Den sociala textens tid

Illustration: Andreas Töpfer

KOMMENTAR. Räcker det att skildra vår tid exakt som den är eller lider samtidslitteraturen brist på föreställningsförmåga?

Inte sällan framställs internet som ett problem. Att den är en källa för beroende och koncentrationssvårigheter, för övervakning och en snedvriden konkurrens som gynnar några få företagsjättar, är vi alla medvetna om. Ändå sitter vi i vår trygga lilla vrå och översköljs av allt som historien erbjuder eller händelser som pågår i realtid på någon annan plats, håller koll på folk vi inte känner, navigerar oss på okända platser, köper prylar vi inte behöver, träffar tillfälliga partners, hittar material för romanen, skivan eller konstverket. Allt kommer serverat. Men är samtidslitteraturen verkligen så teknikberoende? Nej, menar Ellinor Skagegård i ett reportage i Svenska Dagbladet den 28 januari 2017. Mobiltelefoner och internet skymtar förbi i svenska böcker, men spelar sällan någon större roll i handlingen. Framför allt i deckare tycks det vara lättare att förlägga handlingen 20 år tillbaka i tiden, att låta karaktärer tappa mobiltelefonen eller förlora täckningen istället för att inlemma tekniken i berättelsen. Trots att större delen av befolkningen har tillgång till internet lyser den med sin frånvaro i litteraturen. Att scrolla på nätet, konversera på sms eller chatta tycks vara för olitterärt, tråkigt eller begränsande. Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts, förklarar i reportaget att han numera endast jobbar med historiska romaner, inte samtidslitteratur. För det verkar oklart hur man ska ta sig an de nya medierna: bör man ens skriva ut namnet på Facebook, Instagram eller Snapchat, trots att de kanske kommer att ersättas av andra företag om tio år?

Nya teknologier har varit en viktig del av den moderna litteraturen. Strindberg inlemmade reklamskyltar i Röda rummet (1879), Proust beskrev ingående vad telefonen gör med mänsklig kommunikation medan rörelser som futurismen och surrealismen hade varit otänkbara utan vurmen för bilen eller fotografiet. Men i 2000-talets litteratur, såsom Henrik Sahl Johansson påpekar i en artikel i Svenska Dagbladet den 4 januari 2014, har sociala medier ingen framträdande plats: kritikerfavoriter som Jonathan Franzen, Richard Ford och Haruki Murakami till och med undviker nätet. Men det finns undantag. Lyra Ekström Lindbäcks (numera Lyra Koli) I tiden (2016) och Tao Lins Taipei (2013, på svenska 2016) skildrar ingående internets effekter på individerna och kan på olika sätt sägas skildra det som den tyske sociologen Hartmut Rosa har kallat för slippery slope-fenomenet: modernitetens tekniska acceleration, där snabbare datorer och snabbare flöde av information ska hjälpa oss att spara tid, ger paradoxalt nog upphov till ett ökande individuellt livstempo, ett slags rasande stillestånd, där samhället oupphörligen utvecklas men där individerna upplever en oro för att inte hänga med. Trender, debatter och tekniska innovationer ersätts så snabbt att det tidskrävande litterära arbetet sannolikt haft svårt att anpassa sig i accelerationen.

Trots att större delen av befolkningen har tillgång till internet lyser den med sin frånvaro i litteraturen. Att scrolla på nätet, konversera på sms eller chatta tycks vara för olitterärt, tråkigt eller begränsande.

Problemet är att det inte finns någonting att hålla fast vid under en längre tid, enligt Rosa. Allt vi har är tillfälliga relationer, jobb och roller. Hos Koli, Lin och även i Maxim Grigorievs debutroman Nu (2016) är tiden central, det vill säga att den inte egentligen existerar. Allt som finns är ett evigt formbart råmaterial. Samma sak märks i kritikern och idéhistorikern Isabelle Ståhls nyligen utgivna debutroman Just nu är jag här (Natur & Kultur, 2017), en skenbart anonym titel på en bok som redan kallats för »vår tids Jack«. Det här är utan tvekan en bok som många väntat på. För här är internet en drivkraft för berättelsen och huvudpersonen, inte bara en accessoar. Här får vi syn på vad en ständig uppkoppling gör med oss. Handlingen är enkel: den 29-åriga Elise driver omkring i en tillvaro styrd av Tinder, Facebook och Stilnoct. Hon vill inte påminnas om sig själv, säger hon, inte ha någon historia, inga göra några avtryck. De män hon träffar måste vara äldre. För ungdomar får henne att känna sig otrygg, de har liksom inte gett upp än. Hon träffar ingen fler än fem gånger. De är ju liksom uttjänta efter att man har legat med dem. Elise är förstås motsägelsefull. Hon pluggar konstvetenskap och försöker förgäves få kontakt med kurskamrater. Hon har inga vänner eller en fast grund att stå på. Hon tycks inte veta vad hon behöver eller vart hon är på väg. Allt styrs av internet.

