Vinger. I Det vi tenker på når vi tenker på fotball (Tiden Norsk Forlag, 2018) skriver han i första hand som åskådare, i andra hand som filosof, en kombination som skulle kunna vara illavarslande: vill vi verkligen höra fler män tala om hur det är att vara fotbollssupporter, än mindre om fotboll som tänkande?

Men Critchley försöker att ta erfarenheten av att se på fotboll – till skillnad från att praktisera den – med samma allvar som vi tillägnar oss kulturella upplevelser. Anslaget att föra in den filosofiska traditionen i fotboll är beundransvärt, samtidigt som man inte kommer ifrån att tänkandet eller också det litterära bygger på andra premisser än idrott: spel i motsats till tävling innehåller en grad av frivillig tillägnan som i en match förvandlas snabbt till blodigt allvar. Världsfotbollen kräver också en publik, en skara av anhängare som bidrar med den eldfängda entusiasm som håller spelet i gång. Och bundenheten vid ett lag skapar en mängd ritualer och vidskepelse, den gör fotboll till mycket mer än sport, mycket mer än nöjessyssla. På detta sätt försöker Critchley att närma sig »det vakre spillets fenomenologi«.

Det vi tenker på når vi tenker på fotball kretsar framför allt kring den tidsdimension som uppstår när man ser en match live, där allt potentiellt sett kan inträffa. En fotbollsmatch är ett fysiskt och imaginärt utsnitt i sakernas vanliga gång, innesluten av arenor och höljd i en form av andakt, ett avbrott men också en förhöjning i vardagens aktiviteter. Här står tiden på sätt och vis still, under det att den aldrig är så påtaglig som när matchklockan tickar mot slutet. Den bestämda tid som en match tar skärper uppmärksamheten, åtminstone om man är kapabel till att ge sig hän åt den »sinnliga extas« som Critchley menar att en match i medvind skapar. Det måste ju finnas ett rus, någon form av belöning om man ska fortsätta att titta. Men vad denna njutningsfulla bonus består av är mycket svårare att klä i ord.

Och så kliver tänkaren in på banan. Bokens återkommande referens, Liverpool-managern Jürgen Klopp, talar ideligen om att skapa »ögonblick«, i likhet med hänryckningen som i Critchleys vokabulär lyder »ögonblickets ögonblick« i direkt påverkan från Heidegger. Vad det vill säga är inte svårare än att man är fångad i matchens nutid, en känsla av förtrollning som delas med andra, en förmåga att tillfälligt bryta sig loss från den prosaiska tidens grepp. Om den triviala klocktiden följer matchens linjära tid på 90 minuter, så kan publiken med hjälp av ögonblicket befrias från vad Heidegger kallar för tidslighet – en lång tanketradition som kan spåras från begreppet kairos, via Platon, Kierkegaard och Nietzsche, till den viktiga frågan om vilken tid som är bäst att posta på Facebook. »Det motsatte av klokketid er det vi kan kalle Klopp-tid, det ekstatiske øyeblikkets tid, det korte glimtet, når vi blir løftet opp og ut av klokketiden og inn i en helt annen opplevelse av temporalitet«, skriver Critchley.

Den tidsdimension som beskrivs tar spjärn i en uppbygglig reflektionsförmåga, det som gör oss rikare i motsats till det som gränsar till fanatism, som fordrar osannolika prestationer, försvinner i matchen snarare än att bli klokare av den. Men blir man så mycket vettigare av Klopp-tiden? Man behöver inte vara dekonstruktivist för att inse att det ögonblick som matchen möjliggör är någonting abstrakt, en metafysik förklädd till underhållning. Föreställningen om den absoluta närvaron beror å ena sidan på ett tämligen nyktert rus, känslan av att det går bra för laget, men kretsar å andra sidan kring tillfälligheter, samma sorts slump som återfinns inom till exempel poker. Man skulle kunna säga att extasen är avhängig av ren tur. Går det för bra, ja, då blir det förutsägbart, tråkigt. Går det för dåligt, ja, då måste det vila en förbannelse över laget. Klopp-tiden är en besvärjelse, ett lyckokast med gudarna.

