Den språkkritiska matrisen och smältningen av isen

Først publisert i Vagant 1/2008.

Något gick upp för mig när jag läste Andreas Malms bok Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så kommer det att vara för sent (Atlas, 2007). Malm sammanfattar den aktuella klimatforskningen samt reflekterar över detta fälts idéhistoria.

Jag vill inte föreslå någon annan anledning att läsa Malms bok än dess ämne i sig. Men kan inte låta bli att tänka på litteraturdebatten. På det asynkrona avståndet mellan de olika samtalen.

Malm följer den dialektiska klimatforskningens grundtes, att orsaken till oförmågan att korrekt förutsäga klimatförändringarna beror på ett fundamentalt fel i vårt vetenskapliga paradigm. Det kan sammanfattas i en mening: Vi är för låsta i den enkelriktade orsak-verkan-kedjan. Som reaktion mot det ensidigt ”mekanistiska” paradigmet har olika begrepp lanserats. Ett av dem är emergens.

En emergent kvalitet hos ett system uppstår av annan orsak än genom summan av systemets delar. (Tänk på skillnaden mellan en enskild myra utanför sin stack och myran i sin stack: tänk på stacken! – eller tänk på en enskild vattenmolekyl och tänk sedan på en vattenmassa; hur en sådan beter sig i ditt badkar när du drar ur proppen!)

Ett annat viktigt begrepp för den dialektiska klimatforskningen är den (hegelianska) nodlinjen, punkten som markerar övergången från en ackumulativ förändring till ett skred.

Klimatforskaren måste tillgripa nya (eller nygamla) termer för att analysera växelverkande och fjärrverkande orsak-och-verkan-kedjor, eller med mer tekniska termer: dialektisk och cyklisk kausalitet. Detta för att kunna analysera totaliteter. Som till exempel hur smältningen av Antarktis ismassor går till. Bara genom att se biosystemet som en totalitet kan forskare – inom olika naturvetenskapliga fält – analysera reaktionerna från omkringliggande delar i biosystemet när isen smälter.

Vad kan det här tillföra en litteraturdebatt? För det första är det en fråga som jag inte ens hoppas kunna besvara med den här artikeln. Men om den mekanistiska vetenskapssynens låsning vid den enkelriktade orsak-och-verkan-kedjan är så utbredd som den dialektiska biologin (en av Malms viktigare källor är Harvardprofessorerna Richard Levins, Richard Lewontins och Stephen Jay Goulds manifest The Dialectical Biologist, från 1985) vill hävda, väljer jag att leka med tanken att litteraturkritiken – som en del av samma epistemologiska paradigm – inte utgör något undantag.

Det säger sig självt att det för en litteraturkritiker aldrig kan vara fel att analysera en dikts minsta beståndsdelar. Om däremot dikten i sig fokuserar på och laborerar med språkets minsta beståndsdelar, såsom diktens centrala tema, uppstår andra frågor. Man kan fråga sig varför dikten gör det.

Synen på världen som en maskin stammar från den franske filosofen René Descartes (1596-1650). Mot slutet av Om metoden att rätt bruka sitt förstånd och utforska sanningen i vetenskapen, uppmanar Descartes oss, att om vi vill förstå naturen, så ska vi pröva oss fram själva genom att ta varsin kniv och ”dissekera hjärtat av ett stort djur”.1 Och se hur hjärtat fungerar, nämligen som en maskin: När hjärtkammaren pumpar blod mot hjärnan följs ”_mekanikens lagar, vilka äro desamma som naturlagarna_”.2 Men Descartes går längre, i hans natursyn råder också det omvända: naturlagarna är de samma som mekanikens lagar. Kroppens nerver, muskler, lemmar, såg Descartes som klaffar, remmar, kugghjul i en maskin. Descartes såg hela naturen som en maskin.

Vägen till kunskap genom metoden att reducera större helheter till mindre delar har givit oss en oändlig rad betydelsefulla uppfinningar. Men föreställningen som levt kvar sedan Descartes tid – och från Newtons och andra efterföljare bland naturtänkare med stort genomslag – är också att den här synen på kunskap korresponderar med hur verkligheten ser ut, hur världen fungerar.

På samma föreställning bygger Charles Darwins evolutionsteori, vilken tvingats till kraftig revidering i och med klimatforskningens nya villkor. Detsamma gäller den amerikanske Richard Dawkins (i grunden ortodoxt darwinistiska) teser om en genetisk evolutionsteori (se boken Den själviska genen, 1976). Livet anpassar sig inte bara till miljön, utan livet skapar också miljön. Biosystemets kausaliteter är dialektiska och cykliska. Även dengradualistiska synen på geologin och på klimatets förändringar som fortfarande är den dominerande (t ex i FN:s panel:  Intergovernmental Panel on Climate Change – IPCC) utgår ifrån en cartesiansk epistemologi. Det är kärnproblemet för dagens klimatforskare.