Som hos Koli, Lin och Grigoriev präglas tillvaron i Ståhls litterära universum av en handfallenhet. Livet skulle kunna vara annorlunda, med det går inte att föreställa sig alternativ till detta. Stilmässigt är det ett högt tempo hos Ståhl. Till den grad att själva reflektionsförmågan tycks vara satt ur spel. Elise funderar förvisso, men enbart i avsikt att fylla sig sina begär, förverkliga sig själv, forma sin persona: jaget är ett kugghjul bland andra. Allt går snabbt fram, känslor, dejter, livet, men också scenerna, karaktärsbeskrivningarna och dialogerna. Och de senare är som förlängningar av den sociala accelerationen, där karaktärerna bara yttrar plattityder som »vad roligt«, »är vi ihop nu?« eller »jag kommer strax«, inte sällan ledsagat av interjektioner och svarsord (»ja«, »nej«, »okej«) som kan tyckas vara överflödiga men som samtidigt stärker känslan av social automatisering. Det får en till att fundera på om de fadda dialogerna är en svaghet i romanen eller ett medvetet grepp?

Precis som titeln gör reda för är Elise just nu här, men snart någon annanstans. Romanen är full av tidsmarkörer, positionsbestämningar och företagsnamn, i så måtto att inte bara stockholmare kan känna igen sig, utan också de som blivit vana vid att ständigt ledsagas av internet och mobiltelefoner. Ståhl försöker inte enbart att beskriva nätets skuggsidor inifrån. Elise scrollar förbi de senaste terrorbombningarna, drabbas av overklighetskänslor, klagar över att hon har sjuhundra Facebook-vänner men ingen att ringa till och iakttar barn som vädjar till sina fäder om att de inte vill ha pulled pork till middag igen. Det satiriska bihanget gör romanen tidvis onödigt genomskinlig. Förfallet är allenarådande. Ondskan finns givetvis inte i internet som sådan, utan i beroendet av den, och Elise är någon som störtdyker, hon ger sig hän åt sociala konventioner, gör som man förväntas göra, leva ut sina begär och så småningom också passa in i ett medelklassliv, under det att hon ljuger, bedrar, utnyttjas och förlorar alltmer greppet om tillvaron. Internet bara pådriver förfallet.

På detta sätt gör internet en senkommen entré i samtida romaner, alltsomoftast skildrat via dess negativa aspekter. När Karin Olsson nyligen konstaterade att litteraturen tagits över av ljudböcker och poddar, Maria Edström slog fast att man inte längre diskuterar estetik eftersom litteraturen enbart speglar sådant som redan är etablerat och välbekant, och Victor Malm påpekade att bildkulturen övertagit det skrivna ordet och gjort populärkultur till en reaktionär norm, medan Åsa Beckman menade att litteraturdebatten förlorar i angelägenhet för att kritikerna »chitchattar« med varandra på sociala medier, så är tendensen en och samma: här är litteraturen och där är teknologin. Är tilltron till den inte fullt så nya teknologin verkligen så svag? Det är som om poeten och UbuWeb-grundaren Kenneth Goldsmiths kurser i »okreativt skrivande«, där deltagarna uppmuntras att stjäla, plundra och omarbeta information på nätet, digitala rörelser som Alt lit och författare som ger ut poesi på nätet, Twitter eller i form av sms, inte existerar i den breda allmänhetens ögon. Eller så är det rätt och slätt så att deras genomslag varit obetydligt. Det skrivna ordet är fortfarande synonymt med någonting analogt. Litteratur kräver tid och omtanke. Böcker förlorar i värde när de omsätts i information.

Illustration: Andreas Töpfer

Men riktigt så enkelt är det väl inte? En svensk poet som använder sig av sociala medier som publiceringskanal är Elis Burrau. I maj deltog han i ett samtal med Isabelle Ståhl och Victor Malm på Scalateatern i Stockholm, arrangerat av förlaget 10-tal, förutom att Burrau intervjuade »sin föregångare« Ståhl i hans sista artikel som litteraturredaktör för Nöjesguiden. Nyligen kom han också ut med sin andra diktsamling, Röda dagar (10-tal bok, 2017). Här är internet en kreativ lekplats: citat omarbetas och stuvas om, YouTube-klipp transkriberas och förgylls till vers, klichéer och ordspråk varvas med internskämt och självreferenser. Allt till synes lågt, all skräpkultur och alla tillfälliga nycker samsas under scrollandets poetik, eller såsom Burrau formulerar det: »koncentrationssvårighetens populärkulturella skönhet«. Som hos Ståhl handlar det om ett försök att förhålla sig till ytan, till det digitala landskapets påbördade normer, och att hitta en mening i dem, alternativt att stå ut med meningslösheten: »tänk om det var kul att leva / då skulle man verkligen vilja / överleva sina barn.«