Ett spektakulärt mål – säg Zlatans sista mål mot England i 4–2 segern på Friends Arena 2012 – är kanske en påminnelse om vad fotboll kan vara, men är undantag i matcher som i regel pågår som allt annat: omärkligt. Vi ser och hör ytterst lite, upplever bara ögonblick när de redan är förbi. Att förvänta sig förtjusning av att se på idrott är att sälla sig till den underhållningsindustri som fotboll ofta reduceras till, samma form av konstgjord spänning som dagens uppmärksamhetskultur bildar, där samverkan mellan sociala medier och smarttelefoner skapar förutsättningen för en oupphörlig spridning av information i en tillvaro av ständig uppkoppling. Allt handlar om att dela ögonblick: här var jag, detta gör jag, dit ska jag. Tydligast beskrivs detta av företagskulturen själv. »Vi är inte i musiklandskapet – vi är i landskapet av ögonblick«, sa Spotifys grundare Daniel Ek i en intervju med The New Yorker 2014. Genom att utnyttja användardata erbjuder Spotify »de rätta låtarna för specifika aktiviteter eller sinnesstämningar, och bygger låtlistor för dessa ögonblick«.

Extasen, eller »ögonblickets ögonblick« såsom filosofen vill ha det till, är inte mer än en annan form av artificiell miljö, där man ska inbillas att man själv är delaktig, uppleva världen på ett nytt sätt och göras till herre över sin egen tid. Dessa former av upplevelser stärker känslan av distraktion som breder ut sig bland teknologier som i stället för att erbjuda rum för reflektion stjäl ens tid ifrån en. Det finns inga äkta ögonblick eftersom det inte längre finns någon tid att tala om. När hela historien tycks vara inom räckhåll, när allt som sker omedelbart delas med vem som helst, när det är viktigare att förmedla, upprepa och återanvända upplevelser, så blir också varje match ett ögonblick som redan är reproducerat: den sprider sig som ett virus, från skärm till skärm, från en intelligens till en annan, redan innan matchen, redan innan man upplevt någonting som man vill dela med andra. En fotbollsmatch skulle kunna vara ett ögonblick, men den tiden är så att säga förbi.

Man borde i stället närma sig fotboll från ett motsatt håll, ett perspektiv som kunde beskrivas som materialistiskt. I ett kapitel med den fantastiska rubriken »Hvordan er det å være en ball?« närmar sig Critchley någonting liknande, där han menar att man måste av-subjektivera och även av-objektivera fotbollen, i den mån som matchen inte spelas av subjekten, utan av matchen själv, och i den mån som den inte heller är en sak i sig själv, utan äger rum i fantasins domäner. Även om detta bär på en sanning, såsom offentligheten snörs samman av fantasier i psykoanalytisk mening, så är fotboll också beroende av att någon ställer sig på planen, organiserar matchen, klipper gräset, får dit publiken, anställer funktionärer, skjutsar barnen till träningen. Det finns ingen extas utan ett upphov, utan en prime mover. För spelarna såväl som publiken finns det en realism som är mindre ett undantag i vardagen och mer en fortsättning på den.

Matchen är en händelse i en vardag som publiken vanligen inte ser, den på många sätt privata delen av fotbollen där matchen också spelas. Denna del av spelet är mycket svårare än den som tilldrar sig i strålkastarljuset, då den är i stort sett samma dag efter dag, år efter år. Vad är det som gör att man fortsätter, till trots för förluster, ja, till trots för vinster, vad är det för vits med allt elände? För ett elände är det, inte bara med tanke på all huliganmentalitet och fördärvade organisationer, utan det faktum att de flesta lag stretar på utan att någonsin vinna några mästerskap. Fotboll kretsar kring någonting som av nödvändighet är osäkert. Även om man bygger upp kroppen, laget och spelet, så är resultatet högst otillförlitligt, ett mål som i likhet med vad den kristna teologin gör gällande måste vara utan garanti. Vinna? Glöm det.