De naturtänkare som radikala klimatforskare och dialektiskt orienterade biologer numer gärna refererar till är sådana som förut levt en epistemologisk skuggtillvaro. Som katastrofteoriernas första förfäktare: den franske biologen Georges Cuvier (1769-1832). Den dialektiskanaturvetenskapen, menar somliga, exempelvis Andreas Malm, håller på att genomföra en ny vetenskaplig revolution.

Samtidigt som vi ser denna frontala kritik inom naturvetenskapen av föreställningen om naturen som en maskin, så är maskinmetaforen i svensk poesi- och kritik fascinerande nog livaktigare än någonsin. Poesirecensioner i svenska tidningar vimlar av mekanistiska beskrivningar av hur dikten fungerar – substantiv som ”kopplingar”, ”antenner”, ”hakar” och ”drivfjädrar”, verb som ”matar”, ”skär” och ”mal”. Det syns också i tidskrifternas internationella inslag, med utförliga poetologiska resonemang om ”skriftens motoriska energi” och ”den lyriska mekaniken” (Pierre Alferi och Olivier Cadiot, översatt i första numret av OEI). Man älskar att göra maskinhistorier av författarskap – Burroughs som skrivmaskin och cut up-maskin, man hänvisar till Deleuzes läsning av Kleist som ”krigsmaskin”, Johan Jönsons titel på sin boksvit 1999-2002 lyder I krigsmaskinen (påMaskinen Förlag). Kritikern John Swedenmark skrev en essä utformad som ett modulschema för en ”kritikmaskin” i BLM 5/2003 – den presenterades glatt av redaktionen som ”kanske den viktigaste text som BLM publicerat”.

Jag ska ge mer utförliga exempel, men först vill jag reflektera över denna märkliga idéhistoriska asynkronicitet i sig.

Den smalare litteraturkritiken har sedan länge kastat ifrån sig makroperspektiven, här och där på genialt demonstrativt vis. När den franske tänkaren Gilles Deleuze propagerade för en minoritär litteraturtransponerade han en decentraliserande politisk teori till radikal litteraturteori. Och det är med tydlig influens från franske diskurskritikern Michel Foucault som den tyske mediekritiske litteraturtänkaren Friedrich Kittler uppmanar oss att tänka på litteratur i termer av materialitet och medialitet. Hos Kittler är just universalitetsanspråket i äldre litteratur och -kritik en viktig måltavla.

Avvisandet av helhetsperspektivet har att göra med en politisk aversion mot föreställningar om enhet. Vi har lärt oss att det inte finns någon ”historia”, det finns bara mikrohistorier. Enhetsproducerande och enhetsbespeglande ideologier är lika med olika grader av förtryck. På kritiken av enhetliggörandet grundar sig postkoloniala teorier, såsom senare feminism och dekonstruktion. Fastställandet av det Ena kontra det Andra är lika med våld, som Jacques Derrida ofta återkom till (kanske som mest explicit iArchive Fever, 1996). Dekonstruktionen gick i praktiken ut på att påvisa hur filosofiska eller överhuvudtaget institutionella auktoriteters begrepp förutsätter/förutsätts av det som begreppet stöter bort för att enhetliggöras.

Samma enhetskritiska linje följer Friedrich Kittler: Hermeneutikern (som sysselsätter sig just med förhållandet del och helhet) utgör samma antagonist för honom som västvärldens säkra och mäktiga metafysiker för Jacques Derrida och dekonstruktionen.

Det kan vara värt att ytterligare uppehålla sig vid Kittler. ”Utan Kittler kan man inte förstå vad delar av den svenska samtida poesin befattar sig med”, som författaren och läraren på Biskops Arnös skrivarlinje, Mara Lee, har sagt.

I Kittlerurvalet som kommit på svenska – med titeln Maskinskrifter(Anthropos, 2003) – har förordet, av Thomas Götselius och Otto Fischer, fått titeln ”Den siste litteraturvetaren”. Kittler beskrivs som en ”huvudgestalt inom det avancerade tyska tänkande, som ersatt gamla och vördnadsbjudande begrepp som ”mening” och ”subjekt”, ”kommunikation” och ”förståelse” med de betydligt kyligare ”medium” och ”information”, ”databehandling” och ”gränssnitt””.3 I kapitlet ”Litteraturvetenskapens slut” lyder ett stycke:

Så länge geheimerådet Goethes penna var spetsteknologi kunde litteraturvetenskapen – i form av den litteraturkritiska hermeneutiken – intressera sig för diktarnas tänkande och tänkarnas diktande. Så länge ingen film och ingen fonograf, ingen dator och ingen mikroprocessor hotade skriftens urgamla monopol, var litteraturvetenskapen kort sagt blind för materialiteten hos sina objekt. Men när skriftmonopolet föll och böckernas teknologiska status uppenbarades, förmådde litteraturvetarna inte dra de vetenskapliga konsekvenserna av synliggörandet. Istället insisterade man på att det ‘vara som kan förstås är språk’ och förblev därmed bunden till en överspelad mediesituation. Av detta kan den sista litteraturvetaren bara dra slutsatsen att han måste avskaffa sig själv.4