Detta resulterar i en poesi som är både självmedveten och uppsluppen, där citat, referenser och förklaringar staplas på varandra, det här sa hon, det här gör jag nu, det här gillar jag, och där diktjaget saknar en stabil punkt att stå på, ja förutom informationsflödet. Allt detta skulle kunna vara outhärdligt om det inte vore för att Burrau visar prov på en ömhet inför minsta lilla banalitet. Texten är öppen, inte tyngd av estetiska program. Poeten prövar sig fram istället för att slå fast. Tonen är intensiv i motsats till den uppgivna stämman hos Koli, Grigoriev, Lin och Ståhl. Med alla referenser till 90-talsfilmer är det lätt att tänka på samtida musikaliska strömningar (vaporwave, seapunk, lo-fi house, hauntology) där VHS-klipp från YouTube och tidig datorgrafik varvas med ett kreativt bruk av brus och distorsion. Samma sak sker inom den så kallade post-internet konsten, en smått godtycklig benämning för konst efter internets genombrott, som ofta återknyter till populärkulturen under 90-talet, eran då internet ännu inte invaderat varje vrå av vardagen. Dessa strömningar ger form åt en samtidskultur som är tillbakablickande, parasiterande och oförmögen att blicka framåt, även om vissa stakar ut vägar som historien kunde ha tagit, lyfter fram bortglömda händelser, medier eller framtidsvisioner och försöker etablera motståndsfickor i vår tids retromaniska dödläge. Likafullt är meningslösheten svår att rucka på, ett patologiskt tillstånd som också Burrau är alltför medveten om.

Det är ingen slump att så många böcker i den svenska bokvåren bestod av dystopier: Marie Silkebergs Atlantis, Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Nils Håkansons Ödmården, Philip Teirs Så här upphör världen och Mattias Hagbergs Syndavittnet. Detsamma märks i den anglosaxiska bokvåren, som enligt Jill Lepore i The New Yorker översköljs av en pessimism inför teknologin, ekonomin, politiken och planeten: »The Internet did not stitch us all together.« Nej, istället har den dystopiska litteraturens motstånd förvandlats till undergivenhet, fylld av fake news och informationskrig, en överhängande misstänksamhet och ensamhet, ur stånd att tänka ut en bättre morgondag och förlamad av bitterhet. En sådan inställning tilltalar både högern och vänstern, menar Lepore. Rädslan är alltför enkel att känna igen sig i. Ängsligheten för alla samman i en svartsyn som gör oss mindre mottagliga för ett pluralistiskt samhälle. Vilsenheten i den globala samtiden hos Silkeberg, de totalitära samhällena i Anyurus och Håkansons dystopier, den långsamma förvittringen av sommaridyllen hos Teir, individernas möten med de stora ideologierna hos Hagberg: allt drivs av samma ödesmättade utveckling i moll som hos Koli, Grigoriev, Lin och Ståhl. Mänskligheten håller på att förlora, men mot vad egentligen?

Dystopin talar till en tid som är inkapabel till att föreställa sig andra levnadssätt än den rådande kapitalistiska ordningen, med makthavare som tävlar i desinformation och alternativa fakta, med en teknologisk utveckling som individerna inte hänger med i och framförallt en pervers tilltro till att allt i slutändan är upp till en själv. Post-internet konsten är snarare en post-internet realism, ett synsätt där det inte finns någonting utanför internet. »Om det inte finns på internet så existerar det inte«, har Kenneth Goldsmith sagt om behovet av att synas på nätet, en perfekt bild av hur beroendet av teknologin formar synen på såväl samhället och skapandet. Realismen yttrar sig i det sätt som författare tenderar att skildra sociala medier såsom de framträder i det verkliga livet och såsom internet har ersatt eller förändrat sociala kontakter: det är dess negativa konsekvenser som sätts under lupp, inte möjligheterna. Till skillnad från filmer, tv-serier och konst där ny teknologi alltid varit en naturlig del av berättandet tycks den svenska samtidslitteraturen mer upptagen av att visa hur internet formar oss, istället för hur vi kan forma den.