Samtidigt som Critchley uppehåller sig vid fansens perspektiv, så talar han också enbart om den professionella fotbollen, i motsats till alla glada amatörer som kämpar på utan frälsning i sikte: en gemenskap som skiljer sig mycket från storklubbarna, vars framgång också alltid utgör avvikelser från det normala. Fotbollens rätta form är socialism, menar Critchley. Gott så, men som vi alla vet styrs fotbollen av managers, politik och marknadsintressen som gör att de högsta divisionerna och landslagen uppgår till ren och skär kommers, för att inte tala om all rasism, nationalism och machoism på läktarna. En socialistisk utopi för fotbollen ter sig väldigt avlägsen för den professionella fotbollen, men kanske inte otänkbar om man lyfter blicken från den kapitalistiskt styrda världsfotbollen och ser till den lägre delen av sporten, dess undersida om man så vill.

På planen, under träningen eller runt den dolda delen av matchen skapas en annan bild av fotbollens stunder av lycka, alternativt bristen på lycka. Det som pianisten Glenn Gould sa om konsertpubliken skulle man också kunna säga om fotbollsåskådarna: publiken står i vägen för fotbollen. Betraktarna gör varje match till gladiatorspel, till en fantasi om blod och ära, till en räcka av orealistiska sensationer. På så sätt uppstår idoldyrkan såväl som klander, vilka är en oundviklig del av publiksporter, men gör också våld på spelarna och spelet i sig: fotboll blir en fantasi. Så var är ögonblicket? Man tar på sig skorna, går ut och springer, man följer sitt lag, håller koll på spelarna, man gör allt detta i förvissning om att all framgång är en chimär, samtidigt som man hoppas på någonting annat. »Min eneste religiøse forpliktelse er den jeg har overfor Liverpool Football Club«, bekänner Critchley. Inga fans utan försynen.

Det korta ögonblicket av eufori – eller av oförutsedda händelser – skapar förvisso en form av förpliktelse, men kan inte särskiljas från ödets hjärnspöken. Gemenskapen kring ett lag baserar sig på dessa bedrägliga stunder där folk gärna släpper fram sina värsta sidor, medan vissa kanske är lyckliga nog att kunna filosofera över dem. För många andra, särskilt utövarna själva, är det ett slit där motgångarna är normaltillståndet och där professionella spelare pensioneras redan innan den första medelålderskrisen. Fotboll handlar om att långsamt avvänja sig extasen. Det man tränar för, det man samlas kring, kan liknas vid en omöjlighet, samma absurditet som det är att springa till en sida av planen bara för att springa tillbaka, om och om igen. Ifall det finns en extas i detta så kommer den av att man anammar monotonin, att man uppgår i den, uppoffrar sig och glömmer bort sig själv, varigenom repetitionen kanske öppnar upp världen, gör det möjligt att uppleva och tänka kring den på ett tidigare oanat sätt.

Men ingenting av detta sker på en match eller under ett ögonblick. Snarare är det en insikt som inte är en insikt, som byggs upp under lång tid, mer som att låta bli att gå på matchen. För att titta på en match live är en form av blindhet. Man ser ju inte på spelet, man ser först och främst den fantasi som evenemanget är. Stjärnspelarnas bedrifter och individuella prestationer, liksom mediernas sensationsmakeri och de korrupta pengaflödena bakom turneringarna, tenderar att överskugga det egentliga arbetet bakom fotbollen. Samtidigt ska det sägas att gladiatorspelen inte uppkom för ingenting. Kroppar och blod, mål och straffar: det är underhållning och taktik i form av obscen sinnlighet. Men tänkande? På det sätt som Tor Ulven i sin enda intervju påpekade att det måste finnas ett »fält av dumhet« inom litteraturen, skulle man kunna säga att fotbollen intar ett sådant fält, en väntan på ögonblick som aldrig kan fångas, en plats där vi kanske kan hänge oss åt koncentrerad aktivitet, men där slumpen till syvende och sist regerar. Dumheten är konst i sin naknaste form.

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.

Facebook

Twitter