Varför konkurrens från andra medier och ett – i övrigt värdefullt – studium av litteraturen såsom medium, såsom teknologi, skulle göra den litteraturkritiska hermeneutiken obsolet, förklaras aldrig. Slutledningen att litteraturvetaren måste ”avskaffa sig själv” tycks självklar, och hänvisar nog också till den oreflekterade konsensus som råder om att konkurrensen från andra medier försvagar litteraturens ställning. Ur ett kvantitativt perspektiv verkar det ju ofrånkomligt; även om det trycks och säljs mer böcker än förut. Kulturens ökande hastighetskrav tycks också tala emot den. Men ändå: Undersökningen av litteraturens specifika medialitet kunde lika gärna komma fram till det motsatta: att litteraturens ställning blir starkare. Det är rimligt åtminstone så länge texten utgör vårt viktigaste medium för mer detaljerad kritisk reflektion.

När Kittler skriver om litteratur är han, enligt Götselius/Fischer, hursomhelst inte litteraturvetare – utan en litteraturvetare som avskaffar sig själv. Stilen utmärks av manifestliknande – och så till vida klassiskt modernistiskt litterära – maner. Litteraturen är inte död, utan befinner sig i sin ”odöd”. Med Kittlers egna ord, ur essän “Arvet efter Dracula”: ”Under teknologins betingelser försvinner litteraturen (på samma sätt som metafysiken hos Heidegger) in i den odöd som är dess ändlösa slut”.5 Den retoriska förskjutningen blir som tydligast när Götselius/Fischer kommenterar Kittlers intresse för amerikanske romanförfattaren Thomas Pynchon: ”Frågan är om inte Kittler läser Pynchon som vore han en kollega och Gravitationens regnbåge som en annan form av mediegenealogi.”6 Kittlers texter – författaren Friedrich Kittlers böcker – är litteratur som av retoriska skäl suddar ut sin tillhörighet till litteraturmediet. Varför?

Därför att diskursanalytikern alltid tvingas anta ett ironiskt förhållande till sin kritiks inneboende paradox: Kontentan av diskurskritiken är att ingen kan utträda ur diskursen, men ändå vill kritikern åstadkomma något med sin kritik. Hur blir det kritiska perspektivet alls möjligt? Som alltid: genomreduktion.

I en av essäerna i Kittlerurvalet, “Litteratur och litteraturvetenskap som ordbehandling”, heter det att diskursanalysen erbjuder litteraturen ”ingenjörsvetenskapens praktiska fördelar”.7 Intellektets tekniker, omfattande skrivandet och läsandet, böckerna och arkiven, vetandets institutioner och reglerna för deras verksamhet, beskrivs av Kittler som ”en apparat” som till stora delar ”ersatts av mänskliga sinnen och nerver”8, till skillnad från en diskursanalys som sätter tolkningen av mening och betydelse i andra hand, eller helt utelämnar den: De ”berörda personerna kan beskrivas som systemets gränssnitt, dess input-portar och output-portar”.9

Det för den sortens liknelser som Kittler älskas i Sverige. Hans begreppsapparat har en tjusning. Dess attraktionskraft syns redan i adjektivet ”kylig” som Götselius och Fischer flera gånger använder i sitt förord. Kittlers analys skapar känslor, den är poesi och den skapar poesi.

Hur ser en ”kittlersk” poesi ut? Johan Jönson är en poet som snabbt kommer i åtanke. Ur diktsviten ”En argonautmaskin” i samlingen Monomtrl (2005):

1. Play. Kom, Brus. Genom2., mig. Ja, Rektalt. För inta. Play. Gör

[…]

16. 17. 29. Rec. Spegelrektangulär. Jag görs. Till den slav. Rerewind. Play. Jag kan uppgå i. Om. Igen. Bubblande

Bara boktiteln Monomtrl, med sin serie av konsonanter, liknar något som hackar eller smattrar fram som ur en maskin. Det är förstås bara en association, en tolkning. Det intressanta är reduktionen: En retorisk effekt uppnås genom att vokalerna i ordet ”material” (det är förstås en tolkning det också) reduceras bort. Det är en variant av idén med namnet på tidskriftenOEI. (Som grafiskt fäster uppmärksamhet vid språket som en teknologi uppbyggd av ett alfabet, men som också låter som ett gutturalt eller ett barns uttal av ordet ”poesi”). När namn skulle sättas på tidskriften Kritiker för några år sedan kom förslaget KRTKR snabbt på tal. Jag deltog i diskussionen och var en av dem som tyckte idén redan då kändes överanvänd, men sedan dess har även det Göteborgsbaserade skriftkollektivet G=T=B=R=G använt den.