Dystopin talar till en tid som är inkapabel till att föreställa sig andra levnadssätt än den rådande kapitalistiska ordningen, med makthavare som tävlar i desinformation och alternativa fakta, med en teknologisk utveckling som individerna inte hänger med i och framförallt en pervers tilltro till att allt i slutändan är upp till en själv.

Är det så att samtidslitteraturen lider brist på föreställningsförmåga? Man kan mycket väl hålla med Naomi Klein, som i ett utdrag ur sin nyutkomna bok No Is Not Enough: Resisting Trump’s Shock Politics and Winning the World We Need (2017) påpekar att dystopierna aldrig har handlat om att visa vart vi oundvikligen är på väg, som »en temporal GPS«, utan försöker varna och väcka oss så att vi kan välja en annan väg. Men det blir snabbt till ett problem när vitt skilda författare stämmer upp i ett enhetligt varsel vars alltmer sofistikerade domedagsscenarion drar åt eskapism. Hur vi ska avvärja utvecklingen känns utsiktslöst. Att det märks en överlappning mellan kritikern och författaren Isabelle Ståhl skulle kunna ses som ett tecken på att fantasin tappat i kraft. »Jag kan inte minnas att jag någonsin har rodnat«, säger Elise i Just nu är jag här. Hon ser en uppsättning av Arthur Schnitzlers De stora vidderna på Dramaten. Plötsligt märker hon att hennes pojkvän Victor har förändrats. Han är tydligen inte den person hon har idealiserat. Han har blivit en annan. Och deras förhållande tycks ha förvandlats till en iscensättning. Pjäsen uppenbarar inte bara avståndet mellan då och nu, utan mellan Elise och omvärlden, eller mellan Elise och hennes inre: »Jag kan inte relatera till upplevelsen av det egna psyket som något förborgat eller hemlighetsfullt. Kanske för att jag hela livet har blivit uppmanad att framkalla och förverkliga känslor och begär, att göra vad jag vill, bara jag blir lycklig.« Detta är en kärnfull iakttagelse av en samtida ideologisering av jaget. Men vad betyder det att Ståhl säger exakt samma sak som kritiker?

»När jag ser De stora vidderna på Dramaten slår det mig att jag inte kan minnas när jag rodnade senast«, skrev Ståhl i ett reportage i Svenska Dagbladet den 25 september 2016. »Jag kan inte relatera till bilden av mitt eget inre som något fördolt och hemlighetsfullt, kanske för att samhället jag vuxit upp i ständigt har uppmuntrat mig att känna efter, uttrycka och bejaka känslor och begär.« Överlappningen mellan journalistik och skönlitteratur visar kanske på att gränserna mellan fiktion och verklighet, dikt och biografi, privatliv och offentlighet har tunnats ut. Användarkonton, alias och romaner är bara del av en ändlös social display, en marknad av hemsökelser. Jaget leder dansen. Är det så att romankonsten inte passar in i »den sociala textens tid«, såsom Martin Vårdstedt antyder i Expressen den 1 juni 2017? Eller är det så att verklighetshungern i dagens kultur gör att många har en benägenhet att ty sig till den biografiska förklaringen, vilket författare också utnyttjar i en katt och råtta-lek med läsarna?

Litteraturen kan givetvis utnyttja allt: internet, självbiografi, journalistik. Men fiktionen, illusionen och fantasin ger alltmer vika för bruksvärdet. Vad spelar det för roll om jag återanvänder material från nätet, allt är väl litteratur? Ett sådant synsätt gör författaren lätt till en användare, en som bara samlar, smälter och sprider information, en länk bland andra. Man kan förstås sätta sin tilltro till språket, som Burrau gör. Men några livfulla formuleringar hjälper föga när allt annat går i undergångens toner, när uttryckssätten speglar den vinstinriktade mediala ekologin, när litteraturen inte längre skiljer sig från vad som skrivs i författarens senaste statusuppdatering. Här behövs inte enbart en större tilltro till litteraturen, utan till förmågan att använda teknologin på ett produktivt sätt, vare sig i privatlivet eller romanen. Vad som saknas är kanske en litteratur som inte är så ensidigt inriktad på att skildra samtiden exakt som den är. Den idérikedom som låg till grund för cyberpunken har sakta ersatts av en realism där användarna är så beroende av teknologin att det inte längre tycks vara möjligt att överskrida de funktioner som skräddarsys för var och en, de användaravtal som ingen har tid till att läsa eller de beteendemönster som pådyvlas av algoritmer och filterbubblor. De möjligheter som tornade upp sig vid internets gryning har övergått i middagstimmens kalla beräkning. Låt oss kalla det för vad det är, var det sista som hördes.

Joni Hyvönen

Facebook

Twitter