På en av tidskriften OEI:s releasefester för något år sedan framförde den österrikiske konstnären Jörg Piringer ett verk, bestående av dansande, slumpvalda bokstäver på dataskärmar. Det var en underlig känsla att stå inför detta verk som del av en litterär publik (på en tillställning för en litterär tidskrift). Vad vill en sådan figur säga, vad består dess specifika retoriska effekt i? Ett konstverk byggt på separata, lösryckta bokstäver deklarerar för det första ett förhållande till språket som teknologi. Men här finns också ett moment av att tänka till: åskådaren förväntas träda ur ”illusionen om en språkets transparens”, åskådaren placeras i en situation som liknar den då vi en gång lärde oss alfabetet. Verket iscensätter det Kittler kallar ”_alfabetiseringen_”. Det tycks vilja säga att: Det finns många flerFem myror är fler än fyra elefanter än Fem myror är fler än fyra elefanter, omkring dig, i dig, som disciplinerar dig; du rättar in dig efter programmen utan att själv vara medveten om det.

Samma poäng kan man vinna genom att se dikten som en maskin: Författaren står utanför dikten och avlyssnar under arbetet de resonanser som kommer ur den, med uppfattningen om hur diktens resonanser motsvarar en erfarenhet laborerar författaren vidare med dem, men undgår misstaget att tro att dikten och erfarenheten är identiska med varandra. Man kan förstås invända: Att för den åskådningen är maskinmetaforen visserligen funktionell, men inte nödvändig.

Att den här poetiken hyser föreställningen om att den litterära texten är en maskin som kan användas för olika syften, räcker inte som beskrivning.Språkformerna fungerar också utanför bokens pärmar: För att förstå vad som står i boken måste du kunna alfabetet och glosorna och grammatiken. För att läsa dikten måste du lära dig litteraturens spelregler. Det är så Kittlers analys blir en diskurskritik snarare än en litteraturkritik. Det teknologiska perspektivet på litteraturen ger oss sociala, främst då historiska (det vill säga i någon mån i slutändan hermeneutiska) insikter om litteraturen och dess genrer, inte som estetiska formspråk och kommunikationsmedel, utan som maktmedel: hur litteraturen fungerat som ett disciplinärt vapen, en institution för individskapande och som en disciplinär institution för samhällets individer; för skapandet och bibehållandet av en maktstruktur. (Det är ingen tillfällighet att Kittler intresserat sig särskilt för romantiken.) När skriftmonopolet var som starkast på 1800-talet bekräftades litteraturen av de institutioner som sanktionerade den och bekräftade i sin tur dessa institutioner tillbaka. ”Våra skolor och universitet är vår kyrka”,10 som Hegel skrev (och som Kittler gör en poäng av). Kittlers analys visar på hur litteraturen uppfyllt systemfunktioner; hur den bekräftat och upprätthållit en maktordning. Litteraturen föreställs innehålla det och det temat som sanktioneras – dess mening bestäms av institutioner omkring litteraturen – för att skapa den och den känslan, spegla den och den erfarenheten, upprätta och upprätthålla den och den ordningen; XY för att dikten ska spegla XY i XX, läsas/inte skrivas av XX. Etc. Här syns likheterna mellan Derridas, Foucaults och Kittlers analyser. Det har jag redan varit inne på: Kritiken avenhetliggörandet är en oundviklig uppgörelse med kolonialtiden, med den kristna metafysiken, med patriarkatet etc.

Den diskurskritiskt orienterade poesin hyser föreställningen att språket, eller språkformerna, utgör disciplinära system, för individskapande och för vidmakthållande av en maktordning.

En svaghet med resonemanget är dess enkelriktade perspektiv. Om vi ser oss själva som offer för språkformerna, för Språket som maktmaskin (och i förlängning Språket som natur – det vill säga som fungerande oavhängigt av oss själva) – så har vi vänt på den cartesianska dikotomin mellan människa och natur: Det är inte längre vi som kontrollerar naturen/språket, det är språket/naturen, som kontrollerar oss. Dikotomin kvarstår.

En sidoeffekt av synen på språket/diskursen som en maskin – och det är denna sidoeffekt som särskilt intresserar mig – är det envetna fokuset på språkets minsta beståndsdelar. Språket ses som ett system som är lika med summan av sina delar, vilket många figurer inom den så kallade Language-skolan inom poesin visar – inte minst Charles Bernsteins och Bruce Andrews klassiska ”L=A=N=G=U=A=G=E”. Eller för delen Kittlers kritik av den hermeneutiska ”romantiken”: ”Fortfarande söker man efter den blå blommans essens eller existens, som den bestod av något annat än tio bokstäver eller – enligt nuvarande ASCII-standard – 7 X 10 bits.”11

Synen på språket som maskin återkommer hos Johan Jönson i hans poetologiska texter. ”Det finns ingen software, heter det ju på akademisk tyska” skriver han i “Poesi och politik”: http://www.nypoesi.net/old/essays/johan-jonson.html, och avslöjar sin källa med ett direkt Kittlercitat. Å andra sidan kan man diskutera om det hos Jönson inte också finns en poetologisk självkritik i fråga om favoritinfluenserna. Som i nämnda text, när han skriver:

Är det Det-näst-intill-identiska som hemsöker uttrycksmaskinerna?Är det en legering mellan animaliseringsdetet och technolagen som upprepar hyperläten, soundbites, nya tecken för tomhet, istället för gamla som »Gud«, »världsanden«, »framsteget«, »människan«?

Ett mer intuitivt förhållande till skriften kommer också till uttryck i samma text:

… [P]oesin jag tänker på är en form av icke-fiktion, den kulminerar därför inte och slutar inte, som 1800-talsromanen, den anländer inte och vill inte övertyga, som 1900-talskommunikationen. Kanske kan det liknas vid en åtskild uttrycksmaskin. Men då måste man också minnas att alla typer av maskiner fabricerar och hemsöks också av vålnader. Kanske är det en form av icke-mänsklig virologisk ämnesomsättning som pågår, men då talar vi om någonting som inte är beroende av subjektiviteter som vi känner dem, och som därför inte heller är möjligt att namnge med de språk vi ingår i.

Dikten eller skriften liknas alltså vid en maskin, men en som samtidigt ”fabricerar och hemsöks av vålnader”. Det är förstås en retorisk vändning: en maskin fabricerar inga vålnader. En maskin fungerar mekaniskt, enligt en linjär kausalitet: Tryck på en knapp och ett band börjar rulla, dra i en spak och axlar roterar, orsak A utlöser den specifika verkan B.

Och om språket ses som en maskin, hur undersöker man det då? Genom att plocka sönder det i delar. Fokus blir på elementarpartikeln – partikularisering, dissekering. Den här strategin – denna språksyn – har också blivit ett självklart inslag i dagskritiken. Recensioner som innehåller mekanistiska beskrivningar av poesin är så många att man ser dem varje vecka. För att välja ett konkret exempel där både recensionen och den anmälda boken är relevanta för diskussionen: Magnus Perssons recension den 10 februari 2006 i Svenska Dagbladet av den svenske poeten och konstnären Johannes Heldéns senaste diktsamling En maskin av ljus (2006). Recensionen lyder i sin helhet:

Storartade saker sker i språkets mellanrum

Poesin som en främling i språket, eller som något som gör språket främmande. Det är en vanlig bild av dikt och diktskapande i den modernistiska traditionens efterföljd. I stället för att erbjuda igenkänning och identifikation framkallas effekter som ruckar på invanda föreställningar och sätt att se. Distansering, underlighet, skevheter. Denna teknik för att utmana konventioner har sedan länge själv blivit en konvention, vilket kräver att greppet ständigt omladdas och omfunktioneras för att inte framstå som ett tomt manér.

Detta gäller ju särskilt om greppet tillämpas på det radikala sätt som odlades av experimentella rörelser inom lyriken, som exempelvis konkretismen eller den amerikanska language-skolan. En svensk poet som uppenbart rör sig hemvant i denna språkterräng är Johannes Heldén. Debuten från 2003 med samlingen Burner utforskade språkets sumpmarker med arkeologens omsorg eller mikrobiologens vetenskapliga precision. Den språkliga materia som där hamnade under luppen var bland annat spillror från klottrets och graffitins teckenvärldar.

Och redan i debuten fanns den fascination för språkets och världens mekaniska och maskinella sidor som framträder med full kraft i de två senaste böckerna: fjolårets Det underjordiska systemet (OEI Editör) samt den samling som utkommer i dag på Albert Bonniers Förlag, En maskin av ljus.

Båda texterna har en populärkulturell genre som underliggande matris – science fiction – och förhåller sig synnerligen fritt till de förväntningar som aktiveras. Men det rör sig inte om någonting så enkelt som en kritik eller en parodi. Nej, Heldén går in i genren på djupaste allvar. Så här formuleras det på ett ställe i En maskin av ljus:

vad är det med rymdfärder epiken formade dig sedan du föddesoch du vände ansiktet mot den formade den djupare

du kan ge upp

och allt öppnar sig framför dig_

Här antyds möjligen hur poeten själv arbetar. Det handlar om ett slags samtidigt införlivande och distanserande metod. Energier som varit kuvade av genrens regelverk kan plötsligt släppas fria och ge upphov till häpnadsväckande resultat. Som läsare känner man både igen sig och inte, man blir som en främling i sitt eget hus. Man tycker sig höra ekon från Jules Verne eller Italo Calvino. Och rekvisitan från sf är på plats i form av maskiner, robotar, rymdskepp och apokalyptiska framtidsvärldar. Men i stället för trygghet skapas otrygghet.

Jakten på mening är fundamental för människan, och en av rösterna i den nya boken säger mot slutet: “tålamod, du kommer förstå, snart / snart nog”.

Men någon förståelse i traditionell mening väntar inte läsaren av Heldéns texter. Ej heller kompakt obegriplighet. Skickligt och suggestivt iscensätts i stället den osäkerhet och ambivalens som är det meningshungrande djuret människans öde.

Det underjordiska systemet berättas om hur poesin i en avlägsen framtid antagit helt nya former och hotar att infiltrera hela kosmos med sitt radikalt främmande språk. Dikten är en växande “urgröpt asteroid” som nästlat sig in i solsystemet på oklart sätt. Poesin som ett UFO, med andra ord. Någon form av kommunikation med det främmande måste etableras, men hur?

Kanske handlar det inte om att knäcka koden. Första raden i boken förkunnar att “någon har full kontroll över något oförståeligt”. När vi närmar oss slutet på den galaktiska resan heter det i stället: “bort referenser till mening, tillvaro”. Ingen av dessa positioner visar sig hålla.

Heldén visar med stor uppfinningsrikedom att det är i mellanrummet mellan det begripliga och det obegripliga som underliga och storartade saker kan hända.

Magnus Persson

Persson historiserar poetisk främmandegöring (rysk formalism) och refererar till den klassiskt romantiska frågeställningen om Det obegripliga. Men en jämförelse görs också mellan dikten och (andra) vetenskaper; Heldéns dikt beskrivs ha kvaliteter motsvarande ”arkeologens omsorg eller mikrobiologens vetenskapliga precision”. Och mer bestämt beskrivs då hur ”språklig materia” i dikten hamnar under lupp. Diktens vetenskapliga kvaliteter, eller i alla fall motsvarigheter, beskrivs i termer av isärplockning, i detta fallet rör denna isärplockning förstås språket. Det är fokusen på de minsta delarna som ger dikten dess ”vetenskapliga” attribut.

Däri uttrycks inte bara en syn på poesin, utan också en syn på vetenskap och i förlängningen kanske en syn på världen. Det kan knappast sägas tydligare: ”Och redan i debuten fanns den fascination för språkets och världens mekaniska och maskinella sidor som framträder med full kraft i de två senaste böckerna”.

Språkets ”maskinella sidor” – och desto intressantare, denna språksyns förlängning i föreställningen om ”världens maskinella sidor”. Världen som en maskin.

Ett annat, viktigare exempel, eftersom det också föranledde en längre tids debatt, är poeten och kritikern Anna Hallbergs artikel i Dagens Nyheter den 6 december 2003, med rubriken Metaforen bättre förr om åren. Att hon där diskuterar hur metaforen är en trop som delar av den samtida svenska poesin undviker, har refererats så många gånger att jag inte tänker ge diskussionen i sig något utrymme här. Jag intresserar mig istället för hur särskilda delar av hennes argumentation, implicerar vissa – problematiska – saker.

De av ”våra viktigaste poeter” som hyser en metaforkritisk inställning, skriver Hallberg, ska inte kan klumpas ihop som någon enad grupp av ”språkmaterialister”. Det är en negation, ändå förutsätts ett samband mellan att skriva metaforkritiskt och att skriva ”språkmaterialistiskt”. Läsaren förväntas hålla med om att en poet som undviker metaforer i många fall också är en som brukar kallas ”språkmaterialist”. Skriver du ”språkmaterialistiskt”, eller ”språkkritiskt”, så förväntas du också vara skeptisk till metaforer. Men i artikeln finns också ett direkt påstående om attmetonymen är mer ”verklighetsnära” än metaforen. Med Hallbergs egna ord: ”Kanske kan man kalla detta en ny form av “politisk poesi”. En diktning som föredrar metonymins utbredning framför metaforens vertikalitet; en krassare, plattare, mer verklighetsnära dikt.” Metaforen förutsätts alltså ha mindre med ”verkligheten” att göra än annat litterärt språk.

Själva tendensen att undvika metaforen bekräftas också med citatet av Jonas (J) Magnusson i samma artikel, från förordet till antologin Jag skriver i dina ord: 12 + 1 franska poeter (Bokförlaget Lejd): “Om den gamla litteraturen var metaforens (som likt Eluards blå apelsin bara gjorde tanken dimmig och inte ledde någonstans), är den nya litteraturen ’den minsta avvikelsens’”.

Hur partikularisering, horisontella perspektiv kontra vertikala, eller inzoomningen av den minsta avvikelsen nödvändigtvis producerar en mer verklighetsnära litteratur reflekteras aldrig över i artikeln. Är det sant att mer partikulära former kommer närmare verkligheten än vertikala? Påståendet stämmer nog. Men närmare vilken verklighet? Ja, möjligen i så fall just – en partikulär verklighet.

Den mekanistiska synen på språket har frambringat en poesi som också kan vara en värdefull kulturkritik. Men ett faktum glöms ofta bort: Att skriva språkkritiskt är inte synonymt med att laborera med språkets minsta beståndsdelar. Jag påstår inte att konkretismen inte har mer att ge än att sinnligt ”smaka på bokstaven” (det finns författare som med konkretistiska strategier åstadkommer mer retorikkritiska effekter, såsom Ulf Karl Olov Nilsson). Men många – många – poetiska figurer läses idag enbart med stöd av den diskurskritiska matris som jag redogjort för.

Kanske har det också att göra med en återkommande karaktär hos litterära manifest. Jag påstår inte att någon av de nämnda författarna skrivit uttalade manifest, eller att de texter jag hänvisat till skulle vara sådana manifest. Däremot kan man här tala om manifestliknande stilfigurer; om manifestet som trop, och att en sådan, såsom citaten visar, återkommer såväl hos Kittler, som hos Götselius/Fischer, Jönson och Hallberg.

Om man idag tittar på Filippo Tommaso Marinettis “Futuristiska manifest” från 1909, så lockas man nästan, i takt med klimatförändringarnas växande hot, att läsa det ironiskt. Där hyllas ”kärleken till faran”, ”den aggressiva rörelsen”, ”språnget” och ”fartens skönhet”. Där besjungs ”den rytande automobilen” och ”människan vid ratten”. Poeten måste ”hänge sig åt att stimulera naturelementens entusiastiska intensitet”. Poesin ”bör uppfattas som en våldsam attack mot de okända krafterna, för att tvinga dem att underkasta sig människan”. Vi ”befinner oss på seklernas yttersta udde!”12

Delar av manifestet framstår, på ett nästan övertydligt vis, som ett uttryck för industrialismens ”kollektiva omedvetna”. Att manifestet – såsom litterära manifest kanske i grunden alltid – fungerar kongruent med, helt bekräftande, industrialismen och den globala kapitalismens utbredning är en olycklig omständighet. Jag säger ”olycklig”, därför att det trots allt är lätt att försvara futurismen: Att hylla hastigheten i sig, utan rim och reson, är ett förståeligt angrepp mot 1800-talets skönande. Vi skäms för det litterära subjektets gamla sanningsanspråk och enhetliggörande. Vi ser sambandet med kolonialismen, rasismen, patriarkatet. Vi skäms för litteraturen – skriften överhuvudtaget – som vapen till att tillförskansa sig makt. Med den erfarenheten arbetar, som sagt, diskurskritiken, inklusive Kittler.

Allt inom det kapitalistiska systemet är byggt för att raseras, för systemets fortlevnad. All kapitalism är beroende av en perifer ”skapande förstörelse”; en hela tiden verkande, av uppfinningar och innovationer uppburen förändring, en omsättning av arbetsplatser som skapas och försvinner. Den _kultur_kapitalistiska apparaten är inte annorlunda, den livas upp när en ny stark generation gör upp med och ersätter en gammal och svag. Till det tjänar de litterära manifesten (och liknande produkter).

Kontentan är att man måste sluta skriva manifest. Sluta propagera för ”Den nya litteraturen”. Sluta förkasta grepp, troper och genrer och istället försöka förhålla sig till litteraturen som en kropp, en organism – som ett biosystem. Vara medskyldig: Där litteraturen förtjänar kritik i största möjliga mån leverera kritiken som om den gällde en själv. Kritiken måste uttrycka ett litterärt med-vetande (den bortglömda etymologin med ordet medvetande är till förvånande grad social: till latinet med ”conscienta”, på franska och engelska ”conscience”, men ursprunligen från grekiskans ”_syneídesis_”; från verbet ”_sýnoida_”: ”jag vet tillsammans med”).13 Skapa specifika begrepp – litterära makroskop – för ett förhållande till litteraturen som en totalitet. Och när vi presenterar gamla texter: inte ta någon förståelse av den för given, varken texten i sig eller historiska tolkningar. Sluta läsa litteraturhistorien linjärt (det finns ingen fixerad historia). Uppfattar man särskilda grepp och troper som politiskt problematiska gäller först och främst att fråga sig varför man tycker det – med vilken ideologisk matris har man då lierat sig, och innebär den inga nackdelar? – och sedan inte förlora uppsikten över den frågan.

Svagheten hos den mekanistiska världsbilden är oviljan att zooma ut. Samma begränsning finns hos diskursanalysen – hur värdefull den nu också är. Det är anledningen till varför Jacques Derrida aldrig ville tala omdekonstruktionen som en metod jämförbar med en nyckel, ett instrument med vilket man från utsidan öppnar upp och avslöjar ett system. Som han istället sade: Dekonstruktionen finns alltid redan i arbete i systemet från början, man synliggör den bara genom att läsa. Dikotomier som vi dekonstruerar och synliggör förblir dikotomier. Om vi vänder på kedjan så att det är vi som är objekt för språkformerna (eller Språket som maskin, Språket som natur) istället för tvärtom, så har vi kvar samma enkelriktade subjekt-objekt-dikotomi.

En vanlig utsaga bland diskurskritiskt orienterade författare – Johan Jönson återkommer till den (återigen se texten ”Poesi och politik”) – är den om att det ”inte finns någon transcendens”. Förhållandet diskursanalys och världsbild kan inte illustreras tydligare. Påståendet om att det inte finns någon transcendens rymmer vanligtvis också föreställningen att detta är en särskilt materialistisk hållning (kontra en religiös). Men en motsatt hållning i frågan kan sägas vara mer korrekt ”materialistisk”: Eftersom det är ett faktum att ungefär var sjunde år har din kropp bytt ut alla sina celler, ändå upplever du dig själv som dig själv. Om jaget transcenderar? Det är det det gör.

Man behöver inte ge sig in i det gamla filosofiska problemet om ”den fria viljan” som sådant, för att ifrågasätta hur man oftast ställer upp det – återigen genom partikularisering, dissekering. Före industrialismen lydde frågan: Hur kan vi vara fria om Gud är allvetande, det vill säga vet i förväg vad vi kommer att göra? Under det mekanistiska vetenskapsparadigmet, då man hyst uppfattningen att världen lyder under fundamentala fysiska lagar i enkelriktade orsaks-och-verkankedjor, lever frågan kvar lika enkelriktat deterministisk. (Människan är ett fysiskt system; vi består av komplexa uppsättningar av kolmolekyler, vatten. Elektrisk aktivitet i din hjärna, dina neuroner ”fattar eld”, skickar iväg en signal till ditt nervsystem, som skickar den vidare ut i dina muskelvävnader.) Varje moment i processen kan läsas såsom styrd av fysiska lagar. Men frågor om ”vilja” och ”medvetande” går inte att lösa genom att bara studera hjärnans, neuronernas, nervsystemets, musklernas minsta rörelser.

Självklart finns inga transcendenta nycklar som vi bara kan plocka fram. Vi kan bara betrakta något genom reduktion, men (med Andreas Malm): även de fönster genom vilka vi betraktar en trädgård erbjuder perspektiv på trädgården som helhet, och dessa perspektiv är nödvändiga om vi vill närma oss en förståelse av världen.

En författare får därför aldrig förväxla begreppen ”enhet” och ”helhet”.

Språk kan aldrig fixeras. Tecknen i den litterära – eller den kulturkritiska eller den panteologiska etc. – texten är fixerade, men inte förhållandet mellan texten och läsaren/författaren; mellan läsaren och textanvändningen som sådan. Det är bara när litteraturen läses – av författaren själv eller någon annan – som den är litteratur. När den kittlerska mediekritiken talar om att litteraturen inte lever, att den vistas i sin egen ”odöd”, framlever i sitt eget oändliga avslutande, är det enbart för att vissa teoretiska premisser där kräver det. Ingen som lyssnar på radio, eller producerar radio, får för sig att blanda ihop mekaniken och etern med det som sänds. Det är inte verklighetsfrånvänt att bortse från mediets materialitet, det räcker med att det finns en gräns för vad diskussionen kan ge. Det är det man får fråga sig: Vad kan den här uppfattningen ge?

  1. Descartes, René, Om metoden att rätt bruka sitt förstånd och utforska sanningen i vetenskaperna, Björck & Börjesson, Stockholm, 1918. Översättning: Enok Torell.
  2. Ibid., s. 62.
  3. Götselius, Thomas och Fischer, Otto, Den siste litteraturvetaren. Publicerad som förord till Kittler, Friedrich, Maskinskrifter, Anthropos, Uddevalla, 2003.
  4. Ibid, s. 11.
  5. Kittler, 2003, s. 203. Ur essän “Arvet efter Dracula”, översättning: Håkan Forsell.
  6. Götselius och Fischer, 2003, s. 31.
  7. Kittler, 2003, s. 156. Ur essän “Litteratur och litteraturvetenskap som ordbehandling”, översättning: Tommy Andersson.
  8. Ibid, s. 156.
  9. Ibid, s. 157.
  10. Ibid, s. 164. Citat av ett citat: Hegel citerad i Löwith, Karl, Von Hegel zu Nietzsche. Der revolutionäre Bruch im Denken des 19. Jahrhunderts, Stuttgart, 1950, s. 34.
  11. Kittler, 2003, s. 159.
  12. Qvarnström, Gunnar (red.), Moderna manifest, 1: Futurism och dadaism, Stockholm 1973, s.13. Översättning: Gunnar Qvarnström och Estrid Tenggren.
  13. Svenbro, Jesper, Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande, Glänta Produktion, Göterborg, 2007, s. 46.
Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.